Berättelse om ett äktenskap

Berättelse om ett äktenskap heter den kortroman av norrmannen Geir Gulliksen som utkom på Weyler förlag under 2016. Jag föll för omslaget och tänkte att den verkade väldigt intressant. Titeln var ganska lockande också. Bildresultat för berättelse om ett äktenskap

Det som slår mig mest, ca 70 sidor in, är att det är en väldig tur att boken bara är 175 sidor lång, för det här är inte vad jag hade väntat mig. Boken handlar om två personer: huvudpersonen, mannen, som inte nämns vid namn och Timmy, hustrun. Timmy möter Harald och någon form av relation inleds. Under tiden står mannen vid sidan av och ser hur hans eget äktenskap sakta faller i bitar.

Det finns i stort sett ingen dialog i boken utan allt berättas av mannen, sett ur hans ”jag”-perspektiv. Historien pytsas ut pö om pö, vilket ibland bidrar till lite förvirring och ibland blir det någon slags filosofisk text över kärlek.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig. Boken kan i viss mån vara självbiografisk, det verkar som att Gulliksens egen ex-fru inte direkt uppskattar att bli skriven i romanform. Det får mig att tänka på Martina Haags skilsmässa från Erik Haag, och boken som hon vann Årets Bok för 2016, Det är något som inte stämmer. Det får mig att tänka på Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig och Horace Engdahls Den sista grisen, där i alla fall den förstnämnda boken definitivt är en kommentar till deras skilsmässa. En ganska besk kommentar, dessutom. Eller Taylor Swifts alla sånger, som sägs handla om hennes förhållanden.

Ärligt talat. Jag förstår att folk vill skriva berättelser om kärlek, om äktenskap som går i stöpet och all den smärta som uppstår. Jag förstår det, för det är trots allt så att ungefär hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa, om jag minns statistiken rätt. Men måste man göra det på ett så uppenbart sätt?

Jag får väl ta och läsa ut Geir Gulliksens roman, denna kommentar till skilsmässans förlovade land. Men det är tur att den är kort.

Tisdagsregn

Jag har fortfarande inte fått gjort något av det jag hade tänkt mig göra igår. Men å andra sidan spelar det ingen större roll just nu. Jag är ledig dagtid (och jobbar lite kvällar) under veckan, så det ska inte vara några problem att få saker gjorda. Det är ju inte stora saker, precis, så det ska nog bli tid över till lite vila och läsning. Och en och annan tekopp.

Idag, när vädret är otroligt grått och tråkigt och regnigt, gläds jag åt att jag hittade Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen på biblioteket och har tid att läsa den. Har inte läst något av årets Nobelpristagare innan. De första 60 sidorna (som jag har läst redan) får mig att tänka på Carson, butlern i Downton Abbey. Ganska mysigt. Och igår läste jag ut Höstdåd, och blev mycket överraskad av slutet. Bra bok, jag förstår varför Anders de la Motte har blivit en så populär författare.

Igår hände två stora saker. Det första, att Sverige gick vidare till fotbolls-VM efter en otroligt spännande match mot Italien, är väldigt trevligt. Det ska bli kul att se hur vi klarar oss i Ryssland sommaren 2018.

Det andra, att DN publicerade en lista på 653 operasångerskor i ett upprop mot sexism i operavärlden under taggen #visjungerut, är inte lika trevligt. Mitt namn står med på den listan. Det är nödvändigt att bryta tystnaden och tala om sånt som händer dagligen på våra arbetsplatser, både i Sverige och utomlands. Den är en fortsättning på #tystnadtagning (skådespelerskor) och #metoo som har exploderat under hösten. Ingen ska behöva utstå sexuella trakasserier, oavsett kön. Sök på #visjungerut för att ta del av alla de vittnesmål som mina fantastiska kollegor har lämnat.

 

En smakebit på søndag: Jag utan dig

Ah, vintertid! Kom ni ihåg att ställa tillbaka klockorna i natt? Jag gick runt före sängdags och ställde tillbaka alla manuella klockor, så att jag inte skulle bli totalt förvirrad imorse. Jag är verkligen ingen morgonmänniska och före kl 10 har min hjärna inte helt vaknat … På tal om det är klockan bara 11:30 men det känns som om det vore eftermiddag. Tänkte pyssla lite och sen ta en sväng inom mina föräldrar, klappa katt. Det är kallt och blåsigt ute, så en kopp kaffe på till ljudboken i stereon känns ganska trevligt. Tänkte vara världens tråkigaste människa och bära in min gamla tv (och numera förpassad till vinden) in i sovrummet så att man kan se Netflix i sängen nu när vädret blir tråkigare. Tycker egentligen inte om att ha en tv i sovrummet, men ibland vill man ju bara se på film i sängen på kvällarna, inte sant?

smakebit-pc3a5-sc3b8ndag2-300x199Men först blir det en smakbit! En smakebit på søndag drivs av norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten och där kan du lämna länk till egen blogg eller hitta länkar till andras smakbitar. Enda regeln är inga spoilers!

Jag håller på att lyssna klart på Ninni Schulmans Flickan med snö i håret, som är så rasande spännande. Svårt att lämna smakbit på en ljudbok, dock, så jag hoppar över det. Likaså håller jag på att läsa Det flammande korset av Diana Gabaldon, men där är spoilerrisken så hög att det skippar vi också. Därför kommer smakbiten från Kelly Rimmers Jag utan dig, som jag har hållit på att läsa hela månaden men aldrig tycks komma igenom. Omslaget är ju så fint!Jag utan dig (inbunden)

Från Bokus: Callum arbetar på en stor PR-byrå i Sydney och tar varje dag färjan hem till förorten Manly. En dag på färjan kommer han av en slump i samtal med Lilah, som är en engagerad jurist och miljökämpe, och detta första möte utvecklar sig snabbt till en stormig förälskelse. Ingen av dem tror egentligen på kärlek vid första ögonkastet, men de klickar helt enkelt med varandra.
Lilah försöker först kämpa emot med alla medel. Hon hittar på den ena ursäkten efter den andra för att inte låta känslorna ta över, men till sist ger hon upp och låter sig översköljas av kärleken. Allt ser ljust ut, och deras förhållande blir allt starkare. Men så kommer den dag då Lilah inte längre kan ignorera de sjukdomstecken som hon fruktat och hållit hemliga för Callum …

Smakbiten kommer från kapitel 8, sida 127:

Lilah

30 september

Samma dag som Haruto dog satt jag här på balkongen och skrev dagbok, precis som nu. Det var då jag bestämde mig för att börja odla i krukor på balkongen och dessutom lovade jag mig två saker till.

Det ena var att jag skulle sluta med affärsrätt och i stället ta över Harutos livsverk och försöka göra något gott för planeten.

/…/ Mitt andra löfte hade mer med mig själv att göra än med Haruto. När jag satt där på balkongen med en flaska av Nancys fruktvin, grät jag mig igenom en hel låda med servetter och svor att aldrig låta en annan människa bygga upp sin framtid kring mig.

Jag har som sagt läst den här boken sedan början av oktober, men kan inte riktigt komma igenom den. Den verkar vara jättepopulär på både bokbloggar och på Instagram, men jag fattar det inte. Jag älskade Jojo Moyes Livet efter dig och Jag utan dig sägs vara ”ett måste” för alla som tyckte om Moyes och dessutom David Nicholls En dag. Den sistnämnda har jag i bokhyllan men aldrig läst. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför jag inte kan komma igenom de 300 sidorna, har kommit en tredjedel och imorgon lämnar jag tillbaka den till biblioteket. Får se om jag har hunnit läsa ut den då …

Trevlig helg (och jag hoppas att det blåser lite mindre där ni är än vad det gör just nu i Skåne)!

Stress, stress och stress

Jag är så trött på det här gråa vädret. Evigt regn, kallt, genomgrått. Minns inte när jag senast såg solen. Jag har inte trott på höstdepression (för egen del, alltså) innan, men i år märker jag hur vädret påverkar mig. Det i kombination med jobbstress gör att jag verkligen måste sköta sömn, delar av mitt sociala liv och min återhämtning, för annars riskerar jag sjukdom och kanske den berömda väggen i miniformat.

Igår läste jag De förjagade av Mikael Strömberg. Sen försökte jag läsa vidare i Kelly Rimmers Jag utan dig, men jag kommer verkligen inte igenom den. Det är något med sättet den är skriven på som inte fungerar för mig, tror jag. Den får ligga kvar på nattduksbordet ett tag till. Tur att jag kan låna om den på biblioteket.

Dessutom kom jag på att jag måste läsa Sagan om ringen (första boken) i oktober om jag ska hinna med hela trilogin före jul. Den är skapligt lång och kommer att ta ett tag, så jag får väl börja med den nu.

Och egentligen vill jag bara sitta i bilen och köra långt, för jag är inne på sista fjärdedelen av Ninni Schulmans Flickan med snö i håret (som ljudbok) och det är fruktansvärt irriterande att behöva stänga av den mitt i ett spännande kapitel bara för att man är framme vid sin destination! Jag blir i alla fall klar med boken innan veckan är slut.

Hoppas att ni får en fin tisdag. Jag ska ta en kopp te och läsa lite innan jag ska köra till jobbet. Innan jobbet blir det en snabb fika med dejten, längtar! 🙂

 

De förjagade (recex)

Titel: De förjagade2017-10-13 17.41.34

Författare: Mikael Strömberg

Antal sidor: 303

Förlag: Lind & Co.

År: 2017

Genre: skräck

Betyg: 2,5/5

Från Bokus: I december 1917 skickas en grupp svenska soldater till en utpost i Norrbotten, där en hemlig transaktion med Ryssland ska äga rum nära gränsen till Finland. Vid ankomsten upptäcker de dessvärre att uppdraget inte tycks vara av fredlig karaktär. Någonting allvarligt har hänt i lägret. De finner spår som visar tecken på strid.
Isolerade och ansatta av meterdjup snö, sträng kyla och evigt nattmörker, står de nu inför ett okänt hot. 
(Hos Bokus kan du även provläsa prologen.)


Jag fick den här som ett recensionsex av Lind & Co., efter förfrågan av Strömberg själv om jag ville läsa den. Jag sa ärligt att skräck inte är min typ av bok men att jag gärna gav den en chans, eftersom den lät väldigt spännande. Gick in med öppet sinne och hoppades att jag skulle bli glatt överraskad.

Måste börja med att konstatera att skräck verkligen inte är min genre. Jag läste den på dagen, för att slippa vara mörkrädd på kvällen när jag ska sova. Hatar egentligen att bli skrämd, men det gav mig också en chans att analysera den lite mer. Språket är korta meningar, ibland lite för korta. Det ska väl vara kärnfullt, men det stör lite grann i början. Hade gärna fått lite mer personbeskrivningar, och – ärligt talat – en lista över personer och vilken rang de har hade inte skadat. Det växlar mellan rang, förnamn och efternamn hela tiden och är inte speciellt lätt att hålla reda på. Även om det finns vad jag upplever som en slags huvudperson, Linus Wickman, växlar även berättarperspektivet fram och tillbaka ofta.

Strömberg har däremot verkligen lyckats med kylan och obehaget. Vissa av personerna får jag lust att slå till hårt. Huruvida man köper storyn eller inte och vilka de förjagade är, det är upp till var och en. Jag måste erkänna att jag inte köper det, vilket gör mig skeptisk till resten. Det finns bara en enda kvinna i boken, och det stör mig en smula. Speciellt hennes bakgrundshistoria.

Generellt kan man väl säga att detta är en kort bok (303 sidor) som hade mått bra av att räta ut lite frågetecken gällande story och ”varför”. Och gärna lite utfyllnad här och var. Om man gillar skräck kanske den blir bättre, men för mig blir det tyvärr bara 2,5/5 i betyg (någonstans mellan ok och bra, alltså).

En smakebit på søndag: The Handmaid’s Tale

Det är söndag! Det är också dagen efter en operapremiär för mig, så jag är mer än lite trött i huvudet. Inte för att dagens uppdrag blir så värst avancerat – förutom att jag ska hämta ut en bokbox i eftermiddag ska jag baka kanelsnäckor hemma hos föräldrarna. Måste öva lite också, men jag tänker att det blir efter bullbaket. 😉 Tänkte passa på att lyssna på ljudbok under baket, så det blir lite Birgit Nilsson på cd under tiden. Måste lyssna klart på den!

smakebit-pc3a5-sc3b8ndag2-300x199Men det är ju söndag! Det innebär att det är dags för En smakebit på søndag. Det är den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som arrangerar. Du delar med dig av det du läser just nu och/eller ser vad andra läser just nu. Enda regeln är inga spoilers!

Jag har precis börjat läsa The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood, eller Tjänarinnans berättelse som den heter på svenska. Jag läste den när jag gick på gymnasiet, fast då på engelska. Det är ungefär 12 år sen (jisses!) och jag minns inte så mycket mer än att jag tyckte om den och länge har tänkt läsa om den. Nu passar det ju bra att man kan se tv-serien på HBO när man läst färdigt boken.

Smakbiten kommer från sida 21, kapitel 1:

Vi trånade efter framtiden. Hur lärde vi oss den, denna förmåga till omättlighet? Den låg i luften; och den låg fortfarande i luften, i efterhand, när vi försökte sova, i de militära fältsängar som hade ställts upp i rader, med mellanrum så att vi inte kunde prata. Vi hade lakan av bomullsflanell, som barnlakan, och arméfiltar, gamla, på vilka det fortfarande stod U.S.

handmaidstale

Någon som läst? Jag tycker att omslaget är så jäkla snyggt!

Ljuset vi inte ser

Hade egentligen tänkt vara med i En smakebit på søndag igår, men det blev inte så. Jag var för trött för att lägga in en smakbit. Men det var kul att se vad alla andra läser just nu!

Jag läste ut Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr för en dryg halvtimme sedan. Har redan plockat upp David Levithans Världens viktigaste kyss och räknar kallt med att kunna plocka upp ytterligare en ny bok innan sängdags, för Världens viktigaste kyss är 200 sidor lång. Detta blir min första Levithan-bok, har höga förväntningar!

Men jag skulle skriva om Ljuset vi inte ser. Den utspelar sig i Europa, främst i Tyskland och Frankrike, mitt under ett brinnande världskrig. Två tonåringar, Marie-Laure och Werner, lever två vitt skilda liv i varsitt land. Ungefär lika gamla, men med två helt olika liv. Slumpen vill att deras historier länkas samman och de korta kapitlen går mellan Marie-Laures perspektiv och Werners, med några andra personer som sticker emellan då och då.

Jag hade höga förväntningar på den här boken. En del har liknat den vid Boktjuven av Markus Zusac, och även om jag förstår vad de menar håller jag inte riktigt med. Svårt att förklara utan att spoila någon av böckerna, men om någon har läst båda kanske ni förstår vad jag menar? Jag gillar egentligen inte böcker som utspelar sig under världskrigen, så kanske var den här boken lite dömd på förhand, men jag ville ge den en chans. Ett cover buy, både på grund av omslaget men också den vackra titeln! På engelska heter den All the light we cannot see, vilket är lite vackrare än Ljuset vi inte ser.

Doerr har ett vackert målande språk och historien drivs framåt. Slutet är oväntat, liksom resten av boken. Slutresultatet är en nästan 600 sidor tjock bok, som får en fyra i betyg (av fem möjliga). En stark historia, om än – som de flesta historier om krigen – sorglig. Rekommenderas!

Ljuset vi inte ser var bok 103 i ordningen och dessutom en hyllvärmare, då den prytt min hylla sedan januari eller februari. Den stod på min TBR-lista för september, och frågan är om jag hinner med de sista två böckerna också innan månaden är slut …

Nu ska jag läsa vidare i Världens viktigaste kyss och försöka ha en lugn måndag. Jag har lite saker att göra (tvätt, städning och räkningar att betala), men jag tänker ta det lugnt och lyssna på min kropp och göra vad den har lust att göra. Kanske blir det en film ikväll, kanske lite skrivande. Det blir i alla fall en promenad i stan och en tur till biblioteket för att hämta ut två böcker. #älskadittbibliotek

Hoppas att ni får en trevlig måndag!

Vilken b-helg det blev

Det skulle ha blivit Kulturnatt i lördags, men det satte kroppen stopp för. Istället blev det soffa och film, vilket kan anses vara nästan lika bra. Minus magkatarren då.

Igår lyckades jag ta mig iväg både till biblioteket för att lämna tillbaka tre böcker men inte låna några (och kom hem med fem nya, vad är det för fel på mig egentligen?) och sen till vallokalen. Det tog mig 45 minuter att rösta, men lyssnar man på Morgonekot inser jag att min röst har gjort nytta. Alltid något. Lyckades dessutom läsa ut Holding up the universe av Jennifer Niven. Den fick mig inte att gråta, för den var inte sorglig, men den var heller inte någon fantastisk bok. Dock glad att jag läste den, för det där med ansiktsblindhet visste jag inte hur det fungerar. Ny kunskap = winwin.

Efter röstningen gick jag hem för att laga mat. Stort misstag, det där med mat. Sedan kl 19 igår kväll har jag och min säng varit bästa vänner. Smärtorna är olidliga, för ingen sovställning fungerade och man är illamående och känslig för beröring. Lyckades till slut somna vid midnatt bara för att vakna vid fyra igen och sen somna om vid fem. Klockan må bara vara 11 idag, men jag har tagit mig till soffan och det får anses vara dagens bedrift. Överväger att skippa tvättiden, för blotta tanken på att bära tvätt upp och ner till tvättstugan får mig att vilja krypa ihop till en liten boll.

Nu hoppas jag bara att min kropp väljer att samarbeta med mig så att jag kan jobba resten av veckan (tisdag kväll – söndag). Hurra för lediga måndagar!

Ska påbörja Yxmannen av Ray Celestin. Någon som läst? Jag är ca halvvägs igenom min planerade läslista för september, men det känns som att jag skulle behöva dra upp tempot för att komma någonstans i närheten av hur många böcker jag vill läsa varje månad. Lyxproblem, javisst!

Nu ska jag läsa lite och sedan se om magen håller för att dricka något …

Lördag!

Idag är det Kulturnatt i Lund. Jag sitter och tittar igenom programmet och inser att det finns alldeles för mycket spännande för att kunna bestämma sig! Det lär nog bli någon konsert, men annars går jag nog bara runt och njuter. Det ska ju bli lite kallt, runt 10 grader, så man får väl ta på sig en jacka.

Min stackars mage mår lite som den vill. Jobbigt att inte veta hur man mår från timme till timme, men medicineringen har redan börjat hjälpa lite. Heja Losec och fy för magkatarr!

Läser just nu bok 101, vilket blev Jennifer Nivens Holding up the universe. Jag tvekade lite, för hennes förra bok, All the bright places, gjorde ont i hjärtat att läsa. Den är så sorglig! Förhoppningsvis blir det annorlunda med denna.

I övrigt står det bara lägenhetsstädning på schemat – och så kyrkovalsröstning imorgon. Njuter av en lugn helg i vetskapen om att nästa vecka blir lång och slitsam.

Ha en trevlig lördag!

Saker ingen ser – Anna Ahlund

Titel: Saker ingen ser2017-08-22 22.06.50-1

Författare: Anna Ahlund

Antal sidor: 413

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgiven: augusti 2017, recensionsdatum 2 september 2017

Betyg: 5+/5

Recension

Jag försökte verkligen. Jag läste så långsamt jag kunde, men Anna Ahlunds senaste bok Saker ingen ser höll ändå inte mer än en dag. 413 sidor av känslor åt alla håll, i alla fall mina känslor.

Som de flesta kanske vet, älskade jag Ahlunds debutbok Du, bara. Älskar den på ett sånt där ”vill läsa om direkt”-sätt.

Detta är inte en ny Du, bara. Det ska man ha klart för sig. Den är varken bättre eller sämre, bara precis lika bra – på ett helt annat sätt. Jag hade skyhöga förväntningar på Saker ingen ser, och på sätt och vis uppfyller Ahlund dem allihop.

Handling i korthet från Bokus: Det händer mycket i korridorerna på Sibylla allmänestetiska läroverk. Där finns Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. Yodit som målar och försöker ta plats i gänget. Johannes som läser Karin Boye och försöker få plats i livet. Aron, vars tvillingsyster Linn fick all talang. Och Linn, som undrar vad hon ska göra med den. Och så är det Sebastian, han som ska kyssa en ny person varje månad. Ett nyårslöfte som trasslar till saker för fler än honom själv.

Bara handlingen låter ju helt underbar. Och det tar inte många sidor förrän Ahlund har dragit med mig in i handlingen och sen släpper ut mig drygt 400 sidor senare. Då är jag ett känslomässigt vrak. Vad gör du med mitt hjärta, människa? Johannes är en sån där person jag bara vill dricka te med och prata om livet och Boye och konst, och ge en stor kram. Fride verkar vara en helt underbar person, hade gärna tittat i hens garderob. 😉 Aron med The Cure, Linn med sin musik och sina klänningar, Sebastian med sina godisklubbor, som verkar vara naiv och lite störig men som växer under hela boken och till slut visar sig vara lika underbar som alla andra. Yodit, som älskar bibliotek och böcker och saffranskaka och Roibooste (den kombon och Maltesers måste jag prova nån gång!).

Det finns många fina scener i den här boken. Några som är smått obehagliga, som kvällen för Byllis-festen i slutet av boken. Några som är magiska, som slutscenen. Scenen med Yodit i biblioteket. Det finns så många att jag knappt kan komma ihåg alla! Och sexscenerna! Det är så uppfriskande att inte bara fastna i den heterosexuella normen utan att få läsa om kärlek i alla dess färger och nyanser. Låt alla älska vem de vill!

Som vanligt är det språket som jag är så imponerad av. Ahlund har ett sätt att skriva som får det att låta naturligt. Älskar också sättet hon har lagt in Boye-citat genom hela boken. Jag älskar Boyes dikter, så för mig var detta en extra karamell.

Formatet som Ahlund använder sig av är ganska intressant. Vi får träffa karaktärerna under 12 månader, januari till december. Varje avsnitt är indelade i små minikapitel, med datum, tid och gatuadresser. Jag antar att boken utspelar sig i Uppsala, så ni som bor i Uppsala eller har en bra koll på stan kommer att gilla den här detaljen med gatuadresser.

Själv tycker jag att det är kul att läsa en bok med det här formatet. Jag har själv funderat och skrivit lite i det här formatet, och det är kul att se hur det fungerar för läsaren.

Till slut måste jag bara tacka Anna Ahlund och Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret! Det var så vackert inpackat, i guldpapper (lite Fride), med en blå godisklubba (hej Sebastian), en tepåse Roiboos (Yodit) och ett underbart Boye-citat (Johannes). Citatet jag fick med i mitt paket finns med i boken på sida 307, om någon är nyfiken.

Ser fram emot Ahlunds nästa bok. Under tiden får jag nog läsa om Du, bara och Saker ingen ser ett par gånger. 🙂

När man bara vill vidare

Det har tagit mig lång tid, men jag blev äntligen klar med Carve the Mark av Veronica Roth. Jag är besviken, för den grep mig aldrig och den slutade dessutom inte speciellt bra. Det är en planerad trilogi, tror jag, så man fick inget riktigt slut vilket såklart bidrar till min frustration. Tror inte att jag plockar upp tvåan när den kommer ut.

Hoppar glatt vidare till Anna Ahlunds Saker ingen ser. Har längtat ihjäl mig efter den! Så nu ska jag dricka en kopp te och läsa tills ögonen går i kors!

Hoppas att ni får en fin vecka!

Ett litet liv (varning för spoilers!)

Läste nyss ut Ett litet liv av Hanya Yanagihara och är, ärligt talat, lite lätt vimmelkantig av upplevelsen. Lite smått illamående också, efter att ha läst nästan hela boken på fem dagar. Det är en mäktig läsupplevelse, men den borde ha en stor varningsflagga på omslaget.

Det blir ingen recension, det här, för jag vet inte var jag skulle börja ens. Mitt hjärta brister gång på gång – för Jude, för Willem, för Andy, Harold och JB. 💔

I slutändan vill jag inte vara utan den här läsupplevelsen. Den kan mycket väl vara den starkaste på hela året.

Nu är jag klar med de nominerade till Årets bok, med sex dagar kvar till deadline. Det har tagit lång tid (maj -augusti) men så många spännande böcker jag har fått läsa och upptäcka. På bokmässan i Göteborg berättas vem som vunnit.

Jag velar lite fram och tillbaka – vilken bok har jag tyckt mest om? Det står nog mellan Ett litet liv och Björnstad av Fredrik Backman. Tur att jag har några dagar till på mig att bestämma mig!

VARNING FÖR SPOILERS!!!

Varför mitt hjärta brister gång på gång?

För Jude, för att han inte kan älska sig själv ens för en sekund. För att han skadar sig, för att han hela tiden tänker så äckligt destruktiva tankar om sig själv. För att han försöka avsluta sitt liv och sättet som han till slut gör det på. På sättet han får och sedan, brutalt, mister Willem.

För Willem, som inte gör annat än älskar Jude, som vän, som partner. Som får ta del av alla dessa destruktiva tankar, som kämpar, som står maktlös. Men som ändå fortsätter kämpa till den dag han dör.

För Andy, Harold och JB – för att de försöker, desperat, och till slut misslyckas.


Nu ska jag gå vidare till en ny bok. Kanske en chicklit eller något. Behöver rensa huvudet lite, känner jag!

Ett litet liv var bok 92 i min Goodreads-utmaning för 2017. Målet var att nå 100 innan 1 september, men det känns lite tufft med tanke på att vi är halvvägs in i augusti. Vi får se, kanske hittar jag lättlästa böcker som bara svischar förbi! 😎