Det där med starter i romaner

Jag avskyr att skriva den berömda ”första meningen” i vad jag än skriver.

Sedan jag påbörjade Den Stora Redigeringen har jag kämpat med var 2an verkligen ska börja. Jag inser själv att det första halvåret i romanen bara är fyllning, och det ska väck. Men sen … var ska jag börja?

Jag skrev för en dryg vecka sen att jag trodde mig ha den ”rätta” början till 2an, men nu tvivlar jag. Så, jag tänkte dela med mig av två starter. Den första är en typ av prolog, den andra är den ”rätta” starten, om den nu är något att ha.

Var brutalt ärliga. Om ni öppnade en bok och den började såhär, skulle ni fortsätta läsa då?

Först den prolog-liknande texten:

Följande borde vara jävligt uppenbart för alla sextonårigar: Du har bara ett liv. Du väljer själv hur du vill leva det.

När man är sexton tror man att man är odödlig. Första kyssen, kanske första ligget, första ciggen, första fyllan, första allting. Men du har faktiskt bara ett, enda liv. Ett liv som kan avslutas snabbt och precist, eller långsamt och kvävande. Med eller utan smärta.

Man kan också vara typ-nästan-sexton och inte vilja leva alls. Helst vilja försvinna ner i glömskan och radera sitt fingeravtryck på den här planeten. Man kan vilja dö.

Sen kan man vara som jag. Typ-nästan-sexton men vill inte dö.

Jag vill bara inte finnas mer.

 

eller den ”rätta” början:

”Vill du dö?”

Frågan hoppar ur munnen, studsar som en boll mot rummets fyra, vita väggar. Psykoterapeutens sakliga röst trängs för ett ögonblick med Earl Grey-ångorna från tekoppen innan den slår till henne rakt i ansiktet. Frågan kommer inte som en överraskning. Lugnt ställer hon ner koppen på bordet mellan dem och fäster sin bruna, genomträngande blick på psykoterapeutens blågråa ögon. De ser på varandra ett tag; den ena väntande, den andra avvaktande.

Till slut ruskar hon på huvudet och plockar upp tekoppen igen.

”Nej.”

Ett välplockat ögonbryn skjuter upp.

”Jaså?”

”Nej. Jag vill bara inte leva.”

Det är elva dagar före hennes sextonårsdag när Terese Anya Szymierska för första gången sätter ord på vad hon känner. Och det sker på en vanlig, regnig tisdagseftermiddag, hos en psykoterapeut. Med noga, avmätta rörelser tar hon en klunk varmt te och sätter ner tekoppen på IKEA-soffbordet igen. Sedan drar hon upp benen under sig i fåtöljen där hon sitter och ler ett sällsynt leende mot psykoterapeut Annelie Bergström.

”Jaha. Vad har du för lösning på det problemet?”

För en gångs skull är Annelie mållös.

 

Jaha, mina vänner. Är någon av texterna något att ha?

Den Stora Redigeringen™ äntligen igång!

Tja, jag vet inte vad som hände. Men en dag blev jag plötsligt intresserad av att redigera igen. Att nörda ner mig fullständigt i ett manus. Att orka ta itu med alla plot holes och faktamissar. Att bena ur den här historien tills den är ordentligt filéad.

2an är första delen i min ungdomsserie Och sedan föll regnet. Jag skrev den mellan 1 november 2010 och 21 juli 2011. Det är andra boken jag skrev i serien (vadå, okronologiskt?) och jag kände att den gick väldigt snabbt att skriva. Men sedan dess har den i stort sett legat i träda. Förra året skickade jag den till Bina, en bloggare som kunde tänka sig att läsa igenom den. Hon läste, och kommenterade. Jisses, vad hon kommenterade! Så mycket bra saker och så många saker att tänka på.

En av sakerna hon pratade om var att storyn började liksom för mycket från början. Att det kunde löna sig att börja mitt i, någonstans. Idéen fastnade i mitt huvud och nu gör jag ett försök att skriva om den. Att verkligen börja någonstans mitt i, där storyn makes sense.

Jag har börjat redigera ett kapitel mitt i, bara för att få upp lusten att redigera. Att börja från början när man inte vet var början är, är väldigt frustrerande. Så nu har jag hittat ett sätt att formulera mig, ett kortare, mer konkret sätt. Jag gillar min ”nya” stil. Kapitlet jag hade valt var ursprungligen 6600 ord. Jag har skurit ner det till 4500, och där finns möjlighet att ta bort ytterligare en del, kanske hundra ord eller så. Att tajta till språket. Det är fortfarande ett långt kapitel, men mer hanterbart.

Jag har då ett annat, angenämt problem. I hela serien finns det tre huvudpersoner (Tristan, hans kompis Adrian och Adrians lillasyster Tess). 2an handlar om Tess, och de andra böckerna i serien handlar lika delar om Tristan, Tess och Adrian, samt en kille som heter Anton.

Är det okej att Tess är den enda som pratar i första boken? Eller ska Tristan, som faktiskt spelar en stor roll i storyn, få prata också? Så att man inte får en chock när han börjar prata i bok två i serien.

Mitt mål är att:

• skriva om hela manuset till att det är bara Tess (kvinnliga huvudpersonen) som pratar (eller vad tror ni?)
• sortera ut vilka röster som tillhör vem
• skriva om berättelsen så att den börjar in medias res, alltså mitt i. Jag tror att jag har den perfekta första meningen, men vi får se. Jag måste först skriva det kapitlet. 😉
• få ordning på alla bipersoners motivation
• få ordning på ”dramaturgivalen”:

Eftersom manuset till 2an är på 96 000 ord ska det ner till ca 70 000-75 000. Normal ”ungdomsromanslängd”. Och om varje kapitel dras ner med ca en tredjedel (4 510 ord / 6 641 ord = 67,911459 %) borde det 75 % av 96 000 ord vara 72 000 ord. Och det är en helt okej längd. Jag vill inte gå under 70k, för det är för kort.

Jag lär behöva skriva nytt, och jag lär behöva skriva om 100 procent av det jag har skrivit. Men det är väl det redigering handlar om? Jag har som mål att ha kommit igenom hela manuset en första vända tills 1 oktober. Det är tre hela månader. Is it doable?

Heck yes!

Den Stora Redigeringen™ har börjat! Följ med på resan!

Och förresten – om någon vill läsa det där kapitlet som krympte med en tredjedel, hojta till. Det vore skönt att veta om jag är på väg åt rätt håll. 😛

Dagens roliga (och träffande) bild

Hur jag kände mig när jag skickade iväg 2an till Bina för testläsning … (och hur jag själv känner mig när jag öppnar manuset)

Berättarstruktur

Jag är inte den som brukar prata om dramaturgi, jag vet det. Jag är riktigt dålig på det. Det här med att sätta sig ner och ta ut var i berättelsen det händer ditt eller datt – nej, det är jag inte bra på. Än.

Jag vet att jag borde bli bättre på det. Jag har inhandlat ”101 habits of Highly Successful Novelists” på Dito och försöker nu få styr på det där med berättarstruktur. Där pratas det nämligen om följande struktur:

(Om vi utgår ifrån att det totala omfånget på ditt manus är 360 sidor.)

Något som ändrar allt händer på sidan 85, ca. Något ännu större händer på sidan 180. Något jävligt deprimerande händer på sidan 270. Och sedan händer något fullständigt underbart på sidan 359.

Texten lånad från bloggen Alla har en bok inom sig.

Det pratas också mycket om dramaturgin i en roman. Den dramatiska kurvan ska tydligen så ut såhär, som visas av Dramaturgivalen:

Manuset till 2an är 365 sidor. Det vore intressant att se om mitt manus omedvetet följer den här strukturen. *går iväg för att kolla*

*kommer tillbaka*

Eh … vi glömmer det. Jag måste nog jobba lite grann på det där. Återkommer senare med en snabb reflektion om boken och om hur redigeringen går. 🙂

*går iväg och börjar redigera*

 

Hur skriver man en synopsis egentligen?

Hur skriver man en synopsis? Eller om vi tar det från början, vad är en synopsis? Wikipedia beskriver en synopsis som:

”från grekiskans syn och optik (samskådande), kortfattad översikt och summering (över berättelse), av de stora händelsepunkterna i berättelsen.

Inom litteraturvetenskap och andra litterära sammanhang används synopsiset som en sammanfattning av vad en berättelse handlar om, till exempel för en uppsats.”

De flesta av oss har säkert behövt skriva en synopsis ett par gånger i vårt liv. I skolsammanhang, på bloggar osv. Varje gång du ska berätta något – vare sig det är privat, i skrift eller i tal – och du summerar upp händelsen i ett par korta, kärnfulla meningar, då har du gjort en synopsis.

Själv är jag värdelös på att skriva synopsis. Det är lika bra att jag erkänner det på en gång. När jag försöker skriva en synopsis blir den nästan lika lång som berättelsen. Okej, det var en överdrift, men ni förstår vad jag menar.

När jag googlar ”how to write a good synopsis” får jag 13 200 000 resultat på 0,23 sekunder. Toppresultat leder till en sida av Jane Friedman, som heter ”Back to Basics: Writing a Novel Synopsis”. En sida full med goda råd:

Med andra ord ska jag försöka skriva en synopsis på 2an, Bara för Terese, någon gång i sommar. Eller tja … kanske dags att redigera klart den först. Här är ett försök på en synopsis:

16-åriga Tess blir mobbad i skolan av ett par klasskompisar och funderar på att ta sitt eget liv på grund av det. Ett misslyckat försök att skära sig själv i armen leder till att hon måste gå i terapi. Där möter hon psykoterapeuten Annelie, som har ett lite annorlunda tillvägagångssätt. I stället för medicinering ska Tess skriva ner allt hon tycker och tänker i en dagbok, som är till ”bara för Terese” själv. Hemma har hon ingen hjälp – storebröderna Peter och Adrian förstår inte vad som händer och när Adrian väl förstår har mobbarna redan tagit till fysiskt våld.

Under tiden som Tess försöker vända rätt på sin depression blir hon kär i Adrians bästa kompis, 18-årige Tristan. Tristan, som annars bara tänker på fotbollslaget som han är kapten för, upptäcker i Tess en tjej som han aldrig har mött förr. En tjej, som är rolig och söt, och som behöver hjälp. Innan han vet om det är han också kär. Men det är Adrians lillasyster han är kär i och Tristan är livrädd för att mista både sin kompis och Tess om han måste välja. Först när Tess försöker begå självmord med sömntabletter inser Tristan att han måste välja – och att hans val kan påverka dem alla för resten av deras liv.

 

Blogg100 #97: Spark of insanity

Och nej, jag refererar inte till Jeff Dunhams komedishow från 2007, även om jag rekommenderar att ni ser den. Jag talar om skrivandet.

För några dagar sen när jag var på väg hem från skolan på cykeln fick jag en snilleblixt. (Vi kallar det i alla fall det, såhär i starten.) Det var hur jag skulle få 2an, Bara för Terese, att komma igång i redigeringsprocessen. För något år sedan kom jag ju ett litet stycke i redigeringen, och sedan gav jag upp. Nu har jag en vag idé om hur jag ska skriva om manuset så att det blir bättre.

Så, här kommer min fråga: Hur viktigt är det att man börjar in medias res i ett manus?

In medias res betyder ”i händelsernas mitt” och är ett berättargrepp som innebär att man börjar mitt i berättelsen och inte tar det från början. Problemet med både första och andra boken i min ungdomsserie Och sedan föll regnet är att manusen börjar från början. Jag har inte lyckats komma på hur jag ska göra, det är därför det har blivit så. Och för att jag har lärt känna berättelse lite pö om pö allteftersom jag har skrivit den.

Men nu får jag ta mig i kragen och börja redigera. Jag blir, mitt i glädjen, lite småbitter när jag ser hur alla duktiga människor debuterar och släpper både sin andra och tredje bok. Jag vill ju också debutera någon gång. 🙂

Bokbloggsjerka: Mina drömmars stad

Så är det återigen helg och dags för bokbloggsjerka hos Annika. Denna vecka är frågan:

Om du skulle skriva en bok skulle den i så fall utspela sig:

• i en stad?
• på landet?
• på en fiktiv plats?
• på havet?
• i framtiden?
• i det förflutna?
• i nuet?
• i Sverige eller utomlands?
• annat?

Ack, mina vänner, den här veckan var svaret väldigt, väldigt enkelt. Det handlar bara om att titta på var ALLA mina böcker utspelar sig (eller staden som de alla bygger på, i alla fall).

Lund, Skåne.

Jag är alltså uppväxt i Lund. Har bott där i 17 år av mitt liv. Älskar stan tills döds. Möjligtvis älskar jag Vadstena liiiite mer, men det skiljer inte mycket. Lund betyder så mycket för mig. Min fina hemstad. Boken jag skriver just nu (8an) utspelar sig i Lund mellan år 2014-2016. Det mesta (typ 99%) är geografiskt korrekt, det handlar oftast om några bostadshus som har flyttats eller ändrats för att passa in i historien.

Gud vad trist jag känner mig nu. Snacka om att skriva om vad du känner till. Problemet är att när jag började skriva på allvar hösten 2007 hade jag precis flyttat till Vadstena (som ligger utanför Mjölby/Motala/Linköping vid Vättern) och saknade Lund något hysteriskt mycket. Jag behövde en stad att förlägga handlingen till, en stad med ett stort sjukhus och där jag hade någorlunda styr på miljön eller kunde fixa det ganska enkelt. Först tänkte jag Linköping, men insåg att jag inte tyckte om stan. Det blev Lund, eftersom jag kunde beskriva platser och förändringar i stan på ett helt annat sätt. Och sedan har det liksom rullat på. Det är alltid enklast att använda Lund som förebild till alla andra städer jag skriver om. Kanske inte universitetet, domkyrkan eller sjukhuset, men resten. Stadsparken, torgen, kyrkorna. Jag menar, i 4an kan jag inte beskriva kyrkogården som Elias och Elina besöker lika detaljerat som jag kan beskriva Norra kyrkogården i Lund. I Lund vet jag var alla övergångsställen finns. Jag vet var gatlyktorna är (give or take), var grindarna är, var det är vanligast att man begraver olika folkgrupper, hur trafiken hörs, hur gångarna går, med mera. Och nej, jag är inte creepy. Men jag körde/cyklade förbi kyrkogården varje gång jag var på väg hem eller när bussen skulle in till stan. Jag kan berätta var busslinjerna kör i norra delen av Lund.

Alla sådana småsaker (ursäkta detta supermärkliga inlägg, det var sjukt rörigt alltihop) gör att jag kan skapa en mer naturalistisk bild av stan. Jag funderar på att ta bilder och lägga upp någonstans så att man kan gå rundvandring i berättelsens Lund, ungefär som när man kan ”gå runt” med Google maps. Skitcoolt, förresten. Jag kan säga var Adrian stannar med motorcykeln för att ta det där telefonsamtalet från Tess som han aldrig glömmer. Var Marcus och Tess dricker kaffe. På vilket fik i Malmö familjerna samlas under julen 2006 i 2an. Alla sådana småsaker som betyder så mycket men som man på något sätt tar för givet. Allt det kan jag ge min berättelse helt gratis.

Jag tror att jag fortsätter att använda Lund som inspiration. 🙂

Den magiska första meningen

VI har alla haft problemet. Du vet att du har ett mästerverk inom dig (eller ja, något som möjligtvis kan publiceras och locka läsare) men du kan bara inte få ner den där första, magiska meningen. Allt stannar upp. Hur ska du börja? Ska du börja mitt i berättelsen, i en dialog? Eller ska du ta det från början? Ska din första meningen vara ödesmättad eller lite lätt avskalad?

Börja inte med vädret, har jag hört flera gånger. Skriv inte ”Det var en solig men kall vårdag när …” för det är inte ett spår intressant. Såvida inte solen innebär att isen i sjön börjar spricka upp och ett lik flyter i land. Men vad sjutton ska man börja med? Huvudperson framför spegeln är också a big no-no, tydligen.

Jag brukar börja mitt i berättelsen. Och nej, inte så att jag slänger in läsaren mitt i en pågående handling i kapitel ett, utan att jag börjar skriva mitt i berättelsen, typ i kapitel 17 eller något. Tillräckligt långt in för att slippa den där jobbiga startsträckan men för att ändå inte tappa styrfart mot slutet. Jag vet att en del av er sitter och skakar på huvudet nu. Men vadå, tänker ni, det blir ju ändå den där första meningen som ska ner på pappret/skärmen innan man kommer igång.

Jag fungerar inte så. Om jag vet att jag börjar i kapitel 17 vet jag att jag har 16 kapitel på mig att räta ut eventuella frågetecken. Jag behöver inte ta styr på allt som har hänt/ska hända. Om jag har en scen som jag vill skriva och den råkar ligga i mitten, so be it. Då skriver jag väl den då. Först.

Jag är inte ett fan av prologer, men trots det brukar de flesta av mina böcker innehålla dem. Lustigt nog. De tillför egentligen inte någonting, så därför stryks de ganska snabbt i redigeringsprocessen. Men ibland – bara ibland – har jag lust att behålla dem. Som i 2an (Bara för Terese). Där funderar jag på att låta prologen & det första stycket vara det här:

Jag orkar inte länge. Förlåt. Det känns som om all min tid går åt till att hålla huvudet ovanför ytan, till att inte drunkna. Jag orkar inte längre, jag har försökt så länge jag kan. Jag ger upp. 

Snälla, förlåt mig. Förlåt! Jag älskar er.

Nej, jag vet inte än. Jag är inte säker. Det här stycket ligger vanligtvis en bra bit in i boken, nästan i slutet. Det borde ju inte vara så förbaskat svårt att få till en bra mening att inleda en roman med. Jag tror att en första mening är liksom första intrycket av en person. Du är blixtsnabb med att forma dig ett intryck av en ny person. Samma gör du när du läser. Första stycket är viktigt för en boks överlevnad. Men varför ska det vara så svårt??

Jag måste nog sätta mig ner och komma på en drös inledningsmeningar till 2an. Eller 4an, för den delen.

 

Jag återkommer.

77k eller testläsa, någon?

8an har passerat 77 000 ord. Ännu inte klar. Funderar på hur jag ska göra. Ska jag acceptera att första utkastet till manuset blir på tok för långt (minst 100 000) eller ska jag dela upp berättelsen i två delar (som jag gjorde med ursprungsromanen) och på så vis sluta med 5 böcker i samma serie? Kanske enklare med det senare alternativet, men jag har inte lust med det. 5 böcker i stället för 4? Besväääärliiiigt.

Medan jag gnäller – tro nu inte att jag är på det minsta vis otacksam för att storyn växer. Jag älskar min berättelse och älskar att jag kan få ur mig ord på det här viset. Jag har bara en viss misstanke om att storyn slutar på 10 böcker om jag inte sätter stopp någonstans. Någon – ja, kanske till och med du, kära läsare – ska ju orka/vilja läsa alltihop och ha behållning av det.

Bäst att sätta stopp i tid. Så att någon vill läsa slutresultatet. 😉

Förresten: någon som har lust att vara testläsare till 2an? Det är första boken i Och sedan föll regnet, serien som 8an tillhör. Jag skulle behöva nya ögon på texten för att se var den brister i detaljer. Någon intresserad? 🙂

Planering, skrivande, redigering och efteråt – Saras ”How to”

Först skulle jag skriva ett inlägg om hur bra det ändå går med skrivandet. Passerade i dag 10 000 ord på två veckor. Stolt! Framför allt eftersom jag inte har skrivit så mycket i vår känns 10 000 desto bättre. Totalt ligger 8an på 75 000 ord just nu och den är inte ens halvfärdig. Jisses. Nåja, det redigeras ner sen.

Sen tänkte jag skriva om hur dum jag har varit i dag. Jag springer alltid runt med det senaste handskrivna i handväskan för att kunna titta på det i fem minuter under lunchen. I dag glömde jag HELA innehållet (alla 10 000 orden) på skrivbordet på jobbet. Suck. De kommer ingenstans, men jag hade tänkt renskriva i kväll (i stället för att skriva det här inlägget) så jag blev lite lack. På mig själv. För att jag glömde. Men vi är alla mänskliga. Och nu har jag passerat 10 000 ord. 🙂 Är faktiskt på 10 104 ord.

Så det här inlägget handlar om hur jag planerar mitt skrivande och sen faktiskt går till väga när jag skriver. Jag har tänkt på det mer och mer under sommaren, hur jag går till väga och hur jag förverkligar mina planer. Så här kommer allt i ett enda långt inlägg. 🙂

 

Planeringen

Nu utgår jag från min ungdomsserie Och sedan föll regnet, men jag följer det här mönstret i alla mina romaner (mer eller mindre). Närmare bestämt använder jag exempel från 8an, mitt pågående projekt i serien. 

Det första som händer är idén. Det kan låta enkelt nog, men hur ofta får vi rent faktiskt en idé som vi tror håller hela vägen? Jag börjar med att tänka igenom idén, kanske skriva ner lite namn på ett papper. En titel. Jag börjar oftast med titlar. Jag hittar en titel som jag tycker om, börjar spåna och kommer kanske på en story som passar till titeln. Kommer på namn. Känner in mig i storyn, vilka ”namn” och personligheter behöver jag? Om huvudpersonen är en kille behövs det kanske en tjej som huvudperson också? Eller i alla fall som en stark bifigur? Kanske är det så att det finns två eller tre (eller fyra eller fem) huvudpersoner som får lika mycket utrymme. I en serie kan man behålla dokumenten och fylla på allt eftersom. Det säger ju sig självt, men ibland glömmer man att skriva ner att OBS: Joakim har fått glasögon i 8an. Eller något liknande.

Sedan öppnar jag ett dokument ”Tidsenlig planering” på min ordbehandlare. (Förr hade jag MS Word, nu är det Pages. Inte för att det spelar någon som helst roll. Du kan ju också göra allt för hand.) Och skriver in titel, spaltar upp kapitel och innehåll. I Och sedan föll regnet har jag datum i stället för kapitel. Det hjälper till att sprida ut storyn över tidsplaneringen, att få någorlunda jämt flöde. Sedan fyller jag i detaljer, små scener, en viktig ordväxling som måste in i scenen. Var de olika personerna befinner sig, vart de är på väg. Vad som avhandlas i varje scen. En synopsis, helt enkelt, även om det blir en mycket lång sådan. En sådan här planeringspunkt kan se ut ungefär såhär (från 8ans planering):

Fredag 28 november 2014: Joakims födelsedag och 30-årsfest. Joakim har bjudit både Tess och Tristan utan att Tristan vet om det. Tess är okej med det, men Tristan blir fly förbannad och hotar med att sticka därifrån. De börjar bråka men Joakim dyker upp och stoppar dem, ”Väx upp, Tristan, en timme, det är allt jag begär. Hur gammal är du egentligen, fyra?” Tristan är 25, snart 26. Han stannar kvar, men det slutar med att han och Tess står och småbråkar i hallen. Efter någon timme går Tristan hem, han ska packa innan han åker till Stockholm på söndagen (30 november).

Som  ni märker är det en ganska detaljerad planering, men ändå rum för ändringar och andra detaljer. Planeringen följs inte slaviskt, men nära på. Allt – alla ändringar – skrivs in i planeringen och den uppdateras löpande genom hela skrivförloppet. Här ändrar jag inte på någonting – förutom att flytta scener eller detaljer som absolut inte fungerar längre.

Skrivandet

Här gör vi väl alla olika, och det finns ingenting som är bäst eller bättre. Jag skriver väldigt olika. Egentligen skriver jag som bäst när jag inte har tid, klockan ett på natten när jag borde sova, fem minuter här och där under en arbetsdag, en mening här och där när jag väntar på bussen/tåget/mötet som ska börja. Jag skriver på dator (oftast hemma), på telefonen (för anteckningar eller när jag är på språng), för hand när jag smusslar med det (typ under musikhistoriaföreläsningarna …) eller när jag bara vill vara närmare min text.

Det går betydligt snabbare på dator. Länken mellan huvudet och tangentbordet blir direkt, men det innebär också att det hamnar en hel del skit i dokumentet också. När jag skriver för hand tänker jag efter först, kan pausa mitt i och komma tillbaka senare när jag har löst ett problem, en ordväxling eller ett ordval. På dator tappar jag den förmågan, kan allt som oftast bli frustrerad och sitta och stirra på tom skärm. Om jag skriver för hand räknar jag och sätter ett märke efter var tionde ord. På så vis håller jag lätt koll på mina framsteg. Jag skriver oftast med blyerts för att kunna sudda om det behövs.

När jag skriver på Och sedan föll regnet ser mina dokument alltid ut likadant. De börjar med 12 punkter Courier New, sedan två raders avstånd hela dokumentet igenom. Varje datum har ett eget Pages-dokument som döps till datumet som kapitlet handlar om och läggs sedan i rätt ”årsmapp”. I exemplet ovan ser dokumentet ut såhär:

 

Den här texten ändrar jag inte på förrän jag redigerar. Detta är likadant alltid, jag skriver en text (ofta i någon slags hets) och sedan ligger den orörd tills dess att jag redigerar den. Från dess att jag startar ett projekt tills dess att jag blir färdig med första utkastet brukar det ta ett år. Med 1an och 3an (som länge var en enda stor bok) tog det tre år att skriva klart. Och sedan föll regnet är ett work in progress sedan oktober 2007, men 8an har jag bara skrivit på i ett år. Det lär nog ta ett år till innan manuset är klart för redigering.

Under tiden jag skriver samlar jag ihop låtar till en spellista på Spotify. De är offentliga och heter samma sak som romanen jag skriver på. Den här listan fylls på efterhand och just nu är 8an (efter ett års arbete) uppe i 100 låtar av olika artister. Ofta är det sånger där texterna säger något som jag tycker relaterar till romanen. Ibland är det bara fina sånger. Här är länken till 8ans spellista: Tristan & Tess – 4. delen: Aldrig mer vi. Hela serien Och sedan föll regnet har Lalehs sång ”Some die young” som temalåt, men 8an, som har titeln Aldrig mer vi har låten ”Aldrig mer” av Lilla sällskapet som sin låt. Mycket för att … tja, den passade. Och nej, romanens titel är inte tagen från låten. Jag kom på titeln efter vad som händer i boken, googlade den och hittade den här låten som bara passade som en smäck. Ibland har man tur. 🙂

 

Redigering

Det tar ju tid att redigera. Från och med det att sista ordet på första utkastet är satt vill jag inte ens titta på min text. Jag sparar den och glömmer bort den ett tag. Ibland två veckor, ibland betydligt längre. Kanske ett år, till och med. När jag redigerar den biter jag i det sura äpplet och skriver ut hela manuset. Eftersom det ofta är på 90 000 ord är det kanske 400 A4-sidor som ska skrivas ut. Jag lägger ihop alla smådokument till ett stort som jag numrerar och skriver titel och mitt namn på. Jag skriver ut och lägger i en mapp. Tar fram bläckpennan, ett kollegieblock och min planering. Börjar från början. Kollar av åldrar, datum och tidsförlopp. Att ingenting har försvunnit (typ Joakims glasögon).

Sedan är det mening för mening. Aldrig hoppa, alltid en mening i taget, en sida åt gången. Kan redigera upp emot 30 sidor på en dag när jag får upp flowet, men detta är värre än att skriva första utkastet. Allt ska kontrolleras. Mejl ska skrivas, måste kolla att alla detaljer stämmer. Sedan skrivs alla ändringar in i ett dokument (ett nytt, enda stort dokument) och skrivs ut på nytt. Jag låter det ligga ett tag. Går igenom det igen. Tar bort ändringar, ändrar om på nytt. Jag sparar alltid alla utkast, så ingenting ändras i originalfilen. Det är bra att kunna gå tillbaka ifall något blir tokigt. Och kul att kunna läsa originalmanuskriptet.

Efteråt

När jag känner mig nöjd kollar jag upp förlag. Skriver baksidetexter på skämt och skriver synopsis. Skriver personliga brev. Skriver en vettig baksidetext som inte låter som om en fjortis har skrivit den. Försöker få en röd tråd. Skriver ut manus och personligt brev, skickar i väg till förlag och väntar på refuseringen. Har jag haft råd har jag skickat i väg texten till lektör innan. Har jag haft tur har någon annan mer än jag tittat på manuset innan det åker i väg. Så är dock inte alltid fallet.

Än så länge har jag bara skickat i väg ett enda manus, ett fantasymanus som sommaren 2007 skickades till Damm förlag. Refuseringen kom i oktober samma år och tur var väl det, för den romanen var … inte min bästa, låt mig säga det så. Sedan dess har jag inte skickat i väg något. Och sedan föll regnet kom tvåa i tävlingen Debutanten hösten 2010. Tävlingen anordnades av Telegram förlag och Skrivsidan.com, ”priset” var en lektörsläsning av Leffe Delo. Herr Delo ratade inte manuset helt. Kanske finns det en författare i mig trots allt. 🙂

2an är tillbaka!

Sommarens uppgift är mycket, mycket enkel: Redigera klart 2an.

Det låter enkelt, men är svårare. 365 sidor på två månader är absolut möjligt. Men det handlar mer om att det är en del research som ska göras. En stor del av manuset måste skrivas om i grunden och ändras. Det är svårt att göra utan att ha en riktigt bra idé om hur jag ska göra det, och jag ändrar mig hela tiden.

Skolan måste få veta att Tess blir mobbad, annars träffar hon inte psykoterapeuten Annelie. (Utan Annelie faller hela storyn.) Men om skolan vet att hon blir mobbad måste de polisanmäla killarna som mobbar henne. Eller föräldrarna ska polisanmäla killarna. Men det gör de inte, trots att de både ser och vet att hon är mobbad. Varför? Skolan har skyldighet att ta hand om mobbning när den uppmärksammas. Och varför faller Tristan för Tess? För att hon blir ”mänsklig” och inte bara Adrians lillasyster?

Mycket som ska bestämmas och tänkas på. Men i sommar ska den bli färdig och sedan skickas in till Rabén & Sjögren för första vändan hos ett förlag – någonsin. Äntligen!!!! 😀 Borde kanske anlita en lektör, men jag vet inte om jag har råd …

Någon som vill vara testläsare? 

Sida 28 av 365

Jag har äntligen kommit lite längre på redigeringen. Texten är inte speciellt svår att redigera, men det tar tid i alla fall. Det är mycket som styrks, mycket som flyttas. I slutändan borde jag fundera på att stryka de första 30 sidorna eller i alla fall trycka ihop dem. Det blir för mycket snack och ingen handling. Vi får se. Kanske kan jag bygga ett starkt manus i alla fall. Just nu känns det som om jag har en massa kapitel som alla säger samma sak.