10 år senare

För precis tio år sen i dag registrerade jag mig för att vara med i NaNoWriMo för första gången. Samma kväll, 19 oktober, började jag fila på en idé som senare skulle bli min ungdomsserie, Och sedan föll regnet.

Jag började skriva och skrev under november 2007 ca 50 000 ord på den första boken. Under de kommande tre åren skrev jag på den långa berättelsen. I maj 2010 blev jag klar, 150 000 ord senare. Trodde jag. Så snart jag hade skickat in boken till en skrivtävling (där jag kom tvåa) började jag skissa på en bok som utspelade sig före den ursprungliga berättelsen, som en slags prolog. Den blev snabbt skriven under ett nytt NaNoWriMo (2010) och landade på 100 000 ord. Och sen igen, ett par år senare, blev det till två nya böcker, som utspelade sig efter den ursprungliga berättelsen. Också dem på vardera 100 000 ord.

Jag har i omgångar skrivit om den här serien här på bloggen. Det blev alltså totalt fem böcker, som utspelar sig under en period på tio år, 2006 fram till 2016. Nästan en halv miljon ord.

Problemet är att den behöver redigeras. Göras om, skrivas om. Historien är fortfarande bra, men den behöver stakas upp och rensas. Det känns som ett ofärdigt husbygge, framför allt eftersom jag allra helst skulle vilja ge ut berättelsen, antingen via förlag eller egenutgivning.

Nu närmar vi oss NaNoWriMo igen. Kanske är det dags att skissa upp berättelsen från början och helt enkelt börja skriva om från ett tomt papper? Om det så ska ta tio år till ska berättelsen någon gång komma ut som bok, det lovar jag!

Har ni ofärdiga manus i byrålådan? Eller tillhör ni den skaran som lyckas bli färdiga och utgivna?

Kreativitet

En förkylning brukar göra mig ordentligt seg i huvudet. Den här gången tycks den öka inte bara min effektivitet när det gäller praktiska göromål men också min kreativitet. Sent igår kväll började jag läsa igenom den sista delen av min ungdomsserie (vars manus aldrig tycks komma framåt!). Det som slog mig var att även om grunden var bra fanns där en massa saker som inte stämde, en hel del saker som bara inte behövde bara där. Jag insåg att problemet – det största, i alla fall – ligger i tidslinjen, och i hur den första delen av serien utspelar sig.

I dag satte jag mig ner och försökte reda ut det. Det var svårt, men jag tror att jag har lyckats få ordning på det. I alla fall har jag en 1300 ord lång storyline som säger att jag kanske har lyckats. 😉

Den stora utmaningen den här vändan av grundmanuset är att försöka rensa ut så mycket fluff som möjligt och försöka hitta karaktärernas röster lite tydligare. Det har alltid varit ett av mina problem.

Otroligt skönt om jag kan få ordning på det här nu! Jag tycker nämligen om historien jättemycket och tycker att den förtjänar ett försök. I alla fall att få komma till ett förlag en enda gång.

 

I hereby dub you ”Main Character”

Det där med att skriva romaner är alltså riktigt svårt. Jag har inte skrivit på jättelänge, och nu har det liksom tagit stopp i maskin. Framför allt eftersom jag inte orkar skriva på dator, och jag inte riktigt vet om jag ska skriva i jag-form eller tredje person. Dessutom har jag lite svårt med hur många huvudpersoner jag ska ha.

Jag skriver på en ungdomsserie. Än så länge fem böcker, men jag funderar på att skriva om dem så att de kanske blir en trilogi eller en kvartett. Det finns mycket ”fluff” i böckerna, alltså onödiga scener, så allt sånt ska väck. Till saken hör att jag länge har velat skriva om allt och kanske byta från tredje person presens till jag-form presens. Men det skulle innebära ett problem i bok nr 2 och framåt, när boken går från att ha en huvudperson och en mycket viktig bifigur till att ha två-tre huvudpersoner. Hjälp!

Kan man skriva en serie där man i varje bok introducerar ett nytt ”jag” om jaget har funnits med som bifigur innan? Kan man skriva en bok där man först efter x antal kapitel introducerar ett nytt ”jag” som huvudperson 1 har nämnt som bifigur tidigare? Kan man skriva en bok i första person present utan att det låter urtöntigt?

Kort sagt: HJÄLP!

#blogg100 inlägg 12

 

Var försiktig med vad du önskar dig

Igår, efter en väldigt kort arbetsdag, stod jag ut med hällregnet när jag köpte tulpaner på hemvägen. Jag hade förberett mig på lite mys, så det blev ansiktsmask, levande ljus, färggranna tulpaner, ett glas vitt vin och Sex and the City på dvd medan jag då och då kastade ett öga i min not till Verdis Requiem som jag ska instudera (eller snarare återinstudera). Jag kände mig lite mör i kroppen och hade lite ont i halsen. Tidigare på dagen hade jag skämtsamt sagt att ”nu passar det att bli sjuk, så jag kanske borde bli förkyld?” och halvt om halvt menat det.

Och visst. I morse vaknade jag förkyld. Ont i halsen, täppt i näsan och trött. Så det blir en hemmadag i hopp om att förkylningen försvinner snabbt av sig själv. Jag fick ställa in en fika med en väninna, men hon smsade tillbaka att jag skulle se Top Gear och kurera mig. Älskar när ens vänner känner en alldeles för bra. 😉

Så det blir disk, vattning av blommor, läsning av böcker, tidningar, kanske lite glass (om jag orkar släpa mig ner till affären och köpa nån), kaffe, måla naglarna chockrosa för att få lite ljus i vardagen och – om jag kan komma över min skrivkramp – skriva lite! 😀 Tristan & Tess lockar …

EDIT: Det blev Sex and the City för hela slanten. Sushi. Chockrosa naglar och tånaglar. Några tidningar. Kaffe. Ipren. Jag har inget emot att ha ont i halsen, men täppt näsa stör mig något otroligt eftersom hela huvudet stängs av. Det mest avancerade jag har gjort idag var att läsa två kapitel i Stöld av babian.

Man säger att det blir lättare

… att komma över något/någon om man distraherar sig själv. Så jag gör väl det.

Jag alternerar läsning (Jojo Moyes: Sophies historia) med att lyssna på körfinalen Beethovens nionde symfoni som jag ska framföra om några veckor och med att översätta fransk opera (Poulenc: Dialogues des Carmélites) och att göra planer för morgondagen och att se Men in Black på Netflix. Och dricka te. Massvis med te. Och huvudvärkstabletter, för fy fasen vilken huvudvärk jag har.

Men ibland knackar min skrivvärld på dörren också. Mina föräldrar (där jag är just nu) har just fått ett par nya grannar i radhusområdet där de bor. Grannen har två fotbollstokiga söner i typ 13-14-årsåldern och just nu står en av dem ute på vändplatsen i snålblåst och regn i SHORTS och jacka och övar sig i att dribbla med en fotboll mellan  koner. Med musik i öronen. Min familj berättar att detta händer ganska ofta. Faktum är att jag sent igår kväll såg samma kille stå på vändplatsen och öva sig i att kicka bollen från knä till knä till fot och upp igen iklädd SHORTS och t-shirt. Klockan halv tolv en söndag kväll i mars. I regnet. Jesus.

Vart är jag på väg med detta? Jo, den första jag tänker på är Tristan. Fotbollskillen i min ungdomsserie Och sedan föll regnet. Detta är något som han och Adrian skulle göra. Och det är kul att se någon visa sin passion för något så tydligt. Allt det hårda arbete som ligger bakom. Tummen upp för det!

#blogg100 inlägg 30

Är jag dum i huvudet?

Jag börjar faktiskt tro att jag är det, nämligen. På riktigt.

Jag har de senaste dagarna insett att jag är liiiite för stressad för mitt eget bästa. Att jag borde ta det lugnt, speciellt i november, då allt verkar ske på en och samma gång. Och så sent som i natt, innan jag kom i säng, insåg jag att jag vill göra NaNoWriMo i år också.

Say WHAT?? Jag skrev väl så sent som i förrgår att jag INTE hade lust att göra NaNo och att jag antagligen skulle hoppa över det i år. Vad som fick mig att ändra mig? Jo, jag öppnade upp manuset på 9an, de senaste två årens Nano-projekt, och blev sådär äckligt sugen på att skriva igen. På att vara i deras värld. Jag öppnade till och med upp Nanowrimos forum på nätet och blev sugen.

Det var något med Adrian och Simon som drog. Något som måste klaras upp. En story som måste rensas lite.

Usch. Jobbigt det här ju.

Det verkar som om jag skriver Nano i år också, då. Åttonde året på raken.

Den Stora Redigeringen™ äntligen igång!

Tja, jag vet inte vad som hände. Men en dag blev jag plötsligt intresserad av att redigera igen. Att nörda ner mig fullständigt i ett manus. Att orka ta itu med alla plot holes och faktamissar. Att bena ur den här historien tills den är ordentligt filéad.

2an är första delen i min ungdomsserie Och sedan föll regnet. Jag skrev den mellan 1 november 2010 och 21 juli 2011. Det är andra boken jag skrev i serien (vadå, okronologiskt?) och jag kände att den gick väldigt snabbt att skriva. Men sedan dess har den i stort sett legat i träda. Förra året skickade jag den till Bina, en bloggare som kunde tänka sig att läsa igenom den. Hon läste, och kommenterade. Jisses, vad hon kommenterade! Så mycket bra saker och så många saker att tänka på.

En av sakerna hon pratade om var att storyn började liksom för mycket från början. Att det kunde löna sig att börja mitt i, någonstans. Idéen fastnade i mitt huvud och nu gör jag ett försök att skriva om den. Att verkligen börja någonstans mitt i, där storyn makes sense.

Jag har börjat redigera ett kapitel mitt i, bara för att få upp lusten att redigera. Att börja från början när man inte vet var början är, är väldigt frustrerande. Så nu har jag hittat ett sätt att formulera mig, ett kortare, mer konkret sätt. Jag gillar min ”nya” stil. Kapitlet jag hade valt var ursprungligen 6600 ord. Jag har skurit ner det till 4500, och där finns möjlighet att ta bort ytterligare en del, kanske hundra ord eller så. Att tajta till språket. Det är fortfarande ett långt kapitel, men mer hanterbart.

Jag har då ett annat, angenämt problem. I hela serien finns det tre huvudpersoner (Tristan, hans kompis Adrian och Adrians lillasyster Tess). 2an handlar om Tess, och de andra böckerna i serien handlar lika delar om Tristan, Tess och Adrian, samt en kille som heter Anton.

Är det okej att Tess är den enda som pratar i första boken? Eller ska Tristan, som faktiskt spelar en stor roll i storyn, få prata också? Så att man inte får en chock när han börjar prata i bok två i serien.

Mitt mål är att:

• skriva om hela manuset till att det är bara Tess (kvinnliga huvudpersonen) som pratar (eller vad tror ni?)
• sortera ut vilka röster som tillhör vem
• skriva om berättelsen så att den börjar in medias res, alltså mitt i. Jag tror att jag har den perfekta första meningen, men vi får se. Jag måste först skriva det kapitlet. 😉
• få ordning på alla bipersoners motivation
• få ordning på ”dramaturgivalen”:

Eftersom manuset till 2an är på 96 000 ord ska det ner till ca 70 000-75 000. Normal ”ungdomsromanslängd”. Och om varje kapitel dras ner med ca en tredjedel (4 510 ord / 6 641 ord = 67,911459 %) borde det 75 % av 96 000 ord vara 72 000 ord. Och det är en helt okej längd. Jag vill inte gå under 70k, för det är för kort.

Jag lär behöva skriva nytt, och jag lär behöva skriva om 100 procent av det jag har skrivit. Men det är väl det redigering handlar om? Jag har som mål att ha kommit igenom hela manuset en första vända tills 1 oktober. Det är tre hela månader. Is it doable?

Heck yes!

Den Stora Redigeringen™ har börjat! Följ med på resan!

Och förresten – om någon vill läsa det där kapitlet som krympte med en tredjedel, hojta till. Det vore skönt att veta om jag är på väg åt rätt håll. 😛

Hur skapar man karaktärer?

De böcker man minns allra bäst är inte de som har bäst världar (inom fantasy), bäst miljöbeskrivningar eller den bästa storyn. De böcker som du minns är oftast de som har bäst karaktärer.

Karaktärer som kryper in under skinnet på dig. Karaktärer som får dig att gråta, känna smärta, skratta, le, älska osv.

Vi pratar om karaktärer som Harry Potter, Edward Cullen (förlåt, men han är älskad av många tonåringar …), Katniss, Elizabeth Bennet, Mr Darcy, Hamlet med flera. Oavsett genre, oavsett vilken tid boken är skriven i, handlar den om karaktärer. Och så länge författaren inte skriver i du-form (vilket borde vara strängt förbjudet!) handlar den om hur författaren lyckas porträttera karaktärerna.

Hur skapar man då en karaktär?
Ta en titt på de här 100 frågorna och se hur många av dem du kan svara på om dig själv. Om du skriver på en roman/novell, se hur många frågor du kan svara på dina karaktärer. Jag rekommenderar att alla karaktärer går igenom den här listan. Man blir förvånad hur mycket man vet om sina påhittade vänner utan att behöva tänka efter.

(Själv ska jag sätta mig ner med alla de här frågorna igen och titta igenom dem. Jag har inte gjort dem här för Tess och Tristan på läääänge och behöver nog uppdatera mig om mina sötnosar. 😉 )

När jag skapar mina karaktärer börjar jag oftast i en situation. I fallet med Tess och Tristan började jag med Tristan och olyckan som han är med i. En karaktär behöver personer runt omkring sig, och den som började som en lillasyster till bästa kompisen blev plötsligt ett kärleksintresse. Och när jag började nysta bakåt i historien insåg jag att de hade historia bakom sig, Tess och Tristan. Och ju längre framåt jag följde dem i deras historia insåg jag hur många personer de hade runt sig, hur många personer som förändras (både till det bättre och det sämre) av deras historia och vem som älskar vem.

Och på tal om var det hela startade … så var det med den här texten. Oredigerad från 1 november 2007:

Det småregnar. Ett ihållande, envist regn som strilar nerför hans rygg och slickar håret mot ansiktet. Kallt, strilande regn som gör den frostnupna novemberluften ännu kallare. Inte för att det gör något att det regnar. Fotbollsmatchen är i full gång på fotbollsplanen vid Victioriastadion, och det är Lundaborna som spelar mot Lommas pojkar i deras egen Skånecup. Det är dödligt allvar – spelarna är så koncentrerade att regnet inte längre är ett irritationsmoment, snarare en välkommen svalka, och åskådarna är vad som håller dem på fötter efter den nära femtio minuter långa matchen. Det är jobbigt, lerigt, kallt och rent ut sagt för jävligt – och det är precis det som han lever för. Aldrig förr har en match känts så underbar att spela. Allting klaffar inom laget: passningarna sitter, samspelet är nästintill perfekt, det är bara det sista målet som gäller för att de ska vinna. Kvitteringen bara någon minut innan har höjt lagandan, nu ska de vinna! Ett mål kvar!

Orden från tränaren Thomas innan matchen ringer i öronen medan han springer framåt för att möta bollen:

”Kom igen killar, det är bara en match kvar, det här klarar vi! Satsa framåt, passa till Ari och Adrian – Tristan, håll dig framme, okej?”

De nickar, tittar på varandra, snabba ögonkast för att kolla att alla hänger med. Jodå, det sitter, deras samspel, de kan. Det är klart att de kan!

Det är då det händer. Bollen sitter som en smäck vid foten, passningen till Ari är så snygg att han knappt kan tro det själv. Sedan är han plötsligt fem meter längre fram, närmare målet än någon annan i laget, ser bollen komma tillbaka till honom, ett snabbt ögonkast till höger, och bollen flyger mot mål. Målvakten kastar sig efter den och lyckas nudda den men den går ändå rakt in i nätet bakom honom.

Lyckan är total. Snart är det över. Snart har de vunnit.

Texten är nästan sju år gammal – det är så länge jag har petat runt i historien om Tess, Tristan och alla deras vänner. Såhär 250 000 ord senare älskar jag dem som mina egna barn, och jag vet att bara jag får ändan ur vagnen så kan fler än jag älska dem precis lika mycket.

 

Hur skriver man en synopsis egentligen?

Hur skriver man en synopsis? Eller om vi tar det från början, vad är en synopsis? Wikipedia beskriver en synopsis som:

”från grekiskans syn och optik (samskådande), kortfattad översikt och summering (över berättelse), av de stora händelsepunkterna i berättelsen.

Inom litteraturvetenskap och andra litterära sammanhang används synopsiset som en sammanfattning av vad en berättelse handlar om, till exempel för en uppsats.”

De flesta av oss har säkert behövt skriva en synopsis ett par gånger i vårt liv. I skolsammanhang, på bloggar osv. Varje gång du ska berätta något – vare sig det är privat, i skrift eller i tal – och du summerar upp händelsen i ett par korta, kärnfulla meningar, då har du gjort en synopsis.

Själv är jag värdelös på att skriva synopsis. Det är lika bra att jag erkänner det på en gång. När jag försöker skriva en synopsis blir den nästan lika lång som berättelsen. Okej, det var en överdrift, men ni förstår vad jag menar.

När jag googlar ”how to write a good synopsis” får jag 13 200 000 resultat på 0,23 sekunder. Toppresultat leder till en sida av Jane Friedman, som heter ”Back to Basics: Writing a Novel Synopsis”. En sida full med goda råd:

Med andra ord ska jag försöka skriva en synopsis på 2an, Bara för Terese, någon gång i sommar. Eller tja … kanske dags att redigera klart den först. Här är ett försök på en synopsis:

16-åriga Tess blir mobbad i skolan av ett par klasskompisar och funderar på att ta sitt eget liv på grund av det. Ett misslyckat försök att skära sig själv i armen leder till att hon måste gå i terapi. Där möter hon psykoterapeuten Annelie, som har ett lite annorlunda tillvägagångssätt. I stället för medicinering ska Tess skriva ner allt hon tycker och tänker i en dagbok, som är till ”bara för Terese” själv. Hemma har hon ingen hjälp – storebröderna Peter och Adrian förstår inte vad som händer och när Adrian väl förstår har mobbarna redan tagit till fysiskt våld.

Under tiden som Tess försöker vända rätt på sin depression blir hon kär i Adrians bästa kompis, 18-årige Tristan. Tristan, som annars bara tänker på fotbollslaget som han är kapten för, upptäcker i Tess en tjej som han aldrig har mött förr. En tjej, som är rolig och söt, och som behöver hjälp. Innan han vet om det är han också kär. Men det är Adrians lillasyster han är kär i och Tristan är livrädd för att mista både sin kompis och Tess om han måste välja. Först när Tess försöker begå självmord med sömntabletter inser Tristan att han måste välja – och att hans val kan påverka dem alla för resten av deras liv.

 

Redigeringen på 2an

Jag berättade för ett par inlägg sedan att jag skulle visa er hur redigeringen på 2an, Bara för Terese, ser ut för tillfället. När jag flyttade över mina saker från Köpenhamn till Lund orkade jag inte bära hela manuset (365 sidor) i den stora tunga redigeringspärmen, så jag plockade ut ett av de längsta kapitlen mitt i boken och tänkte att jamen, om jag börjar någonstans mitt i så kanske jag får mer koll på var jag egentligen ska starta, och då kanske det ger sig och jag får fatt i det där språket som jag vill att den här boken ska ha.

Ni hör ju. I stort behov av en spark i baken. Jag har inte helt koll på vart jag vill med det här kapitlet, men om jag får upp redigeringsfarten och lär mig vara lite hårdare i redigeringen kanske det går lättare sen. (Det är många kanske i den här texten, märker ni det? Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske!)

Men! Jag lovade ju att ni skulle få se hur sidorna ser ut, mest för att där är så mycket rödpenna att jag skrattar högt när jag ser det. Så här är några av sidorna.

Här finns inte mycket av ursprungstexten kvar …

Rödpenna, rödpenna, lite faktiskt bläck, rödpenna, rödpenna …. och lite mer rödpenna.

Så. Vad tror ni, är jag för hård? Eller är jag snarare realistisk? Boken är på 365 A4-sidor och kapitlen är alldeles för långa, men med lite jobb kanske den kan bli något.

Bina, som har varit världens mest fantastiska testläsare för drygt ett år sedan, kommenterade med en enda mening på det här kapitlet:

Kapitlet var olidligt långt. Men bra.

Jag lovar, Bina, det kommer att bli kortare. Mycket kortare. Och förhoppningsvis ännu bättre. 🙂

En liten upputsning

Jag har gett min andra blogg en liten upputsning så här på vårkanten. Det är bloggen till Och sedan föll regnet, min new-adult serie. Ta en titt här!

Det är bloggen/hemsidan som handlar uteslutande om Tess & Tristan och deras vänner. Den här bloggen är ju lite mer spridd. 😉

Blogg100 #44 & En smakebit på søndag

En smakebit på søndag kommer från den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Varje söndag delar bloggare med sig av ett citat från boken som de läser just nu. Följ länken för att se vad andra tipsar om denna aprilsöndag före påsk.

Det är söndag och jag läser fortfarande The Fault in Our Stars av John Green. Jag kan inte för mitt liv välja ett citat ur den boken, för jag skulle vilja citera hela boken. Den är så bra. Än så länge har jag inte gråtit, men det är väl bara en tidsfråga.

Men tipsa om något ska jag göra i alla fall, men jag är fräck och delar med mig av ett utdrag från mitt pågående skrivprojekt, 9an. Detta är ett WIP (work in progress) och texten är helt oredigerad. All feedback är välkommen, om det så rör sig om något så litet som ett felplacerat komma.

 

(O)skyddad – Sara Swietlicki

”Jag menar det, Tristan.”

Tess vänder sig mot honom.

”Allt jag gör slutar med att jag hamnar hos dig. Alltid. Och nu finns du inte där. Någon annan har dig för att jag var dum nog att släppa dig. Du sa att jag inte har saknat dig, men hey, guess what, det har jag. Så jävla mycket. Och jag har varit så arg på mig själv för att jag inte försökte … att jag inte …”

Hon avbryter sig själv.

”Jag har tänkt på dig mer än vad jag borde. Och någonstans i det har jag försökt ha Markus. Men det har inte gått, och jag förstår att han tröttnade. Jag borde ha stannat hos dig, och jag önskar att jag gjort det.”

”Vad vill du att jag ska göra med den här informationen?” säger Tristan efter ett tag.

”Ingenting. Du har Maria och jag tänker inte säga något mer. Men … Markus sa att ibland släpper man dem man älskar, för att det är bättre så. Det är det jag gör med dig nu.”

”Släpper du mig?”

Tristans röst är låg och Tess känner hur smärtan pulserar i kroppen.

”Ja, det gör jag.”

Det gör så ont att säga. Tristan ser på henne.

”Känner du något för mig längre?”

”Jag skulle ljuga om jag sa nej.”

Tess väljer att säga sanningen. Hon kan inte ljuga för honom, det vore inte rätt.

Tristan ser bort. Han har väntat så länge på att få höra de där orden, och nu, när hon säger det, känner han sig tom inombords. Det har han inte förväntat sig.

Tess lägger huvudet i händerna och suckar.

”Lyssna, jag vill inte göra det här mer komplicerat än vad det redan är”, säger hon. ”Men jag ville bara få det sagt.”

Han tippar stolen bakåt så att han lutar sig mot husväggen. Farligt balanserandes på två stolsben tittar han på henne.

”Jag flydde”, säger han. ”Det hade varit enkelt för dig att göra samma sak.”

”Vad ska det betyda?”

”Att vissa saker kanske man ska hålla för sig själv.”

Tess reser sig hastigt.

”Att jag fortfarande känner något för dig? Är det det du menar? Är det det jag ska hålla för mig själv?”

Tristan låter stolen sjunka ner tillbaka på fyra ben innan han reser sig. Tess tar automatiskt ett steg tillbaka när han kommer för nära.

”Jag ska gifta mig”, säger han och ser ner på henne. Tess måste böja nacken bakåt för att kunna se honom i ögonen. Hon har glömt hur lång han är.

”Ja, jag vet.”

”Vad vi hade … jag kommer aldrig att glömma det, Tess. Men jag ska gifta mig och Maria behöver inte få veta något om oss.”

”Du får det att låta som om du har varit otrogen.”

Han skrattar till. Tess hör undertonen av bitterhet i skrattet och höjer ett ögonbryn.

Tristan skakar på huvudet.

”Nej, Tess. Ingen har varit otrogen. Men … det känns så underligt att snacka om det här med dig. Speciellt nu, två år efter.”

”Vi har känt varandra i mer än tjugo år. Skulle två år verkligen göra så stor skillnad?”

”Vem försöker du övertyga, egentligen? Dig själv? Eller mig?”

Hon lutar sig mot dörrkarmen.

”Jag vet inte. Antagligen mig själv.”

Hon drar handen genom det fuktiga håret och tittar ut på regnet som studsar mot glasrutan. Kylan strålar ut från fönstrena, himlen är grå. I lägenheten ovanför börjar grannen spela en gammal klubb-hit.