10 år senare

För precis tio år sen i dag registrerade jag mig för att vara med i NaNoWriMo för första gången. Samma kväll, 19 oktober, började jag fila på en idé som senare skulle bli min ungdomsserie, Och sedan föll regnet.

Jag började skriva och skrev under november 2007 ca 50 000 ord på den första boken. Under de kommande tre åren skrev jag på den långa berättelsen. I maj 2010 blev jag klar, 150 000 ord senare. Trodde jag. Så snart jag hade skickat in boken till en skrivtävling (där jag kom tvåa) började jag skissa på en bok som utspelade sig före den ursprungliga berättelsen, som en slags prolog. Den blev snabbt skriven under ett nytt NaNoWriMo (2010) och landade på 100 000 ord. Och sen igen, ett par år senare, blev det till två nya böcker, som utspelade sig efter den ursprungliga berättelsen. Också dem på vardera 100 000 ord.

Jag har i omgångar skrivit om den här serien här på bloggen. Det blev alltså totalt fem böcker, som utspelar sig under en period på tio år, 2006 fram till 2016. Nästan en halv miljon ord.

Problemet är att den behöver redigeras. Göras om, skrivas om. Historien är fortfarande bra, men den behöver stakas upp och rensas. Det känns som ett ofärdigt husbygge, framför allt eftersom jag allra helst skulle vilja ge ut berättelsen, antingen via förlag eller egenutgivning.

Nu närmar vi oss NaNoWriMo igen. Kanske är det dags att skissa upp berättelsen från början och helt enkelt börja skriva om från ett tomt papper? Om det så ska ta tio år till ska berättelsen någon gång komma ut som bok, det lovar jag!

Har ni ofärdiga manus i byrålådan? Eller tillhör ni den skaran som lyckas bli färdiga och utgivna?

Skrivbordssaknad

Jag är inte på bokmässan i år heller, vilket är en stor sorg för mig, men ibland är det helt enkelt ekonomin och jobbet som styr. Jag har inte plats i mina bokhyllor för fler böcker egentligen … Hoppas att alla ni som är där har roligt och till er andra: det blir vår tur en annan gång!

Så nu sitter jag och tittar på IKEAs hemsida i stället. Jag har inget skrivbord i min lägenhet, bara ett soffbord och ett matbord, och det fungerar inte riktigt. Det är så lätt att sätta undan datorn och göra annat. Just nu vill jag bara hitta tillbaka till mitt skrivande, och det kräver en vettig plats att göra det på. Jag funderar på ett som nedan:

Det är från serien Vittsjö, och är 100 cm långt, 37 cm brett och 75 cm högt. Finns också i vitt/glas, men jag gillar det mörka! Det skulle inte vara så massivt i min lilla tvåa, och det skulle stå mot balkongfönstret, vilket för att ljusinsläppet fortfarande skulle vara lika stort. För bara 399 kr känns det som en ganska bra idé. Jag skulle inte behöva köpa någon lampa eller stol, för det har jag redan.

Åh, det är svårt! Men jag vill ha ett skrivbord igen, det har jag inte haft på flera år. Och tanken på att ha någonstans att skriva känns helt underbart! Vad jag ska skriva vet jag redan. Det behöver bara en omstrukturering så är det redo för att skrivas. Det är dags att börja om från början. Jag vill berätta Tess och Tristans historia, men just nu är den inte riktigt klar i sina riktningar.

Hur gör ni? Har ni ett skrivbord eller sitter ni på andra ställen?

Kreativitet

En förkylning brukar göra mig ordentligt seg i huvudet. Den här gången tycks den öka inte bara min effektivitet när det gäller praktiska göromål men också min kreativitet. Sent igår kväll började jag läsa igenom den sista delen av min ungdomsserie (vars manus aldrig tycks komma framåt!). Det som slog mig var att även om grunden var bra fanns där en massa saker som inte stämde, en hel del saker som bara inte behövde bara där. Jag insåg att problemet – det största, i alla fall – ligger i tidslinjen, och i hur den första delen av serien utspelar sig.

I dag satte jag mig ner och försökte reda ut det. Det var svårt, men jag tror att jag har lyckats få ordning på det. I alla fall har jag en 1300 ord lång storyline som säger att jag kanske har lyckats. 😉

Den stora utmaningen den här vändan av grundmanuset är att försöka rensa ut så mycket fluff som möjligt och försöka hitta karaktärernas röster lite tydligare. Det har alltid varit ett av mina problem.

Otroligt skönt om jag kan få ordning på det här nu! Jag tycker nämligen om historien jättemycket och tycker att den förtjänar ett försök. I alla fall att få komma till ett förlag en enda gång.

 

I hereby dub you ”Main Character”

Det där med att skriva romaner är alltså riktigt svårt. Jag har inte skrivit på jättelänge, och nu har det liksom tagit stopp i maskin. Framför allt eftersom jag inte orkar skriva på dator, och jag inte riktigt vet om jag ska skriva i jag-form eller tredje person. Dessutom har jag lite svårt med hur många huvudpersoner jag ska ha.

Jag skriver på en ungdomsserie. Än så länge fem böcker, men jag funderar på att skriva om dem så att de kanske blir en trilogi eller en kvartett. Det finns mycket ”fluff” i böckerna, alltså onödiga scener, så allt sånt ska väck. Till saken hör att jag länge har velat skriva om allt och kanske byta från tredje person presens till jag-form presens. Men det skulle innebära ett problem i bok nr 2 och framåt, när boken går från att ha en huvudperson och en mycket viktig bifigur till att ha två-tre huvudpersoner. Hjälp!

Kan man skriva en serie där man i varje bok introducerar ett nytt ”jag” om jaget har funnits med som bifigur innan? Kan man skriva en bok där man först efter x antal kapitel introducerar ett nytt ”jag” som huvudperson 1 har nämnt som bifigur tidigare? Kan man skriva en bok i första person present utan att det låter urtöntigt?

Kort sagt: HJÄLP!

#blogg100 inlägg 12

 

Var försiktig med vad du önskar dig

Igår, efter en väldigt kort arbetsdag, stod jag ut med hällregnet när jag köpte tulpaner på hemvägen. Jag hade förberett mig på lite mys, så det blev ansiktsmask, levande ljus, färggranna tulpaner, ett glas vitt vin och Sex and the City på dvd medan jag då och då kastade ett öga i min not till Verdis Requiem som jag ska instudera (eller snarare återinstudera). Jag kände mig lite mör i kroppen och hade lite ont i halsen. Tidigare på dagen hade jag skämtsamt sagt att ”nu passar det att bli sjuk, så jag kanske borde bli förkyld?” och halvt om halvt menat det.

Och visst. I morse vaknade jag förkyld. Ont i halsen, täppt i näsan och trött. Så det blir en hemmadag i hopp om att förkylningen försvinner snabbt av sig själv. Jag fick ställa in en fika med en väninna, men hon smsade tillbaka att jag skulle se Top Gear och kurera mig. Älskar när ens vänner känner en alldeles för bra. 😉

Så det blir disk, vattning av blommor, läsning av böcker, tidningar, kanske lite glass (om jag orkar släpa mig ner till affären och köpa nån), kaffe, måla naglarna chockrosa för att få lite ljus i vardagen och – om jag kan komma över min skrivkramp – skriva lite! 😀 Tristan & Tess lockar …

EDIT: Det blev Sex and the City för hela slanten. Sushi. Chockrosa naglar och tånaglar. Några tidningar. Kaffe. Ipren. Jag har inget emot att ha ont i halsen, men täppt näsa stör mig något otroligt eftersom hela huvudet stängs av. Det mest avancerade jag har gjort idag var att läsa två kapitel i Stöld av babian.

Februari, drömmerier och arbete

Måndagen den första februari. Februari! Månaden som är gråare än gråast, tristare än trist, och alldeles … alldeles underbar, för att omformulera Disneys Askungen en aning.

Egentligen har jag inte så mycket inplanerat i februari. I dag plockar vi upp en produktion som gick igång 4 januari men som blev satt på paus för två veckor sen pga två nyligen avvecklade konserter på Gamle Scene i Köpenhamn. Det blir nog spännande, men jag måste lära mig en av ariorna innan torsdag. Skam den som ger sig. Premiär 1 mars! Den 20 februari ska jag se Rasmus Seebach med min sköna moder här i Köpenhamn. Det blir en helkväll och en minihelg eftersom jag arbetar hela lördagen och söndag morgon. Men trevligt blir det i alla fall!

Och jag ska försöka läsa lite mer. Har en hel hög med böcker som lockar … Bli bättre på att blogga. Kanske till och med försöka skriva lite. Tror att jag har haft skrivkramp i två år. Det kliar i fingrarna, men hjärnan har arbetat på högtryck fram tills nu så jag ska ta det lugnt och fundera lite på vad jag vill skriva. Det blir i alla fall på min ungdomsserie, men jag tänker skriva om från början och har funderat mer och mer på jag-form … Vad säger ni? Är det märkligt att ha en bok i jag-form om de andra i serien kanske inte blir det? Eller är det enklare att bara skriva han/hon hela tiden (med tanke på att jag har i alla fall tre huvudpersoner)?

Bara några tankar så här en måndagslunch. Nu ska jag snart bylta på mig regnkläderna och ut i regnet. Måste komma ihåg att köpa tulpaner också! Några vackra, ljusrosa tulpaner … 🙂

 

En stillsam torsdagsförmiddag

Det har det minsann varit. Man blir lätt lite trögstartad när man först börjar kl 16 (och antagligen inte behöver jobba förrän 17-ish pga underlig schemaläggning. Så då kan man ju passa på att göra sådant som man inte hinner annars.

Göra stabiliseringsövning för bål och rygg, samt stretcha. Boka tvättid och inse hur patetiskt det ändå är att enda tiden man har till det är nog lördag kväll mellan 18-21 … Köpa en ny ljudbok (äntligen! det blev Tango för vilsna själar av Lucy Dillon) och hitta en svensk översättning av Turn of the Screw (Henry James) som jag måste läsa i studiesyfte. Packa upp och installera skrivaren jag fick i julklapp. Uppdaterat hemsidan samt förnyat domännamnet (titta förresten in på www.saraswietlicki.se). Skickat iväg en stipendieansökan (äntligen!). Mumlat italienska texter i väntan på kaffet. Vädrat ut lägenheten. Läst på om reglerna för försäljning av lägenhet i min förening. (Det ni! Det lurar en hemlighet här, men den är inte officiell ännu …) 😉

Nu ska jag bara hinna med lunch och en snabbdusch innan jag beger mig till jobbet.

Förresten. Jag vet att det här inte är mycket till litterär blogg nuförtiden. Jag läser, men jag har inte tid eller ork till att skriva. Det var med fasa jag insåg att senaste gången jag på allvar skrev något var i november 2013. Det gör lite ont att tänka på det. Men jag tänker att i sommar, då ska jag sätta mig ner och i lugn och ro bena ut hela min ungdomsserie Och sedan föll regnet och se vad jag behöver och inte behöver ha kvar. Och sen ska jag skriva därifrån. Det finns så många lösa trådar och märkliga tidshopp som inte behöver vara där. Och jag vill ha den utgiven någon gång, även om jag bara skulle ge ut den själv i tio exemplar. 😛 Så håll ut, är väl det jag vill säga. Jag lovar att litteraturen och skrivandet är på väg tillbaka!

Puss&kram på er!

Man säger att det blir lättare

… att komma över något/någon om man distraherar sig själv. Så jag gör väl det.

Jag alternerar läsning (Jojo Moyes: Sophies historia) med att lyssna på körfinalen Beethovens nionde symfoni som jag ska framföra om några veckor och med att översätta fransk opera (Poulenc: Dialogues des Carmélites) och att göra planer för morgondagen och att se Men in Black på Netflix. Och dricka te. Massvis med te. Och huvudvärkstabletter, för fy fasen vilken huvudvärk jag har.

Men ibland knackar min skrivvärld på dörren också. Mina föräldrar (där jag är just nu) har just fått ett par nya grannar i radhusområdet där de bor. Grannen har två fotbollstokiga söner i typ 13-14-årsåldern och just nu står en av dem ute på vändplatsen i snålblåst och regn i SHORTS och jacka och övar sig i att dribbla med en fotboll mellan  koner. Med musik i öronen. Min familj berättar att detta händer ganska ofta. Faktum är att jag sent igår kväll såg samma kille stå på vändplatsen och öva sig i att kicka bollen från knä till knä till fot och upp igen iklädd SHORTS och t-shirt. Klockan halv tolv en söndag kväll i mars. I regnet. Jesus.

Vart är jag på väg med detta? Jo, den första jag tänker på är Tristan. Fotbollskillen i min ungdomsserie Och sedan föll regnet. Detta är något som han och Adrian skulle göra. Och det är kul att se någon visa sin passion för något så tydligt. Allt det hårda arbete som ligger bakom. Tummen upp för det!

#blogg100 inlägg 30

Den Stora Redigeringen™ äntligen igång!

Tja, jag vet inte vad som hände. Men en dag blev jag plötsligt intresserad av att redigera igen. Att nörda ner mig fullständigt i ett manus. Att orka ta itu med alla plot holes och faktamissar. Att bena ur den här historien tills den är ordentligt filéad.

2an är första delen i min ungdomsserie Och sedan föll regnet. Jag skrev den mellan 1 november 2010 och 21 juli 2011. Det är andra boken jag skrev i serien (vadå, okronologiskt?) och jag kände att den gick väldigt snabbt att skriva. Men sedan dess har den i stort sett legat i träda. Förra året skickade jag den till Bina, en bloggare som kunde tänka sig att läsa igenom den. Hon läste, och kommenterade. Jisses, vad hon kommenterade! Så mycket bra saker och så många saker att tänka på.

En av sakerna hon pratade om var att storyn började liksom för mycket från början. Att det kunde löna sig att börja mitt i, någonstans. Idéen fastnade i mitt huvud och nu gör jag ett försök att skriva om den. Att verkligen börja någonstans mitt i, där storyn makes sense.

Jag har börjat redigera ett kapitel mitt i, bara för att få upp lusten att redigera. Att börja från början när man inte vet var början är, är väldigt frustrerande. Så nu har jag hittat ett sätt att formulera mig, ett kortare, mer konkret sätt. Jag gillar min ”nya” stil. Kapitlet jag hade valt var ursprungligen 6600 ord. Jag har skurit ner det till 4500, och där finns möjlighet att ta bort ytterligare en del, kanske hundra ord eller så. Att tajta till språket. Det är fortfarande ett långt kapitel, men mer hanterbart.

Jag har då ett annat, angenämt problem. I hela serien finns det tre huvudpersoner (Tristan, hans kompis Adrian och Adrians lillasyster Tess). 2an handlar om Tess, och de andra böckerna i serien handlar lika delar om Tristan, Tess och Adrian, samt en kille som heter Anton.

Är det okej att Tess är den enda som pratar i första boken? Eller ska Tristan, som faktiskt spelar en stor roll i storyn, få prata också? Så att man inte får en chock när han börjar prata i bok två i serien.

Mitt mål är att:

• skriva om hela manuset till att det är bara Tess (kvinnliga huvudpersonen) som pratar (eller vad tror ni?)
• sortera ut vilka röster som tillhör vem
• skriva om berättelsen så att den börjar in medias res, alltså mitt i. Jag tror att jag har den perfekta första meningen, men vi får se. Jag måste först skriva det kapitlet. 😉
• få ordning på alla bipersoners motivation
• få ordning på ”dramaturgivalen”:

Eftersom manuset till 2an är på 96 000 ord ska det ner till ca 70 000-75 000. Normal ”ungdomsromanslängd”. Och om varje kapitel dras ner med ca en tredjedel (4 510 ord / 6 641 ord = 67,911459 %) borde det 75 % av 96 000 ord vara 72 000 ord. Och det är en helt okej längd. Jag vill inte gå under 70k, för det är för kort.

Jag lär behöva skriva nytt, och jag lär behöva skriva om 100 procent av det jag har skrivit. Men det är väl det redigering handlar om? Jag har som mål att ha kommit igenom hela manuset en första vända tills 1 oktober. Det är tre hela månader. Is it doable?

Heck yes!

Den Stora Redigeringen™ har börjat! Följ med på resan!

Och förresten – om någon vill läsa det där kapitlet som krympte med en tredjedel, hojta till. Det vore skönt att veta om jag är på väg åt rätt håll. 😛

Redigeringen på 2an

Jag berättade för ett par inlägg sedan att jag skulle visa er hur redigeringen på 2an, Bara för Terese, ser ut för tillfället. När jag flyttade över mina saker från Köpenhamn till Lund orkade jag inte bära hela manuset (365 sidor) i den stora tunga redigeringspärmen, så jag plockade ut ett av de längsta kapitlen mitt i boken och tänkte att jamen, om jag börjar någonstans mitt i så kanske jag får mer koll på var jag egentligen ska starta, och då kanske det ger sig och jag får fatt i det där språket som jag vill att den här boken ska ha.

Ni hör ju. I stort behov av en spark i baken. Jag har inte helt koll på vart jag vill med det här kapitlet, men om jag får upp redigeringsfarten och lär mig vara lite hårdare i redigeringen kanske det går lättare sen. (Det är många kanske i den här texten, märker ni det? Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske!)

Men! Jag lovade ju att ni skulle få se hur sidorna ser ut, mest för att där är så mycket rödpenna att jag skrattar högt när jag ser det. Så här är några av sidorna.

Här finns inte mycket av ursprungstexten kvar …

Rödpenna, rödpenna, lite faktiskt bläck, rödpenna, rödpenna …. och lite mer rödpenna.

Så. Vad tror ni, är jag för hård? Eller är jag snarare realistisk? Boken är på 365 A4-sidor och kapitlen är alldeles för långa, men med lite jobb kanske den kan bli något.

Bina, som har varit världens mest fantastiska testläsare för drygt ett år sedan, kommenterade med en enda mening på det här kapitlet:

Kapitlet var olidligt långt. Men bra.

Jag lovar, Bina, det kommer att bli kortare. Mycket kortare. Och förhoppningsvis ännu bättre. 🙂

Blogg100 #97: Spark of insanity

Och nej, jag refererar inte till Jeff Dunhams komedishow från 2007, även om jag rekommenderar att ni ser den. Jag talar om skrivandet.

För några dagar sen när jag var på väg hem från skolan på cykeln fick jag en snilleblixt. (Vi kallar det i alla fall det, såhär i starten.) Det var hur jag skulle få 2an, Bara för Terese, att komma igång i redigeringsprocessen. För något år sedan kom jag ju ett litet stycke i redigeringen, och sedan gav jag upp. Nu har jag en vag idé om hur jag ska skriva om manuset så att det blir bättre.

Så, här kommer min fråga: Hur viktigt är det att man börjar in medias res i ett manus?

In medias res betyder ”i händelsernas mitt” och är ett berättargrepp som innebär att man börjar mitt i berättelsen och inte tar det från början. Problemet med både första och andra boken i min ungdomsserie Och sedan föll regnet är att manusen börjar från början. Jag har inte lyckats komma på hur jag ska göra, det är därför det har blivit så. Och för att jag har lärt känna berättelse lite pö om pö allteftersom jag har skrivit den.

Men nu får jag ta mig i kragen och börja redigera. Jag blir, mitt i glädjen, lite småbitter när jag ser hur alla duktiga människor debuterar och släpper både sin andra och tredje bok. Jag vill ju också debutera någon gång. 🙂

En liten upputsning

Jag har gett min andra blogg en liten upputsning så här på vårkanten. Det är bloggen till Och sedan föll regnet, min new-adult serie. Ta en titt här!

Det är bloggen/hemsidan som handlar uteslutande om Tess & Tristan och deras vänner. Den här bloggen är ju lite mer spridd. 😉