10 år senare

För precis tio år sen i dag registrerade jag mig för att vara med i NaNoWriMo för första gången. Samma kväll, 19 oktober, började jag fila på en idé som senare skulle bli min ungdomsserie, Och sedan föll regnet.

Jag började skriva och skrev under november 2007 ca 50 000 ord på den första boken. Under de kommande tre åren skrev jag på den långa berättelsen. I maj 2010 blev jag klar, 150 000 ord senare. Trodde jag. Så snart jag hade skickat in boken till en skrivtävling (där jag kom tvåa) började jag skissa på en bok som utspelade sig före den ursprungliga berättelsen, som en slags prolog. Den blev snabbt skriven under ett nytt NaNoWriMo (2010) och landade på 100 000 ord. Och sen igen, ett par år senare, blev det till två nya böcker, som utspelade sig efter den ursprungliga berättelsen. Också dem på vardera 100 000 ord.

Jag har i omgångar skrivit om den här serien här på bloggen. Det blev alltså totalt fem böcker, som utspelar sig under en period på tio år, 2006 fram till 2016. Nästan en halv miljon ord.

Problemet är att den behöver redigeras. Göras om, skrivas om. Historien är fortfarande bra, men den behöver stakas upp och rensas. Det känns som ett ofärdigt husbygge, framför allt eftersom jag allra helst skulle vilja ge ut berättelsen, antingen via förlag eller egenutgivning.

Nu närmar vi oss NaNoWriMo igen. Kanske är det dags att skissa upp berättelsen från början och helt enkelt börja skriva om från ett tomt papper? Om det så ska ta tio år till ska berättelsen någon gång komma ut som bok, det lovar jag!

Har ni ofärdiga manus i byrålådan? Eller tillhör ni den skaran som lyckas bli färdiga och utgivna?

En smakebit på søndag: Kraften

Vädret till trots (stundtals åska och ösregn) har stora delar av familjen åkt till Den stora trädgårdsfesten på Sofiero utanför Helsingborg och myst. Vi kom hem med ett flätat pilträd, ost, lite smycken, ett svart fårskinn och med ungefär hundra bilder på dahlior i olika färger. Mycket trevligt!

Igår var jag på dubbelrelease för Mari och Stefan Åberg, som båda två har utkommit med varsin ny bok. Mer om det senare, men det var jättetrevligt och som vanligt blir jag sporrad till att själv jobba vidare med mitt manus! Jag har ett block med mig överallt och skriver hela tiden ner nya saker om mina karaktärer, och har jag inte blocket med mig hamnar det i telefonen. Väldigt praktiskt och kul!

Jag köpte tre böcker på rea i fredags (3 för 100 kr!) som belöning för att jag har nått mitt läsmål för i år och fick därför tag i hela Shatter me-serien av Tahereh Mafi på svenska! Jag har inte läst ut den än, men nu kan jag lämna tillbaka biblioteksböckerna och läsa dem i lugn och ro. 🙂 Omslagen är lite underliga, tycker jag, jag som älskar de engelska omslagen … Ganska mörka och inte alls lika vackra. Men för 100 kr är jag villig att låta det passera. 😉

Söndag innebär ju att det är dags för en smakbit, och denna söndag läser jag sista delen i Siri Pettersens trilogi Korpringarna, och den heter Kraften. Om ni inte har läst serien (Odinsbarn, Röta, Kraften) så tycker jag att ni ska unna er det. Den är väldigt bra.

Som vanligt hittar ni fler smakbitar hos Flukten fra virkeligheten. Enda regeln är inga spoilers!

Smakbiten kommer från sida 128:

Stormen rasade. Snön från glaciären piskade mot fönstret med ojämna mellanrum. Det var omöjligt att sova.

Hirka stirrade upp i taket. Såg sin egen spegelbild i den polerade stenen. Allt var svart. Taket. Täcket. Kudden. Sängkorgen i sina rep. Det enda som bröt av var hennes hud. Och det röda håret som flöt ut över kudden. Det går ut som om hon var på väg att drunkna i ett oändligt, svart hav.

Om hon drunknade skulle hon åtminstone slippa gå upp nästa dag. Slippa möta Hods hus.

 

Nu ska jag se nyheterna och sen skriva lite! 🙂

Brister

Det viktigaste när man skriver relationsböcker (oavsett för vilken åldersgrupp) är karaktärerna. Det betyder att man ju måste veta det mesta om sina karaktärer för att kunna skriva relationerna mellan dem. 

Så här ikväll har jag suttit och skrivit ner i punktform allt om en av de manliga huvudpersonerna. Jag har skrivit om honom i nio år och han kan fortfarande överraska! ❤️✍

Men det viktigaste i en karaktär måste ju vara hens brister. Utan dem blir en människa platt, endimensionell. Det roliga är att hitta sakerna som gör en person speciell. Jag har redan kommit en bra bit på vägen, men jag behöver lite hjälp. 

Så – vilka brister tycker ni är intressanta? 😘

Kreativitet

En förkylning brukar göra mig ordentligt seg i huvudet. Den här gången tycks den öka inte bara min effektivitet när det gäller praktiska göromål men också min kreativitet. Sent igår kväll började jag läsa igenom den sista delen av min ungdomsserie (vars manus aldrig tycks komma framåt!). Det som slog mig var att även om grunden var bra fanns där en massa saker som inte stämde, en hel del saker som bara inte behövde bara där. Jag insåg att problemet – det största, i alla fall – ligger i tidslinjen, och i hur den första delen av serien utspelar sig.

I dag satte jag mig ner och försökte reda ut det. Det var svårt, men jag tror att jag har lyckats få ordning på det. I alla fall har jag en 1300 ord lång storyline som säger att jag kanske har lyckats. 😉

Den stora utmaningen den här vändan av grundmanuset är att försöka rensa ut så mycket fluff som möjligt och försöka hitta karaktärernas röster lite tydligare. Det har alltid varit ett av mina problem.

Otroligt skönt om jag kan få ordning på det här nu! Jag tycker nämligen om historien jättemycket och tycker att den förtjänar ett försök. I alla fall att få komma till ett förlag en enda gång.

 

I hereby dub you ”Main Character”

Det där med att skriva romaner är alltså riktigt svårt. Jag har inte skrivit på jättelänge, och nu har det liksom tagit stopp i maskin. Framför allt eftersom jag inte orkar skriva på dator, och jag inte riktigt vet om jag ska skriva i jag-form eller tredje person. Dessutom har jag lite svårt med hur många huvudpersoner jag ska ha.

Jag skriver på en ungdomsserie. Än så länge fem böcker, men jag funderar på att skriva om dem så att de kanske blir en trilogi eller en kvartett. Det finns mycket ”fluff” i böckerna, alltså onödiga scener, så allt sånt ska väck. Till saken hör att jag länge har velat skriva om allt och kanske byta från tredje person presens till jag-form presens. Men det skulle innebära ett problem i bok nr 2 och framåt, när boken går från att ha en huvudperson och en mycket viktig bifigur till att ha två-tre huvudpersoner. Hjälp!

Kan man skriva en serie där man i varje bok introducerar ett nytt ”jag” om jaget har funnits med som bifigur innan? Kan man skriva en bok där man först efter x antal kapitel introducerar ett nytt ”jag” som huvudperson 1 har nämnt som bifigur tidigare? Kan man skriva en bok i första person present utan att det låter urtöntigt?

Kort sagt: HJÄLP!

#blogg100 inlägg 12

 

Grattis bloggen! … och lite annat

För ett par dagar sedan var det sex år sedan jag registrerade den här bloggen. Att det sen är lite mer än tre år som bloggen har varit aktiv i någon större grad är ju en helt annan sak … 😛 Men grattis bloggen! Kan lätt säga att bloggen har fått mig att skriva mer om många olika saker och jag har onekligen fått öppnat upp mitt läsande för nya ämnen, författare och böcker. Det tackar jag för!

Men hej och välkommen tillbaka till den här bloggen som har varit lite sommartrött den senaste månaden. Det beror på att jag dels var i desperat behov av sommarlov  och behövde öva inför masterclassen i Frankrike (se föregående inlägg). Men ni, kära läsare, har varit trogna trots att jag inte skrivit och jag har ibland fått högre läsarsiffror än när jag brukar skriva. Är det ett tecken på att jag ska sluta skriva? 😉

Hur som haver, med masterclass överstökad och en veckas välsignad semester avklarad har jag återigen tagit tag i övande, skrivande och läsande. I dagarna kommer tre minirecensioner, en uppdatering på sommarutmaningen 2014 so far och lite funderingar kring Tre på tre-utmaningen som kickar igång i september. Sedan får jag väl ta tag i redigeringen av 2an igen, den gick i dvala i början av juli och har inte riktigt kommit igång sen dess.

Men jag måste berätta en annan glad nyhet. 19-årige lillebrorsan (som tog studenten i juni) sökte och kom in (!) på ekonomie kandidat-programmet på Lunds universitet. 5 000 sökande, 350 antagna. Och brorsan är en av dem. Så sjukt stolt storasyster jag är!!!!!!! Så de närmaste fem åren kommer han att sitta med matematiska uträkningar och diagram på samhällsekonomi medan hans storasyster sitter med näsan i ryska, tyska och italienska operapartitur och lillasystern fotograferar, gör filmer och skapar house-musik.

Vi är en underlig syskonskara, det kan man ju lugnt konstatera.

Den Stora Redigeringen™ äntligen igång!

Tja, jag vet inte vad som hände. Men en dag blev jag plötsligt intresserad av att redigera igen. Att nörda ner mig fullständigt i ett manus. Att orka ta itu med alla plot holes och faktamissar. Att bena ur den här historien tills den är ordentligt filéad.

2an är första delen i min ungdomsserie Och sedan föll regnet. Jag skrev den mellan 1 november 2010 och 21 juli 2011. Det är andra boken jag skrev i serien (vadå, okronologiskt?) och jag kände att den gick väldigt snabbt att skriva. Men sedan dess har den i stort sett legat i träda. Förra året skickade jag den till Bina, en bloggare som kunde tänka sig att läsa igenom den. Hon läste, och kommenterade. Jisses, vad hon kommenterade! Så mycket bra saker och så många saker att tänka på.

En av sakerna hon pratade om var att storyn började liksom för mycket från början. Att det kunde löna sig att börja mitt i, någonstans. Idéen fastnade i mitt huvud och nu gör jag ett försök att skriva om den. Att verkligen börja någonstans mitt i, där storyn makes sense.

Jag har börjat redigera ett kapitel mitt i, bara för att få upp lusten att redigera. Att börja från början när man inte vet var början är, är väldigt frustrerande. Så nu har jag hittat ett sätt att formulera mig, ett kortare, mer konkret sätt. Jag gillar min ”nya” stil. Kapitlet jag hade valt var ursprungligen 6600 ord. Jag har skurit ner det till 4500, och där finns möjlighet att ta bort ytterligare en del, kanske hundra ord eller så. Att tajta till språket. Det är fortfarande ett långt kapitel, men mer hanterbart.

Jag har då ett annat, angenämt problem. I hela serien finns det tre huvudpersoner (Tristan, hans kompis Adrian och Adrians lillasyster Tess). 2an handlar om Tess, och de andra böckerna i serien handlar lika delar om Tristan, Tess och Adrian, samt en kille som heter Anton.

Är det okej att Tess är den enda som pratar i första boken? Eller ska Tristan, som faktiskt spelar en stor roll i storyn, få prata också? Så att man inte får en chock när han börjar prata i bok två i serien.

Mitt mål är att:

• skriva om hela manuset till att det är bara Tess (kvinnliga huvudpersonen) som pratar (eller vad tror ni?)
• sortera ut vilka röster som tillhör vem
• skriva om berättelsen så att den börjar in medias res, alltså mitt i. Jag tror att jag har den perfekta första meningen, men vi får se. Jag måste först skriva det kapitlet. 😉
• få ordning på alla bipersoners motivation
• få ordning på ”dramaturgivalen”:

Eftersom manuset till 2an är på 96 000 ord ska det ner till ca 70 000-75 000. Normal ”ungdomsromanslängd”. Och om varje kapitel dras ner med ca en tredjedel (4 510 ord / 6 641 ord = 67,911459 %) borde det 75 % av 96 000 ord vara 72 000 ord. Och det är en helt okej längd. Jag vill inte gå under 70k, för det är för kort.

Jag lär behöva skriva nytt, och jag lär behöva skriva om 100 procent av det jag har skrivit. Men det är väl det redigering handlar om? Jag har som mål att ha kommit igenom hela manuset en första vända tills 1 oktober. Det är tre hela månader. Is it doable?

Heck yes!

Den Stora Redigeringen™ har börjat! Följ med på resan!

Och förresten – om någon vill läsa det där kapitlet som krympte med en tredjedel, hojta till. Det vore skönt att veta om jag är på väg åt rätt håll. 😛

Dagens roliga (och träffande) bild

Hur jag kände mig när jag skickade iväg 2an till Bina för testläsning … (och hur jag själv känner mig när jag öppnar manuset)

Berättarstruktur

Jag är inte den som brukar prata om dramaturgi, jag vet det. Jag är riktigt dålig på det. Det här med att sätta sig ner och ta ut var i berättelsen det händer ditt eller datt – nej, det är jag inte bra på. Än.

Jag vet att jag borde bli bättre på det. Jag har inhandlat ”101 habits of Highly Successful Novelists” på Dito och försöker nu få styr på det där med berättarstruktur. Där pratas det nämligen om följande struktur:

(Om vi utgår ifrån att det totala omfånget på ditt manus är 360 sidor.)

Något som ändrar allt händer på sidan 85, ca. Något ännu större händer på sidan 180. Något jävligt deprimerande händer på sidan 270. Och sedan händer något fullständigt underbart på sidan 359.

Texten lånad från bloggen Alla har en bok inom sig.

Det pratas också mycket om dramaturgin i en roman. Den dramatiska kurvan ska tydligen så ut såhär, som visas av Dramaturgivalen:

Manuset till 2an är 365 sidor. Det vore intressant att se om mitt manus omedvetet följer den här strukturen. *går iväg för att kolla*

*kommer tillbaka*

Eh … vi glömmer det. Jag måste nog jobba lite grann på det där. Återkommer senare med en snabb reflektion om boken och om hur redigeringen går. 🙂

*går iväg och börjar redigera*

 

Working 9 to 5 (om skrivglädje och om pengar)

Som Dolly Parton sjöng, what a way to make a living! I lite mer än en veckas tid har jag jobbat på kontor, det årliga sommarjobbet. Med lite ändring i tiderna (jag jobbar 8-16) har jag fallit in i en behaglig rutin som endast uppstår på sommaren. Upp kl. 7, in i duschen, sedan frukost och iväg till jobbet. Kl. 8 blir det en överblick på dagens arbete, sedan en kopp kaffe bredvid datorn. 9:30 är det gemensam kaffepaus, 15 minuter där man dricker valfri varm dryck och löser korsord eller läser tidningen (DN). Mellan 9:45-11:30 är det arbetstid, 11:30-13:30 är flexlunch (lunchen är 30 minuter men du får ta den när som inom den tiden), 13:30-14:30 arbetstid, 14:30-14:45 kaffepaus, 14:45-16:00 arbetstid. Klockan 16-17 töms kontoret, med undantag för några flitiga bin. Och nu till min insikt:

Tänk om min skrivtid kunde vara lika disciplinerad. 

Att skriva från 8 till 16 varje dag med totalt en timmes paus. 7 timmar koncentration varje dag. Det är så klart svårt att åstadkomma. Att få loss skrivtid är besvärligt i vanliga fall, att ha hela arbetsdagar nästan omöjligt. Men om jag fick önska skulle jag ansöka om arbetsstipendium, få loss kanske 30 eller 40 000 kr och sedan sitta på ett kontor här – i den här byggnaden (se bild) – och sitta och skriva/redigera måndag till fredag i fyra veckor. I ett hus där tystnaden härskar och där fliten lyser med sin lykta över arbetet.

 

Ett hus i Lund, designat av arkitekten Sten Samuelsson. Här huserar Svenska Akademiens Ordboksredaktion sedan 1999.

Jag vet inte vad det är med det här huset, men alla de år som jag har varit här (x antal gånger per år sedan 1999) har det alltid fungerat som en vitaminboost på mitt skrivande. Jag har planerat romaner här, löst knepiga problem, hittat på några av mina mest älskade karaktärer (säg hej till Simon!), skrivit ett par scener (lunchen har ibland blivit ett skrivpass och en drickyoghurt) eller bara tänkt. En injektion av skrivglädje och – om jag ska vara ärlig – en känsla av att vara intellektuell. Det känns dessutom som om jag smyger med mitt skrivande, även om jag inte gör det.

Och faktum kvarstår: det här huset + Spotify + dålig Internetuppkoppling = bra skrivmiljö och skrivlust.

Jag vet precis hur jag skulle dela upp min skrivtid:

08:00-09:30

På morgonen, före fikapausen 9:30, är det genomgång av tidigare skrivet material, kolla upp eventuella detaljer, skriva mail och förbereda dagens skrivpass (skriva anteckningar, korta ”vad händer sen”-meningar) 1,5 timmars fokus på vad som kommer sen.

09:45-12:30

9:45 börjar dagens skrivpass. Koncentration på skrivandet, att producera ny text. Det är totalt 2 timmar och 45 minuter till ny text.

13:00-14:30

Avslutar eventuellt pågående scen, eller skriver ner lösa tankar till vad som håller på att hända i scenen jag skriver. Påbörjar redigering av text skriven tidigare, i det här fallet kanske boken före i serien jag håller på med.

14:45-16:00

Redigering. Förbereder eventuellt frågor som ska undersökas/mail som ska skrivas till nästa morgon.

 

Så skulle jag vilja jobba. Det känns inte för mycket, inte för lite. Undrar om det är möjligt att få arbetsstipendium om man inte är publicerad? Det finns arbetsstipendier, lokala stipendier … Ibland undrar jag om det inte är enklare att skapa en crowdfunding-kampanj på FundedByMe och hoppas på att någon vill hjälpa till med lite pengar.

Nä, jag får nog samla ihop lite själv. Men det är härligt att drömma. 🙂

 

Redigeringen på 2an

Jag berättade för ett par inlägg sedan att jag skulle visa er hur redigeringen på 2an, Bara för Terese, ser ut för tillfället. När jag flyttade över mina saker från Köpenhamn till Lund orkade jag inte bära hela manuset (365 sidor) i den stora tunga redigeringspärmen, så jag plockade ut ett av de längsta kapitlen mitt i boken och tänkte att jamen, om jag börjar någonstans mitt i så kanske jag får mer koll på var jag egentligen ska starta, och då kanske det ger sig och jag får fatt i det där språket som jag vill att den här boken ska ha.

Ni hör ju. I stort behov av en spark i baken. Jag har inte helt koll på vart jag vill med det här kapitlet, men om jag får upp redigeringsfarten och lär mig vara lite hårdare i redigeringen kanske det går lättare sen. (Det är många kanske i den här texten, märker ni det? Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske!)

Men! Jag lovade ju att ni skulle få se hur sidorna ser ut, mest för att där är så mycket rödpenna att jag skrattar högt när jag ser det. Så här är några av sidorna.

Här finns inte mycket av ursprungstexten kvar …

Rödpenna, rödpenna, lite faktiskt bläck, rödpenna, rödpenna …. och lite mer rödpenna.

Så. Vad tror ni, är jag för hård? Eller är jag snarare realistisk? Boken är på 365 A4-sidor och kapitlen är alldeles för långa, men med lite jobb kanske den kan bli något.

Bina, som har varit världens mest fantastiska testläsare för drygt ett år sedan, kommenterade med en enda mening på det här kapitlet:

Kapitlet var olidligt långt. Men bra.

Jag lovar, Bina, det kommer att bli kortare. Mycket kortare. Och förhoppningsvis ännu bättre. 🙂

Kill your darlings

Ibland hatar jag verkligen de där små insikterna som man kan få. De slår oftast ner när man ska somna, eller när man gör något helt annat än att skriva.

För mig hände det i morse. I går kväll skrev jag på en av slutscenerna i 9an, fast besluten att få ner den på papper (eller på datorskärmen, i alla fall) innan 2013 är slut. Det saknas en del, inte mycket men tillräckligt mycket för att jag ska behöva lägga på ett kol om jag ska bli klar till på tisdag när det är nyårsafton. Men tillbaka till insikten.

Jag läste det senaste numret av Tidningen Skriva (nr 1, 2014) och landade i artikeln Tema nystart? där olika skrivcoacher pratade om regler man ska följa eller inte följa i sitt skrivande. En av dem, som Arne Sundelin pratade om, var just ”Kill your darlings”.

Ni som har läst min blogg ett tag och har följt med i Och sedan föll regnets tillkomst vet att jag knappast har problem med att döda mina älsklingar om det krävs. Men i morse insåg jag en sak, som känns så löjligt enkel – om inte läsaren älskar karaktären, varför ska jag då döda hen?

I 9an begår en av karaktärerna självmord. Hen har varit med ända från start och jag blir lite ledsen i ögat när jag tänker på det – hen har inte gjort något dumt. Hen har råkat ut för en massa skit som hen inte klarar av längre. Men så började jag tänka. Hen dör och de andra karaktärerna blir helt förtvivlade: detta är en av händelserna som vänder historien på huvudet och ger den en sista twist före slutet. Så långt bra, men sen inser jag att jag vet inte riktigt vad hen sysslar med från och med det att serien startar tills dess att hen dör. Hen är med i flera småscener med olika personer, både med Tess, Tristan och Adrian, men hen har inte riktigt en egen röst eller en egen handling. Hen hänger liksom med ute i kulisserna.

Stön. Suck och stön. STÖÖÖÖN! Jag orkar inte med mig själv ibland. Jag måste sätta mig ner (inte just nu, utan efter slutscenen i 9an är klar) och skriva in hens handling i hela berättelsen. En del är redan klar, men resten måste jag komma på. Lägga in där det passar. För läsaren måste älska hen lika mycket som jag (eller i alla fall som resten av karaktärerna) om hens självmord ska ha någon som helst verkan.

Och jag hade inte behövt göra allt detta nu som jag i februari 2011 hade lyssnat på Leffe Delo när han i sitt lektörsutlåtande skrev: ”Jag vill se /…/ mer djup i de perspektiven som är mer intressanta dvs Tristan, Tess och hen.”

Det är lätt att vara efterklok. Men det här är typ nionde gången som herr Delo har haft rätt. Hrmf. Jag borde kanske läsa igenom det där utlåtandet igen och se vad mer han säger.

Dags att återgå till ritbordet.