Helgfrågan: recex och förkylningstider

Idag är jag helt ledig, men passar på att göra lite ärenden, städa och slappa inför morgondagens premiär. Ser fram emot att få komma igång med föreställningarna, alla 32 (!) …

Veckans helgfråga från Mias bokhörna handlar om recensionsexemplar och nya författare:

img_3512

Tror du vi bloggare kan hjälpa nya författare att bli uppmärksammade?

Bonusfråga: Har du något tips i dessa förkylningstider?

Jag tror att bloggar och Instagramkonton är ett bra sätt för nya författare att bli uppmärksammade. Både genom att författaren själv använder sig av sociala medier, men också genom just recensionsexemplar, recensioner, bilder … Varje gång en författare/bok nämns eller syns i sociala medier blir det ju som en påminnelse för den potentiella läsaren. Jag tar gärna emot recensionsexemplar, men är inte rädd för att säga till om jag tror att jag inte är rätt målgrupp. Ofta skickar förlagen ut recex ändå.

Mina tips är: tvätta händerna! Så snart du kommer hem, till jobbet osv. Hosta och nys i armvecket (vilket man alltid bör göra, oavsett). Rör dig utomhus, smittor sprids snabbare i torr inomhusluft. Ha ett litet förkylningsapotek hemma (Coldzyme, Ipren/Alvedon, nässpray, saltvattenspray, halstabletter, honung, näsdukar osv). Ät frukt och grönsaker med mycket c-vitamin. Och det uppenbara – håll dig borta från förkylda människor så mycket som du kan. Är det familjen är det ju lite svårt, men det går.

Och framför allt – är du sjuk, stanna hemma! Annars smittar du vidare.

På tal om allt detta ska jag komplettera mitt förkylningsapotek idag. Med tanke på de 32 föreställningarna har jag inte tid eller råd att bli förkyld …

Trevlig helg!

Recension: Inte för nära

Under sommaren 2018 försöker jag läsa alla de recensionsexemplar som jag har fått från författare och förlag under våren 2018. 

Någon gång i slutet av februari fick jag ett recex från LavenderLit. Det var Inte för nära av Colleen Oakley, en feel good-roman. Jag plockade upp den i fredags, och sträckläste den. Så fin historia! Den påminner vagt om Ingenting och allting av Nicola Yoon, men det är bara positivt.

Från Adlibris: Jubilee Jenkins har en ovanlig åkomma: hon är allergisk mot andra människor. Sedan en nära döden-upplevelse som tonåring har hon därför isolerat sig i sitt hem. Men när hennes mamma dör tvingas Jubilee lämna sin trygga exil och ge sig ut i verkligheten igen. Som den stora bokälskare hon är lyckas hon få jobb på det lokala biblioteket och där möter hon Eric Keegan och hans adopterade son, Aja. Eric har precis flyttat till stan och kämpar med att få vardagen att gå ihop samtidigt som han oroar sig för Aja, som två år tidigare förlorade sina biologiska föräldrar i en flygolycka. En varm vänskap växer snart fram mellan dem alla tre, och mellan Jubilee och Eric väcks känslor ingen av dem hade räknat med.

Inte för näraOmdöme: Det här är en söt, hjärtskärande historia om kärlek och sorg. Jag önskar att man hade fått veta lite mer om Jubilees mamma, men annars har jag inget att anmärka. Vill bara ge Aja en kram (inte för att han skulle vilja ha den, men ändå), ruska vett i Eric och prata böcker med Jubilee.

Trodde först att slutet hade en ovanlig twist, men nej, jag fick det slut jag hade förväntat mig. Väldigt mysigt.

Inga tårar från mig dock, till skillnad från Ingenting och allting av Nicola Yoon. Kan bero på att den här berättelsen inte berör på samma sätt som Ingenting och allting, men jag gillar den verkligen. Rekommenderas! Kanske i solstolen, eller i höst, när stormarna viner och man vill ha en hjärtevärmande historia.

Helgfrågan v 27: CR och restips

Veckorna går så snabbt när man har semester, hur kan det redan vara fredag?? Är just nu halvvägs igenom min semester, och jag har inte hunnit med hälften av allt jag skulle vilja göra då jag har väntat på att min pojkvän skulle gå på semester (det gör han idag). Men jag har hunnit läsa en hel del, så skönt att kunna lägga tid på läsningen igen. När jag inte packar eller irrar runt som en huvudlös höna. Hur många böcker behöver man ha med sig på resa, egentligen?

img_3512Helgfrågan från Mias bokhörna kommer att vara samma under v. 27-31.

Vad läser du nu?

Bonusfråga: Har du något restips?

Jag läser just nu Inte för nära av Colleen Oakley. Jag fick den som recex av LavenderLit tidigare i våras och har läst ungefär en fjärdedel av den (100 sidor). Tycker jättemycket om den än så länge.

Restips får bli New York City, specifikt Manhattan. Ska själv till NYC en sväng nästa vecka, ser fram emot det så mycket! Har ni aldrig varit är det definitivt värt att åka dit någon gång. Det må vara ruskigt dyrt att åka dit, men det är en upplevelse man sällan glömmer!

Trevlig helg!

Recension: Drakviskaren

Under sommaren 2018 försöker jag läsa alla de recensionsexemplar som jag har fått från författare och förlag under våren 2018. 

I december 2017 fick jag en förfrågan från författaren själv om jag ville läsa debutboken Drakviskaren av Lovisa Wistrand, något så sällsynt som svensk fantasy. Jag sa ja, och fick boken strax före jul. Började läsa i januari, kom ca 250 sidor in (av 600) och sen lade jag den åt sidan för jag kände att jag aldrig kom in i den. Den har gett mig dåligt samvete sen dess.

Igår kväll plockade jag upp den igen eftersom den ingår i den samling recensionsexemplar som jag försöker läsa mig igenom under sommaren. Just den här har jag som sagt haft dåligt samvete för länge, så därför tog jag upp den.

Och idag är den utläst. Jag vet inte om det helt enkelt berodde på att jag har läsflyt nu, eller om boken har fått ligga till sig. Men jag tog mig igenom den förvånansvärt snabbt.

Från Adlibris om Drakviskaren: Hämnd. Kärlek.Drakviskaren Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in. När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frost-klädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom. Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn. Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?

Däremot har boken såklart fortfarande kvar några av de saker som jag störde mig på redan i januari, och därför vill jag ta upp dem. Det är inget stort, och säkert sånt som andra läsare inte har stört sig på. Men:

Det är alltid svårt att bygga en fantasy-värld. Ju större, desto svårare. Jag vet inte om jag till 100 procent kan säga att Wistrand har lyckats. Hon är konsekvent när det gäller att byta ut vissa ord (en sekund kallas istället för en gnista, en vecka en månskära osv) vilket är extremt störigt eftersom jag inte vill lägga tid på att hela tiden gå tillbaka och kolla vad ordet betyder. Likadant med alviskan och demoniska, ibland behöver jag översättning och där saknas en. Ibland blir det lite för mycket show and tell i berättandet, ibland lite för högtravande dialog. Jag förstår att det är en del av världsbygget men det stör mig trots allt.

Och sen: snälla Whip Media, även om boken är lång nog med sina 600 sidor, kan ni inte öka storleken på typsnittet något? Ibland kändes det som om jag behövde förstoringsglas för att kunna läsa.

Trots detta gillar jag boken, den får 4/5 stjärnor på Goodreads och jag kan tänka mig att läsa fortsättningen, Demonviskaren. Det är ju svensk fantasy.

Recension: Rökridå

Under sommaren 2018 försöker jag läsa alla de recensionsexemplar som jag har fått från författare och förlag under våren 2018. 

Någon gång i februari fick jag ett mail från förlaget Southside Stories (fd Kalla kulor förlag) om jag ville läsa en debutant. En spänningsroman. Jag gillar Southside Stories utgivning och tackade ja. Fick Krysten Ritters Rökridå (originaltitel: Bonfire) i brevlådan. Recensionsdatum var tidigt i mars men mitt läsande har inte gått så bra under våren så därför kommer recensionen först nu.

Från Adlibris om Rökridå: Tio år har gått sedan Abby Williams senast besökte sin hemstad. Hon har försökt lämna allt som hände där bakom sig. Nu bor hon i Chicago och har en framgångsrik karriär som miljörättsjurist. Men ett rättsfall tvingar henne att återvända till den lilla staden Barrens i Indiana, och det dröjer inte länge förrän hon upptäcker oväntade kopplingar till en tio år gammal skandal, som kulminerade i att tonårstjejen Kaycee Mitchell försvann. Men i sina försök att ta reda på vad som egentligen hände med Kaycee börjar Abby tvivla på sina egna minnen. Vad är sant och vad är inte? Och när hon snubblar över en ännu värre hemlighet en obehagligt väletablerad företeelse som kallas Tävlingen går det upp för henne att det i det lilla samhället gömmer sig ett mörker som är större än någon tidigare anat.

Den här boken påminner mig lite om filmen Erin Brockovich, eller det jag minns av filmen i alla fall. Tyvärr händer sånt här (alltså miljögifter i framförallt vattendrag som leder till sjukdomar osv) alltför ofta i verkligheten, ofta i just USA. I Rökridå får det förflutna ta en stor roll, både i Abbys tankar och i historien. Det hela knyts ihop på ett snyggt men oväntat sätt. En bra debut! Jag började läsa igår och det var tur att den bara var 300 sidor lång för jag kunde inte sluta läsa, jag var tvungen att läsa ut den innan jag somnade.

2018-02-21 18.08.51

Recension: Bokhandeln på Riverside Drive

Sent igår kväll påbörjade jag Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck, men var för trött för att läsa mer än några sidor. Imorse började jag om från början och några timmar senare var den utläst. 445 sidor gick i ett nafs.

Bokhandeln på Riverside Drive är Skybäcks femte bok, men hennes första ”nutida”, och en äkta feelgood-roman. Den utkom våren 2018 på Louise Bäckelin förlag. Den utspelar sig i både nutidens och 1980-talets London. Jag fick mitt exemplar som recex av förlaget, vilket jag tackar för!

Bokhandeln på Riverside Drive

Nyblivna änkan Charlotte ärver en bokhandel av sin moster Sara (som hon aldrig mött) och åker till London för att på något sätt göra sig av med fastigheten. Väl på plats blir hon motvilligt kär i bokhandeln och deras personal. Under några veckors gång lär hon sig mer och mer om sin mamma, moster och bakgrund. Saker som har stor betydelse för hennes liv.

Detta är en riktigt mysig bok som handlar om sorg, förändring och kärlek. Jag får sån lust att åka till London, att läsa om Harry Potter-böckerna, dricka te, baka … och läsa om boken! Detta är min första Skybäck-bok, men inte min sista. Lyllos er som har den kvar.

 

Vilken vecka!

Den här veckan, alltså! Det är bara onsdag, men det känns som om det är typ fredag.

Igår började bokrean! Köpte bok 1, 2 och 4 i Neapelkvartetten (Elena Ferrante) eftersom jag redan hade trean. Så nu har jag en matchande serie (inbundna). Ska försöka att inte köpa fler böcker på rean, men vi får se hur det går …

Idag, eller igår kväll, kom snökaoset till Skåne. Imorse var det 10 minusgrader, blåste 10 sekundmeter och snön yrde. Det var tufft att ta sig till jobbet, men lite lättare att komma hem på eftermiddagen. Och när jag kom hem låg det bokpost i brevlådan! Underbara förlaget Lavender Lit hade skickat ett recex. Älskar när man får såna oväntade presenter. De hade dessutom skickat med lite godis och te, perfekt för att mysa med.

Ute är det fortfarande minusgrader, ca -8. Ska ta Steglitsan och krypa i säng, tror jag. Förhoppningsvis blir vädret bättre imorgon.

Helgfrågan: recensionsexemplaren

Fredag! Den här veckan har varit så långsam att man vill skrika. Inget sportlov för mig, jag har jobbat. Igår vägrade bilen starta när jag stod vid en bensinstation. Fick ringa Assistancekåren som dök upp efter 1 1/2 timme. Problemet i sig var lätt att lösa, men snacka om att dagen vändes upp och ner.

Igår läste jag äntligen ut Mafioso av Ray Celestin. Den var bra, men bevisligen håller min lässvacka i sig för det har tagit mig över två veckor att läsa den (ca 530 sidor). Påbörjade Döden på Nilen av Agatha Christie, kom bara 30 sidor. Denna förbaskade vintertrötthet.

Däremot dök det upp ett recensionsexemplar från Southside Stories i brevlådan. Hade helt glömt att de hade kontaktat mig och frågat om jag ville läsa, så det var en glad överraskning. Och därmed kommer vi till veckans Helgfråga från Mias bokhörna, som handlar just om recensionsexemplar.

img_3512

Hur gör ni vid förfrågningarna via mejl? Vilka tackar ni ja/nej till?
Bonusfråga: Vilken bok läser du nu?

Jag älskar recensionsexemplar. Oftast blir det en recension på Instagram, ibland en lite längre här. Jag tackar som regel ja till det mesta. Gratis är gott och om jag har tid läser jag gärna allt möjligt. Om det är en genre jag inte normalt läser eller gillar brukar jag förvarna, så att författaren/förlaget själva kan bestämma om de vill skicka en bok eller inte. Som sagt, jag läser det mesta, men exempelvis skräck har jag väldigt svårt för. Jag är noga med att tagga förlag i bilder på Instagram, för sånt minns de. Det är så jag har fått ett par böcker de senaste månaderna.

Just nu läser jag (försöker läsa) som sagt Döden på Nilen av Agatha Christie. Borde egentligen läsa ut Drakviskaren av Lovisa Wistrand eller Steglitsan av Donna Tartt, men just nu är allt segt att läsa. Förr eller senare släpper det väl.

Trevlig helg!

En smakebit på søndag: Drakviskaren

Det är söndag! Solen skiner, det är kallt och klar blå himmel. Det är nästan så att man inte tror det är sant! Igår städade jag ut julen, nu finns det bara en julstjärna (blomma) kvar i vardagsrummet och en adventsstjärna (lampa) i sovrummet. Det var skönt att få byta ut sakerna mot en bukett tulpaner istället. Jag älskar julen, men det kändes rätt att städa ut den igår.

smakebit-pc3a5-sc3b8ndag2-300x199

Söndag innebär också att En smakebit på søndag är tillbaka! Det är Astrid Terese som numera håller i tyglarna, så där kan ni hitta länkar till smakbitar och lämna egna. Enda regeln är inga spoilers.

Igår påbörjade jag Drakviskaren av Lovisa Widstrand, ett recensionsexemplar från Whip Media som anlände i början av december men som jag inte haft möjlighet att påbörja innan. Det är en koloss, 600 sidor, och det har tagit ungefär 70-80 sidor att komma in i historien. Har läst drygt 100 sidor nu, hoppas på att det ska lossna ännu mer snart. Det är fantasy, med alver!

Smakbiten kommer från början av kapitel 16, sida 96:

När jag ser skuggan är det tidigt på dagen. Så tidigt att inte ens bönen har hunnit starta och inte ens hararna och rådjuren har hunnit visa sig. Dimman ligger tät. De första gråsparvarna kvittrar medan gryningsljuset strilar genom trädtopparnas virrvarr av blad och kvistar. Det luktar nygjort bröd. Doften får mig att smacka med läpparna och längta efter någonting att äta. Lukten blandar sig med oset av rök och den kalla, knappt märkbara essensen av köld och istappar.

drakviskaren

Hoppas att ni får en trevlig söndag!

Mysmåndag

Har påbörjat bok 139 respektive 140, nämligen Kalla mig Amanda av Josefine Sandblom och novellsamlingen Lord John and the Hand of Devils av Diana Gabaldon. Det har gått lite trögt med läsningen av båda, mest för att jag har varit så trött (och idag ganska upptagen av annat).

Tvättid, vilket inkluderar fyra industrimaskiner i stora tvättstugan och fyra i min egen maskin i lägenheten, samt oräkneliga torkminuter, byta sängkläder, lagandet av ett linne och en kofta som har stört mig sedan i somras, uthämtande av ett bokpaket på posten, handla och laga mat (samt fått ut sex matlådor!), julpynta det sista (utöver granen, som får vänta ett tag till), göra rödkålssallad med apelsin och rödkålssallad som får stå och dra i kylen i upp till en vecka, och pröva att göra gari, inlagd ingefära, för första gången. Och så klart lite kontorsarbete och nu, klockan nio på kvällen, går diskmaskinen och dvd-spelaren samtidigt. Det är dags att se Grinchen med Jim Carrey och njuta av en kopp te. Det är ju också en jultradition! Bara att tända ljusen.

Bildresultat för grinchen

Bildresultat för tomtemaskinenJag försökte hitta familjens gömda skatt av Pettson & Findus-böcker igår, men det gick inte. Hade velat läsa Tomtemaskinen, men den gick inte att hitta. Så nu funderar jag på att köpa Tomtemaskinen som ljudbok, för att få höra Helge Skoogs uppläsning. Jag minns hans röst från när jag var liten, och det blir sådan nostalgi! Kanske blir det en ljudbok ändå … just Tomtemaskinen innehåller inte så mycket illustrationer så man missar inte så mycket genom att välja ljudboken.

I övrigt gjorde jag en lista på alla böcker som jag vill hinna läsa före 1 januari. Lite över 20 böcker blev det, ganska många hyllvärmare, så det kommer jag ju inte hinna! Men det finns ju så många bra böcker! Bara jag kommer upp i 150 böcker så kommer jag vara sjukt nöjd!

Bokpaketet som jag hämtade ut innan är ett recex från Lovisa Wistrand, Drakviskaren. Ska som sagt försöka hinna läsa den i december, men det är en bjässe på nästan 600 tätskrivna sidor, så det får bli i juldagarna!

De förjagade (recex)

Titel: De förjagade2017-10-13 17.41.34

Författare: Mikael Strömberg

Antal sidor: 303

Förlag: Lind & Co.

År: 2017

Genre: skräck

Betyg: 2,5/5

Från Bokus: I december 1917 skickas en grupp svenska soldater till en utpost i Norrbotten, där en hemlig transaktion med Ryssland ska äga rum nära gränsen till Finland. Vid ankomsten upptäcker de dessvärre att uppdraget inte tycks vara av fredlig karaktär. Någonting allvarligt har hänt i lägret. De finner spår som visar tecken på strid.
Isolerade och ansatta av meterdjup snö, sträng kyla och evigt nattmörker, står de nu inför ett okänt hot. 
(Hos Bokus kan du även provläsa prologen.)


Jag fick den här som ett recensionsex av Lind & Co., efter förfrågan av Strömberg själv om jag ville läsa den. Jag sa ärligt att skräck inte är min typ av bok men att jag gärna gav den en chans, eftersom den lät väldigt spännande. Gick in med öppet sinne och hoppades att jag skulle bli glatt överraskad.

Måste börja med att konstatera att skräck verkligen inte är min genre. Jag läste den på dagen, för att slippa vara mörkrädd på kvällen när jag ska sova. Hatar egentligen att bli skrämd, men det gav mig också en chans att analysera den lite mer. Språket är korta meningar, ibland lite för korta. Det ska väl vara kärnfullt, men det stör lite grann i början. Hade gärna fått lite mer personbeskrivningar, och – ärligt talat – en lista över personer och vilken rang de har hade inte skadat. Det växlar mellan rang, förnamn och efternamn hela tiden och är inte speciellt lätt att hålla reda på. Även om det finns vad jag upplever som en slags huvudperson, Linus Wickman, växlar även berättarperspektivet fram och tillbaka ofta.

Strömberg har däremot verkligen lyckats med kylan och obehaget. Vissa av personerna får jag lust att slå till hårt. Huruvida man köper storyn eller inte och vilka de förjagade är, det är upp till var och en. Jag måste erkänna att jag inte köper det, vilket gör mig skeptisk till resten. Det finns bara en enda kvinna i boken, och det stör mig en smula. Speciellt hennes bakgrundshistoria.

Generellt kan man väl säga att detta är en kort bok (303 sidor) som hade mått bra av att räta ut lite frågetecken gällande story och ”varför”. Och gärna lite utfyllnad här och var. Om man gillar skräck kanske den blir bättre, men för mig blir det tyvärr bara 2,5/5 i betyg (någonstans mellan ok och bra, alltså).

En smakebit på søndag: De förjagade

Man kan ju fråga sig om man läser för mycket när arbetskamraterna ger en ett vackert bokmärke och dejten (bland annat) ger en boken 88 böcker du inte behöver läsa av Kalle Lind. Eller så blir man rörd för att de verkligen känner en. ❤

smakebit-pc3a5-sc3b8ndag2-300x199

En smakebit på søndag drivs av norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Där kan du lämna en länk till din egen smakbit (inga spoilers!) och hitta länkar till andras bloggar. 

Jag har drygt 50 sidor kvar av The Handmaid’s Tale, men det struntar jag i till dagens smakbit. I stället blir det en smakbit från Mikael Strömbergs De förjagade. Det är ett recensionsexemplar från Lind & Co. som jag har längtat efter att få sätta tänderna i.

Från Bokus: I december 1917 skickas en grupp svenska soldater till en utpost i Norrbotten, där en hemlig transaktion med Ryssland ska äga rum nära gränsen till Finland. Vid ankomsten upptäcker de dessvärre att uppdraget inte tycks vara av fredlig karaktär. Någonting allvarligt har hänt i lägret. De finner spår som visar tecken på strid.
Isolerade och ansatta av meterdjup snö, sträng kyla och evigt nattmörker, står de nu inför ett okänt hot.

2017-10-13 17.41.34

Smakbiten kommer från s. 5 (första stycket i boken):

Olov sitter hopkrupen. Han skakar. Det är tjugo grader kallt och uniformen klarar inte längre att stå emot kylan. De tårfyllda ögonen svider. Den kalla, torra luften river i strupen. Järnluckan ovanför honom är förseglad med låsregeln från insidan. Skyttevärnet är trångt. Mycket trångt. Ett ogästvänligt skrymsle. Men ett skydd. Från dem.

De där … 

Nu ska jag försöka dricka en kopp varmt, ignorera regnet och sen ska jag åka till jobbet vid 14. Helst hade jag velat vara på Malmö Live och lyssna på dejtens konsert, men måste man jobba så …

Hoppas att ni har en trevlig helg!