Hjälp! (Struktur i historier)

Funderar på mitt NaNoWriMo-projekt och tänker mycket på upplägget. 

I korta drag handlar det om ett gäng ungdomar. De har alla sina hemligheter och egenheter, men gemensamt är att de bor i samma lilla stad. Vissa är syskon, några är kära i någon, några är hemligt ihop med andra. 

Mitt problem är upplägget. Historien kretsar kring en fest där allt går åt helvete, en blir svårt misshandlad och en dör. Min fundering är om man ska sprida ut festen (A) med vad som hänt före (B, C osv) eller om man kör festen och sedan fortsätter framåt med vad som händer sen (typ polisutredning och ev rättegång) med tillbakablickar insprängt här och där för att slippa förklara precis allt genom dialog. 

Vad tror ni? 

Jag vet inte själv. Jag har naturligt börjat på den andra varianten, mest för att jag inte hade något planerat och behövde kicka igång historien någonstans pga tidspress. 

Men som sagt, vad tror ni? Vad hade ni helst läst? 

Har jag verkligen skapat dessa människor? 

Ligger snart 8 000 ord back i skrivandet. Funderar på vart historien ska ta vägen nu, eller snarare hur vi ska komma till slutet. Det finns både en fördel och en nackdel med att skriva slutet först och sedan börja från början. Eller typ så. 

Varje ny scen innebär nya upptäckter. Så spännande att se vilka dessa människor är. Älskar och hatar dem allihop. Noah, Siri, Freja, Gabriel, Aron, Benjamin, Peter, Kicki, Stefan och Joakim. 

Speciellt Noah och Benjamin. Mina favoriter. ❤ 

Brister

Det viktigaste när man skriver relationsböcker (oavsett för vilken åldersgrupp) är karaktärerna. Det betyder att man ju måste veta det mesta om sina karaktärer för att kunna skriva relationerna mellan dem. 


Så här ikväll har jag suttit och skrivit ner i punktform allt om en av de manliga huvudpersonerna. Jag har skrivit om honom i nio år och han kan fortfarande överraska! ❤️✍

Men det viktigaste i en karaktär måste ju vara hens brister. Utan dem blir en människa platt, endimensionell. Det roliga är att hitta sakerna som gör en person speciell. Jag har redan kommit en bra bit på vägen, men jag behöver lite hjälp. 

Så – vilka brister tycker ni är intressanta? 😘

Bokbloggsjerka: Pinsamma människor

Fredag! Nu när jag har börjat jobba och kan hålla helg (eller, delvis helg, jag jobbar söndag kväll) är det så skönt att få gå hem och känna att det är fredag. Så nu blir det rödvin, kantareller och biff och sedan chokladpudding till dessert. Onödigt, gott och med tanke på det dåliga vädret – ytterst nödvändigt! 😉

Annika har lagt ut en ny jerka för veckan, så here goes:

img_3593-4Finns det en karaktär som du tycker är pinsam på ett eller annat sätt men som du ändå inte kan undgå att läsa mer om? Vem i så fall? Om du inte kommer på en karaktär så kanske du ändå har läst en bok som du upplevde vara i pinsammaste laget? Berätta, och du vet ju att det endast är fantasin som sätter gränser!

Jag är en sån person som kan resa mig och gå ifrån teven om det blir för pinsamt i rutan, så … det kanske spelar en rätt så stor roll i mina svar. 😛

Jag måste först få säga att när det gäller tv-program är Paradise Hotel ALLT som jag inte klarar av. Det är skämskudde på så hög nivå att jag till och med undgår det på gymmet när det rullar på tv-skärmarna framför konditionsmaskinerna.

Bridget Jones. Ibland är det nästan omöjligt jobbigt att se de där filmerna.

Sen, i bokväg, är dessa några av de karaktärer som det är hög skäms-nivå på (för mig, alltså):

  • Mrs Bennet från Stolthet och fördom av Jane Austen. Vilken jobbig morsa!
  • Anastasia Steele 50 shades of Grey-serien av E L James. Unga dam, om du rullar med ögonen eller talar till din inre gudinna en enda gång till …
  • Ester Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. En mer kraftlös, ryggradslös kvinna får man leta efter, och jag skäms verkligen när jag läser hur hon viker sig för Hugo Rask.
  • Don Tillman i Projekt Rosie av Graeme Simsion. En man med noll sociala förmågor, vilket i och för sig också är nödvändigt för att skapa boken, men … det är så jobbigt i starten!

Det är oftast kvinnor, vilket kanske är för att jag själv är kvinna och att jag därmed har lättare att identifiera mig med karaktärerna. Men jag klarar inte av ryggradslösa kvinnor som böjer sig för mäns vilja. (Observera att förtryck är en sak! Det är mer kvinnor som inte har någon riktig vilja utan som låter sig hunsas med som jag föraktar. Både i bokväg och privat.)

Hoppas att ni får en trevlig helg! (Och bättre väder än i Skåne, för här regnar det!)

I hereby dub you ”Main Character”

Det där med att skriva romaner är alltså riktigt svårt. Jag har inte skrivit på jättelänge, och nu har det liksom tagit stopp i maskin. Framför allt eftersom jag inte orkar skriva på dator, och jag inte riktigt vet om jag ska skriva i jag-form eller tredje person. Dessutom har jag lite svårt med hur många huvudpersoner jag ska ha.

Jag skriver på en ungdomsserie. Än så länge fem böcker, men jag funderar på att skriva om dem så att de kanske blir en trilogi eller en kvartett. Det finns mycket ”fluff” i böckerna, alltså onödiga scener, så allt sånt ska väck. Till saken hör att jag länge har velat skriva om allt och kanske byta från tredje person presens till jag-form presens. Men det skulle innebära ett problem i bok nr 2 och framåt, när boken går från att ha en huvudperson och en mycket viktig bifigur till att ha två-tre huvudpersoner. Hjälp!

Kan man skriva en serie där man i varje bok introducerar ett nytt ”jag” om jaget har funnits med som bifigur innan? Kan man skriva en bok där man först efter x antal kapitel introducerar ett nytt ”jag” som huvudperson 1 har nämnt som bifigur tidigare? Kan man skriva en bok i första person present utan att det låter urtöntigt?

Kort sagt: HJÄLP!

#blogg100 inlägg 12

 

Bokbloggsjerka: Vem vill du hänga med?

Det är fredag, och jag har intagit soffhörnan i ett försök att sparka igång hjärnan lite. Detta är fjärde dagen som jag är hemma och förkyld, så kroppen är trött men hjärnan börjar längta efter att göra saker igen. Och eftersom jag inte riktigt orkar skriva (det är att tänka för mycket) går jag istället igenom hela operan Poppeas kröning av Monteverdi för att vara på banan igen när jag kommer tillbaka på måndag. Resten av min klass är i full gång med att repetera, så jag känner att jag måste försöka jobba i alla fall. Och när jag är klar med Poppea kan jag fortsätta med Bellinis Norma, för jag har mina första repetitioner på det nästa vecka. Paniken breder ut sig …

Äh, vi svarar på en jerka i stället! Den här veckan säger Annika såhär:

img_3593-1Topp 5 fiktiva karaktärer som du önskar vore dina bästa vänner (böcker/film/tv).

Okej, det här var svårt – det finns ju så många! Jag såg att någon hade gett exempel på karaktärer som de INTE ville vara vän med också, och det är ju lite roligt! Men jag håller mig till de jag vill vara vän med, min hjärnkapacitet klarar bara det. 😉

  1. Hermione GrangerFör att hon är en riktig boknörd med ett stort hjärta.
  2. Elizabeth Bennet. Rapp i käften och smart som få. Hade nog varit en riktigt bra kompis.
  3. Maggie Smith. Ja, jag vet, hon är inte fiktiv. Men om vi kan blanda ihop Professor McGonagall med änkenåden lady Crawley hade vi fått den perfekta kombinationen. Bitande sarkasm med ett stort hjärta och mycket mod bakom en tuff fasad.
  4. Tom Branson. Chauffören som vann lady Sibyls hjärta och som klarar allt. Ja, tack!
  5. Dr John Watson så som Martin Freeman porträtterar honom i tv-serien Sherlock Holmes från 2010 och framåt. En smart, lojal man som dessutom är läkare.

Så vad blir kontentan av det hela? Två män, tre kvinnor, alla fem lojala vänner, smarta, rappa i käften och med en hel del sarkasm. Det hade nog varit en riktigt bra kombination det här!

Det är så spännande att läsa vilka ni andra väljer som bästa vänner. Än så länge har jag sätt att det är många som går igen, och det är väl en hyllning till författarna som har skapat dessa karaktärer. 🙂

Nu ska jag återgå till Poppeas kröning. 1600-talsopera. Det kanske blir ett avsnitt Sherlock Holmes i stället? 😉 Eller kanske skriva ett par rader? I morgon kommer ett inlägg om problemen när man planerar (eller skriver om) en romanserie …

Trevlig helg på er!

Den Stora Redigeringen™ äntligen igång!

Tja, jag vet inte vad som hände. Men en dag blev jag plötsligt intresserad av att redigera igen. Att nörda ner mig fullständigt i ett manus. Att orka ta itu med alla plot holes och faktamissar. Att bena ur den här historien tills den är ordentligt filéad.

2an är första delen i min ungdomsserie Och sedan föll regnet. Jag skrev den mellan 1 november 2010 och 21 juli 2011. Det är andra boken jag skrev i serien (vadå, okronologiskt?) och jag kände att den gick väldigt snabbt att skriva. Men sedan dess har den i stort sett legat i träda. Förra året skickade jag den till Bina, en bloggare som kunde tänka sig att läsa igenom den. Hon läste, och kommenterade. Jisses, vad hon kommenterade! Så mycket bra saker och så många saker att tänka på.

En av sakerna hon pratade om var att storyn började liksom för mycket från början. Att det kunde löna sig att börja mitt i, någonstans. Idéen fastnade i mitt huvud och nu gör jag ett försök att skriva om den. Att verkligen börja någonstans mitt i, där storyn makes sense.

Jag har börjat redigera ett kapitel mitt i, bara för att få upp lusten att redigera. Att börja från början när man inte vet var början är, är väldigt frustrerande. Så nu har jag hittat ett sätt att formulera mig, ett kortare, mer konkret sätt. Jag gillar min ”nya” stil. Kapitlet jag hade valt var ursprungligen 6600 ord. Jag har skurit ner det till 4500, och där finns möjlighet att ta bort ytterligare en del, kanske hundra ord eller så. Att tajta till språket. Det är fortfarande ett långt kapitel, men mer hanterbart.

Jag har då ett annat, angenämt problem. I hela serien finns det tre huvudpersoner (Tristan, hans kompis Adrian och Adrians lillasyster Tess). 2an handlar om Tess, och de andra böckerna i serien handlar lika delar om Tristan, Tess och Adrian, samt en kille som heter Anton.

Är det okej att Tess är den enda som pratar i första boken? Eller ska Tristan, som faktiskt spelar en stor roll i storyn, få prata också? Så att man inte får en chock när han börjar prata i bok två i serien.

Mitt mål är att:

  • skriva om hela manuset till att det är bara Tess (kvinnliga huvudpersonen) som pratar (eller vad tror ni?)
  • sortera ut vilka röster som tillhör vem
  • skriva om berättelsen så att den börjar in medias res, alltså mitt i. Jag tror att jag har den perfekta första meningen, men vi får se. Jag måste först skriva det kapitlet. 😉
  • få ordning på alla bipersoners motivation
  • få ordning på ”dramaturgivalen”:

valen

Eftersom manuset till 2an är på 96 000 ord ska det ner till ca 70 000-75 000. Normal ”ungdomsromanslängd”. Och om varje kapitel dras ner med ca en tredjedel (4 510 ord / 6 641 ord = 67,911459 %) borde det 75 % av 96 000 ord vara 72 000 ord. Och det är en helt okej längd. Jag vill inte gå under 70k, för det är för kort.

Jag lär behöva skriva nytt, och jag lär behöva skriva om 100 procent av det jag har skrivit. Men det är väl det redigering handlar om? Jag har som mål att ha kommit igenom hela manuset en första vända tills 1 oktober. Det är tre hela månader. Is it doable?

Heck yes!

Den Stora Redigeringen™ har börjat! Följ med på resan!

Och förresten – om någon vill läsa det där kapitlet som krympte med en tredjedel, hojta till. Det vore skönt att veta om jag är på väg åt rätt håll. 😛

Hur skapar man karaktärer?

De böcker man minns allra bäst är inte de som har bäst världar (inom fantasy), bäst miljöbeskrivningar eller den bästa storyn. De böcker som du minns är oftast de som har bäst karaktärer.

Karaktärer som kryper in under skinnet på dig. Karaktärer som får dig att gråta, känna smärta, skratta, le, älska osv.

Vi pratar om karaktärer som Harry Potter, Edward Cullen (förlåt, men han är älskad av många tonåringar …), Katniss, Elizabeth Bennet, Mr Darcy, Hamlet med flera. Oavsett genre, oavsett vilken tid boken är skriven i, handlar den om karaktärer. Och så länge författaren inte skriver i du-form (vilket borde vara strängt förbjudet!) handlar den om hur författaren lyckas porträttera karaktärerna.

Hur skapar man då en karaktär?
Ta en titt på de här 100 frågorna och se hur många av dem du kan svara på om dig själv. Om du skriver på en roman/novell, se hur många frågor du kan svara på dina karaktärer. Jag rekommenderar att alla karaktärer går igenom den här listan. Man blir förvånad hur mycket man vet om sina påhittade vänner utan att behöva tänka efter.

(Själv ska jag sätta mig ner med alla de här frågorna igen och titta igenom dem. Jag har inte gjort dem här för Tess och Tristan på läääänge och behöver nog uppdatera mig om mina sötnosar. 😉 )

När jag skapar mina karaktärer börjar jag oftast i en situation. I fallet med Tess och Tristan började jag med Tristan och olyckan som han är med i. En karaktär behöver personer runt omkring sig, och den som började som en lillasyster till bästa kompisen blev plötsligt ett kärleksintresse. Och när jag började nysta bakåt i historien insåg jag att de hade historia bakom sig, Tess och Tristan. Och ju längre framåt jag följde dem i deras historia insåg jag hur många personer de hade runt sig, hur många personer som förändras (både till det bättre och det sämre) av deras historia och vem som älskar vem.

Och på tal om var det hela startade … så var det med den här texten. Oredigerad från 1 november 2007:

Det småregnar. Ett ihållande, envist regn som strilar nerför hans rygg och slickar håret mot ansiktet. Kallt, strilande regn som gör den frostnupna novemberluften ännu kallare. Inte för att det gör något att det regnar. Fotbollsmatchen är i full gång på fotbollsplanen vid Victioriastadion, och det är Lundaborna som spelar mot Lommas pojkar i deras egen Skånecup. Det är dödligt allvar – spelarna är så koncentrerade att regnet inte längre är ett irritationsmoment, snarare en välkommen svalka, och åskådarna är vad som håller dem på fötter efter den nära femtio minuter långa matchen. Det är jobbigt, lerigt, kallt och rent ut sagt för jävligt – och det är precis det som han lever för. Aldrig förr har en match känts så underbar att spela. Allting klaffar inom laget: passningarna sitter, samspelet är nästintill perfekt, det är bara det sista målet som gäller för att de ska vinna. Kvitteringen bara någon minut innan har höjt lagandan, nu ska de vinna! Ett mål kvar!

Orden från tränaren Thomas innan matchen ringer i öronen medan han springer framåt för att möta bollen:

”Kom igen killar, det är bara en match kvar, det här klarar vi! Satsa framåt, passa till Ari och Adrian – Tristan, håll dig framme, okej?”

De nickar, tittar på varandra, snabba ögonkast för att kolla att alla hänger med. Jodå, det sitter, deras samspel, de kan. Det är klart att de kan!

Det är då det händer. Bollen sitter som en smäck vid foten, passningen till Ari är så snygg att han knappt kan tro det själv. Sedan är han plötsligt fem meter längre fram, närmare målet än någon annan i laget, ser bollen komma tillbaka till honom, ett snabbt ögonkast till höger, och bollen flyger mot mål. Målvakten kastar sig efter den och lyckas nudda den men den går ändå rakt in i nätet bakom honom.

Lyckan är total. Snart är det över. Snart har de vunnit.

Texten är nästan sju år gammal – det är så länge jag har petat runt i historien om Tess, Tristan och alla deras vänner. Såhär 250 000 ord senare älskar jag dem som mina egna barn, och jag vet att bara jag får ändan ur vagnen så kan fler än jag älska dem precis lika mycket.

 

Blogg100 #99 & Bokbloggsjerka: Att intervjua favoritförfattare

Det är helg igen, första helgen i juni och jag har officiellt sommarlov!! Det är dessutom nästsista dagen på Blogg100. Och allt detta innebär Annikas bokbloggsjerka! Den här gången har jag fått tänka till ordentligt. Dels vem som är min favoritförfattare och dels vilka frågor jag skulle vilja ställa till hen …

20140321-104841.jpgOm du skulle få möjlighet att intervjua någon av dina favoritförfattare, vem skulle du i så fall välja och vilka frågor skulle du ställa? (Du behöver inte skriva en lång lista med frågor utan några exempel är helt okej.)

Jag måste erkänna att jag inte har någon favoritförfattare. Någon som jag kastar mig över så fort det släpps en ny bok. Jag har haft stora kärlekar i mitt läsliv, men de förblir ändå på en stabil nivå. Visst, jag tycker att alla som har lyckats ge ut en bok, vare sig det är den ”officiella” vägen eller genom egenutgivning, är skitcoola. Det är därför jag läser många författarbloggar och gör mig omaket att läsa deras böcker när dessa släpps. Dels för att det gör läsningen mycket roligare när man vet vem som har skrivit den, dels också för att kontakten med författaren gör det möjligt att ställa frågor/ge sin respons direkt till vederbörande. Sen återstår ju att se om författaren i fråga tycker om det …

Jag älskar att läsa om vardagslivet för en författare. Hur de kämpar med att skriva. Med redigeringen. Med allt runtomkring när man släpper en bok. Med rättigheter, om ekonomi. Vad som händer efteråt. Det är sånt jag älskar att läsa om.

När jag tänker efter … Den enda författare vars böcker jag har köat för att få köpa/har förbeställt/”har köpt i kiosker på utlandsresor för att jag var tvungen att få tag i den senaste boken så snabbt som möjligt” är faktiskt J.K. RowlingHarry Potter-serien är till denna dag fortfarande den serie som jag läser om, ser filmerna, älskade studion i England … jag blir som ett barn igen. Den kom i precis rätt tid för mig, jag kunde läsa den på engelska eftersom jag gick i högstadiet/gymnasiet när hela HP-hysterin verkligen tog fart.

Och frågor att ställa till henne … Det är så svårt! Men här är en kort lista över frågor som jag skulle vilja ställa. De flesta skulle man kunna ställa till vilken författare som helst, tror jag, med lite justering.

  1. Hur kom du på idén till serien?
  2. Hur lång tid har du arbetat med boken/serien? (Både planeringsprocessen, den faktiska tiden som det tar att skriva boken i fråga.)
  3. Hur mycket har du planerat och vilken metod har du använt? (HP är ju en fantastisk serie, där alla lösa trådar binds ihop på ett häpnadsväckande sätt i de två sista böckerna. Hur håller man ordning på allt??)
  4. Hur känns det att ha blivit så berömd och rik? Hur har det påverkat dig som person?
  5. Hur känns det att kunna beröra så många människor och att få se dina tankespöken komma till liv på film och i nöjesparker?
  6. Hur gick du tillväga när du blev antagen?
  7. Har du några tips till nybörjare?
  8. Vad skriver du på nu?
  9. Ångrar du något i böckerna?
  10. Tycker du att filmerna blev bra/speglade karaktärerna så som du ville osv?

Som sagt, jag hade säkert kunna komma på hur många frågor som helst, många av de tio punkterna ovan har ju extrafrågor.

Vem har du som favoritförfattare?

Blogg100 #68: Att skriva under pseudonym

Trillade över den här länken när jag läste igenom lite bloggar tidigare i dag. Den genererar din viktorianska (och engelska) pseudonym, om du nu hade varit författare på 1800-talet. Framför allt om du hade varit kvinna på 1800-talet. Charlotte Brontë (som skrev Jane Eyre) skrev under pseudonymen Currer Bell. Eller varför inte George Sand, som var en pseudonym för Amandine Aurore Lucie Dudevant. 

Det var ju vanligt på den tiden med pseudonymer, nu för tiden sker det inte lika ofta men när det händer och omvärlden (framför allt media) får veta att det är en pseudonym är det som om världen exploderar och författaren har gjort det enbart för att tjäna pengar osv.

Eller precis tvärtom.

Låt oss ta några exempel:

J.K. Rowling, författaren bakom Harry Potter, skrev en bok som på svenska heter Den tomma stolen  (The Casual Vacancy). Den fick kritik för att den inte var jättebra och många köpte den nog bara för att det var Rowling som hade skrivit den. För något år sedan släppte Rowling en deckare, den här gången under pseudonymen Robert Galbraith. Den sålde inte överdrivet bra, utan sådär lagom mycket som man kan förvänta sig av en debutant. Sedan lyckades några journalister ta reda på att det var Rowling som skrivit den och detta resulterade i att Rowling fick gå ut och ”erkänna” att hon hade skrivit under pseudonym. 

I Sverige har vi bland annat makarna Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril som skrev under pseudonymen Lars Kepler.

När man skriver under pseudonym gör man det ju ofta för att skapa anonymitet. Att skydda sin riktiga identitet. På 1800-talet skrev kvinnor under mansnamn för att ha en chans att bli utgivna. I dag skriver kända författare ofta under pseudonymer när de prövar på en ny genre. Många som skriver i erotica-genren (ex E L James, författaren bakom 50 shades of Grey) gör det för att det kan vara lite svårt att se din granne i ögonen om vederbörande vet att du skriver om BDSM eller annat smaskigt sex.

Själv har jag funderat på pseudonym om jag skulle ge ut böcker. Inte för att jag planerar att skriva något uppseendeväckande, men för att mitt efternamn kan vara klurigt att stava. Det är då mycket enklare att skriva/säga den pseudonym som jag har tänkt på.

Vad säger ni? Har ni någonsin funderat på att skriva under pseudonym, eller gör ni det kanske redan? 

Bokbloggsjerka: Tatueringar

Det är fredag och återigen dags för Annikas bokbloggsjerka! Den här veckan skickar  Annika med en bild på intatuerat bokcitat och ställer samtidigt frågan:

20140321-104841.jpg/…/ det verkar bli allt mer populärt att pryda kroppen med citat från litteraturens värld. 

Är det här något som du skulle kunna tänka dig att göra? Vad skulle det i så fall bli, och inte minst, var på kroppen skulle du placera konstverket?

Jag har flera gånger funderat på att tatuera mig. Vad som håller mig tillbaka är dels smärtan (jag är sådan mes när det kommer till sånt!) och det faktum att jag är operasångerska. Det rekommenderas inte att tatuera in ett motiv på ett väl synligt ställe när du ska stå på scen, och då tycker jag att meningen med en tatuering försvinner lite. Den ska ju synas när man väl har gått igenom smärtan, tycker jag.

Jag har funderat på att tatuera in ett litet, litet citat på insidan av höger ankel, eller i fotvalvet. Det ska tydligen göra skitont att tatuera sig där, eftersom det är nära benet. Ju mer fett mellan benet och tatueringsnålen, desto bättre.

Citatet jag har funderat på är ”Dum spiro, spero”, som betyder ”Så länge jag andas, hoppas jag”. I sin heltid lyder citatet ”Dum spiro, spero. Dum spero, amo. Dum amo, vivo.” vilket betyder “Så länge jag andas, hoppas jag. Så länge jag hoppas, älskar jag. Så länge jag älskar, lever jag.” Jag blev så kär i citatet för några år sen när jag föll över en bild inne på Gaddad.se, som är ett forum för tatueringar och piercingar. Killen på bilden hade tatuerat citatet över högerarmen, på undersidan av underarmen. I gotisk lettering. Enkelt, smakfullt.

Och jag såg Tristan i honom. (För er som inte läser min blogg i vanliga fall: Tristan är en av huvudpersonerna i min ungdomsserie Och sedan föll regnet.) Jag kunde inte bli av med bilden av en tatuerad Tristan i huvudet. Lite bad boy, men samtidigt en innebörd. Citatet betyder mycket för honom, efter allt som han och Tess går igenom. Och jag skulle älska att ha det citatet någonstans på kroppen. Om jag nu någonsin vågar tatuera mig.

Se fler intatuerade bokcitat här!

EDIT 30 mars: Kom att tänka på att det finns en hemsida som gör falska tatueringar, alltså gnuggisar, till ett överkomligt pris. Man kan själv designa och få tryckt till ca 249 kr, så att man kan ”prova på” om det är något man skulle kunna vara nöjd med. Tatueringarna sitter i några dagar och kostar från 29 kr och uppåt.