Är jag dum i huvudet?

Jag börjar faktiskt tro att jag är det, nämligen. På riktigt.

Jag har de senaste dagarna insett att jag är liiiite för stressad för mitt eget bästa. Att jag borde ta det lugnt, speciellt i november, då allt verkar ske på en och samma gång. Och så sent som i natt, innan jag kom i säng, insåg jag att jag vill göra NaNoWriMo i år också.

Say WHAT?? Jag skrev väl så sent som i förrgår att jag INTE hade lust att göra NaNo och att jag antagligen skulle hoppa över det i år. Vad som fick mig att ändra mig? Jo, jag öppnade upp manuset på 9an, de senaste två årens Nano-projekt, och blev sådär äckligt sugen på att skriva igen. På att vara i deras värld. Jag öppnade till och med upp Nanowrimos forum på nätet och blev sugen.

Det var något med Adrian och Simon som drog. Något som måste klaras upp. En story som måste rensas lite.

Usch. Jobbigt det här ju.

Det verkar som om jag skriver Nano i år också, då. Åttonde året på raken.

Blogg100 #75: HBTQ-litteratur sökes

Ja, som det står. HBTQ-litteratur sökes, gärna med en HBTQ-person som huvudperson.

Dels är det som en punkt på Kaosutmaningen 2.0, men också för att jag (såvitt jag minns) inte har läst någon sådan bok. Någonsin. Eller har jag det? *tänker efter* I alla fall inte där vederbörande har varit huvudperson. Jag kom att tänka på det när jag i en facebook-grupp (hej NaNoWriMo!) fick frågan ”Undviker du HBTQ-litteratur? Om ja, varför?”.

Egentligen är det där med sexuell läggning i böcker ganska strunt samma för mig, precis som det är så för mig i verkligheten. Jag skiter uppriktigt sagt i vilken läggning folk har. Halva min bekantskapskrets är lesbiska, bögar, bisexuella eller något annat. Det blir lätt så när man jobbar inom teatern. Operasångare, balettdansare, musiker osv. Förr, det vill säga när jag fortfarande gick på gymnasiet, tänkte jag inte på det där att folk runt omkring mig kunde ha en annan läggning än jag själv. Nej, jag var inte dum eller ignorant. Jag hade bara inte mött någon som öppet sa att de hade en annan läggning.

När jag bodde i Vadstena 2007-2010 började mina vyer vidgas. Och i dag är det fullt naturligt för mig att snabbt undra vilken läggning en ny bekant har. Det blir en liten box som ska bockas av i huvudet. Jag vet, jag vet. Det är fult av mig, men det är så det är. Och så snart jag vet, är det strunt samma.

Några av mina närmaste vänner har en annan läggning än jag själv. Jag är beredd att kämpa intill döden för att de ska ha rätt att älska den de vill, få gifta sig med vem de vill, få barn med den de vill. För att alla ska få se ut som de vill, om det är som transa eller i drag. Det spelar ingen roll vilket kön du är, kärleken är den samma.

För några veckor sen nämnde jag att jag sett film eCupid. Det blir lite i ett forskningssyfte. Det görs alldeles för få filmer som på ett ärligt sätt handlar om homosexuell kärlek. Med ”på ett ärligt sätt” menar jag att man porträtterar homosexuell kärlek på samma sätt som man skulle porträttera heterosexuell kärlek. Med samma innerlighet. Bara för att det är ett förhållande mellan två killar eller mellan två tjejer är det fortfarande ett förhållande på samma premisser som mellan en kille och en tjej. Det är fortfarande kärlek, problem, lösningar, innerlighet osv.

Jag har sett de två första säsongerna av The L Word. Jag har inte fortsatt, mest för att jag inte hade tid. Men jag blev så glad när jag såg serien. Äkta kärlek på ett sätt som inte visats förr.

Och hur det här inlägget blev ännu mer aktuellt för mig: I 8an, Aldrig mer vi, möter Adrian en advokat som heter Simon. I 9an, (O)skyddad, blir de ihop ”på riktigt”. Jag har aldrig skrivit ett sånt förhållande tidigare. Jag vet inte mycket om det, mer än vad mina homosexuella kompisar berättar för mig. Det gör det intressant. Jag vill veta, jag vill kunna skriva Adrian & Simons scener på ett naturligt, bra sätt.

Så, hjälp mig nu. Vet ni några bra böcker med en HBTQ-huvudperson? 

Blogg100 #49: Skrivflow

Ah, den ljuva känslan av flow. Satte mig ner i onsdags och skrev ca 1500 ord. Fortsatte i går och skrev 1650 ord till. Totalt blev det ca 3200 ord i två korta sittningar. Det är mer än vad jag har skrivit skönlitterärt sedan i julas. Länge leve Camp NaNoWriMo!

Och det är så trevligt när ens karaktärer bestämmer sig för att vilja vara med och leka. ❤ ❤ Adrian & Simon

Blogg100 #39: En smakbit från 9an

Jag skriver ungdomsböcker. Det är därför jag startade den här bloggen, för att kunna skriva av mig om mitt skrivande. Det var också därför jag gjorde NaNoWriMo första gången, för att jag älskar att skriva. Och det var så jag började på historien om Tess & Tristan. I somras trillade jag över en twist i storyn när Adrian, Tess storebror, öppnade upp för mig och började berätta. Det gjorde att 8an, som var den sista boken om Tess & Tristan och deras vänner, plötsligt blev uppdelad i två böcker, 8an (Aldrig mer vi) och 9an (som fick titeln (O)skyddad).

När Adrian öppnade upp kom en ny karaktär in i storyn, nämligen Simon. De fick varsin scen i starten av 9an, och eftersom jag inte har delat med mig av något som jag har skrivit på ett tag så kommer här ett kort utdrag från första och andra kapitlet i 9an.

Först ur Simons synvinkel:

En småregnig onsdagseftermiddag i juli står Simon Pietrowicz vid köksfönstret i sin lägenhet och tittar ut på gatan utanför.

Det är dag fem e.A., efter Adrian.

Det är så Simon Pietrowicz, trettiotvåårig advokat från Malmö, definierar sina dagar för tillfället. Efter Adrian. Han önskar att han kunde vrida tillbaka klockan ungefär åtta månader och inte gå fram till den snygge, unge killen som stod utanför Tingsrätten i Lund och pratade i telefon med sin assistent. Adrian Szymierski hade ingen aning om vilken effekt han hade på Simon den där dagen. Med ett skratt som kan charma byxorna av vem som helst hade Adrian tagit ett stadigt grepp om hans hjärta och sedan inte släppt det.

Fast det började ju långt innan det, förstås. Redan hösten 2008, när Adrian råkade gå in i honom utanför Juridicum en dag i november. Adrian hade flashat ett leende, sagt förlåt och sedan försvunnit bort mot Domkyrkan, men för Simon hade det där leendet tagit skruv.

Adrian hade fuckat med hans huvud långt innan han visste att Simon existerade. Och nu har Simon gjort detsamma.

Eller ur Adrians synvinkel:

Adrian Szymierski ligger på mage på sängen i sitt mörklagda sovrum och stirrar på väckarklockans röda siffror som stirrar tillbaka på honom. Medan han tittar på dem slår de över från 15:47 till 15:48 och vidare till 15:59.

När klockan slår över till 16:00 vänder han på huvudet och stirrar in mot garderoberna i stället. I spegeln på två av garderobsdörrarna ser han sin egen spegelbild i mörkret. Han vet att han ser förjävlig ut. Oduschad, orakad, klädd i linne och pyjamasbyxor. Senaste gången han var uppe ur sängen var när han var tvungen att gå på toaletten. Då fick han syn på sig själv i badrumsspegeln och fick vända bort huvudet. Ville inte se de rödsprängda ögonen och det bleka ansiktet.

Han kan fortfarande inte fatta det. Det har gått fem dagar och han kan knappt andas. Det gör så jävla ont i kroppen, i hjärtat. Det dunkar i huvudet.

Det är fem dagar sedan Simon gjorde slut med honom. Fem dagar sedan Adrian blev överkörd av en stridsvagn och lämnad för att dö.

Si-mon, Si-mon, Si-mon, dunkar pulsen. Adrian vill vränga ut och in på sig själv, vill slita ut hjärtat med bara händerna och bränna det på bål. Vill sluta känna sig så hjälplös, så fruktansvärt sårad. Döende.

Det har gått fem dagar.

Och han kan knappt leva längre.

Jag är ledsen, men jag är rätt stolt över de här kapitlen. Nu är detta bara de första paragraferna ur varje kapitel, men de här två kapitlen visar vad jag är bra på när det kommer till skrivande – dialoger och relationer. (Ibland måste man klappa sig själv på axeln.)
Om någon är intresserad av att läsa mer, så kommentera inlägget. 🙂

När slutet inte är så naturligt som man tror

Jag har funderat en hel del på slutet på 9an de senaste dagarna. Jag vet hur jag vill att det ska sluta, men det är bara svårt att komma dit. Det är det naturliga slutet, det är det verkligen, men vägen dit är full av gropar och höga berg. Det har fått mig att börja fundera. Är det kanske inte det riktiga slutet? Tänk om jag liksom strävar dit och har fått mig själv att blunda för det riktiga slutet?

För att förenkla det lite: Säg att A och B (i den ursprungliga planeringen) inte ska få varandra. De har varit igenom för mycket skit för att det egentligen ska fungera för dem. Säg nu i stället att de faktiskt får varandra. Inte för att jag vill ha ett sagoslut, utan för att all skit som de har varit igenom har berott på att de har missförstått varandra och egentligen älskar varandra. De har för mycket (både positiv och negativ) historia för att inte bli ihop igen.

I en saga där A och B gör slut och där A blir ihop med C medan B blir ihop med D. E och F blir ihop med varandra, gör slut och blir ihop igen. Mixa sedan ihop det så att C har varit tillsammans med A tidigare, men att det inte fungerade för att A ville vara ihop med B. A och C gör slut (igen, på grund av samma orsak) men nu ska B och D gifta sig. A vill bli ihop med B igen och B får kalla fötter. Mitt i alltihop dör G, E inser att hen är bisexuell och sedan står de där i skiten.

Okej. Det där var två romaner i en (väldigt förvirrad) paragraf. Förstår ni vart jag vill komma med det här? A och B har stått vid varandras sida genom så otroligt mycket skit och några positiva saker också, förstås. De älskar varandra. De vet att C och D inte är den rätta för någon av dem (förlåt den felaktiga meningsuppbyggnaden här) och att det skulle vara ett stort misstag om A och B inte blev ihop igen.

Men hur f*n skriver man ett sådant slut (på fem böcker) utan att det blir ett sliskigt sagoslut? GAH!!!!! Kan någon förklara det för mig?! För just nu känner jag mig som på bilden nedan …

arg_78331126

Att återhämta sig

… från november och NaNoWriMo tar kortare och kortare tid varje år. Första året (2007) tog det nästan ett halvår innan jag skrev igen. Men i år har det gått snabbt. Redan igår, första december, var jag inne på forumen och tittade runt. Öppnade upp mina dokument och läste igenom delar av texten. Skrev lite på planeringen. Skrev ned stickord till en personbeskrivning. Har redan skrivit lite mer i ett av dokumenten. Måste räkna ihop hur mycket jag har skrivit till jul. Förhoppningsvis är jag lite mer ”klar” då. Jag måste erkänna att jag inte längtar efter redigeringen av den här monsterserien …

Antagligen beror årets korta återhämtningsperiod på att det inte är en ny historia jag skrev (som jag har gjort andra år). Men jag måste fortsätta skriva, för annars blir väl Adrian och Simon sura på mig. Jag lämnade dem mitt i en diskussion och de måste få sagt det de vill ha sagt. Marcus och Tess står också och trampar. Det är bara Tristan som … nej, glöm det. Han är också sur på mig. Ingen av mina karaktärer är klara med sina historier än. 😛

Men nu ska jag i säng. Jag har en megalång dag i morgon (ska sjunga en liten, liten scen på en klasskompis examen, som är någon gång mellan 19-21), men jag börjar kl. 9 och är igång hela dagen. 🙂

Bokbloggsjerka: Vem vill du slå på käften?

Efter en välförtjänt paus har Annika nu återvänt med veckans bokbloggsjerka. Det har känts märkligt att inte ha bokbloggsjerka på någon vecka, det är liksom helgtradition ju. 🙂 Men den här veckan har Annika gett oss frågan:

bokblogsjerka

Vilken karaktär och/eller författare skulle du vilja slå på käften alternativt ge en kram?

Det finns inte många författare jag skulle vilja ge på käften. På författarsidan skulle det vara George R. R. Martin, för att tredje boken i Sagan om is och eld (Game of Thrones-serien) inte slutade som jag ville. På karaktärssidan är det en karaktär som jag upptäckte först förra veckan. Det handlar om Mats, Karins pojkvän/fästman i Sofia Hallbergs debutroman Mina fräknar. (Den kommer för övrigt som lästips och recension här på bloggen i morgon.) Han ska ha en rak höger och gärna skjutas en gång också, tack. Äckligare person får man ju leta efter. Jag var så förbannad efter att ha läst ut boken att jag berättade om det för min mamma när jag var hemma förra helgen.

”Han är ett riktigt svin”, sa jag. ”Äcklig och jobbig och …”

”Vem då?” undrade min mamma förvirrat.

”Mats.”

”Mats vem?”

Ja, så där pågick det ett tag innan jag fick förklarat för moder min vem jag menade. Men Mats skulle alltså ha en rak höger.

Alternativt ge en kram … Det finns många författare som jag skulle vilja ge en kram till. Här i Sverige är det bland annat Mari Åberg, Simona Ahrnstedt, Eva Ludvigsen mfl. I utlandet … J.K Rowling förtjänar en kram. Harry Potter-böckerna är äckligt bra.

På karaktärssidan skulle jag vilja ge en stor kram till mina egna sötnosar, som har fått utstå så mycket skit under årets Nanowrimo. Speciellt Adrian och Simon behöver varsin riktigt stor kram! Jag älskar er! Tack för att ni fortsätter berätta om era liv för mig. 🙂 ❤

Dag 21: 1668 ord och 40k

Jag är ganska trött nu. Det märks på dagens wordcount – ETT ord över dagens mål. Men det innebär att jag har landat på 40 000 ord och har bara 1/5 kvar av utmaningen. Jag ligger fortfarande någon dag före, men eftersom jag är ledig i morgon igen tänkte jag att jag skulle skriva lite. Har jag tur kommer jag till 45k i morgon.

En annan, ganska oroande sak. Min dator (min fina MacBook Pro som är 2,5 år gammal) börjar få problem med bokstaven N. Den har börjat fastna nere i tangentbordet och den är mycket mer stum i nedslaget än de andra tangenterna. Jag hoppas på att datorn överlever månaden ut och sedan får jag väl se mig om efter lite hjälp om problemet kvarstår. Suck. Teknik ska bara fungera, inte ställa till med problem. Någon som håller med mig?

Dag 18: 2 900 ord och 30k!

Äntligen 30k! Närmare bestäm 30 024 ord, hela 18 ord över dagens mål. 😛 Det gäller att inte överanstränga sig …

Det går som sagt sanslöst långsamt i år. Varje ord är en plåga. Men i kväll var det kick-off för 9an, första kapitlet skrivet. Det var Simon och Tess som fick en helt egen scen. Tack och lov kände de för att prata. Jag tittade över planeringen också, fick skrivet in en del scener som har tillkommit.

Och trots att jag har dragits med en helvetisk huvudvärk i kväll var jag tvungen att ha musik till skrivandet för att få det att flyta någorlunda snabbt. Det blev Händels Messias. Jag vet inte vad det är med barockmusik, men något med epoken (och speciellt Messias) får mig på skrivhumör. 🙂

Hur går det för er andra wrimos? Och ni andra som läser, skriver ni på något just nu? Och om svaret är ja, måste ni ha musik när ni skriver?

Dag 9: 2 798 ord

Äntligen har jag fått skrivit lite. 200 ord under 3k, helt okej med tanke på att mitt huvud har varit någon annanstans hela kvällen. Inför dag 10 (där målet är 16 670 ord) ligger jag back ca 3k, så det blir bara att fortsätta skriva.

Just nu sitter jag och undersöker Adrian och Simons relation. De har snabbt fått en typ av relation som inte borde komma förrän långt senare, typ en månad senare i planeringen. Jag tänker inte ge efter, de får faktiskt skärpa sig. Men det är sjukt kul att skriva en ny typ av relation, jag har inte gjort det här förr. 🙂

Nu, sängen. Jag jobbar i morgon förmiddag och har jobbat mellan 10-15 idag, så jag är ganska mör i huvudet.

GODNATT!