Intro till ett par operapärlor

Jag vet inte hur många gånger som jag har hört folk säga ”men opera är inte min stil”, ”opera är tråkigt”, ”opera är en fet dam som sjunger” osv. Och jag vet att i ungefär 75 % av de fallen handlar det om folk som aldrig har hört opera live, eller som någonsin faktiskt har hört en ”riktig” opera (alltså inte bara Malena Ernman i Melodifestivalen).

Så här kommer ett litet intro till ett par operapärlor:

Ur Bizets opera Carmen

Carmen (kvinnan som sjunger) försöker få Don Jose (en av de stiliga männen i arméuniform) på fall med sin kvinnlighet. Han faller till slut för henne och deras kärlek brinner starkt men kort – i slutet av operan mördar Don Jose Carmen för att hon väljer en annan. 

Ett annat av operan Carmens mest kända stycken.

 

Ur Verdis opera La Traviata

Brindisi, eller ”dryckesvisan” som den också kallas, kommer i första akten. Alfredo (tenoren) blir övertalad att sjunga av det festande sällskapet. Violetta (sopranen) som är festens mittpunkt och också den som Alfredo är vansinnigt förälskad i, sjunger med. Detta blir starten på en fantastisk kärlekshistoria som slutar med att Violetta dör av en lungsjukdom efter att Alfredo stött bort henne pga ett missförstånd. Hela operan är full av kända stycken, varav detta är ett av de mest kända.

 

Ur Puccinis opera Tosca

Ett av Maria Callas mest kända framföranden av rollen som Floria Tosca. Tosca är en känd diva och arian heter faktiskt ”Jag har levt för konsten, jag har levt för kärleken”, där Tosca förklarar att hon aldrig har skadat någon i sitt liv. Tre minuter senare hugger hon ihjäl mannen som hotar hennes älskade Cavaradossi till livet …

Och Maria Callas var under 1950-talet en av världens mest berömda operasångerskor.

Cavaradossis aria där han, nära döden, längtar efter Tosca.

 

Ur Wagners opera Tannhäuser

Elisabeth kliver in i en sal där hon har sett sin älskade Tannhäuser tidigare. Den heter kort och gott ”Elisabeths hälsningssång”.

 

Bokbloggsjerka: Musik och böcker

I dag tar jag examen! Hurra och ångestskri på samma gång. Är så sjukt glad att de här tre åren är klara, det har varit sjukt hårt! 

Veckans jerka från Annika är ju jätteenkel för mig att besvara: 

Har en av dina favoritartister utkommit med en bok som du tycker att vi ska läsa? (För mitt vidkommande är jag ruskigt nyfiken på boken om Paul Stanley från Kiss). Kan du ge exempel på en bok som har en stark koppling till din favoritgenre? Envisas en av dina favoritförfattare med att ”spela” musik i böckerna som du absolut inte gillar? Eller….?

Alla mina favoritartister (nästan) är ju operasångare, och de älskar att ge ut biografier och memoarer om sig själva. 😂  Där är två böcker som jag tycker att alla kan läsa, den ena är Birgit Nilssons memoar La Nilsson och den andra är Renée Flemings The Inner Voice: The Making of a Singer som också är en memoar av något slag. 

De är inte så sångtekniska utan är mycket mer allmänbildande och ganska roliga om man är nyfiken på hur det går till när man skapar två kometkarriärer som är så olika men ändå så lika. 

Ha en fin fredag allihop! Ikväll ska jag festa med mina klasskompisar som aldrig förr! ❤️

#blogg100 inlägg 88

Rösten

Vi pratar så mycket om skicklighet när det kommer till att använda rösten när vi pratar om romaner och skrivande. Då menar vi skrivrösten, men jag kan inte låta bli att bli lite nördig (hej, jag är operasångerska, liksom) och prata om rösten. Den som genereras när luft passerar dina stämband och stämbanden sätts i svängning vilket skapar toner i olika tonhöjder beroende på vilken inställning dina muskler är i.

Låter det förvirrande? Det är det, men tänk så här. Precis som rösten i skrivande, är den mänskliga rösten ett resultat av muskler. Därför är den så cool! Jag menar, lyssna bara här:

Och det är på riktigt! Övertoner skapas när en ton är fullkomligt fri från spänningar, så att den kan svänga fritt. Utan övertoner låter tonen platt och lite falsk.

Den mänskliga rösten är kapabel till så mycket! Förutom growling och belting som används i metal och annan ”modern” musik, finns det sångare som har otrolig kontroll på sina stämband och musklerna runt dem. Lyssna bara på detta:

Fast coolast är ju nog detta. Att stå i svallvågorna av en orkester på 90 man och ändå höras. Nina Stemme for the win! Detta är något av det tyngsta som man kan sjunga – Wagner. Speciellt den här rollen (Isolde). Den här arian kommer efter fyra timmars sång, och arian som alla har sett fram till. Klarar man denna snyggt har man sin karriär säkrad. 🙂

Det är många (främst yngre, typ tonåringar) som säger att ”öh, opera, det är bara någon som skriker, det kan jag också”. Men tänk efter lite nu. Hur låter du efter en barrunda när du har skrikit för att höras över musiken i några timmar? Jo, helt hes och förstörd. Det kan man inte bygga en karriär på där man ska kunna sjunga i några timmar varje dag!

I ett traditionellt operahus idag finns en orkester på 70-90 man beroende på vilken typ av uppsättning man gör (orkestrering osv). Orkestern sitter i orkesterdiket (eller graven, som det också kallas) mitt emellan scenen och publiken. För att höras över 90 instrument måste alltså den mänskliga rösten (utan mikrofonförstärkning) kunna bäras upp och över orkestern ut till publiken även i låga röstregister (alltså låga toner). Det är inte att skrika, tvärtom! Det gäller att ha en teknik som klarar av påfrestningarna, en kropp som orkar och en röst som kan hålla det där silvret som kommer när alla övertoner kommer på plats. Vissa sångare är bättre än andra.

Men har ni någonsin suttit i ett operahus och fått gåshud för att sångarna är så fruktansvärt bra? Det har jag, flera gånger. Det kan jag rekommendera! Man mår så bra efteråt. 🙂 Kanske en julklapp till dig själv? 😉

Premiären på Rosenkavaljeren avklarad!

Tack så mycket till alla som önskade lycka till igår i samband med min debut/praktik och premiären på Rosenkavaljeren! Det blev en lyckad premiär och glad är jag, om än väldigt trött. Här kommer lite bilder ifrån föreställningen, ett videoklipp och några recensioner.

 

Till premiären hade man gjort i ordning en stor blomsterdekoration. Efter festen fick man själv plocka med sig rosor hem (annars skulle de slängas) och jag passade på att ta några av de väldoftande rosa rosorna. Rosor för en Rosenkavaljer, så passade! Med i bild ser ni också det officiella programmet. 

 

Ytterligare en rosbild … Den här gången rosor jag köpte själv som premiärblommor (utan att veta att de passade så bra ihop med programmet!). 

Från föreställningen, akt 1. Fotograf: Miklos Szabo. Från vänster: Anne Margrethe Dahl, en statist, Anne Sophie Hjort Ullner, Sara Swietlicki, Felicia Gyllenstig Serrao samt tre statister.

Se videon här eller på Det Kgl Teaters hemsida. 

Recensioner:

Operalogg, Mogens H Andersson

Skånska Dagbladet, Lars-Erik Larsson

GregersDH

Dolda avgifter när man hyr bil

Jag äger inte en egen bil. Det är ganska onödigt, när man bor i en storstad och det finns taxi, metro, tåg, bussar och cykel som enkla sätt att ta sig fram. Men ibland behöver jag en bil, och då får jag oftast hyra en eftersom ingen av mina kompisar har bil (på grund av att vi är studenter, bor i en storstad osv). Som i kväll. Jag ska göra ett gig i Frederiksværk, som ligger ca 1 timme ifrån Köpenhamn med bil. Gaget vi får är 2500 DKK per person. Det är inte mycket, med tanke på resa osv.

Hursomhelst.

I dag var jag inne på Hertz biluthyrning i centrala Köpenhamn. Jag hade reserverat en mini Citroën för 21 timmar och hade fått veta att jag skulle betala 800 DKK. Inte så farligt, men det svider i plånboken. Så tro att jag blev förvånad och ganska bestört när jag fick veta att jag skulle betala 2300 DKK. Jag hann inte uppfatta vad de där extra 1500 kr handlade om mer än att det lät som reservationsavgift.

Vad fasen innebär det? Och varför har ingen nämnt detta tidigare?? Är det något man får tillbaka när man returnerar bilen? Jag har läst och läst på Hertz hemsida men inte funnit en förklaring, så jag slängde iväg en fråga på Facebook till Hertz danska FB-sida. I slutändan är det rätt surt att nästan hela mitt gage går till transporten fram och tillbaka. 😦

EDIT: Det visade sig att de där 1500 DKK var en depositionsavgift, och att jag får tillbaka nästan alltihop. De behåller några kronor eftersom jag hade missat att jag skulle tanka upp bilen igen (helt ärligt hade jag glömt det och hade nog ändå inte orkat leta reda på en bensinmack i centrala Köpenhamn när jag var skitstressad) och för att jag eventuellt körde lite mer än de 100 km som jag fick köra innan de lade till en liten summa per km. Så summan av kardemumman är att jag inte alls förlorat 1500 DKK. Får ut nästan hela gaget! 🙂

Frankrike

Jag är för tillfället på masterclass i Sydfrankrike, därav den extrema bloggtystnaden. Men livet leker – har fått en smärre uppenbarelse i sångteknik, äter god mat, sover gott, njuter av vädret…. Svårt att inte njuta när undervisningslokalen ser ut så här!

Blogg100 #96: För snart ett år sedan

… sjöng jag min bachelorexamenskonsert. Det var torsdagen den 13 juni och jag hade förberett mig toklänge på den där 30 minuter långa konserten. Engagerat musiker, skrivit program, övat in musiken jag skulle framföra, köpt klänning och fixat allt smått runtomkring. Stressen upptill examensdagen var förfärlig, jag mådde illa i stort sett hela tiden sista månaden.

Men dagen kom och gick, som ni kan se på bilden här nedan:

Och när allt var klart, betyget var satt och musikerna betalade, då planade livet ut igen. Och jag var så tacksam. Tre års slit var över.

Den här veckan har mina gamla klasskompisar på konservatoriet sina bachelor- och masterexamenskonserter. Paniken i deras ögon precis före de ska in och sjunga jämfört med svetten och lugnet efteråt är nästan komisk. Men hjärtat bankar hårt varje gång de går in till censorerna för sina betyg, det är som om det är jag som står där igen. Och i ett trollslag kommer det tillbaka, stressen och ångesten och lyckan efteråt. Jag är så tacksam än i dag för att det är över. Och för att det inte är jag som står däruppe på scenen och sjunger.

Dock skräckslagen över att ett år har gått så snabbt. Om två år är jag färdig på Operaakademiet och kan titulera mig operasångerska. Om två år har jag förhoppningsvis jobb och är färdig med studierna. Förhoppningsvis. Eller så hamnar jag i något slags young artist program i England, andra delar av Europa eller i USA. Och får mer studieskulder …

Nej, bäst att njuta av nuet och drömma. Jag har officiellt sommarlov. 🙂

 

Blogg100 #86: En smakebit på søndag – Hjärta av jazz

Godmorgon, kära läsare, eller goddag, eller god kväll, för den delen, när ni nu läser detta. I dag är söndag och val till EU-parlamentet. Jag hoppas att du röstat, om du är gammal nog för att göra det? Att rösta är att värna om demokratin, vilket är väldigt viktigt med tanke på situationen i Europa för tillfället.

Men, nog med politik, det här är ju en skrivblogg. Det är söndag alltså, vilket innebär En smakebit på søndag. En smakebit på søndag kommer ifrån norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten, som drivs av Mari Høe. Idéen är att dela med sig ett kort citat från boken man läser just nu. OBS: Inga spoilers! Följ länken för att hitta fler smakbitar denna söndag.

Jag har alltid tyckts om Sara Lövestams böcker. Jag läste Udda när den kom ut 2009,  sen I havet finns så många stora fiskar (2011) och jag äger både Tillbaka till henne (2012) och Grejen med verb (2014), även om jag inte har hunnit läsa dem än. Men efter mycket om och men har jag äntligen hunnit läsa Hjärta av jazz, som kom förra året (2013).

 Jag föll för först omslaget och sedan baksidetexten. En femtonårig tjej och en gammal gubbe på ett ålderdomshem som blir vänner över Povel Ramels musik (och senare jazzen). Boken utspelar sig delvis i nutid och delvis på 1940-talet, under kriget. Boken i sig var lite trögstartad, det var en del med att komma in i 1940-tals språket. Sen är där en del med jazz-termer som jag inte heller kan. Som musiker är det ju extra kul att läsa en bok om musik, Sara Lövestam verkar ha gjort väldigt bra research.

Smakbiten är hämtad ut kapitel 1, nämligen den allra första paragrafen i hela boken.

Steffi är en glad blues. Hon ligger på sitt randiga överkast och blundar, och långt innanför ögonen blir hon en jätteglad blues, en devalveruttan blues. Idioterna försvinner i en dimma, långt utanför hennes fönster, de är ingenting längre och hon har basgången i sin hand. Hon gnuggar bort tårarna som blandat sig med håret vid tinningen. Slå bort dem som du slår bort myggen, sjunger Povels röst och hon gör det. Hon drar ett djupt andetag, skiter ärligt talat i varenda människa i 9B. Basgången går som en vettvilling, en av de svåraste på hela skivan. Som om det inte fanns några regler, som om man kunde spela precis som man ville. Hon har fortfarande inte kunnat ta ut hela.

Boken lämnar mig med en varm känsla i kroppen. Den är 297 sidor lång och det är perfekt längd. Det skulle kunna vara en ungdomsbok, men det är det inte, inte riktigt. Det är en roman, punkt slut. Sedan råkar Steffi, som är bokens huvudperson, vara femton år gammal.

Ja, jag har konstaterat det förr men jag gör det igen: Sara Lövestam kan det där med romaner.

Blogg100 #80: Examen

Det är bara tjugo dagar kvar av Blogg100, hör ni! Tack och lov för det, säger jag…

Just nu är jag på väg till Operaen. Klockan 19 har förstaårseleverna sin första egna aflevering/examen, och jag och Donna Anna ska ta en tur på scengolvet. Wish me luck … Jag har arbetat med arian sedan februari, så det ska bli skönt att få visa upp jobbet jag har gjort. 🙂 Och mina föräldrar sitter i publiken. Fett like på den. 😀

Blogg100 #66: Sjukt skön spellista

… så här på måndagsmorgonen. Den här dagen, den här veckan, blir vad du gör den till. Låt oss göra den riktigt, riktigt bra och så gör vi det till riktigt, riktigt bra musik samtidigt. Okej? 🙂

Blogg100 #58: Låång dag

Det har varit en skön men lång dag. Först högmässa, sen körrep och till slut konsert i Frederiksbergs Slotkirke för Frimurarlogen. Efteråt bjöd jag delar av kören på vin i min lilla lägenhet.

Måste dela med mig av ett stycke vi sjöng i dag. Det är supersvårt, men jag älskar det verkligen.

Anton Bruckner – Os justi (graduale)

Hoppas att ni har haft en skön helg. Jag har inte fått så mycket sol som jag hade velat, har jobbat hela helgen. 😦 Men det goda vädret ska tydligen hålla i sig. 🙂

Detta är inte mitt år, alltså

Sen slutet av november 2013 fram till i tisdags har jag sökt två stipendier och två sommaroperor.

Antal ja: 0.

Suck.

Nåja, det är bara att ta ett djupt andetag och ta tag i den nya högen med tävlingsansökningar, stipendier osv.

Men detta känns inte som mitt år, alltså.