I hereby dub you ”Main Character”

Det där med att skriva romaner är alltså riktigt svårt. Jag har inte skrivit på jättelänge, och nu har det liksom tagit stopp i maskin. Framför allt eftersom jag inte orkar skriva på dator, och jag inte riktigt vet om jag ska skriva i jag-form eller tredje person. Dessutom har jag lite svårt med hur många huvudpersoner jag ska ha.

Jag skriver på en ungdomsserie. Än så länge fem böcker, men jag funderar på att skriva om dem så att de kanske blir en trilogi eller en kvartett. Det finns mycket ”fluff” i böckerna, alltså onödiga scener, så allt sånt ska väck. Till saken hör att jag länge har velat skriva om allt och kanske byta från tredje person presens till jag-form presens. Men det skulle innebära ett problem i bok nr 2 och framåt, när boken går från att ha en huvudperson och en mycket viktig bifigur till att ha två-tre huvudpersoner. Hjälp!

Kan man skriva en serie där man i varje bok introducerar ett nytt ”jag” om jaget har funnits med som bifigur innan? Kan man skriva en bok där man först efter x antal kapitel introducerar ett nytt ”jag” som huvudperson 1 har nämnt som bifigur tidigare? Kan man skriva en bok i första person present utan att det låter urtöntigt?

Kort sagt: HJÄLP!

#blogg100 inlägg 12

 

3 thoughts on “I hereby dub you ”Main Character”

  1. Bina skriver:

    Du frågar: Kan man skriva en serie där man i varje bok introducerar ett nytt “jag” om jaget har funnits med som bifigur innan?
    Jag svarar: Självklart! Och som vanligt när det gäller det här med att skriva böcker så handlar det om hur man gör det som gör det bra, inte vilka element som ingår. När du nu också inte riktigt verkar säker på hur många som ska agera huvudpersoner, eller utifrån vilket perspektiv det ska skrivas, kan det vara till hjälp att lista dessa personer med samtligas motivationer. Kan X bära upp en del av den här historien helt själv? Vad är det som gör att Y måste ha ett eget perspektiv och inte ”bara” kan vara en biroll? Hur mycket plats tar egentligen Z? Hur skulle den här scenen skrivas i tredje- respektive första person? Vad behöver ändras för att det ska fungera åt det ena än det andra hållet?

    Du frågar: Kan man skriva en bok där man först efter x antal kapitel introducerar ett nytt “jag” som huvudperson 1 har nämnt som bifigur tidigare?
    Jag svarar: Om du skriver i tredjeperson skulle jag säga att det absolut fungerar. Det finns många böcker som gör så. På rak arm tänker jag på Harry Potter-serien som utnyttjar det här. Första kapitlet i första boken handlar om perspektiv utifrån uncle Vernon, och som senare går över till professor McGonagall. Första kapitlet i fjärde boken utgår från en situation med Voldemort. Sjätte och sjunde böckernas respektive första kapitel går i samma stuk. Resterande kapitel i alla böcker är alltid utifrån Harrys PoV.
    I Terry Pratchetts alla böcker (som jag läst) introduceras karaktärer både i mitten och närmare slutet utan att det stör ”sammansättningen” eller ”formeln”, så jag skulle säga att det självklart fungerar att göra det du frågar efter. Det handlar nog mer om hur man väljer att sätta in en ny karaktärs PoV än när man gör det.
    Att istället skriva i jag-form gör det lite trixigare då jag tycker att man bör vara tydlig med vem som är jag-et för tillfället, och då gärna redan från början när man sätter upp reglerna för boken i sig och för handlingen visar hur du tänkt så att du inte får läsaren att känna sig lurad.

    Du frågar: Kan man skriva en bok i första person present utan att det låter urtöntigt?
    Jag svarar med ett par citat ur ”Inte vem som helst” (The Disenchantments) av Nina LaCour: ”Sophie går fram och rufsar om mitt hår och Bev blänger på mig, men hennes sura blick spelar knappast någon roll, för allt jag ser är hennes bedårande axlar och hennes hals och mun som jag har velat kyssa i all evighet.”
    samt
    ”Jag räcker fram dem och när hon sträcker ut handen för att ta emot dem tappar hon några av träbitarna på marken. Först låtsas jag som om jag inte märker det, men det blir för jobbigt att bara stirra ut över vattnet och bete mig som om jag inte visste att hon tappat något, så jag bestämmer mig för att sluta spela svår och hjälpa henne bära.”

    Långt svar, och hoppas att du får nytta av det (jag har en förmåga att babbla rätt mycket).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s