Recension: Inte för nära

Under sommaren 2018 försöker jag läsa alla de recensionsexemplar som jag har fått från författare och förlag under våren 2018. 

Någon gång i slutet av februari fick jag ett recex från LavenderLit. Det var Inte för nära av Colleen Oakley, en feel good-roman. Jag plockade upp den i fredags, och sträckläste den. Så fin historia! Den påminner vagt om Ingenting och allting av Nicola Yoon, men det är bara positivt.

Från Adlibris: Jubilee Jenkins har en ovanlig åkomma: hon är allergisk mot andra människor. Sedan en nära döden-upplevelse som tonåring har hon därför isolerat sig i sitt hem. Men när hennes mamma dör tvingas Jubilee lämna sin trygga exil och ge sig ut i verkligheten igen. Som den stora bokälskare hon är lyckas hon få jobb på det lokala biblioteket och där möter hon Eric Keegan och hans adopterade son, Aja. Eric har precis flyttat till stan och kämpar med att få vardagen att gå ihop samtidigt som han oroar sig för Aja, som två år tidigare förlorade sina biologiska föräldrar i en flygolycka. En varm vänskap växer snart fram mellan dem alla tre, och mellan Jubilee och Eric väcks känslor ingen av dem hade räknat med.

Omdöme: Det här är en söt, hjärtskärande historia om kärlek och sorg. Jag önskar att man hade fått veta lite mer om Jubilees mamma, men annars har jag inget att anmärka. Vill bara ge Aja en kram (inte för att han skulle vilja ha den, men ändå), ruska vett i Eric och prata böcker med Jubilee.

Trodde först att slutet hade en ovanlig twist, men nej, jag fick det slut jag hade förväntat mig. Väldigt mysigt.

Inga tårar från mig dock, till skillnad från Ingenting och allting av Nicola Yoon. Kan bero på att den här berättelsen inte berör på samma sätt som Ingenting och allting, men jag gillar den verkligen. Rekommenderas! Kanske i solstolen, eller i höst, när stormarna viner och man vill ha en hjärtevärmande historia.

Recension: Drakviskaren

Under sommaren 2018 försöker jag läsa alla de recensionsexemplar som jag har fått från författare och förlag under våren 2018. 

I december 2017 fick jag en förfrågan från författaren själv om jag ville läsa debutboken Drakviskaren av Lovisa Wistrand, något så sällsynt som svensk fantasy. Jag sa ja, och fick boken strax före jul. Började läsa i januari, kom ca 250 sidor in (av 600) och sen lade jag den åt sidan för jag kände att jag aldrig kom in i den. Den har gett mig dåligt samvete sen dess.

Igår kväll plockade jag upp den igen eftersom den ingår i den samling recensionsexemplar som jag försöker läsa mig igenom under sommaren. Just den här har jag som sagt haft dåligt samvete för länge, så därför tog jag upp den.

Och idag är den utläst. Jag vet inte om det helt enkelt berodde på att jag har läsflyt nu, eller om boken har fått ligga till sig. Men jag tog mig igenom den förvånansvärt snabbt.

Från Adlibris om Drakviskaren: Hämnd. Kärlek. Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in. När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frost-klädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom. Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn. Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?

Däremot har boken såklart fortfarande kvar några av de saker som jag störde mig på redan i januari, och därför vill jag ta upp dem. Det är inget stort, och säkert sånt som andra läsare inte har stört sig på. Men:

Det är alltid svårt att bygga en fantasy-värld. Ju större, desto svårare. Jag vet inte om jag till 100 procent kan säga att Wistrand har lyckats. Hon är konsekvent när det gäller att byta ut vissa ord (en sekund kallas istället för en gnista, en vecka en månskära osv) vilket är extremt störigt eftersom jag inte vill lägga tid på att hela tiden gå tillbaka och kolla vad ordet betyder. Likadant med alviskan och demoniska, ibland behöver jag översättning och där saknas en. Ibland blir det lite för mycket show and tell i berättandet, ibland lite för högtravande dialog. Jag förstår att det är en del av världsbygget men det stör mig trots allt.

Och sen: snälla Whip Media, även om boken är lång nog med sina 600 sidor, kan ni inte öka storleken på typsnittet något? Ibland kändes det som om jag behövde förstoringsglas för att kunna läsa.

Trots detta gillar jag boken, den får 4/5 stjärnor på Goodreads och jag kan tänka mig att läsa fortsättningen, Demonviskaren. Det är ju svensk fantasy.

Recension: Rökridå

Under sommaren 2018 försöker jag läsa alla de recensionsexemplar som jag har fått från författare och förlag under våren 2018. 

Någon gång i februari fick jag ett mail från förlaget Southside Stories (fd Kalla kulor förlag) om jag ville läsa en debutant. En spänningsroman. Jag gillar Southside Stories utgivning och tackade ja. Fick Krysten Ritters Rökridå (originaltitel: Bonfire) i brevlådan. Recensionsdatum var tidigt i mars men mitt läsande har inte gått så bra under våren så därför kommer recensionen först nu.

Från Adlibris om Rökridå: Tio år har gått sedan Abby Williams senast besökte sin hemstad. Hon har försökt lämna allt som hände där bakom sig. Nu bor hon i Chicago och har en framgångsrik karriär som miljörättsjurist. Men ett rättsfall tvingar henne att återvända till den lilla staden Barrens i Indiana, och det dröjer inte länge förrän hon upptäcker oväntade kopplingar till en tio år gammal skandal, som kulminerade i att tonårstjejen Kaycee Mitchell försvann. Men i sina försök att ta reda på vad som egentligen hände med Kaycee börjar Abby tvivla på sina egna minnen. Vad är sant och vad är inte? Och när hon snubblar över en ännu värre hemlighet en obehagligt väletablerad företeelse som kallas Tävlingen går det upp för henne att det i det lilla samhället gömmer sig ett mörker som är större än någon tidigare anat.

Den här boken påminner mig lite om filmen Erin Brockovich, eller det jag minns av filmen i alla fall. Tyvärr händer sånt här (alltså miljögifter i framförallt vattendrag som leder till sjukdomar osv) alltför ofta i verkligheten, ofta i just USA. I Rökridå får det förflutna ta en stor roll, både i Abbys tankar och i historien. Det hela knyts ihop på ett snyggt men oväntat sätt. En bra debut! Jag började läsa igår och det var tur att den bara var 300 sidor lång för jag kunde inte sluta läsa, jag var tvungen att läsa ut den innan jag somnade.

Recension: Bokhandeln på Riverside Drive

Sent igår kväll påbörjade jag Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck, men var för trött för att läsa mer än några sidor. Imorse började jag om från början och några timmar senare var den utläst. 445 sidor gick i ett nafs.

Bokhandeln på Riverside Drive är Skybäcks femte bok, men hennes första ”nutida”, och en äkta feelgood-roman. Den utkom våren 2018 på Louise Bäckelin förlag. Den utspelar sig i både nutidens och 1980-talets London. Jag fick mitt exemplar som recex av förlaget, vilket jag tackar för!

Nyblivna änkan Charlotte ärver en bokhandel av sin moster Sara (som hon aldrig mött) och åker till London för att på något sätt göra sig av med fastigheten. Väl på plats blir hon motvilligt kär i bokhandeln och deras personal. Under några veckors gång lär hon sig mer och mer om sin mamma, moster och bakgrund. Saker som har stor betydelse för hennes liv.

Detta är en riktigt mysig bok som handlar om sorg, förändring och kärlek. Jag får sån lust att åka till London, att läsa om Harry Potter-böckerna, dricka te, baka … och läsa om boken! Detta är min första Skybäck-bok, men inte min sista. Lyllos er som har den kvar.

 

De förjagade (recex)

Titel: De förjagade

Författare: Mikael Strömberg

Antal sidor: 303

Förlag: Lind & Co.

År: 2017

Genre: skräck

Betyg: 2,5/5

Från Bokus: I december 1917 skickas en grupp svenska soldater till en utpost i Norrbotten, där en hemlig transaktion med Ryssland ska äga rum nära gränsen till Finland. Vid ankomsten upptäcker de dessvärre att uppdraget inte tycks vara av fredlig karaktär. Någonting allvarligt har hänt i lägret. De finner spår som visar tecken på strid.
Isolerade och ansatta av meterdjup snö, sträng kyla och evigt nattmörker, står de nu inför ett okänt hot. (Hos Bokus kan du även provläsa prologen.)

---

Jag fick den här som ett recensionsex av Lind & Co., efter förfrågan av Strömberg själv om jag ville läsa den. Jag sa ärligt att skräck inte är min typ av bok men att jag gärna gav den en chans, eftersom den lät väldigt spännande. Gick in med öppet sinne och hoppades att jag skulle bli glatt överraskad.

Måste börja med att konstatera att skräck verkligen inte är min genre. Jag läste den på dagen, för att slippa vara mörkrädd på kvällen när jag ska sova. Hatar egentligen att bli skrämd, men det gav mig också en chans att analysera den lite mer. Språket är korta meningar, ibland lite för korta. Det ska väl vara kärnfullt, men det stör lite grann i början. Hade gärna fått lite mer personbeskrivningar, och – ärligt talat – en lista över personer och vilken rang de har hade inte skadat. Det växlar mellan rang, förnamn och efternamn hela tiden och är inte speciellt lätt att hålla reda på. Även om det finns vad jag upplever som en slags huvudperson, Linus Wickman, växlar även berättarperspektivet fram och tillbaka ofta.

Strömberg har däremot verkligen lyckats med kylan och obehaget. Vissa av personerna får jag lust att slå till hårt. Huruvida man köper storyn eller inte och vilka de förjagade är, det är upp till var och en. Jag måste erkänna att jag inte köper det, vilket gör mig skeptisk till resten. Det finns bara en enda kvinna i boken, och det stör mig en smula. Speciellt hennes bakgrundshistoria.

Generellt kan man väl säga att detta är en kort bok (303 sidor) som hade mått bra av att räta ut lite frågetecken gällande story och ”varför”. Och gärna lite utfyllnad här och var. Om man gillar skräck kanske den blir bättre, men för mig blir det tyvärr bara 2,5/5 i betyg (någonstans mellan ok och bra, alltså).

Saker ingen ser – Anna Ahlund

Titel: Saker ingen ser

Författare: Anna Ahlund

Antal sidor: 413

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgiven: augusti 2017, recensionsdatum 2 september 2017

Betyg: 5+/5

Recension

Jag försökte verkligen. Jag läste så långsamt jag kunde, men Anna Ahlunds senaste bok Saker ingen ser höll ändå inte mer än en dag. 413 sidor av känslor åt alla håll, i alla fall mina känslor.

Som de flesta kanske vet, älskade jag Ahlunds debutbok Du, bara. Älskar den på ett sånt där ”vill läsa om direkt”-sätt.

Detta är inte en ny Du, bara. Det ska man ha klart för sig. Den är varken bättre eller sämre, bara precis lika bra – på ett helt annat sätt. Jag hade skyhöga förväntningar på Saker ingen ser, och på sätt och vis uppfyller Ahlund dem allihop.

Handling i korthet från Bokus: Det händer mycket i korridorerna på Sibylla allmänestetiska läroverk. Där finns Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. Yodit som målar och försöker ta plats i gänget. Johannes som läser Karin Boye och försöker få plats i livet. Aron, vars tvillingsyster Linn fick all talang. Och Linn, som undrar vad hon ska göra med den. Och så är det Sebastian, han som ska kyssa en ny person varje månad. Ett nyårslöfte som trasslar till saker för fler än honom själv.

Bara handlingen låter ju helt underbar. Och det tar inte många sidor förrän Ahlund har dragit med mig in i handlingen och sen släpper ut mig drygt 400 sidor senare. Då är jag ett känslomässigt vrak. Vad gör du med mitt hjärta, människa? Johannes är en sån där person jag bara vill dricka te med och prata om livet och Boye och konst, och ge en stor kram. Fride verkar vara en helt underbar person, hade gärna tittat i hens garderob. 😉 Aron med The Cure, Linn med sin musik och sina klänningar, Sebastian med sina godisklubbor, som verkar vara naiv och lite störig men som växer under hela boken och till slut visar sig vara lika underbar som alla andra. Yodit, som älskar bibliotek och böcker och saffranskaka och Roibooste (den kombon och Maltesers måste jag prova nån gång!).

Det finns många fina scener i den här boken. Några som är smått obehagliga, som kvällen för Byllis-festen i slutet av boken. Några som är magiska, som slutscenen. Scenen med Yodit i biblioteket. Det finns så många att jag knappt kan komma ihåg alla! Och sexscenerna! Det är så uppfriskande att inte bara fastna i den heterosexuella normen utan att få läsa om kärlek i alla dess färger och nyanser. Låt alla älska vem de vill!

Som vanligt är det språket som jag är så imponerad av. Ahlund har ett sätt att skriva som får det att låta naturligt. Älskar också sättet hon har lagt in Boye-citat genom hela boken. Jag älskar Boyes dikter, så för mig var detta en extra karamell.

Formatet som Ahlund använder sig av är ganska intressant. Vi får träffa karaktärerna under 12 månader, januari till december. Varje avsnitt är indelade i små minikapitel, med datum, tid och gatuadresser. Jag antar att boken utspelar sig i Uppsala, så ni som bor i Uppsala eller har en bra koll på stan kommer att gilla den här detaljen med gatuadresser.

Själv tycker jag att det är kul att läsa en bok med det här formatet. Jag har själv funderat och skrivit lite i det här formatet, och det är kul att se hur det fungerar för läsaren.

Till slut måste jag bara tacka Anna Ahlund och Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret! Det var så vackert inpackat, i guldpapper (lite Fride), med en blå godisklubba (hej Sebastian), en tepåse Roiboos (Yodit) och ett underbart Boye-citat (Johannes). Citatet jag fick med i mitt paket finns med i boken på sida 307, om någon är nyfiken.

Ser fram emot Ahlunds nästa bok. Under tiden får jag nog läsa om Du, bara och Saker ingen ser ett par gånger. 🙂

Utan personligt ansvar

Utan personligt ansvar är Lena Anderssons andra roman om poeten Ester Nilsson. Det är uppföljaren till Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek, som fick Augustpriset 2013. Utan personligt ansvar utkom hösten 2014.

 Varför jag plockade upp den här boken: Jag läste den första boken om Ester i somras och tyckte verkligen INTE om den. Så varför jag lånade denna på biblioteket och dessutom tog tre månader på mig att läsa den … vet jag inte.

I korta drag: Ester Nilsson har inte lärt sig någonting om kärlek. Efter fiaskot med Hugo Rask där hon lät sig bli trampad på har Ester nu blivit kär i skådespelaren Olof Sten. Han är gift men har inga problem med att förföra Ester. Det blir en ”romans” som sträcker sig flera år där båda två har uppenbara problem med tillit. Ester älskar Olof, men eftersom Olof inte är kapabel att bestämma sig blir det problem …

Vad jag tycker om den: Det tog mig tre månader att läsa denna tunna lilla bok på 220 sidor (e-bok). Jag tyckte verkligen inte om första halvan, men till slut lyckades jag komma in i något flow och läsa andra halvan i ett svep. Den slutar på ett riktigt bra sätt som gör att jag inte blir lika irriterad på Ester som i första boken. Det är till och med att den lämnar mig eftertänksam och lite imponerad. Den innehåller många vackra meningar som skulle passa sig som citat.

Betyg: ❤ ❤ ❤ (med ett stort fett + för Esters tilltagande ”vettighet” och vackert språk)

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar – Katarina Bivald

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar är Katarina Bivalds debutroman. Den publicerades 2013 på Bokförlaget Forum och är en riktig feel good-roman. Jag har läst den i pocket (396 sidor). Betyg: 5/5 ❤

Allting börjar med en brevväxling mellan två helt olika kvinnor. 28-åriga Sara Lindqvist från Haninge och 65-åriga Amy Harris från Broken Wheel i Iowa. Efter två års utbyte av böcker, brev och tankar om både litteratur och livet bestämmer sig Sara för att hälsa på Amy. Men när hon kommer dit är Amy död.

Sara står ensam i en liten stad mitt ute i ingenstans. Men där finns förstås alla de människor som Amy har skrivit om. Och de excentriska invånarna i Broken Wheel har inget annat val än att ta hand om den förvirrade turisten. Sara blir kvar och för första gången i sitt liv får hon verkliga vänner – inte bara mr Darcy och Bridget Jones – och de hjälper henne att starta en bokhandel med Amys alla böcker.

Både Sara och staden lever upp, nya och oväntade kärlekspar bildas och varken Sara eller invånarna vågar tänka på att hon snart måste åka hem. När hennes tvåmånadersvisum är på väg att gå ut får hennes nyfunna vänner en alldeles galen, underbar idé?

Text, bild och information hämtad från Adlibris.

Varför jag plockade upp den här boken: Jag såg den i Akademibokhandelns hyllor. Mamma rekommenderade den (och hade den hemma), så den fick ingå i Sommarutmaningen 2014. Dessutom handlar den ju om min namne, och var en svensk feel good-roman. Lite för många plus i kanten för att kunna undgå den. 🙂

Motivering till betyget: Det tog mig ett tag att läsa den, men det berodde mer på mig än på boken. Det blir en svag femma. Det här är en rolig, söt feel good-roman med bra karaktärsporträtt, som påminner i stilen om Fredrik Backman och Jonas Jonassons nästan lite overkliga böcker. Anledningen till den svaga femman är att karaktärsporträttet av Sara och av den manliga huvudpersonen Tom är lite grunda. Jag saknar lite bakgrundsinformation till dem båda, men det är kanske priset jag får betala för att jag i stället kan sitta och småfnissa åt tokigheterna folket i Broken Wheel gör.

Jag rekommenderar boken till alla som vill läsa en riktig feel good-roman. Det är en perfekt bok för stranden, hängmattan, tågresan, flygresan osv.

Udda verklighet (De Sära #1)

Udda verklighet – Nene Ormes

Udda verklighet är Nene Ormes debutroman som utkom 2010 på Styxx förlag. Den är första delen i serien De Sära. Jag har läst boken i pocket (253 sidor). Betyg: 3/5 ❤

I en dröm ser Udda en kvinna som flyr för sitt liv i spårområdet vid Malmö Central. I jakten efter sanningen bakom drömmen försvinner Uddas vän Daniel spårlöst och när Udda tvingar sig ner i gångarna under spårområdet för att leta efter honom hittar hon en annan verklighet, långt ifrån det vardagliga livet i Malmö. Här finns de Sära – hamnskiftare, gudinnor, orakel och annat – rivaliserande grupper som är mycket, mycket angelägna om att vinna över henne till sin sida. Uddas gåva att sanndrömma att hon är andra människor och veta vad de tänker är ett hot men lika mycket en möjlighet att kunna påverka framtiden.

I en dröm ser hon Daniel i händerna på en sadistisk varelse som förtär människors minnen som livselixir. Med hjälp av sin nye vän Hemming färdas hon genom rum och tidsepoker hon inte anade fanns för att hitta ett sätt att rädda Daniel medan han fortfarande är i livet.

Udda verklighet är något så ovanligt som en svensk urban fantasy. Här lever Sära, mitt ­ibland de Ordinära, med sitt eget rättsystem, interna stridigheter och med det ständiga hotet att bli upptäckt.

Text, bild och information hämtad från Adlibris.

Varför jag plockade upp den här boken: Udda verklighet är något så udda som en svensk fantasyroman som utspelar sig i nutidens Malmö. Det plus att Ormes arbetar i Science fiction-bokhandeln i Malmö (en av mina favoritaffärer) och att hon bloggar gjorde att jag var nyfiken på den. Att den dessutom stod i hyllan mitt framför mig när jag lånade böcker på biblioteket gjorde den svår att motstå. Och omslaget är så sjukt snyggt!

Motiv till betyget: Det blir tyvärr bara en trea. Boken är lite rörig, med mycket information som slängs ut. Historien känns lite förutsägsbar, och med 253 sidor är den dessutom lite för kort för min smak. Karaktärsporträtten av Udda, Daniel och Hemming känns lite för grunda, jag saknar lite djup, speciellt i Udda, som trots allt är huvudperson.

Trots detta skulle jag vilja läsa fortsättningen, Särskild, som utkom 2012. Det är lite kul att läsa om Malmö ur denna nya vinkel, och svensk fantasy är ändå ganska coolt. Det ska också bli intressant att se vart berättelsen om Udda tar vägen.

Jag rekommenderar boken till den som känner Malmö och till den som vill läsa svensk fantasy.

Analfabeten som kunde räkna

Analfabeten som kunde räkna – Jonas Jonasson

Analfabeten som kunde räkna är Jonas Jonassons andra roman. Den har utgivits på Piratförlaget i mars 2014. Jag har läst den inbunden (414 sidor), lånad på bibliotek. Betyg: 4/5

Hon började arbeta som femåring, blev föräldralös vid tio, överkörd vid femton. Ingenting tydde på annat än att hon skulle leva ett tag i sitt skjul i Sydafrikas största kåkstad och sedan dö, saknad av ingen. Om hon nu inte varit den hon var, men det var hon ju. Nombeko Mayeki var analfabeten som kunde räkna. Ödet tillsammans med hennes talang för henne bort från Soweto, till internationell storpolitik, till andra sidan jordklotet,till två identiskt lika och väldigt olika bröder. Under resan lyckas hon reta upp världens mest fruktade säkerhetstjänst innan hon en dag finner sig själv instängd i skåpet till en potatisbil. Där och då är världen som världen känner den hotad.

från Bokus hemsida

Varför jag plockade upp den här boken: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann var Jonassons debutroman. Jag läste den, älskade den, och blev därför väldigt glad när jag fick höra om att han skulle ge ut en andra roman, med en riktigt skön titel.

Motivering till betyget: Precis som Hundraåringen är den här boken helt osannolik. Eller väldigt sannolik, beroende på hur man väljer att se världen. Den är frustrerande, skitbra och allt som allt en mysig feelgood-roman som man kan läsa i hängmattan på sommaren. Det är komik och jag vet inte om Jonasson vill skriva någon högt stående litteratur som han kan vinna Nobelpriset för, men det räcker gott och väl till mig. Möjligtvis känns den lite mer krystad än Hundraåringen.

Jag rekommenderar den här boken till den som läste och gillade Hundraåringen.

Min mormor hälsar och säger förlåt

Min mormor hälsar och säger förlåt – Fredrik Backman

Min mormor hälsar och säger förlåt är Fredrik Backmans andra roman. Den har utgivits på Bokförlaget Forum i augusti 2013. Jag har läst den inbunden (447 sidor), lånad på bibliotek. Betyg: 4/5

Elsa är sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas i alla fall så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det.
Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen med öppen morgonrock och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär.

Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, ”Miamas”, och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende.

Som ett sista äventyr ger hon då Elsa en serie brev, där mormor ber sina grannar om ursäkt. De leder Elsa till en trappuppgång fylld av militanta bostadsrättsivrare, fanatiska kaffedrickare, kamphundar, monster, fyllon och helt vanliga kärringar. Men de blir också upptakten på en historia där ett barn försöker lära sig acceptera att alla man älskar ska dö, och där hon bit för bit får veta sanningen om både kungariket Miamas och sin mormor.

från Bokus hemsida

Varför jag plockade upp den här boken: Jag älskade Backmans debutroman (En man som heter Ove) och tyckte att den här boken verkade mysig. Eftersom jag själv hade en mormor som var en fena på att berätta historier blev jag ännu mer nyfiken.

Motivering till betyget: Det blir bara en fyra. Missförstå mig inte, boken är riktigt, riktigt bra – men lite virrig. Backmans klassiska stil (som fungerar så bra i hans blogg och hans andra två böcker) har fått utlopp i den här romanen och ur sjuåriga Elsas synvinkel blir det nästan lite väl mycket virrighet. Men boken är otroligt lättläst och Backman är en mästare på att väva ihop människoöden. Dock lämnas jag med några få frågetecken i slutet. Sådant, som egentligen inte spelar någon roll, men som jag stör mig på. T.ex: vad är det hemliga språket för något språk egentligen? Var kommer Varghjärta ifrån? Men i slutändan spelar det väl inte så stor roll. Boken är bra i alla fall. Jag skrattar högt då och då och myser med Elsa. För att vara snart åtta är hon en ovanligt (kanske lite för mycket) klok flicka. Men varning – boken är inte en mysig och feelgood-roman. Den handlar om döden och om människor som har haft det svårt här i livet. Och hur de hamnade i samma trappuppgång.

Jag rekommendererar den här boken till alla som vill ha en tankeväckande och smått störig berättelse om en sjuåring vars mormor går bort. En berättelse om ovillkorlig kärlek och om sagor.

 

Eleanor & Park

Eleanor & Park – Rainbow Rowell

Eleanor & Park är en ungdomsroman av Rainbow Rowell och publicerades 2013. Jag har läst den på engelska (328 sidor). Betyg: 5/5 ❤

”Bono met his wife in high school,” Park says.
”So did Jerry Lee Lewis,” Eleanor answers.
”I’m not kidding,” he says.
”You should be,” she says, ”we’re 16.”
”What about Romeo and Juliet?”
”Shallow, confused, then dead.”
”I love you,” Park says.
”Wherefore art thou”, Eleanor answers.
”I’m not kidding”, he says.
”You should be.”

Set over the course of one school year in 1986, this is the story of two star-crossed misfits–smart enough to know that first love almost never lasts, but brave and desperate enough to try. When Eleanor meets Park, you’ll remember your own first love–and just how hard it pulled you under.

Citatet är hämtat från Adlibris.

Varför jag plockade upp den här boken: Det har pratats väldigt mycket om den här ungdomsboken, och jag tyckte om omslaget och titeln så mycket att jag ville läsa den. Storyn lät väldigt intressant, och även om jag inte tycker om att läsa romaner som utspelar sig på 1960-,-70, eller -80-talet (vet inte varför, jag har bara svårt med det) verkade den värd att läsa.

Motivering till betyget: Betyget blir en klockren femma. Redan från första sidan älskade jag Rowells språk och upplägget. Berättelsen utspelar sig ur än Parks, än Eleanors synvinkel och språket skiftar klart och tydligt mellan deras röster. Jag blev totalt förälskad i dem båda och jag var helt övertygad om jag inte skulle klara av att läsa ut boken, för jag var rädd för hur den skulle sluta. Jag läste ut den och måste säga att det är ett otroligt vackert slut. Jag grät massor.

SPOILER: (markera för att läsa)

Även om boken inte slutar helt igenom lyckligt är det fortfarande ett väldigt vackert slut. Även om de inte får varandra måste jag säga att jag inte hade velat se ett annat slut. Jag var rädd för att Eleanor skulle bli dödad av sin styvfar, och blev därför väldigt glad när det inte hände. På så sätt var slutet väldigt odramatiskt, även om det ju är ett otroligt dramatiskt slut! 

Jag rekommenderar den här boken till alla. Punkt. Alla (unga som vuxna) borde läsa den här – på engelska. Det är en underbar historia, men den vinner nog på att läsas på originalspråk.

Rainbow Rowell har bland annat också skrivit ungdomsboken Fangirl, som utkom 2013.