Februari, drömmerier och arbete

Måndagen den första februari. Februari! Månaden som är gråare än gråast, tristare än trist, och alldeles … alldeles underbar, för att omformulera Disneys Askungen en aning.

Egentligen har jag inte så mycket inplanerat i februari. I dag plockar vi upp en produktion som gick igång 4 januari men som blev satt på paus för två veckor sen pga två nyligen avvecklade konserter på Gamle Scene i Köpenhamn. Det blir nog spännande, men jag måste lära mig en av ariorna innan torsdag. Skam den som ger sig. Premiär 1 mars! Den 20 februari ska jag se Rasmus Seebach med min sköna moder här i Köpenhamn. Det blir en helkväll och en minihelg eftersom jag arbetar hela lördagen och söndag morgon. Men trevligt blir det i alla fall!

Och jag ska försöka läsa lite mer. Har en hel hög med böcker som lockar … Bli bättre på att blogga. Kanske till och med försöka skriva lite. Tror att jag har haft skrivkramp i två år. Det kliar i fingrarna, men hjärnan har arbetat på högtryck fram tills nu så jag ska ta det lugnt och fundera lite på vad jag vill skriva. Det blir i alla fall på min ungdomsserie, men jag tänker skriva om från början och har funderat mer och mer på jag-form … Vad säger ni? Är det märkligt att ha en bok i jag-form om de andra i serien kanske inte blir det? Eller är det enklare att bara skriva han/hon hela tiden (med tanke på att jag har i alla fall tre huvudpersoner)?

Bara några tankar så här en måndagslunch. Nu ska jag snart bylta på mig regnkläderna och ut i regnet. Måste komma ihåg att köpa tulpaner också! Några vackra, ljusrosa tulpaner … 🙂

 

Bokrelease för Löftet!

I går (lördag) var jag på bokrelease i Malmö. Det är Mari Åberg som släppte sin andra roman, Löftet, i fredags (5/9) och därför bjöd in till fest. Jag var på ett liknande event ifjol, när Mari släppte sin första bok, Och kvar stod en röd resväska, och hade supertrevligt. Därför kunde jag inte låta bli att åka över till Malmö när Mari nu bjöd in till fest för bok nummer 2. 

Köp boken här! 

 

Första boken Och kvar stod en röd resväska var en fin och lågmäld debut, och jag hoppas att Löftet är minst lika bra! Återkommer med recension för båda böckerna (upptäckte att jag inte hade recenserat den första tidigare). Den första boken är utgiven på egna förlaget, Andrarum förlag, medan uppföljaren ges ut på hybridförlaget LAVA förlag. Förlagschefen för LAVA, Kristina Svensson, var med på festen. 

Förutom Maris man, Stefan Åberg, som också är författare, satt det flera författare till bords på mingelfesten. Bland annat Anna Karolina, som i dagarna kommer ut med sin debutbok Stöld av babian på Norstedts förlag. Anna var jättetrevlig att prata med och jag önskar henne all lycka med releasen. Jag kommer helt säkert att läsa hennes debut, för den lät jättespännande. 

Där satt också Malin Johansson, författaren till Kär lek? och vars blogg jag läser. Jag blev så paff när jag insåg vem det var jag satt till bords med att jag utbrast ”Nämen, är det DU?” och så fick vi pratat en stund. Supertrevlig även hon, och jag måste se till att läsa Kär lek? snart. 

Allt som allt var det en väldigt lyckad releasefest (tyckte i alla fall gästerna, jag är säker på att Mari håller med) och jag har fått tillbaka lite vilja att redigera. Att sitta där bland alla författare fick mig att inse att jag vill minsann också! 😀

Den Stora Redigeringen™ äntligen igång!

Tja, jag vet inte vad som hände. Men en dag blev jag plötsligt intresserad av att redigera igen. Att nörda ner mig fullständigt i ett manus. Att orka ta itu med alla plot holes och faktamissar. Att bena ur den här historien tills den är ordentligt filéad.

2an är första delen i min ungdomsserie Och sedan föll regnet. Jag skrev den mellan 1 november 2010 och 21 juli 2011. Det är andra boken jag skrev i serien (vadå, okronologiskt?) och jag kände att den gick väldigt snabbt att skriva. Men sedan dess har den i stort sett legat i träda. Förra året skickade jag den till Bina, en bloggare som kunde tänka sig att läsa igenom den. Hon läste, och kommenterade. Jisses, vad hon kommenterade! Så mycket bra saker och så många saker att tänka på.

En av sakerna hon pratade om var att storyn började liksom för mycket från början. Att det kunde löna sig att börja mitt i, någonstans. Idéen fastnade i mitt huvud och nu gör jag ett försök att skriva om den. Att verkligen börja någonstans mitt i, där storyn makes sense.

Jag har börjat redigera ett kapitel mitt i, bara för att få upp lusten att redigera. Att börja från början när man inte vet var början är, är väldigt frustrerande. Så nu har jag hittat ett sätt att formulera mig, ett kortare, mer konkret sätt. Jag gillar min ”nya” stil. Kapitlet jag hade valt var ursprungligen 6600 ord. Jag har skurit ner det till 4500, och där finns möjlighet att ta bort ytterligare en del, kanske hundra ord eller så. Att tajta till språket. Det är fortfarande ett långt kapitel, men mer hanterbart.

Jag har då ett annat, angenämt problem. I hela serien finns det tre huvudpersoner (Tristan, hans kompis Adrian och Adrians lillasyster Tess). 2an handlar om Tess, och de andra böckerna i serien handlar lika delar om Tristan, Tess och Adrian, samt en kille som heter Anton.

Är det okej att Tess är den enda som pratar i första boken? Eller ska Tristan, som faktiskt spelar en stor roll i storyn, få prata också? Så att man inte får en chock när han börjar prata i bok två i serien.

Mitt mål är att:

• skriva om hela manuset till att det är bara Tess (kvinnliga huvudpersonen) som pratar (eller vad tror ni?)
• sortera ut vilka röster som tillhör vem
• skriva om berättelsen så att den börjar in medias res, alltså mitt i. Jag tror att jag har den perfekta första meningen, men vi får se. Jag måste först skriva det kapitlet. 😉
• få ordning på alla bipersoners motivation
• få ordning på ”dramaturgivalen”:

Eftersom manuset till 2an är på 96 000 ord ska det ner till ca 70 000-75 000. Normal ”ungdomsromanslängd”. Och om varje kapitel dras ner med ca en tredjedel (4 510 ord / 6 641 ord = 67,911459 %) borde det 75 % av 96 000 ord vara 72 000 ord. Och det är en helt okej längd. Jag vill inte gå under 70k, för det är för kort.

Jag lär behöva skriva nytt, och jag lär behöva skriva om 100 procent av det jag har skrivit. Men det är väl det redigering handlar om? Jag har som mål att ha kommit igenom hela manuset en första vända tills 1 oktober. Det är tre hela månader. Is it doable?

Heck yes!

Den Stora Redigeringen™ har börjat! Följ med på resan!

Och förresten – om någon vill läsa det där kapitlet som krympte med en tredjedel, hojta till. Det vore skönt att veta om jag är på väg åt rätt håll. 😛

Dagens roliga (och träffande) bild

Hur jag kände mig när jag skickade iväg 2an till Bina för testläsning … (och hur jag själv känner mig när jag öppnar manuset)

Berättarstruktur

Jag är inte den som brukar prata om dramaturgi, jag vet det. Jag är riktigt dålig på det. Det här med att sätta sig ner och ta ut var i berättelsen det händer ditt eller datt – nej, det är jag inte bra på. Än.

Jag vet att jag borde bli bättre på det. Jag har inhandlat ”101 habits of Highly Successful Novelists” på Dito och försöker nu få styr på det där med berättarstruktur. Där pratas det nämligen om följande struktur:

(Om vi utgår ifrån att det totala omfånget på ditt manus är 360 sidor.)

Något som ändrar allt händer på sidan 85, ca. Något ännu större händer på sidan 180. Något jävligt deprimerande händer på sidan 270. Och sedan händer något fullständigt underbart på sidan 359.

Texten lånad från bloggen Alla har en bok inom sig.

Det pratas också mycket om dramaturgin i en roman. Den dramatiska kurvan ska tydligen så ut såhär, som visas av Dramaturgivalen:

Manuset till 2an är 365 sidor. Det vore intressant att se om mitt manus omedvetet följer den här strukturen. *går iväg för att kolla*

*kommer tillbaka*

Eh … vi glömmer det. Jag måste nog jobba lite grann på det där. Återkommer senare med en snabb reflektion om boken och om hur redigeringen går. 🙂

*går iväg och börjar redigera*

 

Redigeringen på 2an

Jag berättade för ett par inlägg sedan att jag skulle visa er hur redigeringen på 2an, Bara för Terese, ser ut för tillfället. När jag flyttade över mina saker från Köpenhamn till Lund orkade jag inte bära hela manuset (365 sidor) i den stora tunga redigeringspärmen, så jag plockade ut ett av de längsta kapitlen mitt i boken och tänkte att jamen, om jag börjar någonstans mitt i så kanske jag får mer koll på var jag egentligen ska starta, och då kanske det ger sig och jag får fatt i det där språket som jag vill att den här boken ska ha.

Ni hör ju. I stort behov av en spark i baken. Jag har inte helt koll på vart jag vill med det här kapitlet, men om jag får upp redigeringsfarten och lär mig vara lite hårdare i redigeringen kanske det går lättare sen. (Det är många kanske i den här texten, märker ni det? Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske!)

Men! Jag lovade ju att ni skulle få se hur sidorna ser ut, mest för att där är så mycket rödpenna att jag skrattar högt när jag ser det. Så här är några av sidorna.

Här finns inte mycket av ursprungstexten kvar …

Rödpenna, rödpenna, lite faktiskt bläck, rödpenna, rödpenna …. och lite mer rödpenna.

Så. Vad tror ni, är jag för hård? Eller är jag snarare realistisk? Boken är på 365 A4-sidor och kapitlen är alldeles för långa, men med lite jobb kanske den kan bli något.

Bina, som har varit världens mest fantastiska testläsare för drygt ett år sedan, kommenterade med en enda mening på det här kapitlet:

Kapitlet var olidligt långt. Men bra.

Jag lovar, Bina, det kommer att bli kortare. Mycket kortare. Och förhoppningsvis ännu bättre. 🙂

Blogg100 #97: Spark of insanity

Och nej, jag refererar inte till Jeff Dunhams komedishow från 2007, även om jag rekommenderar att ni ser den. Jag talar om skrivandet.

För några dagar sen när jag var på väg hem från skolan på cykeln fick jag en snilleblixt. (Vi kallar det i alla fall det, såhär i starten.) Det var hur jag skulle få 2an, Bara för Terese, att komma igång i redigeringsprocessen. För något år sedan kom jag ju ett litet stycke i redigeringen, och sedan gav jag upp. Nu har jag en vag idé om hur jag ska skriva om manuset så att det blir bättre.

Så, här kommer min fråga: Hur viktigt är det att man börjar in medias res i ett manus?

In medias res betyder ”i händelsernas mitt” och är ett berättargrepp som innebär att man börjar mitt i berättelsen och inte tar det från början. Problemet med både första och andra boken i min ungdomsserie Och sedan föll regnet är att manusen börjar från början. Jag har inte lyckats komma på hur jag ska göra, det är därför det har blivit så. Och för att jag har lärt känna berättelse lite pö om pö allteftersom jag har skrivit den.

Men nu får jag ta mig i kragen och börja redigera. Jag blir, mitt i glädjen, lite småbitter när jag ser hur alla duktiga människor debuterar och släpper både sin andra och tredje bok. Jag vill ju också debutera någon gång. 🙂

Blogg100 #35 & Bokbloggsjerka: Korrekturlästa deckare?

Det är fredag och det betyder jerka! Den här veckan har Annika hämtat inspiration hos Bokblomma, som skrev ett mördande inlägg om deckargenren och hur illa korrekturlästa deckarna verkar vara. Så Annika frågar:

Hur ser din syn på deckargenren ut och hur ställer du dig till dåligt korrekturlästa böcker?

Jag läser deckare då och då. Ganska sällan när jag tänker efter. I gymnasiet läste jag deckare när jag tog paus från fantasy-böckerna, och då läste jag mycket Liza Marklund, Elizabeth George och en eller annan Camilla Läckberg. Nu för tiden läser jag endast Liza Marklunds nya böcker, och även då är det mer för att jag har läst alla andra och vill veta var Annika Bengtzon avslutar sin resa.

 

Därmed inte sagt att jag avskyr genren. Men många gånger när jag har läst deckare har storyn varit ganska otrolig, karaktärerna platta, språket märkligt och klyschorna så många att själva klyschorna blir en klyscha. Och därför blir boken tråkig.

Jag älskar tv-serier som CSI, Bones, NCIS osv. Deckare som zoomar in på bevisen och inte så mycket på karaktärerna. Jag gillar the forensics. Men gamla klassiska deckare som Agatha Christie har jag inte mycket för.

Det där med dåligt korrekturlästa böcker verkar tyvärr hänga ihop med deckargenren. Inte för att författarna är sämre, men för att deckarna är förlagens kassakor. Förlagen trycker ut deckare i en häpnadsväckande takt. Och det innebär tyvärr att stavfel smyger sig in i trycket. Så klart gäller detta inte bara deckargenren, utan i alla genrer där man ger ut många böcker. Det handlar om produktionstakten, inte kvalitén. Ibland är det verkligen kvantitet över kvalité.

Överhuvudtaget tycker jag fruktansvärt illa om dåligt korrekturlästa böcker. Det stör mitt läsflow, för jag ser felen. Så fort det saknas en punkt någonstans stör det mig. Stavfel är ännu värre. Jag vet att man omöjligt kan finna alla stavfel/grammatiska fel, men i en bok på 400 sidor ska det finnas kanske ett eller två fel per 100 sidor. Annars är det bara dåligt gjort.

Så här brukar min korrekturläsning se ut:

Och om du är osäker på vilka tecken man ska använda när man korrekturläser, titta på den här hjälpredan!

Kill your darlings

Ibland hatar jag verkligen de där små insikterna som man kan få. De slår oftast ner när man ska somna, eller när man gör något helt annat än att skriva.

För mig hände det i morse. I går kväll skrev jag på en av slutscenerna i 9an, fast besluten att få ner den på papper (eller på datorskärmen, i alla fall) innan 2013 är slut. Det saknas en del, inte mycket men tillräckligt mycket för att jag ska behöva lägga på ett kol om jag ska bli klar till på tisdag när det är nyårsafton. Men tillbaka till insikten.

Jag läste det senaste numret av Tidningen Skriva (nr 1, 2014) och landade i artikeln Tema nystart? där olika skrivcoacher pratade om regler man ska följa eller inte följa i sitt skrivande. En av dem, som Arne Sundelin pratade om, var just ”Kill your darlings”.

Ni som har läst min blogg ett tag och har följt med i Och sedan föll regnets tillkomst vet att jag knappast har problem med att döda mina älsklingar om det krävs. Men i morse insåg jag en sak, som känns så löjligt enkel – om inte läsaren älskar karaktären, varför ska jag då döda hen?

I 9an begår en av karaktärerna självmord. Hen har varit med ända från start och jag blir lite ledsen i ögat när jag tänker på det – hen har inte gjort något dumt. Hen har råkat ut för en massa skit som hen inte klarar av längre. Men så började jag tänka. Hen dör och de andra karaktärerna blir helt förtvivlade: detta är en av händelserna som vänder historien på huvudet och ger den en sista twist före slutet. Så långt bra, men sen inser jag att jag vet inte riktigt vad hen sysslar med från och med det att serien startar tills dess att hen dör. Hen är med i flera småscener med olika personer, både med Tess, Tristan och Adrian, men hen har inte riktigt en egen röst eller en egen handling. Hen hänger liksom med ute i kulisserna.

Stön. Suck och stön. STÖÖÖÖN! Jag orkar inte med mig själv ibland. Jag måste sätta mig ner (inte just nu, utan efter slutscenen i 9an är klar) och skriva in hens handling i hela berättelsen. En del är redan klar, men resten måste jag komma på. Lägga in där det passar. För läsaren måste älska hen lika mycket som jag (eller i alla fall som resten av karaktärerna) om hens självmord ska ha någon som helst verkan.

Och jag hade inte behövt göra allt detta nu som jag i februari 2011 hade lyssnat på Leffe Delo när han i sitt lektörsutlåtande skrev: ”Jag vill se /…/ mer djup i de perspektiven som är mer intressanta dvs Tristan, Tess och hen.”

Det är lätt att vara efterklok. Men det här är typ nionde gången som herr Delo har haft rätt. Hrmf. Jag borde kanske läsa igenom det där utlåtandet igen och se vad mer han säger.

Dags att återgå till ritbordet.

Bokbloggsjerka: Bokliga löften

Det blev en jerka till i år! 🙂 Annika gav oss en till jerka, så nu får vi fundera ordentligt allihop:

Den självklara frågan torde nog vara vad ni önskar er i julklapp, men det förutsägbara är en aning tråkigt tycker jag. Därför tänkte jag grilla er i ämnet om vad som kommer att bli ert bokliga löfte 2014.

 

 

 

Mitt bokliga löfte för år 2014 är:

1. att bli klar med Och sedan föll regnet
2. skicka in 4an till förlag (omskriven till jag-form, det är mitt projekt i jul).

Enkelt nog. Nyårslöftet, kanske? 🙂

Att återhämta sig

… från november och NaNoWriMo tar kortare och kortare tid varje år. Första året (2007) tog det nästan ett halvår innan jag skrev igen. Men i år har det gått snabbt. Redan igår, första december, var jag inne på forumen och tittade runt. Öppnade upp mina dokument och läste igenom delar av texten. Skrev lite på planeringen. Skrev ned stickord till en personbeskrivning. Har redan skrivit lite mer i ett av dokumenten. Måste räkna ihop hur mycket jag har skrivit till jul. Förhoppningsvis är jag lite mer ”klar” då. Jag måste erkänna att jag inte längtar efter redigeringen av den här monsterserien …

Antagligen beror årets korta återhämtningsperiod på att det inte är en ny historia jag skrev (som jag har gjort andra år). Men jag måste fortsätta skriva, för annars blir väl Adrian och Simon sura på mig. Jag lämnade dem mitt i en diskussion och de måste få sagt det de vill ha sagt. Marcus och Tess står också och trampar. Det är bara Tristan som … nej, glöm det. Han är också sur på mig. Ingen av mina karaktärer är klara med sina historier än. 😛

Men nu ska jag i säng. Jag har en megalång dag i morgon (ska sjunga en liten, liten scen på en klasskompis examen, som är någon gång mellan 19-21), men jag börjar kl. 9 och är igång hela dagen. 🙂

Åh jisses…

Blä, jag drunknar i sentimental sörja. Mina karaktärer skulle behöva lära sig att hålla inne en del känslor, man behöver inte sätta ord ALLT man känner… Det där med mental hälsa, alltså. Undrar om Tristan och Tess är normala människor egentligen.

Nåja, det är väl det redigering är till för. Scenen jag skriver just nu behöver en machete för att bli vettig. Men! Plus 2 213 ord i manuset 🙂