Lördag! Äntligen helg, typ! Kör lite halvhelg med jobb ikväll och audition imorgon förmiddag.
Ljudboken färdiglyssnad, har lite poddar att lyssna i kapp men inget som lockar sådär jättemycket. Får klä på mig rejält och gå ut på promenad, behöver både stegen och luften innan jobbet. Synd att det är så kallt bara! Dags att leta fram mössan!
Vissa dagar är man trött redan när man vaknar. Vaknade med en tjock känsla i halsen och lite för hög temperatur (37,2) men den lade sig efter en stund (36,9), fortfarande en halv grad för högt för min vanliga temperatur så kanske håller kroppen på med något …
Igår kväll var jag väldigt tacksam för matlådor i kylen! Det är samma känsla idag, när jag ska vara borta stora delar av dagen. Matlådor förenklar livet, helt klart. Måste packa ner en bok, tror att det lär behövas idag. Håller på med Drakviskaren, men undrar om den inte är lite för tung att släpa med. Får nog bli en pocket eller något annat lätt, kanske en hyllvärmare. Ljudboken riskerar ta slut innan jag kommer hem, har bara 2 1/2 timme kvar!
Vad jag egentligen hade behövt idag är nog att bara ligga på soffan och läsa lite, eventuellt ta en promenad. Nu blir det en tur först till bilservice och sen till Köpenhamn för rep. Jag älskar mitt jobb, det gör jag, men inte alla dagar!
Det är fredag! Fredagen den 13e, dessutom! Är ni vidskepliga? 😉 Jag är det inte, förutom på teatern, men visst är man lite extra försiktig i dag.
Jag är ledig på dagen men jobbar kväll, så jag sitter hemma och sköter allt det praktiska som bokande av tågbiljetter/flyg/hotell osv. Jag har två auditionrundor på G och då gäller det att snabbt få bokat allt och få in det i kalendern. Varför tycks allting ske i november? Jag tittar i min kalender och vill helst bara gömma mig i sängen i några veckor. Helst med en bok och mitt Netflix-konto.
Men skam den som ger sig! Det är bara att fortsätta jobba. Det är mycket i oktober också. Eller alltså – det är mycket hela hösten. Ser fram emot december och julstöket, för då har jag i alla fall lite ledig tid.
Igår hämtade jag ut Tjockdrottningen på biblioteket och passade på att låna en ljudbok. Det blev Ninni Schulmans Flickan med snö i håret, den första boken i hennes serie om polisen Magdalena. Den fanns inte som inbunden, så då tänkte jag ge ljudboken en chans. I och med att jag kör så mycket fram och tillbaka till jobb under oktober/november hinner jag nog med de där elva cd-skivorna ganska snabbt …
Nu ska jag äta en snabb lunch och sen vidare i jobbträsket. Ha en fin fredag!
Har precis bäddat ner mig i en säng som tillhör Oslos kanske minsta hotellrum. Men allt är rent och fräscht och hyfsat centralt, så då spelar det ingen roll. Och älsk på hotellkuddar! 😍 Dessa stora underbara kuddar!
Det har varit en lång och rastlös dag med mycket surfande på diverse sociala medier. Inte förrän på flyget kunde jag läsa något, och då blev det lite i Det flammande korset av Diana Gabaldon. Lite många böcker igång samtidigt nu, men jag ville inte släpa med mig en fysisk bok på resan så det blev en e-bok. Min Kindle gör sin kanske sista resa. På grund av laddningsproblem ska den snart pensioneras.
Men det är kallt i Oslo – bara 5 grader! 😱 Hade tagit med mig dunjacka för säkerhets skull, och den behövdes! Nåja, imorgon kväll är jag hemma igen, så då får jag lite värme. 😋 Nu ska jag se ett avsnitt av Family Guy på Netflix och sen sova gott.
Godnatt!
Den här veckan är evighetslång och helt lagom kort på en och samma gång. Efter två dubbeldagar ska det bli skönt med en ledig fredagskväll innan helgen slår till med jobb både lördag och söndag. Ibland är sexdagarsvecka riktigt jobbigt!
Fick imorse beskedet att en kollega var sjuk och att jag skulle hoppa in på hennes plats. Orepeterad, ouppsjungen och med magkatarr. Samt ett vänsterknä som beslutat sig för att ta semester.
Förmiddagen var mindre rolig. Kvällen med smink och kostym var faktiskt nästan rolig! Men att springa runt med pärm på scen är mindre kul, man blir hindrad! Därför dags att denna torsdagsnatt rabbla franska texter istället för får när jag nu äntligen är på väg i säng. För man vet ju inte om dagens äventyr upprepas imorgon.
Och helst av allt vill jag bara läsa i Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr och ta sovmorgon! (Det får bli lördag, då.)
Sitter och lyssnar på det sista som är kvar av stormen Urd i Skåne och funderar på om jag kan ta mig till och från jobbet i kväll utan problem. Orkar inte med inställda tåg på grund av nedblåsta ledningar osv.
På dagens att-göra-lista före jobbet står i stort sett ingenting: snabbstäda lägenheten. Vattna blommor. Läs lite i The Tales of Beedle the Bard av J.K. Rowling. Avkalka två kaffeapparater (en kaffekokare och en kapselmaskin) och ta en snabb dusch för att få upp värmen. Betala räkningar. Ni vet, sådana småsaker som får tiden att gå och livet att gå runt. 🙂
Vad gör ni i mellandagarna? Jobbar ni eller är ni lediga?
Jag har världens bästa läsare! Ni lyfte bloggens visningsrekord ännu en gång på bara en helg, vilken underbar avslutning på maj månad! ❤️ Tack!
Jag har inte hunnit läsa så mycket i maj som jag hade velat, men det är pga flytt och examen, så jag kan inte klaga. Jag hittade till slut två ljudböcker, så nu är de närmaste dagarna räddade. Det är så skönt att packa samtidigt som man lyssnar på musik eller ljudbok. 👍 Jag har även hunnit prata med två olika kundtjänster i telefon idag. Samma företag, olika länder och helt olika attityder. En hjälpsam, en pushig. Jag vet vem som fick ris och vem som fick ros … Jag vet också vem som byter teleoperatör när hon flyttar tillbaka till Sverige!
Nu när vi har kommit in i juni är det ju dags att avgöra vilken bok som var bäst i maj. Fast jag läste så få var det bra böcker, så det var ett svårt val. Men det blir ändå Åsa Hellbergs sprillans nya roman Gloria, för jag blev glatt överraskad över hur bra research hon gjort (huvudpersonen Gloria är nämligen operasångerska). En söt, puttrig bok med dramatisk twist som dessutom var väldigt trevlig som ljudbok. 🙂
#blogg100 93
I fredags, när bokbloggsjerkan handlade om musik och böcker, kändes det naturligt att prata om operasångare – speciellt eftersom jag tog examen samma dag. Old Adult reads Young Adult undrade i en kommentar hur det kom sig att jag började med opera och när jag visste att det här var rätt för mig. Så, det här inlägget är för dig. 🙂
Varför man väljer att bli operasångerska i en tid där klassisk musik ses som både något elitistiskt och en utdöende konstart i ett – det är en riktigt bra fråga. Mitt korta svar: för att man inte kan låta bli att sjunga.
Jag blev satt i kyrkans barnkör av min ömma moder när jag var omkring fyra år gammal. Allt eftersom jag tydligen inte kunde hålla tyst och behövde ett ställe att få ut all energi. Jag tyckte att det var roligt och jag, som egentligen är en ganska introvert människa, blommade upp inför publik. Det här förbluffar mig fortfarande i dag, för just den biten har inte ändrats.
I nioårsåldern blev det kören på Lunds Kulturskola som blev mitt andra hem. Jag sjöng där från trean i grundskolan till trean i gymnasiet. Där fick jag min första sånglärare, som väl ganska snart insåg att hon i mig hade ett röstmaterial att arbeta med – och en ganska lat sångelev. I gymnasiet gick jag en helt vanlig samhällslinje, men spelade piano, saxofon och sjöng i fyra körer vid sidan av studierna. Att sjunga var mitt sätt att komma med i en grupp, att bli uppskattad. Eftersom jag blivit mobbad hela grundskolan var mitt sångröst ett vapen och en skyddsmur. Det var först på gymnasiet som folk började fatta att jag faktiskt kunde sjunga, och med det kom både beundran från vissa och rent hat och avundsjuka från andra.
Efter gymnasiet, hösten 2007, kom jag in på Vadstena folkhögskola och deras välrenommerade musiklinje. Jag kunde sjunga, visst – men jag hade ingen aning om vad jag höll på med eller hur man egentligen musicerade som solist. I Vadstena fanns (finns!) lärare som brann för romanskonsten och de tog hand om mig i tre år.
Jag var fortfarande inte säker på om sången var rätt val. Jag har alltid haft känslan att jag är en bluff, att någon – snart – ska komma på mig och sparka ut mig från den utbildning jag är på. Alla andra runtomkring mig tycktes drivas av något större än livet – kärleken för musiken. Mitt andra år i Vadstena vändes allt upp och ner när jag fick veta att jag hade ödem på stämbanden. Ödem är vätskefyllda blåsor som antingen kommer av reflux (sura uppstötningar) eller av överansträngning på grund av dålig teknik eller fel repertoar. Mitt berodde på alla tre och pausade mitt sångliv i nästan ett halvår. Under tiden fick jag bara sjunga ytterst korta stunder varje dag och bara göra röstövningar. Jag fick sån ångest – vem var jag utan min röst? Hade jag en personlighet utan sången?
Någonstans i den där paniken föddes också ett jävlar anamma som drivit mig sen dess. Två gånger till efter den där hösten och vintern (2008/09) har jag fått röstproblem. Det har läkt ut, men varje gång har jag fått lätt panikångest. Jag identifierar så starkt med min röst att jag utan den blir helt vill.
I Vadstena, som egentligen är en romansutbildning (man sjunger/spelar alltså romanser, lieder och sånger från främst romantiken), gör man också ett operaprojekt varje år. En stor andel av eleverna som går där kommer in på operahögskolorna i landet, och de håller hög standard. Och här föddes min kärlek för opera på riktigt. Jag har alltid älskat att berätta historier och tyckte därför om romanskonsten nästan direkt, men opera tog ett tag innan jag lärde mig att tycka om. Jag har ändå gjort min beskärda del av operaprojekt i mina dagar …
För opera handlar om berättandet. Inte bara kärleken till musiken, men till berättandet bakom, till känslorna bakom varje enskild fras. Det blir det som skiljer en bra sångare från en världsstjärna – förmågan att skapa en trovärdig karaktär på scen.
Efter Vadstena kom jag in på Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn, där jag från början hamnade med helt fel lärare. Vi passade helt enkelt inte ihop och sången blev tråkig, nästan ångestframkallande i sig. Efter ett lärarbyte gick det snabbt undan och jag fick den ena utmaningen efter den andra. Sedan kom jag in på Operaakademiet, den danska motsvarigheten till Operahögskolan i Stockholm. Plötsligt förstod jag vad meningen var. Vad opera egentligen gick ut på. Vad yrket gick ut på. Berättandet. Beröringen. Att sjunga som om du skulle dö om du inte fick sjunga.
Man ska inte höra opera på cd. Det ska upplevas, precis som man ska gå på konserter och höra symfoniorkestrar live. Det händer något när du ”ser” sången. Har du någonsin stått nära en sångare som producerar så mycket ljud som en operasångare gör när de ligger på toppen över en orkester, då får du så sjukt mycket respekt för jobbet som ligger bakom. Vad folk (som inte är fackfolk) oftast inte förstår är hur mycket jobb som ligger bakom varje enskild ton. Jag har pluggat sång i nio år, och innan dess har jag sjungit i fjorton år. Det är alltså 23 år som jag har sjungit – och jag är inte på långa vägar ”färdig” bara för att jag har tagit examen. Man kan alltid – ska alltid – bli bättre. Och i det ligger det roliga. Kampen. Slitet. Stressen. Kärleken.
Varför man blir operasångare i en tid där konsten bortprioriteras? För att man inte kan låta bli att sjunga.
#blogg100 inlägg 91
… av att läsa en blogg som handlade om en operasångares vardagsliv?
Jag har själv saknat en under tiden jag utbildade mig, och det finns inte riktigt någon blogg om vardagen bakom det ”glamorösa” yrket.
Så vad tror ni? Finns det läsare till en så obskyr blogg?
I övrigt är jag en liten blöt hög i min soffa, så trött är jag. Examen 2 av 3 idag, sedan rep, sedan middag med 3/4 av familjen och sen hämtade familjen alla konsertklänningar och de första två flyttkartongerna. Nu händer det, hörni. På riktigt!
#blogg100 inlägg 86
Jag fick en fråga av Eva på det måste kännas på riktigt, som handlade om var jag tänker mig att jobba om jag själv fick välja. Eftersom jag länge har tänkt på det själv, tänkte jag att det var roligare att göra ett inlägg om det än att skriva ett kort svar i kommentarfältet. 😉
Att bli operasångare tar år av utbildning. Oftast börjar det med privata lektioner redan på högstadiet eller på musikgymnasium. Detta följs av antingen en förberedande musikutbildning vid en folkhögskola (1-2 år) eller direkt in på en musikhögskola (3-5 år, alltså en kandidat eller en master) och till sist 3-5 år på operahögskola (återigen en kandidat eller en master). Det innebär att om man tar hela svängen kan det lätt bli 2+5+5 år, alltså hela 12 år för att bli färdigutbildad. Jag har klarat mig på nio (3 på folkhögskola, 3 på en kandidat och 3 på operahögskola). CSN-lånen är inte roliga, tro mig.
Från musikhögskoleutbildningarna i Norden utexamineras runt en 10-20 sångare per år/skola (varierar såklart lite). På operahögskolorna i Norden är det ca 5-7 sångare per år/skola. Operahögskolor finns i Köpenhamn, Oslo, Malmö, Göteborg, Stockholm, Helsingfors. Det innebär att det från Norden kommer drygt 30-35 nya operasångare varje år. Och alla dessa vill ha jobb.
Precis som med alla andra yrken innebär en examen inte automatiskt att du får jobb. I alla konstnärliga yrken innebär jobbsökningen ofta auditions, utställningar osv. Och många resor över hela världen.
Som ung operasångare spelar det väldigt stor roll vilken rösttyp man har och hur gammal du är. Jag är 27 (28 i höst) och lyrisk-dramatisk sopran. För just mig innebär det att jag är alldeles för ung för att sjunga det jag ska sjunga, för att min röst inte har färdigutvecklats. Den har en alldeles för stor kostym på sig som den ska växa in i. Under tiden kan jag sjunga ”lättare” repertoar, alltså operaroller som inte är lika tunga att sjunga. Till exempel Mozart i stället för Wagner. Eftersom dina stämband är muskler med slemhinnor gäller det att passa på så att man inte får skador. Vissa skador läker aldrig, och en vanlig förkylning kan innebära döden för en sångare om man är oförsiktig. Därför är många sångare paranoida när det gäller bakterier, virus osv. En vanlig förkylning/hosta för gemene man kan betyda tre veckors sjukskrivning för en sångare.
Vad har allt detta att göra med jobb, undrar ni?
Som operasångare kan du arbeta världen över. I vissa länder, t ex Tyskland, är de extremt ålders- och utseendefixerade. Å andra sidan kan operahusen oftast välja och vraka i horderna av sångare som vill ha jobb. För du är en i mängden. Är du sopran, som jag är (alltså den högsta kvinnostämman), finns det minst 100 sopraner som söker samma jobb. Lägg sedan till att det i vissa hus finns fasta solistensembler (t ex Det Kongelige i Köpenhamn) där ett visst antal sångare varje år ska ha ett visst antal roller för att uppfylla sitt kontrakt. Alltså ännu färre jobb till den stora skaran som letar just jobb.
Fasta ensembler blir mer och mer sällsynta, eftersom det är ett dyrt sätt att driva ett operahus på. Många operahus tar in solister utifrån för varje produktion. Detta öppnar upp för att man kan gästspela, alltså göra en produktion här och en där. Det är inte kul att frilansa om du inte har kontinuerligt med jobb, och det är sällsynt det också. De flesta sångare är frilansare, och de flesta har flera månader under året då de inte har jobb. Oftast betalas du dessutom EFTER en produktion är färdig. Alltså efter 6 veckors rep och kanske två månaders föreställningar. Typ 3-4 månader utan lön, alltså.
Du kan också välja att bli korist. Det är ett fast arbete. Att stå i operakören är också tungt, för du gör många föreställningar och jonglerar oftast många olika produktioner samtidigt. Du repeterar om förmiddagen och tidig eftermiddag och har sedan föreställning på kvällen. Lägg sedan till att du oftast jobbar 6 dagar i veckan.
Du får jobb dit du väljer dig att söka. Det krävs många auditions och många kontakter innan man får jobb. Det skapar ett rotlöst liv, där traditionella saker som familj eller partner ibland får stryka på foten. Det är ensliga hotellrum eller förhyrda lägenheter där du knappt har mer än en säng och en kastrull.
Jag skulle vilja frilansa, om jag själv får välja. Eventuellt göra några år här och där, typ i på Det Kongelige Teater i Köpenhamn, Bayerische Staatsoper i München, Wiener Staatsoper, Metropolitan Opera i New York … Det är nog önskedrömmen. Att få lov att göra föreställningar över hela världen, men att alltid återvända till samma punkt för att hämta andan. Skulle inte ha något emot att landa några år på ett ställe, så att man hinner med biten att skaffa familj. Jag vill egentligen inte stanna i Norden alltför länge. Operavärlden i Norden är en stagnerad sak, mycket på grund av ekonomi. Traditionen finns och framför allt Sverige och Norge har producerat mången känd operasångare genom åren. Men publiken är inte alltid lika snabb. Jag tror att det blir mycket Tyskland för mig de kommande åren …
Nu när jag är färdigutbildad om tre dagar (OMG, vart tog tiden vägen??) känns det läskigt att ge sig ut i världen på egen hand. Man är ju ALDRIG färdigutbildad egentligen – man måste bara börja betala för sina lektioner. 😉 Fram tills i vintras var jag så nervös – för vad skulle hända efter examen? Jobb? Studielån som skulle börja betalas tillbaka? Framtiden var oändlig och skrämmande och jag hade ingenting på schemat efter att ha haft tre fullbokade år. Ångest? Ja visst!
Men jag har haft oändlig tur. Jag har fått jobb på Malmö Opera som korist. Det innebär att jag börjar jobba inom två veckor från min examen. Jag känner mig så lyckligt lottad att jag vill gråta. Jag har en ekonomi att tala om! Hurra!
Okej, det var ett lååååångt svar på en kort fråga. Hoppas att du fick svar, Eva! 🙂
Och en liten godbit:
#blogg100 inlägg 85
Så … i morgon har jag den första av mina tre slutproduktioner. På fredag, om en vecka, är jag färdigutbildad. Såklart kvarstår lite praktiska grejer att avsluta, men utbildningen är klar. Nio år. Done.
Det känns lite underligt att inte behöva åka ut till Operaen på Holmen 6-7 dagar i veckan. Det har jag gjort i tre år, och nu är det snart över. Sorgligt, skönt, förunderligt och märkligt. Men jag är snaaaaaaart klar.
Jag läste ut/lyssnade färdigt på Åsa Hellbergs Gloria i dag. På det rent sångtekniska fanns där 2-3 småsaker jag reagerade på, annars ingenting. Bra jobbat med researchen! Generellt sett en ganska mysig bok med en plot twist och ett lite halvt oväntat, väntat slut. Fast jag tror att jag skulle ha läst den i stället för att lyssna på den. Det var något med Julia Dufvenius röst som inte klaffade hos mig. Å andra sidan är jag petig som få. 😉 Och ett STORT PLUS i kanten för att Hellberg nämnde Met-uppsättningen av Carmen med Elina Garanca som Carmen. Världens bästa uppsättning! Så jag rekommenderar att lyssna på musiken medan man läser Gloria. 🙂
#blogg100 inlägg 80
Det är fredagen den trettonde maj (hu! 😉 ) och jag är fortfarande hemma trots att klockan är 13:30. Om en timme ska jag cykla den dryga milen ut till Operaen och ha dagens enda lektion, sedan vända näsan hem igen och hålla långhelg. Det är fördelen med Danmark, man firar fortfarande pingsten här, så jag är ”ledig” på måndag. Sedan är ju ledig en relativ term …
Påverkas ni av att det är fredagen den 13e? Och firar ni pingst?
Har i övrigt hittat en ljudbok som jag är spänd på att läsa – ”Gloria” av Åsa Hellberg. Jag har inte läst något av Hellberg förut, och jag är lite skeptisk till operasångare-temat till boken. Undrar hur mycket research hon har gjort? Det är sånt som kan få mig att antingen älska boken eller lägga ner den mitt i …
Men det är ju dags för Annikas jerka, och den här veckan kommer frågan från Siri:
Av böckerna i din bokhylla, vilken titel beskriver dig bäst?
Oj. Svår fråga! Jag hittade tre böcker som jag tycker beskriver mig bäst eftersom de kompletterar varandra:
Den första titlen är premissen jag lever efter – talang är överskattat, det är hur du arbetar med den och hur den behandlas som spelar någon roll. Bara för att du är en naturtalang behöver det inte betyda att du kommer någonstans här i livet.
Den andra kräver kanske en liten förklaring. Jonas Kaufmann är en tysk operasångare (tenor) som just nu sjunger på de största operascenerna i världen. Lite av en Pavarotti, om man ska jämföra. Titeln på boken översätts ungefär ”Menar de verkligen mig?” och boken handlar om hur Hr. Kaufmann fortfarande har svårt att förstå att han har fått den karriär han har fått. Jag identifierar (tyvärr) starkt med misstron, att det faktiskt är jag som har klarat av det ena eller det andra.
Den tredje boken är precis vad den låter som: en guide för operasångaren som vill arbeta i Tyskland. Det europeiska fach-systemet är ett ganska knepigt system som tyvärr styr Tyskland och vissa delar av Europa när det kommer till att anställa ”rätt” sångare för ”rätt” roll. Observera att det här gäller underdelningar av de vanliga indelningarna av kvinno- och mansröster (alltså sopran, mezzosopran, alt, sopran- eller altcountertenor, tenor, baryton, basbaryton, bas).
Så egentligen är de här tre böckerna mig i ett nötskal: du kommer ingenstans med din talang om du inte jobbar hårt för det, men du är fortfarande lite tveksam till om det verkligen är dig det menar när det väl går bra och du vill helst ha en så bra guide som möjligt till ALLT.
Hrm. Undrar om samlingen Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams inte hade passat också. 😉
#blogg100 inlägg 74
Saras bokhylla 