Saker man funderar på när man skriver ungdomsroman

Jag sitter och funderar på vad som kan få en kompisrelation att spåra ur.

Tänker främst på vad som händer om man börjar dejta kompisens syskon. Varför är det lite ”tabu” att dejta kompisens syskon, egentligen? Jag menar, om man är kompis med personen borde väl personen vara en tillräckligt bra människa för att vara partner till någon? Eller är det en fråga om tillit?

Jag försöker komma på en bra anledning till varför relationen personen-kompisen-syskonet är så svår. Det är min ungdomsserie som ställer till det för mig.

I korta drag: Adrian och Tristan är bästa vänner och har känt varandra sen dagis. Adrians lillasyster Terese upptäcker plötsligt att hon har fått känslor för Tristan. Hon misstänker att Adrian och äldre brorsan Peter skulle ha problem med detta om Terese och Tristan blev ihop.

VARFÖR är detta ett problem? Är Tristan en dålig människa? OM han är det, varför är Adrian och Tristan då vänner? Är det en så enkel sak att Tess är rädd för vad som skulle hända om Tristan fick reda på att hon gillade honom? Eller är det så att Tristan redan har en annan (flickvän alltså)?

HJÄLP! Har ni några bra idéer?

Vad får någon att vilja hämnas på en annan person?

Kreativitet

En förkylning brukar göra mig ordentligt seg i huvudet. Den här gången tycks den öka inte bara min effektivitet när det gäller praktiska göromål men också min kreativitet. Sent igår kväll började jag läsa igenom den sista delen av min ungdomsserie (vars manus aldrig tycks komma framåt!). Det som slog mig var att även om grunden var bra fanns där en massa saker som inte stämde, en hel del saker som bara inte behövde bara där. Jag insåg att problemet – det största, i alla fall – ligger i tidslinjen, och i hur den första delen av serien utspelar sig.

I dag satte jag mig ner och försökte reda ut det. Det var svårt, men jag tror att jag har lyckats få ordning på det. I alla fall har jag en 1300 ord lång storyline som säger att jag kanske har lyckats. 😉

Den stora utmaningen den här vändan av grundmanuset är att försöka rensa ut så mycket fluff som möjligt och försöka hitta karaktärernas röster lite tydligare. Det har alltid varit ett av mina problem.

Otroligt skönt om jag kan få ordning på det här nu! Jag tycker nämligen om historien jättemycket och tycker att den förtjänar ett försök. I alla fall att få komma till ett förlag en enda gång.

 

I hereby dub you ”Main Character”

Det där med att skriva romaner är alltså riktigt svårt. Jag har inte skrivit på jättelänge, och nu har det liksom tagit stopp i maskin. Framför allt eftersom jag inte orkar skriva på dator, och jag inte riktigt vet om jag ska skriva i jag-form eller tredje person. Dessutom har jag lite svårt med hur många huvudpersoner jag ska ha.

Jag skriver på en ungdomsserie. Än så länge fem böcker, men jag funderar på att skriva om dem så att de kanske blir en trilogi eller en kvartett. Det finns mycket ”fluff” i böckerna, alltså onödiga scener, så allt sånt ska väck. Till saken hör att jag länge har velat skriva om allt och kanske byta från tredje person presens till jag-form presens. Men det skulle innebära ett problem i bok nr 2 och framåt, när boken går från att ha en huvudperson och en mycket viktig bifigur till att ha två-tre huvudpersoner. Hjälp!

Kan man skriva en serie där man i varje bok introducerar ett nytt ”jag” om jaget har funnits med som bifigur innan? Kan man skriva en bok där man först efter x antal kapitel introducerar ett nytt ”jag” som huvudperson 1 har nämnt som bifigur tidigare? Kan man skriva en bok i första person present utan att det låter urtöntigt?

Kort sagt: HJÄLP!

#blogg100 inlägg 12

 

Var försiktig med vad du önskar dig

Igår, efter en väldigt kort arbetsdag, stod jag ut med hällregnet när jag köpte tulpaner på hemvägen. Jag hade förberett mig på lite mys, så det blev ansiktsmask, levande ljus, färggranna tulpaner, ett glas vitt vin och Sex and the City på dvd medan jag då och då kastade ett öga i min not till Verdis Requiem som jag ska instudera (eller snarare återinstudera). Jag kände mig lite mör i kroppen och hade lite ont i halsen. Tidigare på dagen hade jag skämtsamt sagt att ”nu passar det att bli sjuk, så jag kanske borde bli förkyld?” och halvt om halvt menat det.

Och visst. I morse vaknade jag förkyld. Ont i halsen, täppt i näsan och trött. Så det blir en hemmadag i hopp om att förkylningen försvinner snabbt av sig själv. Jag fick ställa in en fika med en väninna, men hon smsade tillbaka att jag skulle se Top Gear och kurera mig. Älskar när ens vänner känner en alldeles för bra. 😉

Så det blir disk, vattning av blommor, läsning av böcker, tidningar, kanske lite glass (om jag orkar släpa mig ner till affären och köpa nån), kaffe, måla naglarna chockrosa för att få lite ljus i vardagen och – om jag kan komma över min skrivkramp – skriva lite! 😀 Tristan & Tess lockar …

EDIT: Det blev Sex and the City för hela slanten. Sushi. Chockrosa naglar och tånaglar. Några tidningar. Kaffe. Ipren. Jag har inget emot att ha ont i halsen, men täppt näsa stör mig något otroligt eftersom hela huvudet stängs av. Det mest avancerade jag har gjort idag var att läsa två kapitel i Stöld av babian.

Februari, drömmerier och arbete

Måndagen den första februari. Februari! Månaden som är gråare än gråast, tristare än trist, och alldeles … alldeles underbar, för att omformulera Disneys Askungen en aning.

Egentligen har jag inte så mycket inplanerat i februari. I dag plockar vi upp en produktion som gick igång 4 januari men som blev satt på paus för två veckor sen pga två nyligen avvecklade konserter på Gamle Scene i Köpenhamn. Det blir nog spännande, men jag måste lära mig en av ariorna innan torsdag. Skam den som ger sig. Premiär 1 mars! Den 20 februari ska jag se Rasmus Seebach med min sköna moder här i Köpenhamn. Det blir en helkväll och en minihelg eftersom jag arbetar hela lördagen och söndag morgon. Men trevligt blir det i alla fall!

Och jag ska försöka läsa lite mer. Har en hel hög med böcker som lockar … Bli bättre på att blogga. Kanske till och med försöka skriva lite. Tror att jag har haft skrivkramp i två år. Det kliar i fingrarna, men hjärnan har arbetat på högtryck fram tills nu så jag ska ta det lugnt och fundera lite på vad jag vill skriva. Det blir i alla fall på min ungdomsserie, men jag tänker skriva om från början och har funderat mer och mer på jag-form … Vad säger ni? Är det märkligt att ha en bok i jag-form om de andra i serien kanske inte blir det? Eller är det enklare att bara skriva han/hon hela tiden (med tanke på att jag har i alla fall tre huvudpersoner)?

Bara några tankar så här en måndagslunch. Nu ska jag snart bylta på mig regnkläderna och ut i regnet. Måste komma ihåg att köpa tulpaner också! Några vackra, ljusrosa tulpaner … 🙂

 

En stillsam torsdagsförmiddag

Det har det minsann varit. Man blir lätt lite trögstartad när man först börjar kl 16 (och antagligen inte behöver jobba förrän 17-ish pga underlig schemaläggning. Så då kan man ju passa på att göra sådant som man inte hinner annars.

Göra stabiliseringsövning för bål och rygg, samt stretcha. Boka tvättid och inse hur patetiskt det ändå är att enda tiden man har till det är nog lördag kväll mellan 18-21 … Köpa en ny ljudbok (äntligen! det blev Tango för vilsna själar av Lucy Dillon) och hitta en svensk översättning av Turn of the Screw (Henry James) som jag måste läsa i studiesyfte. Packa upp och installera skrivaren jag fick i julklapp. Uppdaterat hemsidan samt förnyat domännamnet (titta förresten in på www.saraswietlicki.se). Skickat iväg en stipendieansökan (äntligen!). Mumlat italienska texter i väntan på kaffet. Vädrat ut lägenheten. Läst på om reglerna för försäljning av lägenhet i min förening. (Det ni! Det lurar en hemlighet här, men den är inte officiell ännu …) 😉

Nu ska jag bara hinna med lunch och en snabbdusch innan jag beger mig till jobbet.

Förresten. Jag vet att det här inte är mycket till litterär blogg nuförtiden. Jag läser, men jag har inte tid eller ork till att skriva. Det var med fasa jag insåg att senaste gången jag på allvar skrev något var i november 2013. Det gör lite ont att tänka på det. Men jag tänker att i sommar, då ska jag sätta mig ner och i lugn och ro bena ut hela min ungdomsserie Och sedan föll regnet och se vad jag behöver och inte behöver ha kvar. Och sen ska jag skriva därifrån. Det finns så många lösa trådar och märkliga tidshopp som inte behöver vara där. Och jag vill ha den utgiven någon gång, även om jag bara skulle ge ut den själv i tio exemplar. 😛 Så håll ut, är väl det jag vill säga. Jag lovar att litteraturen och skrivandet är på väg tillbaka!

Puss&kram på er!

Den Stora Redigeringen™ äntligen igång!

Tja, jag vet inte vad som hände. Men en dag blev jag plötsligt intresserad av att redigera igen. Att nörda ner mig fullständigt i ett manus. Att orka ta itu med alla plot holes och faktamissar. Att bena ur den här historien tills den är ordentligt filéad.

2an är första delen i min ungdomsserie Och sedan föll regnet. Jag skrev den mellan 1 november 2010 och 21 juli 2011. Det är andra boken jag skrev i serien (vadå, okronologiskt?) och jag kände att den gick väldigt snabbt att skriva. Men sedan dess har den i stort sett legat i träda. Förra året skickade jag den till Bina, en bloggare som kunde tänka sig att läsa igenom den. Hon läste, och kommenterade. Jisses, vad hon kommenterade! Så mycket bra saker och så många saker att tänka på.

En av sakerna hon pratade om var att storyn började liksom för mycket från början. Att det kunde löna sig att börja mitt i, någonstans. Idéen fastnade i mitt huvud och nu gör jag ett försök att skriva om den. Att verkligen börja någonstans mitt i, där storyn makes sense.

Jag har börjat redigera ett kapitel mitt i, bara för att få upp lusten att redigera. Att börja från början när man inte vet var början är, är väldigt frustrerande. Så nu har jag hittat ett sätt att formulera mig, ett kortare, mer konkret sätt. Jag gillar min ”nya” stil. Kapitlet jag hade valt var ursprungligen 6600 ord. Jag har skurit ner det till 4500, och där finns möjlighet att ta bort ytterligare en del, kanske hundra ord eller så. Att tajta till språket. Det är fortfarande ett långt kapitel, men mer hanterbart.

Jag har då ett annat, angenämt problem. I hela serien finns det tre huvudpersoner (Tristan, hans kompis Adrian och Adrians lillasyster Tess). 2an handlar om Tess, och de andra böckerna i serien handlar lika delar om Tristan, Tess och Adrian, samt en kille som heter Anton.

Är det okej att Tess är den enda som pratar i första boken? Eller ska Tristan, som faktiskt spelar en stor roll i storyn, få prata också? Så att man inte får en chock när han börjar prata i bok två i serien.

Mitt mål är att:

  • skriva om hela manuset till att det är bara Tess (kvinnliga huvudpersonen) som pratar (eller vad tror ni?)
  • sortera ut vilka röster som tillhör vem
  • skriva om berättelsen så att den börjar in medias res, alltså mitt i. Jag tror att jag har den perfekta första meningen, men vi får se. Jag måste först skriva det kapitlet. 😉
  • få ordning på alla bipersoners motivation
  • få ordning på ”dramaturgivalen”:

valen

Eftersom manuset till 2an är på 96 000 ord ska det ner till ca 70 000-75 000. Normal ”ungdomsromanslängd”. Och om varje kapitel dras ner med ca en tredjedel (4 510 ord / 6 641 ord = 67,911459 %) borde det 75 % av 96 000 ord vara 72 000 ord. Och det är en helt okej längd. Jag vill inte gå under 70k, för det är för kort.

Jag lär behöva skriva nytt, och jag lär behöva skriva om 100 procent av det jag har skrivit. Men det är väl det redigering handlar om? Jag har som mål att ha kommit igenom hela manuset en första vända tills 1 oktober. Det är tre hela månader. Is it doable?

Heck yes!

Den Stora Redigeringen™ har börjat! Följ med på resan!

Och förresten – om någon vill läsa det där kapitlet som krympte med en tredjedel, hojta till. Det vore skönt att veta om jag är på väg åt rätt håll. 😛

Hur skapar man karaktärer?

De böcker man minns allra bäst är inte de som har bäst världar (inom fantasy), bäst miljöbeskrivningar eller den bästa storyn. De böcker som du minns är oftast de som har bäst karaktärer.

Karaktärer som kryper in under skinnet på dig. Karaktärer som får dig att gråta, känna smärta, skratta, le, älska osv.

Vi pratar om karaktärer som Harry Potter, Edward Cullen (förlåt, men han är älskad av många tonåringar …), Katniss, Elizabeth Bennet, Mr Darcy, Hamlet med flera. Oavsett genre, oavsett vilken tid boken är skriven i, handlar den om karaktärer. Och så länge författaren inte skriver i du-form (vilket borde vara strängt förbjudet!) handlar den om hur författaren lyckas porträttera karaktärerna.

Hur skapar man då en karaktär?
Ta en titt på de här 100 frågorna och se hur många av dem du kan svara på om dig själv. Om du skriver på en roman/novell, se hur många frågor du kan svara på dina karaktärer. Jag rekommenderar att alla karaktärer går igenom den här listan. Man blir förvånad hur mycket man vet om sina påhittade vänner utan att behöva tänka efter.

(Själv ska jag sätta mig ner med alla de här frågorna igen och titta igenom dem. Jag har inte gjort dem här för Tess och Tristan på läääänge och behöver nog uppdatera mig om mina sötnosar. 😉 )

När jag skapar mina karaktärer börjar jag oftast i en situation. I fallet med Tess och Tristan började jag med Tristan och olyckan som han är med i. En karaktär behöver personer runt omkring sig, och den som började som en lillasyster till bästa kompisen blev plötsligt ett kärleksintresse. Och när jag började nysta bakåt i historien insåg jag att de hade historia bakom sig, Tess och Tristan. Och ju längre framåt jag följde dem i deras historia insåg jag hur många personer de hade runt sig, hur många personer som förändras (både till det bättre och det sämre) av deras historia och vem som älskar vem.

Och på tal om var det hela startade … så var det med den här texten. Oredigerad från 1 november 2007:

Det småregnar. Ett ihållande, envist regn som strilar nerför hans rygg och slickar håret mot ansiktet. Kallt, strilande regn som gör den frostnupna novemberluften ännu kallare. Inte för att det gör något att det regnar. Fotbollsmatchen är i full gång på fotbollsplanen vid Victioriastadion, och det är Lundaborna som spelar mot Lommas pojkar i deras egen Skånecup. Det är dödligt allvar – spelarna är så koncentrerade att regnet inte längre är ett irritationsmoment, snarare en välkommen svalka, och åskådarna är vad som håller dem på fötter efter den nära femtio minuter långa matchen. Det är jobbigt, lerigt, kallt och rent ut sagt för jävligt – och det är precis det som han lever för. Aldrig förr har en match känts så underbar att spela. Allting klaffar inom laget: passningarna sitter, samspelet är nästintill perfekt, det är bara det sista målet som gäller för att de ska vinna. Kvitteringen bara någon minut innan har höjt lagandan, nu ska de vinna! Ett mål kvar!

Orden från tränaren Thomas innan matchen ringer i öronen medan han springer framåt för att möta bollen:

”Kom igen killar, det är bara en match kvar, det här klarar vi! Satsa framåt, passa till Ari och Adrian – Tristan, håll dig framme, okej?”

De nickar, tittar på varandra, snabba ögonkast för att kolla att alla hänger med. Jodå, det sitter, deras samspel, de kan. Det är klart att de kan!

Det är då det händer. Bollen sitter som en smäck vid foten, passningen till Ari är så snygg att han knappt kan tro det själv. Sedan är han plötsligt fem meter längre fram, närmare målet än någon annan i laget, ser bollen komma tillbaka till honom, ett snabbt ögonkast till höger, och bollen flyger mot mål. Målvakten kastar sig efter den och lyckas nudda den men den går ändå rakt in i nätet bakom honom.

Lyckan är total. Snart är det över. Snart har de vunnit.

Texten är nästan sju år gammal – det är så länge jag har petat runt i historien om Tess, Tristan och alla deras vänner. Såhär 250 000 ord senare älskar jag dem som mina egna barn, och jag vet att bara jag får ändan ur vagnen så kan fler än jag älska dem precis lika mycket.

 

Redigeringen på 2an

Jag berättade för ett par inlägg sedan att jag skulle visa er hur redigeringen på 2an, Bara för Terese, ser ut för tillfället. När jag flyttade över mina saker från Köpenhamn till Lund orkade jag inte bära hela manuset (365 sidor) i den stora tunga redigeringspärmen, så jag plockade ut ett av de längsta kapitlen mitt i boken och tänkte att jamen, om jag börjar någonstans mitt i så kanske jag får mer koll på var jag egentligen ska starta, och då kanske det ger sig och jag får fatt i det där språket som jag vill att den här boken ska ha.

Ni hör ju. I stort behov av en spark i baken. Jag har inte helt koll på vart jag vill med det här kapitlet, men om jag får upp redigeringsfarten och lär mig vara lite hårdare i redigeringen kanske det går lättare sen. (Det är många kanske i den här texten, märker ni det? Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske!)

Men! Jag lovade ju att ni skulle få se hur sidorna ser ut, mest för att där är så mycket rödpenna att jag skrattar högt när jag ser det. Så här är några av sidorna.

2014-06-08 22.53.53

Här finns inte mycket av ursprungstexten kvar …

2014-06-08 22.54.07

Rödpenna, rödpenna, lite faktiskt bläck, rödpenna, rödpenna …. och lite mer rödpenna.

2014-06-08 22.54.38

Så. Vad tror ni, är jag för hård? Eller är jag snarare realistisk? Boken är på 365 A4-sidor och kapitlen är alldeles för långa, men med lite jobb kanske den kan bli något.

Bina, som har varit världens mest fantastiska testläsare för drygt ett år sedan, kommenterade med en enda mening på det här kapitlet:

Kapitlet var olidligt långt. Men bra.

Jag lovar, Bina, det kommer att bli kortare. Mycket kortare. Och förhoppningsvis ännu bättre. 🙂

Blogg100 #97: Spark of insanity

Och nej, jag refererar inte till Jeff Dunhams komedishow från 2007, även om jag rekommenderar att ni ser den. Jag talar om skrivandet.

För några dagar sen när jag var på väg hem från skolan på cykeln fick jag en snilleblixt. (Vi kallar det i alla fall det, såhär i starten.) Det var hur jag skulle få 2an, Bara för Terese, att komma igång i redigeringsprocessen. För något år sedan kom jag ju ett litet stycke i redigeringen, och sedan gav jag upp. Nu har jag en vag idé om hur jag ska skriva om manuset så att det blir bättre.

Så, här kommer min fråga: Hur viktigt är det att man börjar in medias res i ett manus?

In medias res betyder ”i händelsernas mitt” och är ett berättargrepp som innebär att man börjar mitt i berättelsen och inte tar det från början. Problemet med både första och andra boken i min ungdomsserie Och sedan föll regnet är att manusen börjar från början. Jag har inte lyckats komma på hur jag ska göra, det är därför det har blivit så. Och för att jag har lärt känna berättelse lite pö om pö allteftersom jag har skrivit den.

Men nu får jag ta mig i kragen och börja redigera. Jag blir, mitt i glädjen, lite småbitter när jag ser hur alla duktiga människor debuterar och släpper både sin andra och tredje bok. Jag vill ju också debutera någon gång. 🙂

Blogg100 #75: HBTQ-litteratur sökes

Ja, som det står. HBTQ-litteratur sökes, gärna med en HBTQ-person som huvudperson.

Dels är det som en punkt på Kaosutmaningen 2.0, men också för att jag (såvitt jag minns) inte har läst någon sådan bok. Någonsin. Eller har jag det? *tänker efter* I alla fall inte där vederbörande har varit huvudperson. Jag kom att tänka på det när jag i en facebook-grupp (hej NaNoWriMo!) fick frågan ”Undviker du HBTQ-litteratur? Om ja, varför?”.

Egentligen är det där med sexuell läggning i böcker ganska strunt samma för mig, precis som det är så för mig i verkligheten. Jag skiter uppriktigt sagt i vilken läggning folk har. Halva min bekantskapskrets är lesbiska, bögar, bisexuella eller något annat. Det blir lätt så när man jobbar inom teatern. Operasångare, balettdansare, musiker osv. Förr, det vill säga när jag fortfarande gick på gymnasiet, tänkte jag inte på det där att folk runt omkring mig kunde ha en annan läggning än jag själv. Nej, jag var inte dum eller ignorant. Jag hade bara inte mött någon som öppet sa att de hade en annan läggning.

När jag bodde i Vadstena 2007-2010 började mina vyer vidgas. Och i dag är det fullt naturligt för mig att snabbt undra vilken läggning en ny bekant har. Det blir en liten box som ska bockas av i huvudet. Jag vet, jag vet. Det är fult av mig, men det är så det är. Och så snart jag vet, är det strunt samma.

Några av mina närmaste vänner har en annan läggning än jag själv. Jag är beredd att kämpa intill döden för att de ska ha rätt att älska den de vill, få gifta sig med vem de vill, få barn med den de vill. För att alla ska få se ut som de vill, om det är som transa eller i drag. Det spelar ingen roll vilket kön du är, kärleken är den samma.

För några veckor sen nämnde jag att jag sett film eCupid. Det blir lite i ett forskningssyfte. Det görs alldeles för få filmer som på ett ärligt sätt handlar om homosexuell kärlek. Med ”på ett ärligt sätt” menar jag att man porträtterar homosexuell kärlek på samma sätt som man skulle porträttera heterosexuell kärlek. Med samma innerlighet. Bara för att det är ett förhållande mellan två killar eller mellan två tjejer är det fortfarande ett förhållande på samma premisser som mellan en kille och en tjej. Det är fortfarande kärlek, problem, lösningar, innerlighet osv.

Jag har sett de två första säsongerna av The L Word. Jag har inte fortsatt, mest för att jag inte hade tid. Men jag blev så glad när jag såg serien. Äkta kärlek på ett sätt som inte visats förr.

Och hur det här inlägget blev ännu mer aktuellt för mig: I 8an, Aldrig mer vi, möter Adrian en advokat som heter Simon. I 9an, (O)skyddad, blir de ihop ”på riktigt”. Jag har aldrig skrivit ett sånt förhållande tidigare. Jag vet inte mycket om det, mer än vad mina homosexuella kompisar berättar för mig. Det gör det intressant. Jag vill veta, jag vill kunna skriva Adrian & Simons scener på ett naturligt, bra sätt.

Så, hjälp mig nu. Vet ni några bra böcker med en HBTQ-huvudperson? 

Blogg100 #49: Skrivflow

Ah, den ljuva känslan av flow. Satte mig ner i onsdags och skrev ca 1500 ord. Fortsatte i går och skrev 1650 ord till. Totalt blev det ca 3200 ord i två korta sittningar. Det är mer än vad jag har skrivit skönlitterärt sedan i julas. Länge leve Camp NaNoWriMo!

Och det är så trevligt när ens karaktärer bestämmer sig för att vilja vara med och leka. ❤ ❤ Adrian & Simon