Lite inspiration

När man själv tycker att man har det hårt och jobbar hårt för konsten, då brukar jag tänka på balettdansarna. DE jobbar nonstop. Och sliter som djur. Så här kommer lite inspiration:

#blogg100 inlägg 51

Bokbloggsjerka: Påskläsning

Långfredag! Och våffeldagen! Jag har hunnit jobba och kommit tillbaka hem igen, och i väntan på att resten av familjen vill fika tänkte jag svara på veckans jerka. Annika undrar:

Så här i påsktider gör vi det enkelt så att alla som vill hinner ut i solen (om den behagar titta fram): vad ska ni läsa i påsk?

Jag hade tänkt försöka läsa ut City of Lost Souls så att jag blev av med den. Jag har passerat 32% enlig Goodreads, så förr eller senare blir jag väl klar med den. Och roligare än så är det faktiskt inte. Det är ganska tråkig väder i Skåne just nu, så det blir inga problem att stanna inne och läsa. 😛

Vad läser ni andra? Eller skriver ni, rent av? Jag har fått två ganska envisa skrividéer under veckan, en novell och en chick lit. Jag funderar på att börja skriva på dem båda två och se vad som händer. 🙂

#blogg100 inlägg 25

 

En skrividé! Inspiration!

Just nu är klockan halv tolv på kvällen i Toronto. Jag sitter i gästrummet hemma hos Birgitta, som vi bor hos, och är helt lyrisk över huset, över sovrummet, över det mesta som hennes hus har. Det ser ut som ett finare hotell! Jag har en walk-in-closet!

Anyway, det var inte det jag skulle skriva. Utan att jag har fått en skrividé. Birgitta sa något idag, som fick min fantasi att kicka igång. Får se om hur det går, om jag kan skriva något under resans gång. 🙂

Skönt med inspiration! Skönt att huvudet nu har slappnat av så mycket att man kan tänka på skrivande igen!

Imorgon – eller senare idag, blir det för er som är i Sverige – ska jag och min kompis till Niagara Falls. Så coolt! Det blir många bilder imorgon! 😉

#blogg100 inlägg 99

Dagens roliga (och träffande) bild

Hur jag kände mig när jag skickade iväg 2an till Bina för testläsning … (och hur jag själv känner mig när jag öppnar manuset)

12 Bars Every Book Nerd Need to Visit

12 Bars Every Book Nerd Need to Visit

Någon som vill ta sig en tur runt i världen och gå på barer? De flesta är koncentrerade till USA och Europa. Jag funderar starkt på att åka till Paris och gå på café/bar … 

NaNoWriMo 2013 – klara, färdiga, gå!

Så är dagen äntligen här. Det är kvällen före första november, kvällen före NaNoWriMo startar. Det är lite mindre än fem timmar kvar till midnatt och jag tänkte att jag skulle sätta upp lite mål för årets utmaning. Allt eftersom åren har gått (2007-2012) har jag kunnat skönja ett mönster för hur jag överlever NaNoWriMo. Så därför tänkte jag försöka utmana mig själv lite extra:

1. Skriva 50 000 ord. Ja, det låter väl ganska självklart, eftersom det är det som är själva utmaningen. Men ändå. Skriv 50 000 ord och sätt sista punkten för 8an. Min musa föreslår att jag sparar allra sista scenen till sist i månaden. I like the idea. Har jag (o)tur blir det mer än 50k. Om 8an blir klar före ordmätaren når 50k blir det ett nytt projekt som gäller (eller så skriver jag bara om 4an till jag-form, det går det också).
2. Skriva varje dag. Om det så är fem eller femtonhundra ord, skriv lite varje dag. Tappa inte gnistan. Målet är att skriva the daily quota (alltså 1667 ord/dag) varje dag, men av erfarenhet vet jag att det inte händer. Målet är att skriva minst 25 dagar av 30.
3. Nå 10 000 (eller mer) före söndag kväll. Jag har sådan lyx att jag är ledig fre-sön den här veckan (1-3 november) och jag tänker lägga en rejäl buffert för att inte få panik eller hamna efter nästa vecka. Helst 15 000 eller 25 000, men jag ska vara realistisk också. 2011 gjorde jag 10k på dag 1, det vore awesome om det gick i år också. 🙂
4. Försöka vara strikt med PoV. Efter Binas testläsning fick jag verkligen upp ögonen för hur jag skuttar runt i PoV som en galning. Så jag tänker försöka vara superduperüberstrikt och inte låta texten springa i väg med mig.
5. Skriva i jag-form. Detta är en extra-utmaning, skulle jag välja att skriva om 4an till jag-form. Jag tror att det är vad manuset behöver, plus att det hjälper en del med PoV-problemen där också. 😉

Jahapp. Då kör vi då. Mindre än fem timmar kvar. Jag heter Zahra på NaNoWriMos forum om någon vill adda mig. 🙂 Lycka till alla ni som skriver i år. Det lär bli superkul och awesome! 😀

Och här är lite extra inspiration för alla wrimos därute. ALL CAPS – The Nanowrimo Song.

Höstlov!

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN kom vecka 42 vilket för Danmark betyder höstlov. Det finns inget bättre än höstlov när man är riktigt trött och bara vill vila. Så den här veckan är jag i Sverige. Har till och med tagit ledigt från jobbet på söndag, för att få en hel vecka och inte bara sex dagar. Så sju dagar i Lund! Känns som himmelriket. Klockan är bara elva på måndag förmiddag, men jag har redan hunnit med att sova länge, äta frukost, snacka med syrran innan hon skulle till skolan, dricka kaffe, ta in posten, släppa ut hunden i trädgården, uppdatera telefonen, ladda kameran, tömma diskmaskinen … Lyssnar nu på musik, läser blogginlägg och uppdaterar hemsidan.

Fotograf: Sofie Swietlicki, lånad från hennes blogg. Min syrra är en jävligt duktig fotograf, måste jag säga. 🙂

Den här veckan blir fylld av avslappning och en del måsten. Inte för att mina ”måsten” är betungande, för det handlar om saker som att köpa ny mobiltelefon och uppdatera mitt abonnemang när jag ändå är i farten, tvätta lite, öva in några sånger till en konsert 26 oktober, skriva några stipendieansökningar, skicka ett brev till en vän i Finland. Min avslappningslista är kort och koncis:

• sova länge
• dricka mycket kaffe, helst framför datorn eller i soffan framför dålig förmiddagstv
• läsa
• SKRIVA på 8an (och kanske till och med skriva klart ett första utkast?)
• planera NaNo (och fortfarande försöka övertala mig själv om att detta är en dålig idé)
• träffa kompisar
• fylla 25 och fira med familjen
• gå långa lunchrundor med hunden
• gå ut med kameran i högsta hugg och ta en massa fina höstbilder, men framför allt inspirationsbilder till Och sedan föll regnet som ju utspelar sig i Lund.

Och framför allt ska jag ju blogga om min framfart med kameran. Och skriva. OCH NJUTA!!!!!

Jag tror att jag är dum i huvudet

… eller årets ”Hur Jag Anmälde Mig Till Årets NaNoWriMo Fast Jag Inte Skulle”-inlägg.

Japp, det hände. Tyvärr. I år igen. Jag är anmäld till Nano ytterligare ett år och hoppas på min sjunde raka vinst, men det kommer att bli förjävligt svårt (och ursäkta, nu svor jag visst).

Årets projekt blir antagligen en relationsroman (big surprise, there – not!) om ett par i trettioårsåldern som har svårt för att få barn naturlig väg. De kämpar sig igenom den ena behandlingen efter den andra, bara för att få ett nesligt minustecken på provstickan varje gång. Jag vet ännu inte om det blir en solskenshistoria, det får jag väl se.

Det känns märkligt att börja planera en vuxenroman. Mina domäner är de sena tonåren, inte par i trettioårsåldern med fertilitetsproblem. Om något brukar mina karaktärer oroa sig för att de ska bli gravida, inte att de vill bli det. Men det här är något som jag verkligen tror att jag kan skriva något om. Inte för att jag själv har det här problemet (såvitt jag vet, har aldrig provat att bli gravid) men för att barnlängtan är något som många kvinnor (inklusive jag själv) känner av då och då. Så det här blir en annan vinkel, en utmaning. Att släppa taget om gymnasiet/sex för första gången/tonårsrelationer och ta steget in i vuxenvärlden med fasta jobb, CSN-skulder, banklån, äktenskap, sex och barn. Det kan bli roligt och riktigt svårt.

Problemet med att skriva om ett ämne som ofrivillig barnlöshet är att det finns så mycket research att göra. IVF, FET, äl, BIM… förkortningarna haglar på hemsidorna och jag sitter mer och mer på wikipedia. Men jag har grunden klar för mig och under vecka 42 (min höstlovsvecka) får jag väl sätta mig ner och planera ut romanen kapitel för kapitel. Det måste jag nog. Jag måste nog också planera de olika stegen i deras process väldigt noga och se till att allt (nåja, nästan allt) stämmer.

Arbetstitel och omslag är redan skapat. Har redan bestämt namn och ålder på huvudpersonerna. Börjat leta efter musik som passar. Har bestämt PoV (point of view) och den här gången blir det i första person presens. Japp, ni läste rätt. Jag-form i presens. Det blir nog bra så snart jag hittar Linneas röst (FMC, jaget).

Mer information dyker upp på bloggen när november kommer närmare. 🙂

Bokbloggsjerka: Mina drömmars stad

Så är det återigen helg och dags för bokbloggsjerka hos Annika. Denna vecka är frågan:

Om du skulle skriva en bok skulle den i så fall utspela sig:

• i en stad?
• på landet?
• på en fiktiv plats?
• på havet?
• i framtiden?
• i det förflutna?
• i nuet?
• i Sverige eller utomlands?
• annat?

Ack, mina vänner, den här veckan var svaret väldigt, väldigt enkelt. Det handlar bara om att titta på var ALLA mina böcker utspelar sig (eller staden som de alla bygger på, i alla fall).

Lund, Skåne.

Jag är alltså uppväxt i Lund. Har bott där i 17 år av mitt liv. Älskar stan tills döds. Möjligtvis älskar jag Vadstena liiiite mer, men det skiljer inte mycket. Lund betyder så mycket för mig. Min fina hemstad. Boken jag skriver just nu (8an) utspelar sig i Lund mellan år 2014-2016. Det mesta (typ 99%) är geografiskt korrekt, det handlar oftast om några bostadshus som har flyttats eller ändrats för att passa in i historien.

Gud vad trist jag känner mig nu. Snacka om att skriva om vad du känner till. Problemet är att när jag började skriva på allvar hösten 2007 hade jag precis flyttat till Vadstena (som ligger utanför Mjölby/Motala/Linköping vid Vättern) och saknade Lund något hysteriskt mycket. Jag behövde en stad att förlägga handlingen till, en stad med ett stort sjukhus och där jag hade någorlunda styr på miljön eller kunde fixa det ganska enkelt. Först tänkte jag Linköping, men insåg att jag inte tyckte om stan. Det blev Lund, eftersom jag kunde beskriva platser och förändringar i stan på ett helt annat sätt. Och sedan har det liksom rullat på. Det är alltid enklast att använda Lund som förebild till alla andra städer jag skriver om. Kanske inte universitetet, domkyrkan eller sjukhuset, men resten. Stadsparken, torgen, kyrkorna. Jag menar, i 4an kan jag inte beskriva kyrkogården som Elias och Elina besöker lika detaljerat som jag kan beskriva Norra kyrkogården i Lund. I Lund vet jag var alla övergångsställen finns. Jag vet var gatlyktorna är (give or take), var grindarna är, var det är vanligast att man begraver olika folkgrupper, hur trafiken hörs, hur gångarna går, med mera. Och nej, jag är inte creepy. Men jag körde/cyklade förbi kyrkogården varje gång jag var på väg hem eller när bussen skulle in till stan. Jag kan berätta var busslinjerna kör i norra delen av Lund.

Alla sådana småsaker (ursäkta detta supermärkliga inlägg, det var sjukt rörigt alltihop) gör att jag kan skapa en mer naturalistisk bild av stan. Jag funderar på att ta bilder och lägga upp någonstans så att man kan gå rundvandring i berättelsens Lund, ungefär som när man kan ”gå runt” med Google maps. Skitcoolt, förresten. Jag kan säga var Adrian stannar med motorcykeln för att ta det där telefonsamtalet från Tess som han aldrig glömmer. Var Marcus och Tess dricker kaffe. På vilket fik i Malmö familjerna samlas under julen 2006 i 2an. Alla sådana småsaker som betyder så mycket men som man på något sätt tar för givet. Allt det kan jag ge min berättelse helt gratis.

Jag tror att jag fortsätter att använda Lund som inspiration. 🙂

Releasefest

Nej, det är ju då inte jag som har haft releasefest (även om jag önskar att det var jag), utan Mari Åberg och hennes man Stefan som i dagarna har utkommit med varsin roman på Andra rum förlag. Mari med den historiska romanen ”Och kvar stod en röd resväska” som är del ett i en kommande trilogi och Stefan med ”Vid fyrtio börjar livet”, en fristående relationsroman. De har själva startat förlaget Andra rum förlag och tryckt böckerna via Vulkan. Jag är så grymt imponerad, och inte så lite avundsjuk! Nu har jag två böcker som jag ska läsa under september. 🙂

Mari och jag ”känner” varandra sedan skrivtävlingen Debutanten, som anordnades av Telegram förlag och Skrivsidan.com för några år sedan. Vi kom på andra respektive tredje plats av 111 manus, och sedan dess har vi haft kontakt på bloggar och Facebook. Och i går träffades vi för första gången. Det var spännande och jag kan glatt meddela att vi kom ganska bra överens. 🙂

Dessutom var det min allra första releasefest! Så nu kan jag bocka av det på min ”att göra innan jag dör”-lista. Vad som var så bra med den här festen (förutom sällskapet och själva situationen) var att jag kunde prata öppet om mitt eget skrivande. Jag blev satt på pottkanten av Stefan Åberg, som undrade varför jag inte har gjort något med mitt eget skrivande (i form av utgivning osv). Jag blev lite ställd och sedan grymt taggad, klart att det ska hända något – typ nu! Helst i går. Bara det att få prata om böcker, karaktärer mm utan att känna sig som ett ufo var helt klart fantastiskt, varför har jag inte gjort det förr? Nu menar jag irl, här på bloggen gör jag det ju jämt och ständigt. 😉

Och på tal om manus, Bina, om du läser det här, hur går det för dig med testläsningen? 🙂

_______________________

På en helt annan sida. Nu har undervisningen på Operaakademiet börjat. I morgon börjar andra veckan och om den blir det minsta som första veckan kommer jag att somna klockan åtta varje kväll. Sjukt trött, men mest i kroppen. På ett positivt sätt. Älskar det här! Det bästa den här veckan (”Veckans hurra!”) var när vi fick våra passerkort till Operaen. Det står mitt namn och Det Kongelige Teaters logga på det. En go’ kombination. 😀

Planering, skrivande, redigering och efteråt – Saras ”How to”

Först skulle jag skriva ett inlägg om hur bra det ändå går med skrivandet. Passerade i dag 10 000 ord på två veckor. Stolt! Framför allt eftersom jag inte har skrivit så mycket i vår känns 10 000 desto bättre. Totalt ligger 8an på 75 000 ord just nu och den är inte ens halvfärdig. Jisses. Nåja, det redigeras ner sen.

Sen tänkte jag skriva om hur dum jag har varit i dag. Jag springer alltid runt med det senaste handskrivna i handväskan för att kunna titta på det i fem minuter under lunchen. I dag glömde jag HELA innehållet (alla 10 000 orden) på skrivbordet på jobbet. Suck. De kommer ingenstans, men jag hade tänkt renskriva i kväll (i stället för att skriva det här inlägget) så jag blev lite lack. På mig själv. För att jag glömde. Men vi är alla mänskliga. Och nu har jag passerat 10 000 ord. 🙂 Är faktiskt på 10 104 ord.

Så det här inlägget handlar om hur jag planerar mitt skrivande och sen faktiskt går till väga när jag skriver. Jag har tänkt på det mer och mer under sommaren, hur jag går till väga och hur jag förverkligar mina planer. Så här kommer allt i ett enda långt inlägg. 🙂

 

Planeringen

Nu utgår jag från min ungdomsserie Och sedan föll regnet, men jag följer det här mönstret i alla mina romaner (mer eller mindre). Närmare bestämt använder jag exempel från 8an, mitt pågående projekt i serien. 

Det första som händer är idén. Det kan låta enkelt nog, men hur ofta får vi rent faktiskt en idé som vi tror håller hela vägen? Jag börjar med att tänka igenom idén, kanske skriva ner lite namn på ett papper. En titel. Jag börjar oftast med titlar. Jag hittar en titel som jag tycker om, börjar spåna och kommer kanske på en story som passar till titeln. Kommer på namn. Känner in mig i storyn, vilka ”namn” och personligheter behöver jag? Om huvudpersonen är en kille behövs det kanske en tjej som huvudperson också? Eller i alla fall som en stark bifigur? Kanske är det så att det finns två eller tre (eller fyra eller fem) huvudpersoner som får lika mycket utrymme. I en serie kan man behålla dokumenten och fylla på allt eftersom. Det säger ju sig självt, men ibland glömmer man att skriva ner att OBS: Joakim har fått glasögon i 8an. Eller något liknande.

Sedan öppnar jag ett dokument ”Tidsenlig planering” på min ordbehandlare. (Förr hade jag MS Word, nu är det Pages. Inte för att det spelar någon som helst roll. Du kan ju också göra allt för hand.) Och skriver in titel, spaltar upp kapitel och innehåll. I Och sedan föll regnet har jag datum i stället för kapitel. Det hjälper till att sprida ut storyn över tidsplaneringen, att få någorlunda jämt flöde. Sedan fyller jag i detaljer, små scener, en viktig ordväxling som måste in i scenen. Var de olika personerna befinner sig, vart de är på väg. Vad som avhandlas i varje scen. En synopsis, helt enkelt, även om det blir en mycket lång sådan. En sådan här planeringspunkt kan se ut ungefär såhär (från 8ans planering):

Fredag 28 november 2014: Joakims födelsedag och 30-årsfest. Joakim har bjudit både Tess och Tristan utan att Tristan vet om det. Tess är okej med det, men Tristan blir fly förbannad och hotar med att sticka därifrån. De börjar bråka men Joakim dyker upp och stoppar dem, ”Väx upp, Tristan, en timme, det är allt jag begär. Hur gammal är du egentligen, fyra?” Tristan är 25, snart 26. Han stannar kvar, men det slutar med att han och Tess står och småbråkar i hallen. Efter någon timme går Tristan hem, han ska packa innan han åker till Stockholm på söndagen (30 november).

Som  ni märker är det en ganska detaljerad planering, men ändå rum för ändringar och andra detaljer. Planeringen följs inte slaviskt, men nära på. Allt – alla ändringar – skrivs in i planeringen och den uppdateras löpande genom hela skrivförloppet. Här ändrar jag inte på någonting – förutom att flytta scener eller detaljer som absolut inte fungerar längre.

Skrivandet

Här gör vi väl alla olika, och det finns ingenting som är bäst eller bättre. Jag skriver väldigt olika. Egentligen skriver jag som bäst när jag inte har tid, klockan ett på natten när jag borde sova, fem minuter här och där under en arbetsdag, en mening här och där när jag väntar på bussen/tåget/mötet som ska börja. Jag skriver på dator (oftast hemma), på telefonen (för anteckningar eller när jag är på språng), för hand när jag smusslar med det (typ under musikhistoriaföreläsningarna …) eller när jag bara vill vara närmare min text.

Det går betydligt snabbare på dator. Länken mellan huvudet och tangentbordet blir direkt, men det innebär också att det hamnar en hel del skit i dokumentet också. När jag skriver för hand tänker jag efter först, kan pausa mitt i och komma tillbaka senare när jag har löst ett problem, en ordväxling eller ett ordval. På dator tappar jag den förmågan, kan allt som oftast bli frustrerad och sitta och stirra på tom skärm. Om jag skriver för hand räknar jag och sätter ett märke efter var tionde ord. På så vis håller jag lätt koll på mina framsteg. Jag skriver oftast med blyerts för att kunna sudda om det behövs.

När jag skriver på Och sedan föll regnet ser mina dokument alltid ut likadant. De börjar med 12 punkter Courier New, sedan två raders avstånd hela dokumentet igenom. Varje datum har ett eget Pages-dokument som döps till datumet som kapitlet handlar om och läggs sedan i rätt ”årsmapp”. I exemplet ovan ser dokumentet ut såhär:

 

Den här texten ändrar jag inte på förrän jag redigerar. Detta är likadant alltid, jag skriver en text (ofta i någon slags hets) och sedan ligger den orörd tills dess att jag redigerar den. Från dess att jag startar ett projekt tills dess att jag blir färdig med första utkastet brukar det ta ett år. Med 1an och 3an (som länge var en enda stor bok) tog det tre år att skriva klart. Och sedan föll regnet är ett work in progress sedan oktober 2007, men 8an har jag bara skrivit på i ett år. Det lär nog ta ett år till innan manuset är klart för redigering.

Under tiden jag skriver samlar jag ihop låtar till en spellista på Spotify. De är offentliga och heter samma sak som romanen jag skriver på. Den här listan fylls på efterhand och just nu är 8an (efter ett års arbete) uppe i 100 låtar av olika artister. Ofta är det sånger där texterna säger något som jag tycker relaterar till romanen. Ibland är det bara fina sånger. Här är länken till 8ans spellista: Tristan & Tess – 4. delen: Aldrig mer vi. Hela serien Och sedan föll regnet har Lalehs sång ”Some die young” som temalåt, men 8an, som har titeln Aldrig mer vi har låten ”Aldrig mer” av Lilla sällskapet som sin låt. Mycket för att … tja, den passade. Och nej, romanens titel är inte tagen från låten. Jag kom på titeln efter vad som händer i boken, googlade den och hittade den här låten som bara passade som en smäck. Ibland har man tur. 🙂

 

Redigering

Det tar ju tid att redigera. Från och med det att sista ordet på första utkastet är satt vill jag inte ens titta på min text. Jag sparar den och glömmer bort den ett tag. Ibland två veckor, ibland betydligt längre. Kanske ett år, till och med. När jag redigerar den biter jag i det sura äpplet och skriver ut hela manuset. Eftersom det ofta är på 90 000 ord är det kanske 400 A4-sidor som ska skrivas ut. Jag lägger ihop alla smådokument till ett stort som jag numrerar och skriver titel och mitt namn på. Jag skriver ut och lägger i en mapp. Tar fram bläckpennan, ett kollegieblock och min planering. Börjar från början. Kollar av åldrar, datum och tidsförlopp. Att ingenting har försvunnit (typ Joakims glasögon).

Sedan är det mening för mening. Aldrig hoppa, alltid en mening i taget, en sida åt gången. Kan redigera upp emot 30 sidor på en dag när jag får upp flowet, men detta är värre än att skriva första utkastet. Allt ska kontrolleras. Mejl ska skrivas, måste kolla att alla detaljer stämmer. Sedan skrivs alla ändringar in i ett dokument (ett nytt, enda stort dokument) och skrivs ut på nytt. Jag låter det ligga ett tag. Går igenom det igen. Tar bort ändringar, ändrar om på nytt. Jag sparar alltid alla utkast, så ingenting ändras i originalfilen. Det är bra att kunna gå tillbaka ifall något blir tokigt. Och kul att kunna läsa originalmanuskriptet.

Efteråt

När jag känner mig nöjd kollar jag upp förlag. Skriver baksidetexter på skämt och skriver synopsis. Skriver personliga brev. Skriver en vettig baksidetext som inte låter som om en fjortis har skrivit den. Försöker få en röd tråd. Skriver ut manus och personligt brev, skickar i väg till förlag och väntar på refuseringen. Har jag haft råd har jag skickat i väg texten till lektör innan. Har jag haft tur har någon annan mer än jag tittat på manuset innan det åker i väg. Så är dock inte alltid fallet.

Än så länge har jag bara skickat i väg ett enda manus, ett fantasymanus som sommaren 2007 skickades till Damm förlag. Refuseringen kom i oktober samma år och tur var väl det, för den romanen var … inte min bästa, låt mig säga det så. Sedan dess har jag inte skickat i väg något. Och sedan föll regnet kom tvåa i tävlingen Debutanten hösten 2010. Tävlingen anordnades av Telegram förlag och Skrivsidan.com, ”priset” var en lektörsläsning av Leffe Delo. Herr Delo ratade inte manuset helt. Kanske finns det en författare i mig trots allt. 🙂

8ans wordcount

Jag har just lagt ihop 39 skriva kapitel till 8an för att se hur många ord den står på just nu. Resultatet ser ni på bilden. 65 658 ord. Det värsta är att jag saknar minst 15 kapitel för att det här ska gå ihop. Detta är en mastodont till roman och det är nästan bara stora scener kvar att skriva.

Snittet per kapitel är 1683,5 ord. Med 15 kapitel kvar att skriva blir det 25 253 ord (i runda slängar) till. Då blir det 90 911 ord.

Okej, mycket spekulerande, jag vet. Men jag känner mina små älsklingar. 25 000 på 15 kapitel? Ain’t gonna happen. Om vi landar mellan 90-100k är jag mer än nöjd. (Sen blir det fram med saxen).

Obs! Sista inlägget för maj månad 2013. Vart har den här månaden tagit vägen???