Helgfrågan: det klassiska

Så var det plötsligt fredag igen! December är 6 dagar gammalt, och på fem dagar har jag hunnit med att läsa/lyssna på en förskräcklig massa jultitlar. Det mesta är kortromaner/noveller/barnböcker, med en och annan fullängdsroman, men jag har lyckats avsluta runt 21 titlar och har tre pågående. Målet är höjt från 175 till 200 böcker under 2019, det finns en chans att jag klarar det!

Idag ska jag ha föreställning, så det blir mest chillande hemma innan. Alla eventuella ärenden får vänta till imorgon eller på söndag, jag orkar inte idag. Men igår kom den glädjande nyheten att sambon har fått nytt jobb och att han börjar på måndag! Varierande arbetstider, minst sagt, precis som jag har. Så i helgen får vi rå om varandra, innan galenskapen börjar. Jobbigt när ingen har garanterade lediga helger …

Idag ska jag läsa, se Jul med Ernst och dricka kaffe. Men först ska jag svara på Mias helgfråga.

img_0501-4Bör man läsa klassiska böcker? Motivera. Bonusfråga: Har ni klarat av julklappsinköpen än? Blev det några böcker?

Bör och bör … jag läser (försöker läsa) ca 10 klassiker om året. Det är svårt, ska erkännas, och vissa är bättre än andra. Vissa är så tydligt daterade, och det kan störa mig rätt rejält. Men jag tycker nog att man borde ha läst vissa klassiker. Absolut några från den engelska litteraturen (Shakespeare, Austen, Dickens) och från den svenska (Lagerlöf, Rydberg, Strindberg osv) och gärna något från andra länder också (Dumas, kanske). Det är väl en del av bildningen inom litteratur. Men med det sagt – det är inte alltid så lätt att läsa dem!

Jag har köpt några julklappar, men än så länge har jag bara planerat för en bok. Själv önskar jag mig hellre presentkort än böcker, eftersom jag läser så mycket är det svårt för någon att köpa ”rätt”.

Nu ska jag dricka kaffe! Trevlig helg på er!

En smakebit på søndag: Anna Karenina

Söndag, och idag ska svärföräldrarna komma och hjälpa oss sätta upp en rullgardin. Därför bakar jag just nu (kl 10 på morgonen) en sockerkaka som tack för hjälpen. Passar på att blogga nu också eftersom man inte vet hur tiden kommer att se ut idag! Vill gärna hinna en sväng inom tippen också …

Jag läser just nu Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. Eller snarare, lyssnar på den. Stephen Fry är uppläsare och herregud, jag älskar honom som uppläsare! Jag började lyssna på Harry Potter and the Philosopher’s Stone tidigare i veckan, och sen har det bara fortsatt, jag kan inte sluta lyssna. Lär väl hinna lyssna igenom hela HP-serien innan jag är nöjd!

Men jag läser också andra böcker. De dubbelt så bra av Bengt Ohlsson, som är Årets Bok-nominerad. Och så Anna Karenina av Lev Tolstoj, som alltså blir veckans smakbit. Den läser jag som #tegelstensläsning på Instagram tillsammans med @kulturistanmia och dessutom är den månadens klassiker.

img_0956En smakebit på søndag anordnas idag av Astrid Terese på bloggen Betrakninger – tanker om bøker. Där hittar du länkar till andras smakbitar och kan lämna en länk till din egen. Enda regeln är inga spoilers.

Anna Karenina av Lev Tolstoj utkom i skriften Ryske budbäraren mellan 1873-1877. Boken är en av världslitteraturens främsta realistiska romaner och ett panorama över livet i Ryska kejsardömet under 1870-talet. Två av romanens huvudpersoner är aristokraten Konstantin Levin och furstinnan Anna Karenina, vilka gestaltas genom skilda livshållningar. Bokens första mening ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.” är nog känd av många.

Smakbiten kommer från del 2, kapitel XXII:

Skyfallet varade inte länge, och när Vronskij närmade sig Peterhof, med mitthästen i fullt trav och ytterhästarna galopperande med slaka tömmar genom leran, hade solen åter tittat fram, och hustaken och de gamla lindarna i trädgårdarna på båda sidor om huvudvägen glittrade med en fuktig glans och vattnet droppade muntert från grenarna och forsade från taken.

anna-karenina

Trevlig helg!

En smakebit på søndag: Slaughterhouse-Five

Idag önskar jag att jag kunde ligga på soffan hela dagen och läsa, alternativt titta på Elitloppet i trav. Men jag måste tyvärr jobba, så jag får väl släpa mig iväg och göra föreställning då. Har redan röstat i EU-valet, så den biten slipper jag göra idag. Ni har väl röstat? Och så är det ju mors dag idag också! Har redan skickat ett sms till min fina mamma, vi bryr oss inte så mycket om sådana dagar i min familj.

Igår gifte sig min äldsta kompis med sin fästman på deras sommarställe i Haväng, utanför Kivik i Skåne. De är ett så härligt par, och det blev ett rejält bröllop. Idag är jag faktiskt inte bakis, bara trött. Vi körde hem istället för att sova över, tog över 2 timmar att komma hem. Men idag hade jag alltså helst varit hemma och njutit av lite lugn och ro. Det är grått och blåsigt ute, perfekt hemmaväder.

Just nu så läser jag inte så mycket. Har precis börjat på Pachinko av Min Jin Lee, den ska vi läsa i grupp tillsammans med @kulturistanmia på Instagram under #tegelstensläsning 🙂 Vi har precis börjat idag, häng på vetja! Har även tänkt påbörja Påfågelsommar av Hannah Richell som ljudbok idag eller imorgon,

Annars läser jag fortfarande An Ember in the Ashes av Sabaa Tahir, den verkar jag aldrig bli klar med. Folk med ångest av Fredrik Backman fick jag lägga undan, för jag kunde inte fokusera på den. Får ta den om nån vecka när jag närmar mig semestern och kan slappna av lite.

img_0520En smakebit på søndag anordnas den här veckan av Flukten fra virkeligheten. Där kan du hitta länkar till andras smakbitar och lämna en länk till din egen. Enda regeln är inga spoilers.

Och så läser jag det som ska bli veckans smakbit, nämligen månadens klassiker: Slaughterhouse-Five av Kurt Vonnegut. Den kallas för en antikrigsroman och publicerades första gången 1969. Den är ganska kort, 175 sidor, så förhoppningsvis ska jag hinna läsa ut den innan 1 juni.

Smakbiten kommer från sida 24, kapitel 2:

‘Don’t lie to me, Father,’ said Barbara. ‘I know perfectly well you heard me when I called.’ This was a fairly pretty girl, except that she had legs like an Edwardian grand piano. Now she raised hell with him about the letter in the paper. She said he was making a laughing stock of himself and everybody associated with him.

Hoppas ni får en trevlig söndag!

En smakebit på søndag: Och så var de bara en

Idag är det lilljulafton, och söndag. Var har den här månaden tagit vägen? Jag har flyttat från Lund till Malmö, flyttstädat, fått i ordning min nya lägenhet, ordnat med allt som hör julen till och dessutom tillbringat ganska många timmar på sjukhuset i Malmö eftersom min pojkvän fick åka in akut. Jag blev så orolig, men den svenska sjukvården är faktiskt fantastisk, så han fick tillbringa en natt på sjukhuset och nu är han hemma igen och medicinerar. Mitt gull! Tur att han mår bättre igen. ❤

Jag har läst en del i december, och det kan jag tacka Bookbeat för. Ljudböcker är underbart när man måste ha händerna fria. Men nu i jul ska jag läsa mer fysiska böcker, nu när jag faktiskt bara ska ligga i soffan i ett par dagar. 🙂

Just nu läser jag Och så var de bara en av Agatha Christie, en av hennes mest kända böcker. Har precis börjat på den, så jag känner mig säker på att kunna ge en smakbit utan att spoila. 😉

smakebit-pc3a5-sc3b8ndag2-300x199 För det är söndag, så då tänker jag lämna en smakbit. Idag hittar du smakbitarna hos Flukten fra virkeligheten, men just nu (17:00) ligger där ingen länkfunktion.

Och så var de bara en utgavs för första gången 1934 och är en av de mest sålda böckerna genom tiderna. Jag läser den i nyutgivning av Bookmark förlag, med deras snygga omslag.

Smakbiten kommer från sida 9, kapitel 1:

I en förstaklasskupé satt den nyligen pensionerade domaren Wargrave och blossade på en cigarr medan han ögnade genom de politiska nyheterna i The Times. 

Han lade ner tidningen och tittade ut genom fönstret. Tåget rullade just nu genom Somerset. Han kastade en blick på sin klocka. Två timmar kvar.

Hoppas att ni får en trevlig uppesittarkväll!

Den allvarsamma leken

I helgen läste jag ut Mitt hjärtas oro av Malou von Sivers. Det är en av de 12 böckerna nominerade till Årets Bok, så jag högg den på bibblan och pga dess längd (316 sidor) läste jag den på en dag. Den var bra, och om ni har läst den så vet ni att Hjalmar Söderberg och romanen Den allvarsamma leken från 1912 spelar stor roll i von Sivers roman.

Då jag länge tänkt att jag skulle läsa Den allvarsamma leken kändes det som ett ypperligt tillfälle att läsa den nu. Sagt och gjort, och nu är den utläst.

(Det verkar för övrigt vara många som har gjort som jag: först läst Mitt hjärtas oro och sedan läst/läst om Den allvarsamma leken.)

Jag förstår varför den väckte uppmärksamhet 1912. I korta drag handlar den om Lydia och Arvid, som förälskar sig i varandra. Arvid känner att han inte kan försörja Lydia, skulle det komma till äktenskap, så han velar fram och tillbaka – så till den milda grad att Lydia gifter sig med någon annan. Sedan tillbringar de romanen med att gå fram och tillbaka med varandra och leka med varandras känslor.

Men jag stör mig! Något grymt! Det följande är spoilers, så om ni inte har läst boken, så hoppa partiet nedan:


Arvid har aldrig lovat något konkret (i det här fallet giftemål) till Lydia. Han velar fram och tillbaka och meddelar henne att han omöjligen kan försörja henne, han är blott 22 år gammal och inte har inga framtidsutsikter. Lydia svarar med att gifta sig med en annan, mycket äldre herre.

Arvid i sin tur blir snärjd av Dagmar (han är egentligen inte kär men blir halvt tvingad till äktenskap för att skydda sin egen och Dagmars heder). Det är inte ett kärleksfullt äktenskap men troget.

Arvid och Lydia får kontakt. De påbörjar en relation där Lydia erkänner att hon har haft affärer tidigare (även hon är fast i ett kärlekslöst äktenskap) men att hon alltid har tänkt på Arvid. Det hela måste hemlighållas pga heder och ryktesspridning. Lydia skiljer sig. Det går en tid. När Arvids far dör måste Arvid till sitt fädernehem. Under tiden har Lydia en affär, då hon fruktar att Arvid i själva verket går tillbaka till sin hustru och familj.

Lydia bekänner det hela när Arvid kommer tillbaka. Han svarar något spydigt om att fel kan alla göra, hon blir arg och bryter relationen. Till slut kommer de tillbaka till varandra. Efter något år skickar Lydia ett brev hem till Arvid, varpå hustrun Dagmar får syn på brevet och allt uppdagas. När det blir tal om skilsmässa får Arvid veta att Lydia har haft ytterligare en affär, en längre en, samtidigt som hon har haft en relation med Arvid. Den andre mannen skjuter sig av sorg, Arvid bryter med Lydia när hon börjar prata om skilsmässa och giftemål. Det hela slutar med att Arvid bryter med sin hustru och reser utomlands.


Varför jag stör mig? Varken Arvid eller Lydia är direkt några helgon, de är båda otrogna i sina respektive äktenskap. Men jag blir förbannad på Lydia. Inte nog med att hon leker med Arvids känslor, hon är oärlig och förstör Arvids äktenskap. (Nu är han ganska bra på det själv, men ändå.) Hon spelar inte ärligt. Räcker det inte med att vara otrogen med en i taget? Visst, kontroversen runt Den allvarsamma leken när den utkom 1912 var väl att kvinnor kunde bete sig som män i kärlekslivet, men om man sätter den i ett nutida perspektiv skulle jag säga att det är Lydia som är playern i det här förhållandet. Arvid har alltid älskat henne och har hamnat i ett äktenskap mot sin vilja. Lydia har i stället gift sig frivilligt, och sedan haft en mängd otrohetsaffärer, först i sitt äktenskap och sedan i sin relation med Arvid. Arvid har aldrig gjort något annat än att älska henne. Ingen av dem är några helgon, som sagt, men låter det löjligt när jag säger att jag tycker att det borde finnas någon form av hederskontext i otrohet? Något i stil med att man bara är otrogen mot en i taget?

Som sagt, jag förstår varför romanen skapade rubriker 1912. Är ni intresserade av Hjalmar Söderberg och hans eget ganska tragiska äktenskap kan ni lyssna på Historiepodden, avsnitt 205: Scener ur ett äktenskap.

 

Läser just nu

Måndag igen! Har ägnat stora delar av helgen att gå på Lundakarneval, umgås med familjen och pojkvännen, titta på ishockey-VM (guld åt Sverige!) och heja på MFF mot Häcken där MFF vann med 2-0.

Men jag har också läst en massa. Började med att läsa ut Älskaren från huvudkontoret av Camilla Grebe i lördags kväll. Öppnade Husdjuret igår morse, läste ut den igår eftermiddag, plockade upp Anna Fredrikssons nya, Mellan himmel och hav, och läste ut den under ishockey-finalen. Det blev alltså drygt 850 sidor lästa igår. Höll på att få en chock när jag lade ihop sidantalen, för jag har inte läst så mycket på en dag någonsin förr.

Idag läser jag Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt. Det är en klassiker från 1929, som jag tycker att man ska ha läst någon gång i livet. Dessutom blev månadens klassiker avklarad, så två flugor i en smäll.

Håller ju på att beta av Årets bok-nomineringarna, så efter På västfronten intet nytt ska jag läsa Skrik tyst så inte grannarna hör av Karin Alfredsson. Den har jag lånat som e-bok på bibblan, skönt att inte ha en fysisk bok att släpa runt på när man vill fortsätta läsa. 😉

 

Juldag

Juldagen ägnas traditionsenligt åt att läsa böcker, äta julmaten som har blivit över, se filmer och äta ostbricka på kvällen. Har man mycket att stå i kanske man sitter och jobbar en stund. Hoppas att ni har haft/har ett trevligt julfirande. 🙂

Jag läste nyss ut Mordet på Orientexpressen, och måste säga att hade jag inte sett filmen tidigare i december hade jag aldrig kunnat lista ut vem mördaren var! Nu är jag erkänt dålig på pusseldeckare, men ändå. När jag såg filmen fattade jag ingenting förrän Poirots avslöjande. Men med Mordet på Orientexpressen har jag klarat av målet på 10 lästa klassiker under 2017.

Nu över till en bok som faktiskt var en födelsedagspresent av dejten, Kalle Linds 88 böcker du inte behöver läsa. Den slalomläser jag samtidigt med A Court of Mist and Fury av Sarah J. Maas. Man måste ju ha lite fantasy i vardagen. 😉 A Court of Mist and Fury och uppföljaren A Court of Wings and Ruin är de två böcker jag har kvar för att klara av utmaningen 3×3, så det blir att läsa en del under veckan som kommer. Har en novellsamling att ta mig igenom också. Den tar dock lite längre tid … Diana Gabaldon har aldrig skrivit korta noveller!

Har plockat fram anteckningar till en gammal ungdomsbok som jag har skrivit. Såg att Type & Tell (som är en trycktjänst för egenutgivare) har en tjänst där man kan publicera e-böcker genom dem – gratis. Kanske vore något för framtiden? Värt att fundera på. Jag skulle vilja kunna bocka av punkten ”publicerad författare” någon gång i livet.

Bilbo – en hobbits äventyr (bok vs film)

Ett projekt under 2017 har varit att läsa fler klassiker. Jag läser förvånansvärt få klassiker, och många av dem läser jag pga jobbet. Därför tog jag mig ett litet projekt såhär i slutet av året, att läsa Bilbo och de tre Sagan om ringen-böckerna, en för varje månad som är kvar. Eftersom jag har sett filmerna men inte läst alla fyra böckerna, tänker jag läsa boken och sen se filmen som hör till.

Eller i just Bilbos fall, alla tre filmerna. Hur man lyckas göra nästan 9 timmars film på en bok på knappt 300 sidor är beyond me. Hardcore LotR-fans var väldigt irriterade över att Bilbo delades upp i tre filmer, samt att vissa detaljer ändrades. Att karaktärer dök upp i filmerna men inte i boken osv.

Jag har nu läst boken (i Britt G. Hallqvists översättning, läste ut den idag), och därför ser jag i skrivande stund den första filmen, The Hobbit: An Unexpected Journey från 2012 på dvd. Den är i runda slängar 2 1/2 timme lång. Ska bli spännande att se vilka skillnaderna är. Än så länge har det väl inte varit några större, men det är roligt att se hur vissa av namnen är olika i översättningen vs film.

Ärligt talat är väl boken lite långsam här och där. Med tanke på att den är utgiven 1937 är den lite äldre i berättarsättet, vilket påverkar läsningen. Det tog ändå några dagar att läsa den, så vi får se hur lång tid det tar att läsa Sagan om Ringen-böckerna i oktober-december.

Här är några av de stora skillnaderna (och några små) samt några funderingar:

  • Bilbo ger sig själv iväg från sitt hus för att sluta upp med dvärgarna, istället för att Gandalf kommer och kör iväg honom för att möta dem. Vittnar om en äventyrslust.
  • Orcher? Man möter inte en enda orch i boken, speciellt inte en som kallas för Azog Smutsaren och som vill ha ihjäl Thorin Ekensköld, och som rider på vargar
  • Radagast Brun (en av de fem trollkarlarna) nämns i boken men i filmen spelar han en större roll. Kan också vara att man valt att plocka fram karaktären istället för att bara ha att Gandalf säger ”Radagast skickade ett meddelande”)
  • Vattnadal. Lite osäker, men kan inte minnas att dvärgarna träffar Elrond i boken? De sitter i alla fall inte till en stor middag, vad jag kan minnas.
  • Galadriel och Saruman Vit gör ett litet gästframträdande tillsammans med Elrond. Många av de nya sakerna rör Gandalf och kan därför tillskrivas de få ställen i boken där Gandalf ger sig av från den övriga gruppen för att ”sköta några ärenden” som han uttrycker det. Jag vet inte om det är för att ”fylla ut” tiden eller för att skapa lite oro inför de kommande filmerna.
  • Vättarna och vättarnas kung dyker upp efter mycket om och men. Det där med orcherna tar lite grand överhanden …
  • Stenjättarna tycker jag mig heller inte minnas i boken. Vargar, däremot.
  • Gollums gissningslek med Bilbo i grottorna är en ganska spännande scen. Gåtorna följer boken.
  • Örnarna räddar dvärgarna från Azog och hans orcher på vargar, men i boken är det väl Beorn som räddar dvärgarna undan vargar?

Sen finns det några roliga småsaker. Typ Bilbos glömda näsdukar (för vilken respektabel hobbit går hemifrån utan minst en näsduk i fickan?) och scenen med trollen (varav ett heter Bert och tydligen är bra på matlagning enligt han själv).

Det jag tycker är störigt är att man har valt att lägga in en helt ny storyline, hela det här med orchen Azog Smutsaren. Han nämns inte i boken, så frågan är om det är tänkt att fylla ut hålen mellan bokens riktiga händelser eller om det är ett sätt att hålla publiken fast i i 2 1/2 timme.

Får fortsätta att se de andra två filmerna de kommande dagarna medan jag har boken i gott minne!

Helgfrågan: Klassiker

Slänger in ett snabbt svar på Helgfrågan från Mias bokhörna också:

fotoflexer_photo4

Vilken klassiker tycker ni absolut man ska läsa?

För några år sedan hade jag svarat Jane Eyre av Charlotte Brontë, eller någon av Jane Austens böcker, som Pride & Prejudice. Eller varför inte Greven av Monte Cristo eller De tre musketörerna av Alexandre Dumas d.ä.? Böcker jag älskar och har läst alldeles för många gånger.

Men med dagens politiska klimat och vår miljöförstöring, väljer jag att nämna följande klassiker:

  • The Handmaid’s Tale – Margaret Atwood (finns även nu som tv-serie)
  • Brave New World – Aldous Huxley
  • Fahrenheit 451 – Ray Bradbury
  • 1984 – George Orwell
  • Aniara – Harry Martinson (går just nu som opera på Malmö Opera)
  • Atlas Shrugged – Ayn Rand (heter Och världen skälvde på svenska)

Alla underbara och skrämmande böcker som handlar om hur människorna förstör sin egen värld och försöker kontrollera den, genom politik, krig, miljön, kommersialism … ”Måste-läsning” för dagens ungdomar. Eller alla, egentligen.

Bonjour tristesse

Läste idag ut årets första klassiker! Har som mål att läsa 10 (för mig nya) klassiska romaner, gärna skrivna innan 1950 men det är inget måste. Det är Enligt O som är initiativtagare till det här, om jag inte minns fel. Se mer i menyn, under punkten Klassikern.

Årets första klassiker blev Bonjour Tristesse av Françoise Sagan. Den utkom 1954 på originalspråket franska, när Sagan var 18 år gammal. Den handlar om 17-åriga Cécile och hennes far Raymond. De tillbringar sommaren vid kusten där faderns minst sagt utsvävande kärleksliv ställer till problem för dem båda två. Fast det är ju mer Cécile som ställer till med problem … 

En väldigt kort (143 sidor) bok, väldigt lättläst och (för sin dåtid och med tanke på Sagans ålder) väldigt revolutionerande. Céciles beteende och hennes förhållande till sin far tänker jag mest på här. 

Jag har varit nyfiken på denna ett tag, så det känns kul att äntligen ha läst den även om den lämnar ett ganska neutralt uttryck efter sig.

Någon som läst? 

Bokbloggsjerka: Minst 100 år gammal

Det är fredag, och det innebär Annikas jerka! Den kommer ganska sent på fredagskvällen, för jag har haft en del att göra i dag och fastnade dessutom helt för Christoffer Holsts debutroman Mitt hjärta går på från 2015 (i ljudboksformat). Så otroligt bra!!!! ❤

Men tillbaka till jerkan.

img_3593-2

Koko tycker att bokbloggsvärlden fokuserar för mycket på det som är nytt och spännande. Därför vill hon utmana er att blogga om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal men som fortfarande är läsvärd. Vuxenbok, barnbok, facklitteratur, vad du vill. Motivera!

Jag älskade Alexandre Dumas böcker när jag var yngre, speciellt De tre musketörerna och Greven av Monte Cristo. Tror att jag läste dem minst fem-tio gånger vardera när jag var mellan tio och femton. Jag var ett underligt barn. 😉 Och Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar.

Jag har svårt att motivera varför, men jag tycker att de är läsvärda allihop. Likadant med Jane Austens romaner, systrarna Brontës och Charles Dickens. De är värda att läsas. Om och om igen.

Jag läser en del klassiker, eftersom operor oftast bygger på en klassisk roman eller pjäs. Det har lett till att jag har hittat många guldkorn, bland annat The Turn of the Screw av Henry James och Salomé av Oscar Wilde. För att inte tala om Shakespeares alla verk. Det som är intressant med en bra klassiker är att teman går igen. Världen är i ständig förändring, men vi är fortfarande människor och vi tänker fortfarande i samma banor som förr. Kärlek är kärlek är kärlek. Historien upprepar sig, tragiskt nog, och det gör att man kan hitta många intressanta ämnen i de klassiska böckerna.

Vilken är din favoritklassiker?

#blogg100 inlägg 32

 

Jane Eyre

Jag deltar i mitt eget lilla 3på3, eftersom ingen annan verkar vara med … Någon som vet varför det inte verkar hända i år? Eller varför jerkan inte har hänt sen i maj?

Hursomhelst, jag tänkte läsa en roman av vardera Brontë-syster, så jag började idag med Jane Eyre av Charlotte Brontë. Jag har läst den så många gånger förr och det är nog en av mina favoritklassiker, förutom kanske Stolthet och fördom. 😉 Blev störtförälskad i den BBC-miniserie som kom 2006 (se bild). Så sevärd! Speciellt om man gillar boken. Nu är det så att Jane Eyre är den enda av böckerna som jag läser på svenska, för att jag ägde den på svenska sedan tidigare. De andra Brontë-systrarna läser jag på engelska …

Jane-Eyre-movie-poster

Någon som har läst Jane Eyre lika mycket som jag? 😛