Grattis bloggen! … och lite annat

För ett par dagar sedan var det sex år sedan jag registrerade den här bloggen. Att det sen är lite mer än tre år som bloggen har varit aktiv i någon större grad är ju en helt annan sak … 😛 Men grattis bloggen! Kan lätt säga att bloggen har fått mig att skriva mer om många olika saker och jag har onekligen fått öppnat upp mitt läsande för nya ämnen, författare och böcker. Det tackar jag för!

Men hej och välkommen tillbaka till den här bloggen som har varit lite sommartrött den senaste månaden. Det beror på att jag dels var i desperat behov av sommarlov  och behövde öva inför masterclassen i Frankrike (se föregående inlägg). Men ni, kära läsare, har varit trogna trots att jag inte skrivit och jag har ibland fått högre läsarsiffror än när jag brukar skriva. Är det ett tecken på att jag ska sluta skriva? 😉

Hur som haver, med masterclass överstökad och en veckas välsignad semester avklarad har jag återigen tagit tag i övande, skrivande och läsande. I dagarna kommer tre minirecensioner, en uppdatering på sommarutmaningen 2014 so far och lite funderingar kring Tre på tre-utmaningen som kickar igång i september. Sedan får jag väl ta tag i redigeringen av 2an igen, den gick i dvala i början av juli och har inte riktigt kommit igång sen dess.

Men jag måste berätta en annan glad nyhet. 19-årige lillebrorsan (som tog studenten i juni) sökte och kom in (!) på ekonomie kandidat-programmet på Lunds universitet. 5 000 sökande, 350 antagna. Och brorsan är en av dem. Så sjukt stolt storasyster jag är!!!!!!! Så de närmaste fem åren kommer han att sitta med matematiska uträkningar och diagram på samhällsekonomi medan hans storasyster sitter med näsan i ryska, tyska och italienska operapartitur och lillasystern fotograferar, gör filmer och skapar house-musik.

Vi är en underlig syskonskara, det kan man ju lugnt konstatera.

Det där med starter i romaner

Jag avskyr att skriva den berömda ”första meningen” i vad jag än skriver.

Sedan jag påbörjade Den Stora Redigeringen har jag kämpat med var 2an verkligen ska börja. Jag inser själv att det första halvåret i romanen bara är fyllning, och det ska väck. Men sen … var ska jag börja?

Jag skrev för en dryg vecka sen att jag trodde mig ha den ”rätta” början till 2an, men nu tvivlar jag. Så, jag tänkte dela med mig av två starter. Den första är en typ av prolog, den andra är den ”rätta” starten, om den nu är något att ha.

Var brutalt ärliga. Om ni öppnade en bok och den började såhär, skulle ni fortsätta läsa då?

Först den prolog-liknande texten:

Följande borde vara jävligt uppenbart för alla sextonårigar: Du har bara ett liv. Du väljer själv hur du vill leva det.

När man är sexton tror man att man är odödlig. Första kyssen, kanske första ligget, första ciggen, första fyllan, första allting. Men du har faktiskt bara ett, enda liv. Ett liv som kan avslutas snabbt och precist, eller långsamt och kvävande. Med eller utan smärta.

Man kan också vara typ-nästan-sexton och inte vilja leva alls. Helst vilja försvinna ner i glömskan och radera sitt fingeravtryck på den här planeten. Man kan vilja dö.

Sen kan man vara som jag. Typ-nästan-sexton men vill inte dö.

Jag vill bara inte finnas mer.

 

eller den ”rätta” början:

”Vill du dö?”

Frågan hoppar ur munnen, studsar som en boll mot rummets fyra, vita väggar. Psykoterapeutens sakliga röst trängs för ett ögonblick med Earl Grey-ångorna från tekoppen innan den slår till henne rakt i ansiktet. Frågan kommer inte som en överraskning. Lugnt ställer hon ner koppen på bordet mellan dem och fäster sin bruna, genomträngande blick på psykoterapeutens blågråa ögon. De ser på varandra ett tag; den ena väntande, den andra avvaktande.

Till slut ruskar hon på huvudet och plockar upp tekoppen igen.

”Nej.”

Ett välplockat ögonbryn skjuter upp.

”Jaså?”

”Nej. Jag vill bara inte leva.”

Det är elva dagar före hennes sextonårsdag när Terese Anya Szymierska för första gången sätter ord på vad hon känner. Och det sker på en vanlig, regnig tisdagseftermiddag, hos en psykoterapeut. Med noga, avmätta rörelser tar hon en klunk varmt te och sätter ner tekoppen på IKEA-soffbordet igen. Sedan drar hon upp benen under sig i fåtöljen där hon sitter och ler ett sällsynt leende mot psykoterapeut Annelie Bergström.

”Jaha. Vad har du för lösning på det problemet?”

För en gångs skull är Annelie mållös.

 

Jaha, mina vänner. Är någon av texterna något att ha?

Den Stora Redigeringen™ äntligen igång!

Tja, jag vet inte vad som hände. Men en dag blev jag plötsligt intresserad av att redigera igen. Att nörda ner mig fullständigt i ett manus. Att orka ta itu med alla plot holes och faktamissar. Att bena ur den här historien tills den är ordentligt filéad.

2an är första delen i min ungdomsserie Och sedan föll regnet. Jag skrev den mellan 1 november 2010 och 21 juli 2011. Det är andra boken jag skrev i serien (vadå, okronologiskt?) och jag kände att den gick väldigt snabbt att skriva. Men sedan dess har den i stort sett legat i träda. Förra året skickade jag den till Bina, en bloggare som kunde tänka sig att läsa igenom den. Hon läste, och kommenterade. Jisses, vad hon kommenterade! Så mycket bra saker och så många saker att tänka på.

En av sakerna hon pratade om var att storyn började liksom för mycket från början. Att det kunde löna sig att börja mitt i, någonstans. Idéen fastnade i mitt huvud och nu gör jag ett försök att skriva om den. Att verkligen börja någonstans mitt i, där storyn makes sense.

Jag har börjat redigera ett kapitel mitt i, bara för att få upp lusten att redigera. Att börja från början när man inte vet var början är, är väldigt frustrerande. Så nu har jag hittat ett sätt att formulera mig, ett kortare, mer konkret sätt. Jag gillar min ”nya” stil. Kapitlet jag hade valt var ursprungligen 6600 ord. Jag har skurit ner det till 4500, och där finns möjlighet att ta bort ytterligare en del, kanske hundra ord eller så. Att tajta till språket. Det är fortfarande ett långt kapitel, men mer hanterbart.

Jag har då ett annat, angenämt problem. I hela serien finns det tre huvudpersoner (Tristan, hans kompis Adrian och Adrians lillasyster Tess). 2an handlar om Tess, och de andra böckerna i serien handlar lika delar om Tristan, Tess och Adrian, samt en kille som heter Anton.

Är det okej att Tess är den enda som pratar i första boken? Eller ska Tristan, som faktiskt spelar en stor roll i storyn, få prata också? Så att man inte får en chock när han börjar prata i bok två i serien.

Mitt mål är att:

  • skriva om hela manuset till att det är bara Tess (kvinnliga huvudpersonen) som pratar (eller vad tror ni?)
  • sortera ut vilka röster som tillhör vem
  • skriva om berättelsen så att den börjar in medias res, alltså mitt i. Jag tror att jag har den perfekta första meningen, men vi får se. Jag måste först skriva det kapitlet. 😉
  • få ordning på alla bipersoners motivation
  • få ordning på ”dramaturgivalen”:

valen

Eftersom manuset till 2an är på 96 000 ord ska det ner till ca 70 000-75 000. Normal ”ungdomsromanslängd”. Och om varje kapitel dras ner med ca en tredjedel (4 510 ord / 6 641 ord = 67,911459 %) borde det 75 % av 96 000 ord vara 72 000 ord. Och det är en helt okej längd. Jag vill inte gå under 70k, för det är för kort.

Jag lär behöva skriva nytt, och jag lär behöva skriva om 100 procent av det jag har skrivit. Men det är väl det redigering handlar om? Jag har som mål att ha kommit igenom hela manuset en första vända tills 1 oktober. Det är tre hela månader. Is it doable?

Heck yes!

Den Stora Redigeringen™ har börjat! Följ med på resan!

Och förresten – om någon vill läsa det där kapitlet som krympte med en tredjedel, hojta till. Det vore skönt att veta om jag är på väg åt rätt håll. 😛

Berättarstruktur

Jag är inte den som brukar prata om dramaturgi, jag vet det. Jag är riktigt dålig på det. Det här med att sätta sig ner och ta ut var i berättelsen det händer ditt eller datt – nej, det är jag inte bra på. Än.

Jag vet att jag borde bli bättre på det. Jag har inhandlat ”101 habits of Highly Successful Novelists” på Dito och försöker nu få styr på det där med berättarstruktur. Där pratas det nämligen om följande struktur:

(Om vi utgår ifrån att det totala omfånget på ditt manus är 360 sidor.)

Något som ändrar allt händer på sidan 85, ca. Något ännu större händer på sidan 180. Något jävligt deprimerande händer på sidan 270. Och sedan händer något fullständigt underbart på sidan 359.

Texten lånad från bloggen Alla har en bok inom sig.

Det pratas också mycket om dramaturgin i en roman. Den dramatiska kurvan ska tydligen så ut såhär, som visas av Dramaturgivalen:

valen

Manuset till 2an är 365 sidor. Det vore intressant att se om mitt manus omedvetet följer den här strukturen. *går iväg för att kolla*

*kommer tillbaka*

Eh … vi glömmer det. Jag måste nog jobba lite grann på det där. Återkommer senare med en snabb reflektion om boken och om hur redigeringen går. 🙂

*går iväg och börjar redigera*

 

Hur skapar man karaktärer?

De böcker man minns allra bäst är inte de som har bäst världar (inom fantasy), bäst miljöbeskrivningar eller den bästa storyn. De böcker som du minns är oftast de som har bäst karaktärer.

Karaktärer som kryper in under skinnet på dig. Karaktärer som får dig att gråta, känna smärta, skratta, le, älska osv.

Vi pratar om karaktärer som Harry Potter, Edward Cullen (förlåt, men han är älskad av många tonåringar …), Katniss, Elizabeth Bennet, Mr Darcy, Hamlet med flera. Oavsett genre, oavsett vilken tid boken är skriven i, handlar den om karaktärer. Och så länge författaren inte skriver i du-form (vilket borde vara strängt förbjudet!) handlar den om hur författaren lyckas porträttera karaktärerna.

Hur skapar man då en karaktär?
Ta en titt på de här 100 frågorna och se hur många av dem du kan svara på om dig själv. Om du skriver på en roman/novell, se hur många frågor du kan svara på dina karaktärer. Jag rekommenderar att alla karaktärer går igenom den här listan. Man blir förvånad hur mycket man vet om sina påhittade vänner utan att behöva tänka efter.

(Själv ska jag sätta mig ner med alla de här frågorna igen och titta igenom dem. Jag har inte gjort dem här för Tess och Tristan på läääänge och behöver nog uppdatera mig om mina sötnosar. 😉 )

När jag skapar mina karaktärer börjar jag oftast i en situation. I fallet med Tess och Tristan började jag med Tristan och olyckan som han är med i. En karaktär behöver personer runt omkring sig, och den som började som en lillasyster till bästa kompisen blev plötsligt ett kärleksintresse. Och när jag började nysta bakåt i historien insåg jag att de hade historia bakom sig, Tess och Tristan. Och ju längre framåt jag följde dem i deras historia insåg jag hur många personer de hade runt sig, hur många personer som förändras (både till det bättre och det sämre) av deras historia och vem som älskar vem.

Och på tal om var det hela startade … så var det med den här texten. Oredigerad från 1 november 2007:

Det småregnar. Ett ihållande, envist regn som strilar nerför hans rygg och slickar håret mot ansiktet. Kallt, strilande regn som gör den frostnupna novemberluften ännu kallare. Inte för att det gör något att det regnar. Fotbollsmatchen är i full gång på fotbollsplanen vid Victioriastadion, och det är Lundaborna som spelar mot Lommas pojkar i deras egen Skånecup. Det är dödligt allvar – spelarna är så koncentrerade att regnet inte längre är ett irritationsmoment, snarare en välkommen svalka, och åskådarna är vad som håller dem på fötter efter den nära femtio minuter långa matchen. Det är jobbigt, lerigt, kallt och rent ut sagt för jävligt – och det är precis det som han lever för. Aldrig förr har en match känts så underbar att spela. Allting klaffar inom laget: passningarna sitter, samspelet är nästintill perfekt, det är bara det sista målet som gäller för att de ska vinna. Kvitteringen bara någon minut innan har höjt lagandan, nu ska de vinna! Ett mål kvar!

Orden från tränaren Thomas innan matchen ringer i öronen medan han springer framåt för att möta bollen:

”Kom igen killar, det är bara en match kvar, det här klarar vi! Satsa framåt, passa till Ari och Adrian – Tristan, håll dig framme, okej?”

De nickar, tittar på varandra, snabba ögonkast för att kolla att alla hänger med. Jodå, det sitter, deras samspel, de kan. Det är klart att de kan!

Det är då det händer. Bollen sitter som en smäck vid foten, passningen till Ari är så snygg att han knappt kan tro det själv. Sedan är han plötsligt fem meter längre fram, närmare målet än någon annan i laget, ser bollen komma tillbaka till honom, ett snabbt ögonkast till höger, och bollen flyger mot mål. Målvakten kastar sig efter den och lyckas nudda den men den går ändå rakt in i nätet bakom honom.

Lyckan är total. Snart är det över. Snart har de vunnit.

Texten är nästan sju år gammal – det är så länge jag har petat runt i historien om Tess, Tristan och alla deras vänner. Såhär 250 000 ord senare älskar jag dem som mina egna barn, och jag vet att bara jag får ändan ur vagnen så kan fler än jag älska dem precis lika mycket.

 

Hur skriver man en synopsis egentligen?

Hur skriver man en synopsis? Eller om vi tar det från början, vad är en synopsis? Wikipedia beskriver en synopsis som:

”från grekiskans syn och optik (samskådande), kortfattad översikt och summering (över berättelse), av de stora händelsepunkterna i berättelsen.

Inom litteraturvetenskap och andra litterära sammanhang används synopsiset som en sammanfattning av vad en berättelse handlar om, till exempel för en uppsats.”

De flesta av oss har säkert behövt skriva en synopsis ett par gånger i vårt liv. I skolsammanhang, på bloggar osv. Varje gång du ska berätta något – vare sig det är privat, i skrift eller i tal – och du summerar upp händelsen i ett par korta, kärnfulla meningar, då har du gjort en synopsis.

Själv är jag värdelös på att skriva synopsis. Det är lika bra att jag erkänner det på en gång. När jag försöker skriva en synopsis blir den nästan lika lång som berättelsen. Okej, det var en överdrift, men ni förstår vad jag menar.

När jag googlar ”how to write a good synopsis” får jag 13 200 000 resultat på 0,23 sekunder. Toppresultat leder till en sida av Jane Friedman, som heter ”Back to Basics: Writing a Novel Synopsis”. En sida full med goda råd:

synopsis friedman

Med andra ord ska jag försöka skriva en synopsis på 2an, Bara för Terese, någon gång i sommar. Eller tja … kanske dags att redigera klart den först. Här är ett försök på en synopsis:

16-åriga Tess blir mobbad i skolan av ett par klasskompisar och funderar på att ta sitt eget liv på grund av det. Ett misslyckat försök att skära sig själv i armen leder till att hon måste gå i terapi. Där möter hon psykoterapeuten Annelie, som har ett lite annorlunda tillvägagångssätt. I stället för medicinering ska Tess skriva ner allt hon tycker och tänker i en dagbok, som är till ”bara för Terese” själv. Hemma har hon ingen hjälp – storebröderna Peter och Adrian förstår inte vad som händer och när Adrian väl förstår har mobbarna redan tagit till fysiskt våld.

Under tiden som Tess försöker vända rätt på sin depression blir hon kär i Adrians bästa kompis, 18-årige Tristan. Tristan, som annars bara tänker på fotbollslaget som han är kapten för, upptäcker i Tess en tjej som han aldrig har mött förr. En tjej, som är rolig och söt, och som behöver hjälp. Innan han vet om det är han också kär. Men det är Adrians lillasyster han är kär i och Tristan är livrädd för att mista både sin kompis och Tess om han måste välja. Först när Tess försöker begå självmord med sömntabletter inser Tristan att han måste välja – och att hans val kan påverka dem alla för resten av deras liv.

 

Redigeringen på 2an

Jag berättade för ett par inlägg sedan att jag skulle visa er hur redigeringen på 2an, Bara för Terese, ser ut för tillfället. När jag flyttade över mina saker från Köpenhamn till Lund orkade jag inte bära hela manuset (365 sidor) i den stora tunga redigeringspärmen, så jag plockade ut ett av de längsta kapitlen mitt i boken och tänkte att jamen, om jag börjar någonstans mitt i så kanske jag får mer koll på var jag egentligen ska starta, och då kanske det ger sig och jag får fatt i det där språket som jag vill att den här boken ska ha.

Ni hör ju. I stort behov av en spark i baken. Jag har inte helt koll på vart jag vill med det här kapitlet, men om jag får upp redigeringsfarten och lär mig vara lite hårdare i redigeringen kanske det går lättare sen. (Det är många kanske i den här texten, märker ni det? Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske!)

Men! Jag lovade ju att ni skulle få se hur sidorna ser ut, mest för att där är så mycket rödpenna att jag skrattar högt när jag ser det. Så här är några av sidorna.

2014-06-08 22.53.53

Här finns inte mycket av ursprungstexten kvar …

2014-06-08 22.54.07

Rödpenna, rödpenna, lite faktiskt bläck, rödpenna, rödpenna …. och lite mer rödpenna.

2014-06-08 22.54.38

Så. Vad tror ni, är jag för hård? Eller är jag snarare realistisk? Boken är på 365 A4-sidor och kapitlen är alldeles för långa, men med lite jobb kanske den kan bli något.

Bina, som har varit världens mest fantastiska testläsare för drygt ett år sedan, kommenterade med en enda mening på det här kapitlet:

Kapitlet var olidligt långt. Men bra.

Jag lovar, Bina, det kommer att bli kortare. Mycket kortare. Och förhoppningsvis ännu bättre. 🙂

Blogg100 #97: Spark of insanity

Och nej, jag refererar inte till Jeff Dunhams komedishow från 2007, även om jag rekommenderar att ni ser den. Jag talar om skrivandet.

För några dagar sen när jag var på väg hem från skolan på cykeln fick jag en snilleblixt. (Vi kallar det i alla fall det, såhär i starten.) Det var hur jag skulle få 2an, Bara för Terese, att komma igång i redigeringsprocessen. För något år sedan kom jag ju ett litet stycke i redigeringen, och sedan gav jag upp. Nu har jag en vag idé om hur jag ska skriva om manuset så att det blir bättre.

Så, här kommer min fråga: Hur viktigt är det att man börjar in medias res i ett manus?

In medias res betyder ”i händelsernas mitt” och är ett berättargrepp som innebär att man börjar mitt i berättelsen och inte tar det från början. Problemet med både första och andra boken i min ungdomsserie Och sedan föll regnet är att manusen börjar från början. Jag har inte lyckats komma på hur jag ska göra, det är därför det har blivit så. Och för att jag har lärt känna berättelse lite pö om pö allteftersom jag har skrivit den.

Men nu får jag ta mig i kragen och börja redigera. Jag blir, mitt i glädjen, lite småbitter när jag ser hur alla duktiga människor debuterar och släpper både sin andra och tredje bok. Jag vill ju också debutera någon gång. 🙂

Blogg100 #19: Friends och näthatet

Den här veckan släppte organisationen Friends sin årliga rapport om näthat. Friends grundades 1997 av Sara Damber. Hon var själv ett offer för mobbning men en jämnårig elev steg fram och fick de andra eleverna att sluta med mobbningen.  Händelsen har varit med till att bli en del av Friends tro på elevdelaktighet.

Från deras hemsida:

Friends är en icke-vinstdrivande organisation vars uppdrag är att stoppa mobbning. Vi utbildar och stödjer skolor, förskolor och idrottsföreningar i hela landet. Vår vision är ett samhälle där barn och unga växer upp i trygghet och jämlikhet.

Friends bygger på konceptet att ett enkelt ”hej” kan göra skillnad. Något jag verkligen, verkligen tror på. Det finns inget värre än att känna sig totalt osynlig. Ett litet ”hej” kan betyda skillnaden mellan liv och död. Säg HEJ till någon i dag!

1013934596958667005502681875265n

Om nätrapporten som släpptes i går sägs detta, ganska deprimerande, resultat:

I rapporten har vi undersökt erfarenheten av kränkningar via mobil, dator och surfplatta bland barn och unga i åldern 10 till 16 år i Sverige.

Resultaten i rapporten visar att var tredje ung har blivit kränkt minst någon gång under det senaste året och Facebook är den plats där flest har blivit kränkta.

Mest utsatta är tjejer i åldern 13-16 år som spenderar största delen av sin uppkopplade tid i sociala medier.

Rapporten är ett samarbete mellan Friends och Symantec och baseras på en SIFO-undersökning där över 1070 barn och unga har svarat på frågor om deras erfarenhet av kränkningar via mobil, dator och surfplatta.

Var vill jag nu komma med detta? Förutom, så klart, att mobbning är förfärligt, vill jag uppmana alla att läsa rapporten. Det är ett skrämmande resultat och jag vet tyvärr alltför väl hur mobbning känns.

Jag blev mobbad under hela grundskolan och mådde inte alltför bra i slutet av nian. Det ironiska i det hela var att jag var kompisstödjare, alltså en elev som andra elever skulle komma och prata med om de blev mobbade eller kände sig kränkta på något vis. Dock var det aldrig någon som jag kunde prata med.  (Detta var innan kompisstödjare utbildades som de görs i dag.) Jag blev mobbad inför hela nian och det slutade med att jag fick en offentlig ursäkt i form av ett kort som alla elever hade skrivit under på. Sämsta ursäkten någonsin. Jag har sparat det av någon anledning och hittade det bland mina saker i mitt flickrum. Jag kände mig lite så här:

Oavsett vad mobbningen gjorde till mig och mina grundskoleår så förde den något gott med sig. Jag skrev den första romanen i min ungdomsserie Och sedan föll regnet, nämligen Bara för Terese. Och jag insåg att jag kan göra vad som helst, bara så länge jag rätar på ryggen. (Lite som Tess också inser det till slut.)

Jag är starkt emot mobbning och skulle gärna vilja jobba med Friends någon gång. De gör ett fantastiskt arbete! Varje krona som vi donerar använder de för att göra skillnad i våra skolor. Och hör ni?

1622865_722174637817237_751403809_n

 

Bokbloggsjerka: Mina drömmars stad

Så är det återigen helg och dags för bokbloggsjerka hos Annika. Denna vecka är frågan:

bokblogsjerkaOm du skulle skriva en bok skulle den i så fall utspela sig:
  • i en stad?
  • på landet?
  • på en fiktiv plats?
  • på havet?
  • i framtiden?
  • i det förflutna?
  • i nuet?
  • i Sverige eller utomlands?
  • annat?

Ack, mina vänner, den här veckan var svaret väldigt, väldigt enkelt. Det handlar bara om att titta på var ALLA mina böcker utspelar sig (eller staden som de alla bygger på, i alla fall).

Lund, Skåne.

Jag är alltså uppväxt i Lund. Har bott där i 17 år av mitt liv. Älskar stan tills döds. Möjligtvis älskar jag Vadstena liiiite mer, men det skiljer inte mycket. Lund betyder så mycket för mig. Min fina hemstad. Boken jag skriver just nu (8an) utspelar sig i Lund mellan år 2014-2016. Det mesta (typ 99%) är geografiskt korrekt, det handlar oftast om några bostadshus som har flyttats eller ändrats för att passa in i historien.

Gud vad trist jag känner mig nu. Snacka om att skriva om vad du känner till. Problemet är att när jag började skriva på allvar hösten 2007 hade jag precis flyttat till Vadstena (som ligger utanför Mjölby/Motala/Linköping vid Vättern) och saknade Lund något hysteriskt mycket. Jag behövde en stad att förlägga handlingen till, en stad med ett stort sjukhus och där jag hade någorlunda styr på miljön eller kunde fixa det ganska enkelt. Först tänkte jag Linköping, men insåg att jag inte tyckte om stan. Det blev Lund, eftersom jag kunde beskriva platser och förändringar i stan på ett helt annat sätt. Och sedan har det liksom rullat på. Det är alltid enklast att använda Lund som förebild till alla andra städer jag skriver om. Kanske inte universitetet, domkyrkan eller sjukhuset, men resten. Stadsparken, torgen, kyrkorna. Jag menar, i 4an kan jag inte beskriva kyrkogården som Elias och Elina besöker lika detaljerat som jag kan beskriva Norra kyrkogården i Lund. I Lund vet jag var alla övergångsställen finns. Jag vet var gatlyktorna är (give or take), var grindarna är, var det är vanligast att man begraver olika folkgrupper, hur trafiken hörs, hur gångarna går, med mera. Och nej, jag är inte creepy. Men jag körde/cyklade förbi kyrkogården varje gång jag var på väg hem eller när bussen skulle in till stan. Jag kan berätta var busslinjerna kör i norra delen av Lund.

Alla sådana småsaker (ursäkta detta supermärkliga inlägg, det var sjukt rörigt alltihop) gör att jag kan skapa en mer naturalistisk bild av stan. Jag funderar på att ta bilder och lägga upp någonstans så att man kan gå rundvandring i berättelsens Lund, ungefär som när man kan ”gå runt” med Google maps. Skitcoolt, förresten. Jag kan säga var Adrian stannar med motorcykeln för att ta det där telefonsamtalet från Tess som han aldrig glömmer. Var Marcus och Tess dricker kaffe. På vilket fik i Malmö familjerna samlas under julen 2006 i 2an. Alla sådana småsaker som betyder så mycket men som man på något sätt tar för givet. Allt det kan jag ge min berättelse helt gratis.

Jag tror att jag fortsätter att använda Lund som inspiration. 🙂

Den magiska första meningen

VI har alla haft problemet. Du vet att du har ett mästerverk inom dig (eller ja, något som möjligtvis kan publiceras och locka läsare) men du kan bara inte få ner den där första, magiska meningen. Allt stannar upp. Hur ska du börja? Ska du börja mitt i berättelsen, i en dialog? Eller ska du ta det från början? Ska din första meningen vara ödesmättad eller lite lätt avskalad?

Börja inte med vädret, har jag hört flera gånger. Skriv inte ”Det var en solig men kall vårdag när …” för det är inte ett spår intressant. Såvida inte solen innebär att isen i sjön börjar spricka upp och ett lik flyter i land. Men vad sjutton ska man börja med? Huvudperson framför spegeln är också a big no-no, tydligen.

Jag brukar börja mitt i berättelsen. Och nej, inte så att jag slänger in läsaren mitt i en pågående handling i kapitel ett, utan att jag börjar skriva mitt i berättelsen, typ i kapitel 17 eller något. Tillräckligt långt in för att slippa den där jobbiga startsträckan men för att ändå inte tappa styrfart mot slutet. Jag vet att en del av er sitter och skakar på huvudet nu. Men vadå, tänker ni, det blir ju ändå den där första meningen som ska ner på pappret/skärmen innan man kommer igång.

Jag fungerar inte så. Om jag vet att jag börjar i kapitel 17 vet jag att jag har 16 kapitel på mig att räta ut eventuella frågetecken. Jag behöver inte ta styr på allt som har hänt/ska hända. Om jag har en scen som jag vill skriva och den råkar ligga i mitten, so be it. Då skriver jag väl den då. Först.

Jag är inte ett fan av prologer, men trots det brukar de flesta av mina böcker innehålla dem. Lustigt nog. De tillför egentligen inte någonting, så därför stryks de ganska snabbt i redigeringsprocessen. Men ibland – bara ibland – har jag lust att behålla dem. Som i 2an (Bara för Terese). Där funderar jag på att låta prologen & det första stycket vara det här:

Jag orkar inte länge. Förlåt. Det känns som om all min tid går åt till att hålla huvudet ovanför ytan, till att inte drunkna. Jag orkar inte längre, jag har försökt så länge jag kan. Jag ger upp. 

Snälla, förlåt mig. Förlåt! Jag älskar er.

Nej, jag vet inte än. Jag är inte säker. Det här stycket ligger vanligtvis en bra bit in i boken, nästan i slutet. Det borde ju inte vara så förbaskat svårt att få till en bra mening att inleda en roman med. Jag tror att en första mening är liksom första intrycket av en person. Du är blixtsnabb med att forma dig ett intryck av en ny person. Samma gör du när du läser. Första stycket är viktigt för en boks överlevnad. Men varför ska det vara så svårt??

Jag måste nog sätta mig ner och komma på en drös inledningsmeningar till 2an. Eller 4an, för den delen.

 

Jag återkommer.

77k eller testläsa, någon?

8an har passerat 77 000 ord. Ännu inte klar. Funderar på hur jag ska göra. Ska jag acceptera att första utkastet till manuset blir på tok för långt (minst 100 000) eller ska jag dela upp berättelsen i två delar (som jag gjorde med ursprungsromanen) och på så vis sluta med 5 böcker i samma serie? Kanske enklare med det senare alternativet, men jag har inte lust med det. 5 böcker i stället för 4? Besväääärliiiigt.

Medan jag gnäller – tro nu inte att jag är på det minsta vis otacksam för att storyn växer. Jag älskar min berättelse och älskar att jag kan få ur mig ord på det här viset. Jag har bara en viss misstanke om att storyn slutar på 10 böcker om jag inte sätter stopp någonstans. Någon – ja, kanske till och med du, kära läsare – ska ju orka/vilja läsa alltihop och ha behållning av det.

Bäst att sätta stopp i tid. Så att någon vill läsa slutresultatet. 😉

Förresten: någon som har lust att vara testläsare till 2an? Det är första boken i Och sedan föll regnet, serien som 8an tillhör. Jag skulle behöva nya ögon på texten för att se var den brister i detaljer. Någon intresserad? 🙂