På den sista sommardagen 

Idag – eller i dagarna – börjar skolan igen. Jag har jobbat i två veckor efter semestern och njuter av att jag hädanefter alltid är ledig måndagar. 👍 Från att måndagen har varit en jobbig ”start på veckan”-dag är den nu dagen då jag sover lite längre, äter långsam frukost och går en lunchrunda med hunden. Läser tidningen. 

Eller som idag: 

Samt tömmer diskmaskinen, sätter igång några tvättmaskiner, städar sovrummet, åker till köpcentrumet Emporia med lillsyrran för att verkligen använda Skånetrafikens sommarkort till max sista dagen och förbereder veckan. Puh! 😅

Men också dagen då jag sitter någon timme i lugn och ro och låter hjärnan tröska igenom alla idéer till ungdomsserien och den stundande omskrivningen. Mer kaffe till folket!☕️ (Och det där, mina vänner, är ett svenskt Discovery-äpple. Äntligen svenska äpplen! 🍎)

Lite inspiration

När man själv tycker att man har det hårt och jobbar hårt för konsten, då brukar jag tänka på balettdansarna. DE jobbar nonstop. Och sliter som djur. Så här kommer lite inspiration:

#blogg100 inlägg 51

Nä alltså, inte idag

Jag började på ett inlägg om Tinder, men insåg att jag inte var helt redo att lägga upp det inlägget – än. 

Så i stället kommer här en bild på magiska böcker, hämtad från mitt Instagram-konto. Ha en trevlig måndagskväll! 

 

#blogg100 inlägg 7 

En skrividé! Inspiration!

Just nu är klockan halv tolv på kvällen i Toronto. Jag sitter i gästrummet hemma hos Birgitta, som vi bor hos, och är helt lyrisk över huset, över sovrummet, över det mesta som hennes hus har. Det ser ut som ett finare hotell! Jag har en walk-in-closet!

Anyway, det var inte det jag skulle skriva. Utan att jag har fått en skrividé. Birgitta sa något idag, som fick min fantasi att kicka igång. Får se om hur det går, om jag kan skriva något under resans gång. 🙂

Skönt med inspiration! Skönt att huvudet nu har slappnat av så mycket att man kan tänka på skrivande igen!

Imorgon – eller senare idag, blir det för er som är i Sverige – ska jag och min kompis till Niagara Falls. Så coolt! Det blir många bilder imorgon! 😉

#blogg100 inlägg 99

I Madrid

Är för tillfället i Madrid och sitter på masterclass. Omgiven av musik, storstad och ett främmande språk. Jag har pratat så mycket engelska – eller danska med min kollega – att jag knappt kan skriva på svenska längre. 😉

Igår såg vi (jag och kollegorna) Museo de el Prado, såg Rembrandt, Goya, Rubens osv och var helt hänförda. Tapas på kvällen och rödvin. Idag blir det opera (Regementets dotter, Donizetti) på Teatro Real Madrid. Vi försöket varva lektioner med turism, och än så länge går det ganska bra … 🙂

Mer rödvin, tapas, opera och kultur åt folket! (Spanjorerna har fattat det. Inklusive min dygnsrytm.)

IMG_1398.JPG

Bokrelease för Löftet!

I går (lördag) var jag på bokrelease i Malmö. Det är Mari Åberg som släppte sin andra roman, Löftet, i fredags (5/9) och därför bjöd in till fest. Jag var på ett liknande event ifjol, när Mari släppte sin första bokOch kvar stod en röd resväska, och hade supertrevligt. Därför kunde jag inte låta bli att åka över till Malmö när Mari nu bjöd in till fest för bok nummer 2. 

Köp boken här

loftet

 

Första boken Och kvar stod en röd resväska var en fin och lågmäld debut, och jag hoppas att Löftet är minst lika bra! Återkommer med recension för båda böckerna (upptäckte att jag inte hade recenserat den första tidigare). Den första boken är utgiven på egna förlaget, Andrarum förlag, medan uppföljaren ges ut på hybridförlaget LAVA förlag. Förlagschefen för LAVA, Kristina Svensson, var med på festen. 

Förutom Maris man, Stefan Åberg, som också är författare, satt det flera författare till bords på mingelfesten. Bland annat Anna Karolina, som i dagarna kommer ut med sin debutbok Stöld av babian på Norstedts förlag. Anna var jättetrevlig att prata med och jag önskar henne all lycka med releasen. Jag kommer helt säkert att läsa hennes debut, för den lät jättespännande. 

Där satt också Malin Johansson, författaren till Kär lek? och vars blogg jag läser. Jag blev så paff när jag insåg vem det var jag satt till bords med att jag utbrast ”Nämen, är det DU?” och så fick vi pratat en stund. Supertrevlig även hon, och jag måste se till att läsa Kär lek? snart. 

Allt som allt var det en väldigt lyckad releasefest (tyckte i alla fall gästerna, jag är säker på att Mari håller med) och jag har fått tillbaka lite vilja att redigera. Att sitta där bland alla författare fick mig att inse att jag vill minsann också! 😀

Rutiner – eller bristen på dem

Jag önskar ibland (ganska ofta, egentligen) att jag var en bättre människa. 

Det är nämligen så att jag är fruktansvärt dålig på att hålla mina rutiner. Det är bra ibland, men mest är det dåligt. Det resulterar oftast bara i en ostädad lägenhet, men när det är rutiner som jag borde hålla för min hälsa hade det varit skönt om jag hade varit lite mer … stabil, i brist på bättre ord. En sådan sak som att ta medicin samma tid varje dag, det hade jag aldrig klarat.

Jag var hos min fysioterapeut i dag. Det gjorde inte så ont först, men när han slutligen fann rätt ställe gjorde det faktiskt så ont att jag fick tårar i ögonen. Han sade att jag var mer spänd nu än när jag kom till honom första gången i maj, och det är aldrig kul att höra. 😦

Efter att jag fick en form av ryggskott i julas har jag aldrig blivit av med smärtan i ryggen. Enligt fysioterapeut orsakas det av en konstant muskelspänning i korsryggen/länden, och spänningen måste mjukas upp (med träning som gör att blodcirkulationen kommer igång igen) försiktigt. Med andra ord borde jag göra yoga varje morgon, stretcha minst tre gånger à 10 minuter varje dag och avsluta dagen med minst 20 minuters djup meditation. Och djupandning i massvis. Helst ska jag kunna få in fingrarna under revbenskanten också, tydligen, för det vittnar om en avslappnad diafragma. En avslappnad diafragma (mellangärde) betyder att andningen kommer djupare, man andas bättre och syresätter blodet mer. Det ska – om utfört rätt – leda till att man blir mindre stressad. Jag har fått övningar som ska hjälpa med stärka min core, och de ska göras dagligen.

Enter min oförmåga att hålla rutiner.

Efter att ha haft ont dagligen, hela tiden, 24/7, sedan lucia 2013 gör att jag börjar bli ganska desperat. Det är svårt att slappna av någonstans om man alltid har ont. Så jag får ta ett djupt andetag och börja skärpa mig. Kan jag öva så gott som varje dag borde jag kunna ta hand om mig själv och min kropp varje dag också. 

Lägg sedan till att jag borde – verkligen borde – ha ett bättre sömnmönster, borde kanske se till att alltid äta frukost i stället för att (som jag gör nu) skippa det helt minst 5 dagar i veckan. Samtidigt som jag går ner i vikt, tränar regelbundet och sköter skola, förhållande och vänskaper. 

Jag har funderatNej, det gjorde inte ont, men det tog ett tag. 😉 Jag tror att jag börjar så sakteliga i en ända och ser vad som händer. Från och med måndag har jag vanligt schema igen, och med det blir det också lite mer ordning och reda på torpet. Så från och med måndag (med tjuvstart i bättre sömn, frukost och yoga/meditation) börjar det nya livet. (Varför är det alltid på måndagar som man börjar ett nytt liv?? 

Förslag på ett bättre liv:

  • bättre sömn, ex 22:00/23:00 – 7:00
  • frukost, lunch, middag – varje dag
  • ersätta/fasa ut kaffe mot te, gärna grönt och rött te (den här blir svår, men eftersom jag kan tillåta mig EN kopp svart kaffe om dagen kanske jag överlever) 
  • yoga varje morgon före duschen och frukosten 
  • stretching 2-3 ggr per dag, 10 minuter/gång
  • 20 minuters meditation på kvällen, någon gång före sänggående
  • träna/simma minst 2 ggr i veckan, gärna 3
  • öva varje dag (öva bör man annars … rostar man?)
  • eventuellt ersätta ett mål om dagen med pulverdiet (mer om detta i ett senare inlägg)

keep-calm-and-love-your-body-76

Ut med det gamla, in med det … äldre?

Det kändes som att det var dags för lite nytt i bloggen, så det blev ett nytt tema! Eller nytt och nytt … Den som har läst min blogg ett tag känner säkert igen temat från förr, nämligen tidigare i vintras. Det är ett skönt tema som fungerar bra för mig, så jag kände att det var dags att ta tillbaka det. 🙂

Däremot är det alltid lika intressant att se om man kom ihåg var man hade allt i menyerna … 

Den Stora Redigeringen™ äntligen igång!

Tja, jag vet inte vad som hände. Men en dag blev jag plötsligt intresserad av att redigera igen. Att nörda ner mig fullständigt i ett manus. Att orka ta itu med alla plot holes och faktamissar. Att bena ur den här historien tills den är ordentligt filéad.

2an är första delen i min ungdomsserie Och sedan föll regnet. Jag skrev den mellan 1 november 2010 och 21 juli 2011. Det är andra boken jag skrev i serien (vadå, okronologiskt?) och jag kände att den gick väldigt snabbt att skriva. Men sedan dess har den i stort sett legat i träda. Förra året skickade jag den till Bina, en bloggare som kunde tänka sig att läsa igenom den. Hon läste, och kommenterade. Jisses, vad hon kommenterade! Så mycket bra saker och så många saker att tänka på.

En av sakerna hon pratade om var att storyn började liksom för mycket från början. Att det kunde löna sig att börja mitt i, någonstans. Idéen fastnade i mitt huvud och nu gör jag ett försök att skriva om den. Att verkligen börja någonstans mitt i, där storyn makes sense.

Jag har börjat redigera ett kapitel mitt i, bara för att få upp lusten att redigera. Att börja från början när man inte vet var början är, är väldigt frustrerande. Så nu har jag hittat ett sätt att formulera mig, ett kortare, mer konkret sätt. Jag gillar min ”nya” stil. Kapitlet jag hade valt var ursprungligen 6600 ord. Jag har skurit ner det till 4500, och där finns möjlighet att ta bort ytterligare en del, kanske hundra ord eller så. Att tajta till språket. Det är fortfarande ett långt kapitel, men mer hanterbart.

Jag har då ett annat, angenämt problem. I hela serien finns det tre huvudpersoner (Tristan, hans kompis Adrian och Adrians lillasyster Tess). 2an handlar om Tess, och de andra böckerna i serien handlar lika delar om Tristan, Tess och Adrian, samt en kille som heter Anton.

Är det okej att Tess är den enda som pratar i första boken? Eller ska Tristan, som faktiskt spelar en stor roll i storyn, få prata också? Så att man inte får en chock när han börjar prata i bok två i serien.

Mitt mål är att:

  • skriva om hela manuset till att det är bara Tess (kvinnliga huvudpersonen) som pratar (eller vad tror ni?)
  • sortera ut vilka röster som tillhör vem
  • skriva om berättelsen så att den börjar in medias res, alltså mitt i. Jag tror att jag har den perfekta första meningen, men vi får se. Jag måste först skriva det kapitlet. 😉
  • få ordning på alla bipersoners motivation
  • få ordning på ”dramaturgivalen”:

valen

Eftersom manuset till 2an är på 96 000 ord ska det ner till ca 70 000-75 000. Normal ”ungdomsromanslängd”. Och om varje kapitel dras ner med ca en tredjedel (4 510 ord / 6 641 ord = 67,911459 %) borde det 75 % av 96 000 ord vara 72 000 ord. Och det är en helt okej längd. Jag vill inte gå under 70k, för det är för kort.

Jag lär behöva skriva nytt, och jag lär behöva skriva om 100 procent av det jag har skrivit. Men det är väl det redigering handlar om? Jag har som mål att ha kommit igenom hela manuset en första vända tills 1 oktober. Det är tre hela månader. Is it doable?

Heck yes!

Den Stora Redigeringen™ har börjat! Följ med på resan!

Och förresten – om någon vill läsa det där kapitlet som krympte med en tredjedel, hojta till. Det vore skönt att veta om jag är på väg åt rätt håll. 😛

Hur skapar man karaktärer?

De böcker man minns allra bäst är inte de som har bäst världar (inom fantasy), bäst miljöbeskrivningar eller den bästa storyn. De böcker som du minns är oftast de som har bäst karaktärer.

Karaktärer som kryper in under skinnet på dig. Karaktärer som får dig att gråta, känna smärta, skratta, le, älska osv.

Vi pratar om karaktärer som Harry Potter, Edward Cullen (förlåt, men han är älskad av många tonåringar …), Katniss, Elizabeth Bennet, Mr Darcy, Hamlet med flera. Oavsett genre, oavsett vilken tid boken är skriven i, handlar den om karaktärer. Och så länge författaren inte skriver i du-form (vilket borde vara strängt förbjudet!) handlar den om hur författaren lyckas porträttera karaktärerna.

Hur skapar man då en karaktär?
Ta en titt på de här 100 frågorna och se hur många av dem du kan svara på om dig själv. Om du skriver på en roman/novell, se hur många frågor du kan svara på dina karaktärer. Jag rekommenderar att alla karaktärer går igenom den här listan. Man blir förvånad hur mycket man vet om sina påhittade vänner utan att behöva tänka efter.

(Själv ska jag sätta mig ner med alla de här frågorna igen och titta igenom dem. Jag har inte gjort dem här för Tess och Tristan på läääänge och behöver nog uppdatera mig om mina sötnosar. 😉 )

När jag skapar mina karaktärer börjar jag oftast i en situation. I fallet med Tess och Tristan började jag med Tristan och olyckan som han är med i. En karaktär behöver personer runt omkring sig, och den som började som en lillasyster till bästa kompisen blev plötsligt ett kärleksintresse. Och när jag började nysta bakåt i historien insåg jag att de hade historia bakom sig, Tess och Tristan. Och ju längre framåt jag följde dem i deras historia insåg jag hur många personer de hade runt sig, hur många personer som förändras (både till det bättre och det sämre) av deras historia och vem som älskar vem.

Och på tal om var det hela startade … så var det med den här texten. Oredigerad från 1 november 2007:

Det småregnar. Ett ihållande, envist regn som strilar nerför hans rygg och slickar håret mot ansiktet. Kallt, strilande regn som gör den frostnupna novemberluften ännu kallare. Inte för att det gör något att det regnar. Fotbollsmatchen är i full gång på fotbollsplanen vid Victioriastadion, och det är Lundaborna som spelar mot Lommas pojkar i deras egen Skånecup. Det är dödligt allvar – spelarna är så koncentrerade att regnet inte längre är ett irritationsmoment, snarare en välkommen svalka, och åskådarna är vad som håller dem på fötter efter den nära femtio minuter långa matchen. Det är jobbigt, lerigt, kallt och rent ut sagt för jävligt – och det är precis det som han lever för. Aldrig förr har en match känts så underbar att spela. Allting klaffar inom laget: passningarna sitter, samspelet är nästintill perfekt, det är bara det sista målet som gäller för att de ska vinna. Kvitteringen bara någon minut innan har höjt lagandan, nu ska de vinna! Ett mål kvar!

Orden från tränaren Thomas innan matchen ringer i öronen medan han springer framåt för att möta bollen:

”Kom igen killar, det är bara en match kvar, det här klarar vi! Satsa framåt, passa till Ari och Adrian – Tristan, håll dig framme, okej?”

De nickar, tittar på varandra, snabba ögonkast för att kolla att alla hänger med. Jodå, det sitter, deras samspel, de kan. Det är klart att de kan!

Det är då det händer. Bollen sitter som en smäck vid foten, passningen till Ari är så snygg att han knappt kan tro det själv. Sedan är han plötsligt fem meter längre fram, närmare målet än någon annan i laget, ser bollen komma tillbaka till honom, ett snabbt ögonkast till höger, och bollen flyger mot mål. Målvakten kastar sig efter den och lyckas nudda den men den går ändå rakt in i nätet bakom honom.

Lyckan är total. Snart är det över. Snart har de vunnit.

Texten är nästan sju år gammal – det är så länge jag har petat runt i historien om Tess, Tristan och alla deras vänner. Såhär 250 000 ord senare älskar jag dem som mina egna barn, och jag vet att bara jag får ändan ur vagnen så kan fler än jag älska dem precis lika mycket.

 

Maleficent

Varning för eventuella spoilers!

Disneys Maleficent hade biopremiär 28 maj i år. I rollen som Maleficent, den elaka fen från Disneys klassiker Törnrosa från 1959, ser vi Angelina Jolie. Prinsessan Aurora spelas av Elle Fanning.

Jag har velat se den här ända sedan de släppte trailern för drygt ett år sedan. I dag har jag sett den på bio. Och den var värd all väntan.

Maleficent är en ny, spännande twist på den klassiska Törnrosa-sagan från Disney. Här är det ”den onda fen” som styr berättandet. Det handlar om fen Maleficent som vill ha tillbaka sina vingar som kung Stefan har stulit från henne efter att deras kärlekshistoria har gått fel. När Aurora föds hamnar hon emellan och Maleficent tvingas välja mellan hämnd eller att försöka beskydda den hon finner sig älska.

Sedan måste jag bara tillägga att jag älskar hur de får gjort Maleficents ögon, och hur Jolies naturliga skönhet bara passar helt fantastiskt bra in i den här filmen. De har lyckats få henne väldigt lik Den onda fen från Törnrosa. 

maleficent