Det är ju bara en bok

Det här är det tionde och sista inlägget som rör Christian Wåhlanders artikel Tio fenomenala tips till dig som tänker börja skriva en roman!.

Vi har nog alla hamnat där någon gång. När det känns som om hela ens liv kretsar runt det du skriver. Jag upplever detta särskilt mycket under november, när jag är med i Nanowrimo. Det enda som händer under 30 dagar är historien som jag skriver. (Visst har jag ett liv under november, det är inte det, men väldigt mycket plats i mitt huvud försvinner till skrivandet.)

Visserligen är det bra att man kan ta sig in i den värld du skriver i och helt isolera sig där. Men något som vi måste komma ihåg (och som vi ofta glömmer, även när det gäller en massa andra saker) är att det är inte på liv och död, det här. Om du skriver klart det där kapitlet i morgon eller i natt, det är strunt samma. Det handlar inte om fysiska hot. Eller sjukdomar. Det är ju bara en bok.

 

 

Jag hatar när folk säger så där. Speciellt min mamma. ”Men det är ju bara en bok.” Tätt följt av: ”Men måste du skriva jämt?” Jag blir så arg och frustrerad, ledsen. Ja, det är bara en bok. Men det är min bok. Och jag vill göra mitt bästa. Om jag får som jag vill och drömmer om blir jag en hyllad operasångerska, stjärnförfattare och jazzsångerska på fritiden. Men jag är realist. Om jag lyckas bli operasångerska är jag överlycklig. Om jag någonsin blir utgiven kommer jag att dansa på bordet. Om jag får sjunga jazz med ett storband kommer jag att dö av ren lycka. Men ja. Man måste vara realistisk. (Och jag älskar min mamma över allt annat.)

Och detta gäller ju även skrivandet. Jag måste ju kunna lämna projektet för ett tag. Göra något annat. Komma tillbaka och ha kul ett tag, sen lämna det igen. För skrivande ska ju vara kul. Något du gör för att du har en berättelse som vill ut. Inte för att du tror att du ska falla död ner om du inte får skrivit det där kapitlet i natt fast klockan snart är halv fem på morgonen. (Och ja, jag talar av egen erfarenhet.)

Det är ju bara en bok. Det verkliga livet är faktiskt viktigare. Det må vara att skrivandet får dig att må bra, men det ska inte vara ALLT som får dig att må bra.

Så några visdomsord från Christian Wåhlander:

1. Det är bättre att skriva dåligt än inget alls.
2. Det är ju bara en bok.

 

Detta var allt från mig om Christian Wåhlanders artikel. Det har varit väldigt intressant att gå igenom artikeln och på så vis få reda på vad jag själv tycker … jag har funderat på saker som jag kanske inte annars skulle ha tänkt på lika aktivt. Dessutom är det ju som en övning i debatt! =)

To play by the rules

Det här är det nionde inlägget som rör Christian Wåhlanders artikel Tio fenomenala tips till dig som tänker börja skriva en roman!.

Du kan bara utstråla god vilja på ett enda sätt – genom att känna den. Du kan lura ögon och sinnen, men aldrig hjärtan.

Det låter vackert, det där citatet. Vad det innebär?

LURA ALDRIG DIN LÄSARE.

Detta är stadiet som kommer efter att du har skrivit klart boken, publicerat den som e-bok, tryckt bok eller som ljudbok. (Och alla andra publiceringsmöjligheter som finns.) Eller bara låtit din gamla faster läsa igenom den enda kopian du har av ett handskrivet manus, vad vet jag. I alla fall. Din bok finns där ute för läsning. Varje gång någon öppnar din bok för att läsa den innebär det att hen har givit just din bok en chans. Vilket också innebär att du har fått ett ansvar gentemot din läsare. Du kan inte göra precis vad som helst i boken. Du måste följa vissa regler.

Men vadå? säger du nu argt. Det måste jag väl inte! Min bok, mina regler?

Sanningen är: det där kan du glömma, vännen. Oavsett vilken genre du skriver i finns där vissa regler och premisser som du måste följa. Om du skriver en ungdomsbok som utspelar sig i en helt vanlig värld där alla är helt normala (alltså inga superkrafter, häxor eller liknande) kan du inte låta huvudpersonen plötsligt bli superstark och lyfta en bil när hen inte ens kunde lyfta skolväskan fyra kapitel tidigare (eller supersmart, eller häxa, eller trollkarl eller … ni fattar). Om en bil håller på att köra på dig kan Edward Cullen alltså INTE komma springande och lyfta undan dig (såvida du inte skriver en rip-off av Twilight, för då är det helt okej). Vilket också innebär att om du skriver en renodlad fantasy med medeltidstema kan du inte ha att den senaste bilen från Audi kommer körande och räddar riddaren ur knipan. Även om alla drakar är utdöda i din berättelse, är det troligare att en vit drake kommer och räddar riddaren. Det sviker det förtroende som du har mot din läsare. På ont eller gott har du lovat läsaren vissa saker som du måste hålla. Du får gärna försöka vilseleda läsaren, men du får ALDRIG BRYTA REGLERNA ELLER LJUGA.

Men varför? frågar en gnällig författare. Varför inte det?

Kom igen. Vad gör vi som läsare när vi inte gillar/blir besviken på en bok? Vi lägger ner den. Slutar läsa. Är vi riktig sura och förbannade kastar vi boken i väggen (och vissa går så långt att de skriver till författaren att boken är dålig, ger den dåliga betyg på boksajter mm). Så i slutändan är det din förlust, inte läsaren. För läsaren finns det så många andra böcker som den kan läsa i stället. Du har, som författare, kanske inte råd att hälften av dina läsare försvinner. All publicity is good publicity?

Så, slut på morallektionen. I slutändan är det ju för ditt eget bästa, det här. Men jag är säker på att ni själva kan komma fram till det rätta. =)

Var lojal mot karaktärerna, inte berättelsen

Detta är åttonde inlägget som rör Christian Wåhlanders artikel Tio fenomenala tips till dig som tänker börja skriva en roman!.

Om du tittar på bilderna nedan, känner många av er säkert igen karaktärerna. Översta bilden visar Harry Potter och Hermione Granger från Harry Potter-filmerna, den understa är Katniss och Peeta från Hungerspelen. Vad har de här böckerna gemensamt? (Jag skulle kunna göra en fantasy-liknelse på dem, men det är inte det jag menar.) Titta på bilderna en gång till. Scrolla sedan ner, så ger jag er svaret. (Inte tjuvkika!)

Båda filmerna (eller snarare böckerna bakom) är karaktärsdrivna. (Pluspoäng till den som visste det!) Alla böcker består av ett gäng karaktärer som på ett eller annat sätt driver historien framåt. (Om någon hittar ett exempel på det motsatta, äter jag upp min hatt.) Du kan ta vilken berättelse som helst och återberätta den med ”Det var en gång en person som …” och det är sant.

Du bör måste vara lojal mot dina karaktärer.

För att göra ett långt inlägg kort(are), handlar ju en berättelse om dess karaktärer. I centrum av historien finns karaktär A, B, C, osv, och de handlar allihop utefter sina egna motiv och tankar. För att din historia ska vara trovärdig, ska dina karaktärer var och en handla så som de hade gjort om de vore riktiga människor (alltså levande, ”hjärtat rusar, pulsen slår”-levande människor). Varje person har sitt sätt att reagera, att tala på, gå, att se på, att resonera på. Karaktär A får INTE handla som karaktär B gör, såvida handlingen inte är vad karaktär A kan tänkas göra. När du skriver måste du veta exakt hur personen du skriver om skulle reagera, annars blir det inte trovärdigt och bara en enda röra. Läsaren blir förvirrad, ledsen och inte sällan arg. Du bör måste vara lojal mot dina karaktärer. Om inte blir historien en enda härva och det blir svårt att reda ut i slutändan. Det kvittar hur detaljrik och fantastisk story du har. Det spelar ingen roll hur bra du är på dialoger, eller hur trovärdiga dina miljöer är.

OM DINA KARAKTÄRER INTE HANDLAR EFTER SINA EGNA MOTIV OCH TANKAR, ÄR DU INTE LOJAL MOT DEM – UTAN MOT BERÄTTELSEN.

Christian Wåhlander tar i sin artikel upp något som jag inte har tänkt på tidigare. Det är det här med när en historia drivs av sin story (snarare plot, i brist på passande svenskt ord) i stället för av sina karaktärer. Han tar upp det klassiska exemplet med skräckfilmen: författaren behöver få karaktärerna ensamma, var och en för sig, för att kunna döda dem. De sitter samlade i ett rum (vilket är det mest logiska, inte sant?) och sedan får någon av dem för sig att hen ensam ska gå till sitt rum. Och blir därmed brutalt dödad. Detta upprepas tills alla är döda. Poängen går ju fram ganska tydligt. Om man är i ett hus där en mördare springer lös, inte sjutton bestämmer man sig för att ensam vandra i väg till sitt sovrum? Nej, det mest logiska (och ren flockdjursinstinkt) är att stanna kvar i rummet tillsammans med de andra tills man gemensamt tar sig därifrån. Att lämna rummet är bara otroligt dumt.

Du har säkert märkt ögonblicket i en bok där karaktärerna plötsligt gör en helt ologisk vändning och bestämmer sig för att storma slottet (när det som de först ville göra var att vända om hem (i helt andra riktningen) och odla majs) med högafflar och spadar. För att göra det ännu mer ologiskt vinner de stormningen och ”råkar” spetsa den onde kungen på en högaffel där han står och lurar bakom en gardin och på så sätt kan de odla majs över hela kontinenten om de så vill. Detta, min vän, är totalt ologiskt. Och likväl förbannat händer det ganska ofta. Jag vet inte om det är mest fantasy-romaner som man ser det tydligt i, men lustigt nog är fantasy-genren den enda jag kommer på just nu.

Vad är då slutledningen? Helt enkelt denna: Om dina karaktärer inte har sina egna små egenheter och svagheter, motiv och tankar, personlighet eller utseende, spelar det ingen roll hur bra din historia är. För dina karaktärer är inte trovärdiga. Och därmed faller hela historien. Blir ologisk. Och ingen läsare – no matter hur lojal – orkar läsa det.

En slö helg

… som ger mig lust att skriva, men ungefär noll energi att göra det. Sur kombination. 

Syrran har varit här tillsammans med en av sina kompisar, så jag har varit typ barnvakt/plånbok åt två 14-åriga tjejer som sprungit runt i Köpenhamn. Mycket shopping (i väldigt dåligt väder), zoo (i fint väder) och mysiga filmkvällar. I fredags lagade vi mat och hade supermys. Lite surt att behöva jobba i morse, men det var ju bara två timmar och tjejerna sov under tiden. När jag kom hem 12:40 hade de fortfarande pyjamas på sig. 😉

Men men. I kväll (typ nu, jag gör allt för att inte börja på det) måste jag städa lägenheten, det är en faslig oordning. Sedan blir det väl att förbereda bloggen för nästa ”Tio fenomenala tips”-inlägg… Och lite skrivande. Om jag orkar. Jag har en scen som jag måste skriva in, har den på telefonen men bara i stycken, måste skriva ut hela innan jag blir galen på den. Annars är det ju redigeringen. Har fem sidor kvar och har lyckats lista ut var den ska passa in, det kommer att bli bra. Men det innebär att jag måste ändra lite i kapitlet efter, så det blir väl egentligen det första som jag borde göra … eller? Äh, det kommer väl i någon ordning. Bara det blir gjort. 🙂

Detaljer – var specifik!

Detta är sjunde inlägget som rör Christian Wåhlanders artikel Tio fenomenala tips till dig som tänker börja skriva en roman!.

Detaljer. Vad skulle våra liv vara utan dem? Det skulle nog vara mycket tråkigare. Och tänk böckerna! Eller filmerna! Att skriva utan detaljer är ganska trist. Fast ibland kan för mycket detaljer inte heller vara bra. Någonstans mittemellan, om det nu finns något sådant, är bäst. För helt ärligt: ibland är det bra med få detaljer. Du vill ju inte veta ALLT om någon. Lite hemligheter får man ju ha. 😉

Men när du läser en bok/ser en film/pjäs/opera/tavla är det just i detaljerna som all informationen finns. Någon sa till mig en gång att skönheten ligger i detaljerna, och kanske hade hen rätt. (Det var säkert en lärare på gymnasiet …) För när du läser eller ser något plockar din hjärna upp information och bildar en bild åt dig. Ju mer detaljer, desto bättre bild blir det. Annars blir det lätt så här:

När du skriver en berättelse är det ju din bild som ska förmedlas. Om din huvudperson är en kort kille med långt brunt hår och blå ögon är det ju det som ska fram. Att han kallas Krille är också en detalj. Om han dessutom är en fegis som hellre gömmer sig bakom andra än står upp för sig själv, har komplex för sin längd och aldrig har haft en flickvän, då är det ju det som läsaren ska få veta. Använd dina sinnen! Hur skulle du själv beskriva honom för en kompis? Tänk att det här är en person som du har känt ett tag och nu ska du berätta om honom för en kompis. Du säger ju det du vet. Att han kallas Krille, är feg, kort, och att du misstänker att han aldrig har haft en flickvän. (Ja, jag vet – en generalisering, som vi ska undvika – men tänk på det! Det är en detalj som du kanske inte hade sagt annars.) Men nu lämnar vi stackars Krille i fred ett tag. Han är kanske jättesnäll när man lär känna honom.

Djävulen sitter i detaljerna, heter det också. Det kan inte bli perfekt. Någonstans kommer du garanterat att skriva att ögonen var blå med grå toner och i nästa kapitel är de där ögonen blå men med gröna toner. Men ju fler detaljer du har med, desto mer levande blir din text. Du ger läsaren en inblick i den bilden som du har haft när du skrev: Måndagen var kall och blåsig, gråmulen med enstaka regnskurar, men tisdagen var varm, vindstilla och krävde solglasögon. Vi hade inte vetat detta, såvida inte karaktären hade sprungit runt med paraply hela måndagen och fått kasta det i en papperskorg när det vände sig ut och in, eller att tisdagen var solig om inte karaktären fått leta fram sina solglasögon ur en låda i hallen.

Detaljer ger dessutom dig en ”ny” bild av dina karaktärer. Du kanske inser att den där frisyren som Krille har döljer en begynnande flint. Att Krille kanske är fyrtiofem, inte kanske tjugo eller tjugofem som du trodde först. Det var en intressant vändning.  🙂

Så, vart är det här långa inlägget på väg? Tja, som du kanske har insett är jag på jakt efter detaljerna. Berätta med så många detaljer som du kan, men lämna lite till läsaren att komma på. Det finns ju en anledning till varför folk när de ser en filmatisering säger: ”Men han ser inte alls ut som jag föreställde mig!”

Om det sen är att föredra är en annan femma. 😉

Gestalta!

Detta är sjätte inlägget som rör Christian Wåhlanders artikel Tio fenomenala tips till dig som tänker börja skriva en roman!. Citatet nedan är hämtat ur artikeln:

Ett vanligt bekymmer är att berättelsen inte ens kommer ur sängen på morgonen. Aktören som ligger där har så mycket tankar och känslor som beskrivs… men tänk filmiskt en liten stund. Låtsas att det är en stumfilm, och att berättaren avlidit –hur kan du gestalta det du vill säga?

Det säger så mycket, det där lilla stycket. Det här är ett problem som många lider av, speciellt jag. Det är ju så enkelt att låta huvudpersonen ligga och fundera på vad som har hänt, kanske gör man någon återblick och fördriver ytterligare några rader på det. Under tiden ligger huvudpersonen i sängen och resten av historien ligger (beroende på hur man ser det) antingen stilla där med hen eller fortsätter utan hen.

Många författare tänker filmiskt. De ser en scen spelas upp i huvudet och får bråttom att få ner så många detaljer som möjligt innan bilden försvinner. Andra författare får en bild som de sedan får utforska i lugn och ro. Jag är någonstans mitt emellan. Ibland kommer en scen som rullar, ibland en bild. Ibland är det bara en mening som flyter omkring i universum tills jag har skrivit ner det som är runt den. Då brukar den lugna ner sig.

Jag tänker på något som hände mig i veckan. Jag satt utanför receptionen på skolan, försökte fördriva några minuter. In genom svängdörrarna kommer en man i fyrtio-femtioårsåldern som går fram till receptionisten och ber om att få låna en toalett. Hon vägrar och skickar iväg mannen till de offentliga toaletterna på andra sidan vägen. Mannen blir arg och muttrar något. Till saken hör att mannen såg ovårdad ut, verkade lätt alkoholiserad.

Naturligtvis är det här bara ett antagande, men tänk över det en stund. Vem var mannen? Varför travar han in på en musikhögskola av alla ställen? Varför vägrade receptionisten? Plötsligt finns det fler frågor än svar och runt detta kan man börja spinna en historia. Det behöver inte vara just om den här mannen, kanske är det om den där hunden som du har sett flera gånger utanför ICA. Kanske den unga killen utanför gymnasieskolan som röker en cigarett. Eller tjejen med slöja.

Vi har alla en historia inom oss. Du ser en, jag ser en annan. Gestalta det DU ser. Tänk i bilder. För som klyschan låter: en bild säger mer än tusen ord.

Att få det på pränt är viktigare än att få det rätt

Det här är femte inlägget som rör Christian Wåhlanders artikel Tio fenomenala tips för dig som tänker börja skriva en roman!.

Precis som rubriken säger. Gör så.

Oj, det här skulle kunna bli det kortaste inlägget någonsin. Nej, men skämt åsido. Det är ju det som det hela rör sig om. Att få det på pränt är viktigare än att få det rätt. Om din karaktär ska från A till B måste det hända något. Du kanske har fått in karaktären i duschen av någon anledning. Vad är nästa steg? Tja, själv skulle jag nog börja med att få ut hen ur duschen. Underligt exempel, kanske, men du måste ju få historien framåt. Och om din huvudperson är i duschen i 400 sidor skulle nog inte ens din gamla faster läsa det. (Ledsen, faster, men så är det.)

Det handlar ju faktiskt om att komma framåt i berättelsen. Det behöver inte vara bra. Inte ens acceptabelt dåligt. Det kan vara uruselt, men så länge det på något sätt för historien framåt är det okej. Och du kan ju stryka den där scenen som fick huvudpersonen in i duschen senare. Eller skriva om den. Kanske spelar duschen en viktig roll? Är huvudpersonen överdrivet renlig av sig? Titta, helt plötsligt kom det en hel ny sida av huvudpersonen fram. Seek, and you shall find. 🙂

Själv ska jag börja praktisera det här mer själv. Det är mycket enklare att redigera något som finns än vice versa.

Det fullständigt perfekta är inte och har aldrig varit möjligt

Det här är det fjärde inlägget som rör Christan Wåhlanders artikel Tio fenomenala tips till dig som tänker börja skriva en roman!. Det här tipset är nog ett av de få där jag inte håller med Christian. Väldigt intressant, och det säger väl mer om mitt sätt att skriva än om hans. 😉 Fortfarande bra tips, dock.

Vi tar det från början.

1. Din bok kommer aldrig att vara perfekt. Där finns alltid något fel någonstans, och det är omöjligt att göra allt rätt. (Låter helt rätt i mina öron. Visst ska man vara petig, men det är omöjligt att få ett prosaverk på över 300 sidor att vara exakt rätt.)
2. Om du är missnöjd har du två valmöjligheter: Du kan antingen radera och börja om från början, eller så låter du det stå (det fixar du i redigeringen). (Detta låter också helt rätt. Valmöjligheter gillar vi!)
3. Ett tips är att innan du ens börjar skrivpasset går tillbaka och läser det som du har skrivit de senaste 3-4 dagarna. På så sätt hittar du lättare in i rytmen som du har haft tidigare och berättelsen blir mycket mer sammanhållen.

Ja – där kom det. Punkt 3 är där vi skiljer oss åt. Jag säger inte att något sätt är bättre än det andra, så länge du fortsätter skriva. Så fort du sitter och stirrar på en tom sida är något fel i processen. Men att läsa igenom det jag skrivit de senaste fyra dagarna för att komma in i rytmen igen … Kalla mig lat, men nej, det gör jag inte. Jag tittar eventuellt på sista sidan, på sista meningen, för att påminna mig själv om hur vi slutade, men även det sker sällan. Eftersom jag är typen som skuttar fram och tillbaka skulle de senaste dagarnas skrivande bara göra mig förvirrad. Va, är de redan där? Men i scenen innan hade hen ju inte ens packat resväskan? Och så vidare.

Men visst. Det fungerar säkert utmärkt för vissa, och för vissa inte. Jag tillhör – bevisligen – den sista kategorin. Och det säger ju mer om mig än alla andra. 😉

Hellre en dåligt skriven sida än ingen alls

Det här är tredje inlägget som rör Christan Wåhlanders artikel Tio fenomenala tips till dig som tänker börja skriva en roman!. Det första, ”Skriv sånt du själv vill läsa”, kan du läsa här, och det andra, ”Du måste tycka om innehållet i din berättelse”, kan du läsa här.

Det finns en tid då jag skulle säga att rubriken är rent skitsnack. Vadå, hellre en dåligt skriven sidan än ingen alls? Det är ju slöseri med tid. Varför inte bara skriva en bra sida redan från början? Om det nu tar lite längre tid, så vadå? Du slipper ju i alla fall att redigera, och det är ju dötrist.

Det är tur att man mognar som människa. I dag inser jag hur sann rubriken är. Det är bättre att ha en skriven sida, hur dålig den än är, än ingen alls. För vad är fördelen med en skriven sida? Jo, den kan redigeras. Men en tom sida kan man inte göra något med. Inte ens ändra stavfel på.

Ska jag vara ärlig har jag producerat många fler dåligt skrivna sidor än vad jag någonsin har producerat bra. Det bara är så. Det kvittar hur bra texten på din sida än är, där finns alltid plats till förbättring. Naturligtvis med måtta, men ändå. Av allt du skriver är kanske 5-10% (och nu är jag snäll!) som är bra. Av dessa 5-10% är det kanske 1 eller 2 % som är så fantastiska att de inte behöver ändras på.

Jag vet inte vad ni tycker, men är inte redigeringen en bit av vägen till mål? Tidigare tyckte jag att redigering var supertrist och ganska onödigt, för jag redigerade ju liksom på vägen. Men efter arbetet med 4an har jag insett hur nödvändigt det är, på allt egentligen. Allt du gör kan du göra bättre. Det finns säkert ett bättre sätt att skriva den där meningen på. Eller att få fram den där röda linjen i berättelsen på. Eller att beskriva din huvudperson på. Men allt det där spelar ju egentligen ingen roll om du inte har något att redigera. Om du inte skriver kommer du ju aldrig att få den där meningen att kämpa med. Eller den där röda linjen. Eller huvudpersonen som får dig att slita håret av dig i ren frustration. Men om du skriver får du allt det där. (Vem har sagt att skrivande kommer gratis? Man borde egentligen sälja Rogaine till alla författare.)

Det finns ju en viss tillfredsställelse med att se den där högen med skrivna sidor växa, vare sig det är på datorn eller i fysiska papper på skrivbordet. Att veta att du har skrivit 100, 1 000, 10 000 eller 100 000 ord kan ge en skjuts i vardagen. Men om du aldrig skriver en sida utan låter den vara tom, kommer du att sluta skriva på projektet efter ett tag. Din berättelse behöver ord för att komma framåt. Om målet sen är 1 000 eller 100 000 ord är en annan sak.

May the force be with you. 😉

Du måste tycka om innehållet i din berättelse

Det här är andra inlägget i mitt försök att svara på Christans Wåhlanders utmärkta artikel Tio fenomenala tips till dig som tänker börja skriva en roman!.

I går handlade om att du bör skriva sånt som du själv vill läsa. I dag handlar det om något som verkar så självklart att det känns underligt att ta upp, men det är just det som gör att vi måste prata om det: Du måste tycka om innehållet i din berättelse.

Som det konstaterades i går, så lägger vi otroligt mycket tid på att skriva våra historier. Ibland ett år, ibland fem, inte sällan tio. Jag har en historia (1an) som jag påbörjade 2007. Den är, fem år senare, fortfarande lika aktuell i både tema och handlingar, och det är en av anledningarna till att jag fortfarande kan arbeta med den. Det händer hela tiden något nytt. Hade det inte gjort det, hade jag nog lagt av för länge sedan. (Manuset hade i alla fall inte blivit 250.00 ord långt.)

För hur många gånger (framför allt i skolan) har jag inte skrivit noveller som har varit helt meningslösa? Hur många gånger har jag inte tvingat fram noveller på tre sidor (verkligen tvingat fram) när jag kan skriva tio-tjugo sidor för att historien bara flyter fram? De tillfällen när man tittar upp på klockan, timmar senare, och upptäcker att det har blivit mörkt utanför. Fast oftast, i de fall när jag inte tycker om berättelsen, sitter jag och tittar på youtube-klipp, tittar på när mörkret faller, stirrar på en tom datorskärm eller läser en bok i stället.

Svaret? Jag måste tycka om innehållet i min berättelse för att kunna skriva ett enda ord. Om jag inte tycker om innehållet (eller om det känns krystat, vilket är en helt annan femma) står det helt enkelt stilla. Både i huvudet och i fingrarna.

En annan vinkel på det hela är att man kan tycka om innehållet när man startar. Men om man ett tag senare (om det är en månad, ett år eller fem år senare) börjar tycka att det är ganska trist, det här, och lägger av mitt i manuset – kanske i första utkastet, till och med – då är det ju supertrist! För det blir ju så ibland. Man tröttnar på historien, tappar intresse för vad som ska hända med det där kärleksparet eller med det där drakägget som du har smugit in i en garderob på Lindgatan 4b i Göteborg. Och när inte ens drakägget i garderoben är intressant längre … då är det en ganska trist historia du har. Vem vet, världen kanske går miste om nästa stora Shakespeare om du inte avslutar den där boken. (Jag är nyfiken på vad som händer med drakägget!) Fast å andra sidan, om du inte ens orkar skriva klart den för att inte ens du tycker att historien är intressant nog, då är det nog inte nästa Shakespeare som du är.

Med andra ord är det ganska bra att tycka om det du skriver. I alla fall om du inte vill tröttna halvvägs genom första utkastet. Och det vore ju trist.

Skriv sånt du själv vill läsa

I några av mina följande inlägg kommer jag att följa upp artikeln ”Tio fenomenala tips till dig som tänker börja skriva en roman!” av Christian Wåhlander, som jag länkade till i går.

Dagens inlägg handlar om ”Skriv sånt du själv vill läsa”. I sin artikel (där det här påståendet är det första av tio tips) säger Wåhlander att eftersom man ska umgås med sin historia i drygt ett år och ca 100.000 ord, kan det vara bra om det är en historia man trivs med. Att man inte skriver en deckare om man avskyr deckare. Att storyn inte handlar om tåg om man hatar tåg. Osv.

Det är en ganska viktig sak, det där, tycker jag. Inte bara det att du ska umgås med din historia i ganska lång tid, men för att om du inte tycker om det som du ska skriva, vem ska då läsa det? Ingen vill läsa något som man har tvingat fram. Om du som skriver tycker att det är tråkigt, gör läsaren det också.

Jag har under årens lopp sprungit fram och tillbaka i det där träsket. När det som du vill skriva inte sammanfaller med vad du läser – eller vice versa. Ett tag när jag bara läste fantasy ville jag själv skriva det (och fann att jag var ganska dålig på det, men det kan man ju ändra på om man verkligen lägger manken till) och skrev det. Ganska snabbt tröttnade jag på att skriva fantasy men fortsatte att läsa genren. Sedan hamnade jag i deckargenren, som jag överhuvudtaget aldrig har skrivit i. Vill inte heller. Har inte fantasin till det.

Sedan, för några år sedan, hamnade jag i ungdomslitteraturen. Eftersom jag själv är 23 år har jag passerat stadiet för ungdomslitteratur (eller i alla fall kommit till det stadiet där folk börjar titta underligt på dig när du går på barnavdelningen på biblioteken – vilket stör mig otroligt, för ungdomsromaner är inte barnlitteratur, och så var det sagt) och hamnat i en mellanvärld. En mellanvärld där deckare är tråkiga, där ungdomslitteratur egentligen är perfekt att skriva men lite underlig att läsa, där fantasy liksom inte faller in under någon av kategorierna och där böcker överhuvudtaget (utom möjligtvis historiska romaner) är svåra att läsa. Jag hamnar allt oftare i Murakami- och biografiträsket än i ungdomsträsket.

Så varför: skriv det som du själv vill läsa? Jag vill inte läsa något speciellt, men vill skriva ungdoms. (Nu är det här en medveten parallell till det som Wåhlander egentligen menar, vilket är att man ska skriva det man själv är intresserad av att läsa, eg. saker som intresserar dig.) Tja, för egen del kan jag inte svara på det, men jag vet en sak.

Det är bättre roligare att skriva om du är intresserad av det du skriver.  

Därmed inte sagt att det är enkelt.