Grattis bloggen! … och lite annat

För ett par dagar sedan var det sex år sedan jag registrerade den här bloggen. Att det sen är lite mer än tre år som bloggen har varit aktiv i någon större grad är ju en helt annan sak … 😛 Men grattis bloggen! Kan lätt säga att bloggen har fått mig att skriva mer om många olika saker och jag har onekligen fått öppnat upp mitt läsande för nya ämnen, författare och böcker. Det tackar jag för!

Men hej och välkommen tillbaka till den här bloggen som har varit lite sommartrött den senaste månaden. Det beror på att jag dels var i desperat behov av sommarlov  och behövde öva inför masterclassen i Frankrike (se föregående inlägg). Men ni, kära läsare, har varit trogna trots att jag inte skrivit och jag har ibland fått högre läsarsiffror än när jag brukar skriva. Är det ett tecken på att jag ska sluta skriva? 😉

Hur som haver, med masterclass överstökad och en veckas välsignad semester avklarad har jag återigen tagit tag i övande, skrivande och läsande. I dagarna kommer tre minirecensioner, en uppdatering på sommarutmaningen 2014 so far och lite funderingar kring Tre på tre-utmaningen som kickar igång i september. Sedan får jag väl ta tag i redigeringen av 2an igen, den gick i dvala i början av juli och har inte riktigt kommit igång sen dess.

Men jag måste berätta en annan glad nyhet. 19-årige lillebrorsan (som tog studenten i juni) sökte och kom in (!) på ekonomie kandidat-programmet på Lunds universitet. 5 000 sökande, 350 antagna. Och brorsan är en av dem. Så sjukt stolt storasyster jag är!!!!!!! Så de närmaste fem åren kommer han att sitta med matematiska uträkningar och diagram på samhällsekonomi medan hans storasyster sitter med näsan i ryska, tyska och italienska operapartitur och lillasystern fotograferar, gör filmer och skapar house-musik.

Vi är en underlig syskonskara, det kan man ju lugnt konstatera.

Det där med starter i romaner

Jag avskyr att skriva den berömda ”första meningen” i vad jag än skriver.

Sedan jag påbörjade Den Stora Redigeringen har jag kämpat med var 2an verkligen ska börja. Jag inser själv att det första halvåret i romanen bara är fyllning, och det ska väck. Men sen … var ska jag börja?

Jag skrev för en dryg vecka sen att jag trodde mig ha den ”rätta” början till 2an, men nu tvivlar jag. Så, jag tänkte dela med mig av två starter. Den första är en typ av prolog, den andra är den ”rätta” starten, om den nu är något att ha.

Var brutalt ärliga. Om ni öppnade en bok och den började såhär, skulle ni fortsätta läsa då?

Först den prolog-liknande texten:

Följande borde vara jävligt uppenbart för alla sextonårigar: Du har bara ett liv. Du väljer själv hur du vill leva det.

När man är sexton tror man att man är odödlig. Första kyssen, kanske första ligget, första ciggen, första fyllan, första allting. Men du har faktiskt bara ett, enda liv. Ett liv som kan avslutas snabbt och precist, eller långsamt och kvävande. Med eller utan smärta.

Man kan också vara typ-nästan-sexton och inte vilja leva alls. Helst vilja försvinna ner i glömskan och radera sitt fingeravtryck på den här planeten. Man kan vilja dö.

Sen kan man vara som jag. Typ-nästan-sexton men vill inte dö.

Jag vill bara inte finnas mer.

 

eller den ”rätta” början:

”Vill du dö?”

Frågan hoppar ur munnen, studsar som en boll mot rummets fyra, vita väggar. Psykoterapeutens sakliga röst trängs för ett ögonblick med Earl Grey-ångorna från tekoppen innan den slår till henne rakt i ansiktet. Frågan kommer inte som en överraskning. Lugnt ställer hon ner koppen på bordet mellan dem och fäster sin bruna, genomträngande blick på psykoterapeutens blågråa ögon. De ser på varandra ett tag; den ena väntande, den andra avvaktande.

Till slut ruskar hon på huvudet och plockar upp tekoppen igen.

”Nej.”

Ett välplockat ögonbryn skjuter upp.

”Jaså?”

”Nej. Jag vill bara inte leva.”

Det är elva dagar före hennes sextonårsdag när Terese Anya Szymierska för första gången sätter ord på vad hon känner. Och det sker på en vanlig, regnig tisdagseftermiddag, hos en psykoterapeut. Med noga, avmätta rörelser tar hon en klunk varmt te och sätter ner tekoppen på IKEA-soffbordet igen. Sedan drar hon upp benen under sig i fåtöljen där hon sitter och ler ett sällsynt leende mot psykoterapeut Annelie Bergström.

”Jaha. Vad har du för lösning på det problemet?”

För en gångs skull är Annelie mållös.

 

Jaha, mina vänner. Är någon av texterna något att ha?

Den Stora Redigeringen™ äntligen igång!

Tja, jag vet inte vad som hände. Men en dag blev jag plötsligt intresserad av att redigera igen. Att nörda ner mig fullständigt i ett manus. Att orka ta itu med alla plot holes och faktamissar. Att bena ur den här historien tills den är ordentligt filéad.

2an är första delen i min ungdomsserie Och sedan föll regnet. Jag skrev den mellan 1 november 2010 och 21 juli 2011. Det är andra boken jag skrev i serien (vadå, okronologiskt?) och jag kände att den gick väldigt snabbt att skriva. Men sedan dess har den i stort sett legat i träda. Förra året skickade jag den till Bina, en bloggare som kunde tänka sig att läsa igenom den. Hon läste, och kommenterade. Jisses, vad hon kommenterade! Så mycket bra saker och så många saker att tänka på.

En av sakerna hon pratade om var att storyn började liksom för mycket från början. Att det kunde löna sig att börja mitt i, någonstans. Idéen fastnade i mitt huvud och nu gör jag ett försök att skriva om den. Att verkligen börja någonstans mitt i, där storyn makes sense.

Jag har börjat redigera ett kapitel mitt i, bara för att få upp lusten att redigera. Att börja från början när man inte vet var början är, är väldigt frustrerande. Så nu har jag hittat ett sätt att formulera mig, ett kortare, mer konkret sätt. Jag gillar min ”nya” stil. Kapitlet jag hade valt var ursprungligen 6600 ord. Jag har skurit ner det till 4500, och där finns möjlighet att ta bort ytterligare en del, kanske hundra ord eller så. Att tajta till språket. Det är fortfarande ett långt kapitel, men mer hanterbart.

Jag har då ett annat, angenämt problem. I hela serien finns det tre huvudpersoner (Tristan, hans kompis Adrian och Adrians lillasyster Tess). 2an handlar om Tess, och de andra böckerna i serien handlar lika delar om Tristan, Tess och Adrian, samt en kille som heter Anton.

Är det okej att Tess är den enda som pratar i första boken? Eller ska Tristan, som faktiskt spelar en stor roll i storyn, få prata också? Så att man inte får en chock när han börjar prata i bok två i serien.

Mitt mål är att:

• skriva om hela manuset till att det är bara Tess (kvinnliga huvudpersonen) som pratar (eller vad tror ni?)
• sortera ut vilka röster som tillhör vem
• skriva om berättelsen så att den börjar in medias res, alltså mitt i. Jag tror att jag har den perfekta första meningen, men vi får se. Jag måste först skriva det kapitlet. 😉
• få ordning på alla bipersoners motivation
• få ordning på ”dramaturgivalen”:

Eftersom manuset till 2an är på 96 000 ord ska det ner till ca 70 000-75 000. Normal ”ungdomsromanslängd”. Och om varje kapitel dras ner med ca en tredjedel (4 510 ord / 6 641 ord = 67,911459 %) borde det 75 % av 96 000 ord vara 72 000 ord. Och det är en helt okej längd. Jag vill inte gå under 70k, för det är för kort.

Jag lär behöva skriva nytt, och jag lär behöva skriva om 100 procent av det jag har skrivit. Men det är väl det redigering handlar om? Jag har som mål att ha kommit igenom hela manuset en första vända tills 1 oktober. Det är tre hela månader. Is it doable?

Heck yes!

Den Stora Redigeringen™ har börjat! Följ med på resan!

Och förresten – om någon vill läsa det där kapitlet som krympte med en tredjedel, hojta till. Det vore skönt att veta om jag är på väg åt rätt håll. 😛

Var skriver du som bäst?

På ett café, omgiven av studenter eller latte-drickande mammor med barnvagnar och skrikande barn?
Hemma, i soffan, framför tv:n, med katten på axeln och barnen springande runt fötterna och med tvättmaskinen i bakgrunden?
Hemma, i sängen, i total tystnad?
På ett bibliotek?

I tystnad? Med oljud? Med musik? Ensam? Med någon? I grupp? Med dricka/mat eller ingenting alls? Med något varmt eller kallt att dricka? Te eller kaffe? Alkohol? Med tonvis av litteratur runtomkring dig, med internet eller utan?

Jag har märkt att jag skriver allra bäst hemma i soffan/vid matbordet, med musik i öronen, med en stor kopp te bredvid mig. Gärna något att mumsa på, typ smågodis eller saltlakrits, om scenen är väldigt känslosam. Fråga mig inte varför, det bara är så. Oftast är rummet mörkt, en lampa i ett fönster eller levande ljus, med internet igång på datorn.

Visst kan jag skriva lite överallt, men de gånger som jag verkligen kommer in i the zone är det i soffan med en kopp te bredvid mig. Gärna sent på kvällen. Jag skriver som allra bäst efter kl 21 och fram emot kl 02. Allt efter kl 02 är värdelöst, tro mig, jag har försökt. Efter kl 02 stänger min hjärna av sig. Det är som Ted Mosby säger i ett avsnitt av How I met your mother: ”When it’s after 2a.m., just go to sleep. Because the decisions you make after 2a.m. … are the wrong decisions.”

Redigera kan jag däremot oftast göra lite varstans. Att sno åt mig fem minuter här
eller där, stryka ett ord som sticker ut eller en formulering som har kommit på plats i huvudet.

Men jag gör första redigeringen på papper. Det är så svårt att göra det elektroniskt, även om jag har försökt med paddan när jag började redigera 4an. Men det är skönare med papper och jag får bättre överblick på pappret än i ett dokument.

Var skriver du som bäst? 

Redigeringen på 2an

Jag berättade för ett par inlägg sedan att jag skulle visa er hur redigeringen på 2an, Bara för Terese, ser ut för tillfället. När jag flyttade över mina saker från Köpenhamn till Lund orkade jag inte bära hela manuset (365 sidor) i den stora tunga redigeringspärmen, så jag plockade ut ett av de längsta kapitlen mitt i boken och tänkte att jamen, om jag börjar någonstans mitt i så kanske jag får mer koll på var jag egentligen ska starta, och då kanske det ger sig och jag får fatt i det där språket som jag vill att den här boken ska ha.

Ni hör ju. I stort behov av en spark i baken. Jag har inte helt koll på vart jag vill med det här kapitlet, men om jag får upp redigeringsfarten och lär mig vara lite hårdare i redigeringen kanske det går lättare sen. (Det är många kanske i den här texten, märker ni det? Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske!)

Men! Jag lovade ju att ni skulle få se hur sidorna ser ut, mest för att där är så mycket rödpenna att jag skrattar högt när jag ser det. Så här är några av sidorna.

Här finns inte mycket av ursprungstexten kvar …

Rödpenna, rödpenna, lite faktiskt bläck, rödpenna, rödpenna …. och lite mer rödpenna.

Så. Vad tror ni, är jag för hård? Eller är jag snarare realistisk? Boken är på 365 A4-sidor och kapitlen är alldeles för långa, men med lite jobb kanske den kan bli något.

Bina, som har varit världens mest fantastiska testläsare för drygt ett år sedan, kommenterade med en enda mening på det här kapitlet:

Kapitlet var olidligt långt. Men bra.

Jag lovar, Bina, det kommer att bli kortare. Mycket kortare. Och förhoppningsvis ännu bättre. 🙂

Editing plan

Ibland behöver man en plan för hur man ska gå till väga när man redigera sin roman. Här är ett par handfasta tips.

Blogg100 #97: Spark of insanity

Och nej, jag refererar inte till Jeff Dunhams komedishow från 2007, även om jag rekommenderar att ni ser den. Jag talar om skrivandet.

För några dagar sen när jag var på väg hem från skolan på cykeln fick jag en snilleblixt. (Vi kallar det i alla fall det, såhär i starten.) Det var hur jag skulle få 2an, Bara för Terese, att komma igång i redigeringsprocessen. För något år sedan kom jag ju ett litet stycke i redigeringen, och sedan gav jag upp. Nu har jag en vag idé om hur jag ska skriva om manuset så att det blir bättre.

Så, här kommer min fråga: Hur viktigt är det att man börjar in medias res i ett manus?

In medias res betyder ”i händelsernas mitt” och är ett berättargrepp som innebär att man börjar mitt i berättelsen och inte tar det från början. Problemet med både första och andra boken i min ungdomsserie Och sedan föll regnet är att manusen börjar från början. Jag har inte lyckats komma på hur jag ska göra, det är därför det har blivit så. Och för att jag har lärt känna berättelse lite pö om pö allteftersom jag har skrivit den.

Men nu får jag ta mig i kragen och börja redigera. Jag blir, mitt i glädjen, lite småbitter när jag ser hur alla duktiga människor debuterar och släpper både sin andra och tredje bok. Jag vill ju också debutera någon gång. 🙂

Blogg100 #35 & Bokbloggsjerka: Korrekturlästa deckare?

Det är fredag och det betyder jerka! Den här veckan har Annika hämtat inspiration hos Bokblomma, som skrev ett mördande inlägg om deckargenren och hur illa korrekturlästa deckarna verkar vara. Så Annika frågar:

Hur ser din syn på deckargenren ut och hur ställer du dig till dåligt korrekturlästa böcker?

Jag läser deckare då och då. Ganska sällan när jag tänker efter. I gymnasiet läste jag deckare när jag tog paus från fantasy-böckerna, och då läste jag mycket Liza Marklund, Elizabeth George och en eller annan Camilla Läckberg. Nu för tiden läser jag endast Liza Marklunds nya böcker, och även då är det mer för att jag har läst alla andra och vill veta var Annika Bengtzon avslutar sin resa.

 

Därmed inte sagt att jag avskyr genren. Men många gånger när jag har läst deckare har storyn varit ganska otrolig, karaktärerna platta, språket märkligt och klyschorna så många att själva klyschorna blir en klyscha. Och därför blir boken tråkig.

Jag älskar tv-serier som CSI, Bones, NCIS osv. Deckare som zoomar in på bevisen och inte så mycket på karaktärerna. Jag gillar the forensics. Men gamla klassiska deckare som Agatha Christie har jag inte mycket för.

Det där med dåligt korrekturlästa böcker verkar tyvärr hänga ihop med deckargenren. Inte för att författarna är sämre, men för att deckarna är förlagens kassakor. Förlagen trycker ut deckare i en häpnadsväckande takt. Och det innebär tyvärr att stavfel smyger sig in i trycket. Så klart gäller detta inte bara deckargenren, utan i alla genrer där man ger ut många böcker. Det handlar om produktionstakten, inte kvalitén. Ibland är det verkligen kvantitet över kvalité.

Överhuvudtaget tycker jag fruktansvärt illa om dåligt korrekturlästa böcker. Det stör mitt läsflow, för jag ser felen. Så fort det saknas en punkt någonstans stör det mig. Stavfel är ännu värre. Jag vet att man omöjligt kan finna alla stavfel/grammatiska fel, men i en bok på 400 sidor ska det finnas kanske ett eller två fel per 100 sidor. Annars är det bara dåligt gjort.

Så här brukar min korrekturläsning se ut:

Och om du är osäker på vilka tecken man ska använda när man korrekturläser, titta på den här hjälpredan!

Åh jisses…

Blä, jag drunknar i sentimental sörja. Mina karaktärer skulle behöva lära sig att hålla inne en del känslor, man behöver inte sätta ord ALLT man känner… Det där med mental hälsa, alltså. Undrar om Tristan och Tess är normala människor egentligen.

Nåja, det är väl det redigering är till för. Scenen jag skriver just nu behöver en machete för att bli vettig. Men! Plus 2 213 ord i manuset 🙂

När det är tungt att skriva

… för att det man skriver är tungt. Känner ni igen det? Jag satt just och läste igenom delar av 8an som jag skrev i somras, scener jag skrev som i en dimma, scener jag nästan inte minns, fattar ni hur märkligt det är? Jag märker hur magen drar ihop sig i en liten hård knut, jag vill fortsätta där någonstans men vet inte var jag ska börja. Hela 8an är en emotionell berg-och-dalbana med så djupa dalar att det hisnar i magen på vägen ner. Jag brukar inte bli påverkad av vad jag själv skriver, inte sedan jag skrev Till minne av dig år 2009, men just nu … 8an är svår för mig. Den är tung, den är tyngre än 1an, 2an och 3an ihop för allt som har hänt i de tre böckerna mynnar ut i 8an. Allt ställs på sin spets. Bråken är riktigt elaka, tunga, orden är vassa och ämnade att såra. Författaren står handfallen i mitten och undrar hur hennes karaktärer kan vara så lea (skånskt uttryck för ”elaka”) mot varandra. Hur i helvete blev det att Tristan från att ha varit en söt, oskyldig 17-åring i 2an kan bli en 27-årig driven man med en vass tunga och förvirrade känslor i 8an? Att Tess går från att ha varit 15 och osäker blir 25 och fullkomligt tvärsäker på allt utom det som verkligen betyder något – hennes relation med Tristan?

Och sedan föll regnet är vad jag skulle kalla mitt mästerverk, om jag någonsin har något. Här finns allt jag kan åstadkomma, samlat i en serie. Mina egna berg och djupa dalar. All min kärlek och mitt hat, samlat på 1 500 sidor. Jag vet inte vad jag ska göra just nu. Jag måste skriva klart 8an, bara för att få någon form av avslutning till mitt eget skrivande av serien, men det kräver emotionell stabilitet och det har jag inte just nu. Varje gång jag öppnar dokumentet vill jag gråta för att de står så djupt i skiten. Hur ska man ta sig upp från den där superdjupa dalen? Är kärlek tillräckligt ibland? Eller måste man faktiskt slita sig loss och gå därifrån?

Jag vet att 8an kommer att bli färdig. Kanske tar det ytterligare ett år innan den blir klar, kanske ytterligare två eller tre. Det spelar ingen roll. Så länge jag har Tristan, Tess, Marcus, Peter, Adrian, Joakim, Simon, Anton, Helena, Maria, Linn och alla andra sidokaraktärer kvar i mitt liv är jag lycklig. Kanske blir jag färdig så att första boken i serien kan publiceras (självpublicering) år 2017? Tio års arbete som mynnar ut i fyra böcker. Kanske. Tanken är överväldigande och helt underbar.

*öppnar upp dokumentet igen* Okej. Några hundra ord kanske. Några hundra ord till. Jag plockar fram min inspiration och sätter igång . God natt alla bloggare därute. Den här författaren ska få ordning på sin berättelse igen. 🙂

Lyssnar på just nu: Adele – Turning Tables

Planering, skrivande, redigering och efteråt – Saras ”How to”

Först skulle jag skriva ett inlägg om hur bra det ändå går med skrivandet. Passerade i dag 10 000 ord på två veckor. Stolt! Framför allt eftersom jag inte har skrivit så mycket i vår känns 10 000 desto bättre. Totalt ligger 8an på 75 000 ord just nu och den är inte ens halvfärdig. Jisses. Nåja, det redigeras ner sen.

Sen tänkte jag skriva om hur dum jag har varit i dag. Jag springer alltid runt med det senaste handskrivna i handväskan för att kunna titta på det i fem minuter under lunchen. I dag glömde jag HELA innehållet (alla 10 000 orden) på skrivbordet på jobbet. Suck. De kommer ingenstans, men jag hade tänkt renskriva i kväll (i stället för att skriva det här inlägget) så jag blev lite lack. På mig själv. För att jag glömde. Men vi är alla mänskliga. Och nu har jag passerat 10 000 ord. 🙂 Är faktiskt på 10 104 ord.

Så det här inlägget handlar om hur jag planerar mitt skrivande och sen faktiskt går till väga när jag skriver. Jag har tänkt på det mer och mer under sommaren, hur jag går till väga och hur jag förverkligar mina planer. Så här kommer allt i ett enda långt inlägg. 🙂

 

Planeringen

Nu utgår jag från min ungdomsserie Och sedan föll regnet, men jag följer det här mönstret i alla mina romaner (mer eller mindre). Närmare bestämt använder jag exempel från 8an, mitt pågående projekt i serien. 

Det första som händer är idén. Det kan låta enkelt nog, men hur ofta får vi rent faktiskt en idé som vi tror håller hela vägen? Jag börjar med att tänka igenom idén, kanske skriva ner lite namn på ett papper. En titel. Jag börjar oftast med titlar. Jag hittar en titel som jag tycker om, börjar spåna och kommer kanske på en story som passar till titeln. Kommer på namn. Känner in mig i storyn, vilka ”namn” och personligheter behöver jag? Om huvudpersonen är en kille behövs det kanske en tjej som huvudperson också? Eller i alla fall som en stark bifigur? Kanske är det så att det finns två eller tre (eller fyra eller fem) huvudpersoner som får lika mycket utrymme. I en serie kan man behålla dokumenten och fylla på allt eftersom. Det säger ju sig självt, men ibland glömmer man att skriva ner att OBS: Joakim har fått glasögon i 8an. Eller något liknande.

Sedan öppnar jag ett dokument ”Tidsenlig planering” på min ordbehandlare. (Förr hade jag MS Word, nu är det Pages. Inte för att det spelar någon som helst roll. Du kan ju också göra allt för hand.) Och skriver in titel, spaltar upp kapitel och innehåll. I Och sedan föll regnet har jag datum i stället för kapitel. Det hjälper till att sprida ut storyn över tidsplaneringen, att få någorlunda jämt flöde. Sedan fyller jag i detaljer, små scener, en viktig ordväxling som måste in i scenen. Var de olika personerna befinner sig, vart de är på väg. Vad som avhandlas i varje scen. En synopsis, helt enkelt, även om det blir en mycket lång sådan. En sådan här planeringspunkt kan se ut ungefär såhär (från 8ans planering):

Fredag 28 november 2014: Joakims födelsedag och 30-årsfest. Joakim har bjudit både Tess och Tristan utan att Tristan vet om det. Tess är okej med det, men Tristan blir fly förbannad och hotar med att sticka därifrån. De börjar bråka men Joakim dyker upp och stoppar dem, ”Väx upp, Tristan, en timme, det är allt jag begär. Hur gammal är du egentligen, fyra?” Tristan är 25, snart 26. Han stannar kvar, men det slutar med att han och Tess står och småbråkar i hallen. Efter någon timme går Tristan hem, han ska packa innan han åker till Stockholm på söndagen (30 november).

Som  ni märker är det en ganska detaljerad planering, men ändå rum för ändringar och andra detaljer. Planeringen följs inte slaviskt, men nära på. Allt – alla ändringar – skrivs in i planeringen och den uppdateras löpande genom hela skrivförloppet. Här ändrar jag inte på någonting – förutom att flytta scener eller detaljer som absolut inte fungerar längre.

Skrivandet

Här gör vi väl alla olika, och det finns ingenting som är bäst eller bättre. Jag skriver väldigt olika. Egentligen skriver jag som bäst när jag inte har tid, klockan ett på natten när jag borde sova, fem minuter här och där under en arbetsdag, en mening här och där när jag väntar på bussen/tåget/mötet som ska börja. Jag skriver på dator (oftast hemma), på telefonen (för anteckningar eller när jag är på språng), för hand när jag smusslar med det (typ under musikhistoriaföreläsningarna …) eller när jag bara vill vara närmare min text.

Det går betydligt snabbare på dator. Länken mellan huvudet och tangentbordet blir direkt, men det innebär också att det hamnar en hel del skit i dokumentet också. När jag skriver för hand tänker jag efter först, kan pausa mitt i och komma tillbaka senare när jag har löst ett problem, en ordväxling eller ett ordval. På dator tappar jag den förmågan, kan allt som oftast bli frustrerad och sitta och stirra på tom skärm. Om jag skriver för hand räknar jag och sätter ett märke efter var tionde ord. På så vis håller jag lätt koll på mina framsteg. Jag skriver oftast med blyerts för att kunna sudda om det behövs.

När jag skriver på Och sedan föll regnet ser mina dokument alltid ut likadant. De börjar med 12 punkter Courier New, sedan två raders avstånd hela dokumentet igenom. Varje datum har ett eget Pages-dokument som döps till datumet som kapitlet handlar om och läggs sedan i rätt ”årsmapp”. I exemplet ovan ser dokumentet ut såhär:

 

Den här texten ändrar jag inte på förrän jag redigerar. Detta är likadant alltid, jag skriver en text (ofta i någon slags hets) och sedan ligger den orörd tills dess att jag redigerar den. Från dess att jag startar ett projekt tills dess att jag blir färdig med första utkastet brukar det ta ett år. Med 1an och 3an (som länge var en enda stor bok) tog det tre år att skriva klart. Och sedan föll regnet är ett work in progress sedan oktober 2007, men 8an har jag bara skrivit på i ett år. Det lär nog ta ett år till innan manuset är klart för redigering.

Under tiden jag skriver samlar jag ihop låtar till en spellista på Spotify. De är offentliga och heter samma sak som romanen jag skriver på. Den här listan fylls på efterhand och just nu är 8an (efter ett års arbete) uppe i 100 låtar av olika artister. Ofta är det sånger där texterna säger något som jag tycker relaterar till romanen. Ibland är det bara fina sånger. Här är länken till 8ans spellista: Tristan & Tess – 4. delen: Aldrig mer vi. Hela serien Och sedan föll regnet har Lalehs sång ”Some die young” som temalåt, men 8an, som har titeln Aldrig mer vi har låten ”Aldrig mer” av Lilla sällskapet som sin låt. Mycket för att … tja, den passade. Och nej, romanens titel är inte tagen från låten. Jag kom på titeln efter vad som händer i boken, googlade den och hittade den här låten som bara passade som en smäck. Ibland har man tur. 🙂

 

Redigering

Det tar ju tid att redigera. Från och med det att sista ordet på första utkastet är satt vill jag inte ens titta på min text. Jag sparar den och glömmer bort den ett tag. Ibland två veckor, ibland betydligt längre. Kanske ett år, till och med. När jag redigerar den biter jag i det sura äpplet och skriver ut hela manuset. Eftersom det ofta är på 90 000 ord är det kanske 400 A4-sidor som ska skrivas ut. Jag lägger ihop alla smådokument till ett stort som jag numrerar och skriver titel och mitt namn på. Jag skriver ut och lägger i en mapp. Tar fram bläckpennan, ett kollegieblock och min planering. Börjar från början. Kollar av åldrar, datum och tidsförlopp. Att ingenting har försvunnit (typ Joakims glasögon).

Sedan är det mening för mening. Aldrig hoppa, alltid en mening i taget, en sida åt gången. Kan redigera upp emot 30 sidor på en dag när jag får upp flowet, men detta är värre än att skriva första utkastet. Allt ska kontrolleras. Mejl ska skrivas, måste kolla att alla detaljer stämmer. Sedan skrivs alla ändringar in i ett dokument (ett nytt, enda stort dokument) och skrivs ut på nytt. Jag låter det ligga ett tag. Går igenom det igen. Tar bort ändringar, ändrar om på nytt. Jag sparar alltid alla utkast, så ingenting ändras i originalfilen. Det är bra att kunna gå tillbaka ifall något blir tokigt. Och kul att kunna läsa originalmanuskriptet.

Efteråt

När jag känner mig nöjd kollar jag upp förlag. Skriver baksidetexter på skämt och skriver synopsis. Skriver personliga brev. Skriver en vettig baksidetext som inte låter som om en fjortis har skrivit den. Försöker få en röd tråd. Skriver ut manus och personligt brev, skickar i väg till förlag och väntar på refuseringen. Har jag haft råd har jag skickat i väg texten till lektör innan. Har jag haft tur har någon annan mer än jag tittat på manuset innan det åker i väg. Så är dock inte alltid fallet.

Än så länge har jag bara skickat i väg ett enda manus, ett fantasymanus som sommaren 2007 skickades till Damm förlag. Refuseringen kom i oktober samma år och tur var väl det, för den romanen var … inte min bästa, låt mig säga det så. Sedan dess har jag inte skickat i väg något. Och sedan föll regnet kom tvåa i tävlingen Debutanten hösten 2010. Tävlingen anordnades av Telegram förlag och Skrivsidan.com, ”priset” var en lektörsläsning av Leffe Delo. Herr Delo ratade inte manuset helt. Kanske finns det en författare i mig trots allt. 🙂

2an är tillbaka!

Sommarens uppgift är mycket, mycket enkel: Redigera klart 2an.

Det låter enkelt, men är svårare. 365 sidor på två månader är absolut möjligt. Men det handlar mer om att det är en del research som ska göras. En stor del av manuset måste skrivas om i grunden och ändras. Det är svårt att göra utan att ha en riktigt bra idé om hur jag ska göra det, och jag ändrar mig hela tiden.

Skolan måste få veta att Tess blir mobbad, annars träffar hon inte psykoterapeuten Annelie. (Utan Annelie faller hela storyn.) Men om skolan vet att hon blir mobbad måste de polisanmäla killarna som mobbar henne. Eller föräldrarna ska polisanmäla killarna. Men det gör de inte, trots att de både ser och vet att hon är mobbad. Varför? Skolan har skyldighet att ta hand om mobbning när den uppmärksammas. Och varför faller Tristan för Tess? För att hon blir ”mänsklig” och inte bara Adrians lillasyster?

Mycket som ska bestämmas och tänkas på. Men i sommar ska den bli färdig och sedan skickas in till Rabén & Sjögren för första vändan hos ett förlag – någonsin. Äntligen!!!! 😀 Borde kanske anlita en lektör, men jag vet inte om jag har råd …

Någon som vill vara testläsare?