Intro till ett par operapärlor

Jag vet inte hur många gånger som jag har hört folk säga ”men opera är inte min stil”, ”opera är tråkigt”, ”opera är en fet dam som sjunger” osv. Och jag vet att i ungefär 75 % av de fallen handlar det om folk som aldrig har hört opera live, eller som någonsin faktiskt har hört en ”riktig” opera (alltså inte bara Malena Ernman i Melodifestivalen).

Så här kommer ett litet intro till ett par operapärlor:

Ur Bizets opera Carmen

Carmen (kvinnan som sjunger) försöker få Don Jose (en av de stiliga männen i arméuniform) på fall med sin kvinnlighet. Han faller till slut för henne och deras kärlek brinner starkt men kort – i slutet av operan mördar Don Jose Carmen för att hon väljer en annan. 

Ett annat av operan Carmens mest kända stycken.

 

Ur Verdis opera La Traviata

Brindisi, eller ”dryckesvisan” som den också kallas, kommer i första akten. Alfredo (tenoren) blir övertalad att sjunga av det festande sällskapet. Violetta (sopranen) som är festens mittpunkt och också den som Alfredo är vansinnigt förälskad i, sjunger med. Detta blir starten på en fantastisk kärlekshistoria som slutar med att Violetta dör av en lungsjukdom efter att Alfredo stött bort henne pga ett missförstånd. Hela operan är full av kända stycken, varav detta är ett av de mest kända.

 

Ur Puccinis opera Tosca

Ett av Maria Callas mest kända framföranden av rollen som Floria Tosca. Tosca är en känd diva och arian heter faktiskt ”Jag har levt för konsten, jag har levt för kärleken”, där Tosca förklarar att hon aldrig har skadat någon i sitt liv. Tre minuter senare hugger hon ihjäl mannen som hotar hennes älskade Cavaradossi till livet …

Och Maria Callas var under 1950-talet en av världens mest berömda operasångerskor.

Cavaradossis aria där han, nära döden, längtar efter Tosca.

 

Ur Wagners opera Tannhäuser

Elisabeth kliver in i en sal där hon har sett sin älskade Tannhäuser tidigare. Den heter kort och gott ”Elisabeths hälsningssång”.

 

Bokbloggsjerka: Musik och böcker

I dag tar jag examen! Hurra och ångestskri på samma gång. Är så sjukt glad att de här tre åren är klara, det har varit sjukt hårt! 


Veckans jerka från Annika är ju jätteenkel för mig att besvara: 

Har en av dina favoritartister utkommit med en bok som du tycker att vi ska läsa? (För mitt vidkommande är jag ruskigt nyfiken på boken om Paul Stanley från Kiss). Kan du ge exempel på en bok som har en stark koppling till din favoritgenre? Envisas en av dina favoritförfattare med att ”spela” musik i böckerna som du absolut inte gillar? Eller….?

Alla mina favoritartister (nästan) är ju operasångare, och de älskar att ge ut biografier och memoarer om sig själva. 😂  Där är två böcker som jag tycker att alla kan läsa, den ena är Birgit Nilssons memoar La Nilsson och den andra är Renée Flemings The Inner Voice: The Making of a Singer som också är en memoar av något slag. 

De är inte så sångtekniska utan är mycket mer allmänbildande och ganska roliga om man är nyfiken på hur det går till när man skapar två kometkarriärer som är så olika men ändå så lika. 

Ha en fin fredag allihop! Ikväll ska jag festa med mina klasskompisar som aldrig förr! ❤️

#blogg100 inlägg 88

Rosenkavaljeren

En annan rolig sak: operan som jag var med i under hösten spelades in och sändes på tv nu här för någon vecka sedan. Nu finns den på DRs hemsida och om någon vill finns förstklassig opera från Det Kongelige Teater på Köpenhamn att se! 

Klicka här! 

Och vill ni se min och mina kollegors lilla insats, spola fram till minut 35. Ni kan inte missa oss, vi ser ut så här: 



#blogg100 inlägg 3

Jag är med i TIDNINGEN OPERA!

Det är visserligen bara en notis, men i alla fall! Läs numret som pdf genom att klicka på bilden. Jag nämns på s. 22, men det är ett mycket intressant nummer! 🙂

opera-1-2015

Och så har jag pysslat lite med min hemsida. Kika gärna in där också, vet jag!

www.saraswietlicki.se 

Och till sist: ni är världens finaste läsare. Så det så! 😀 ❤ ❤ ❤

#blogg100 inlägg 2

Vill du vara med och rädda ett stycke svenskt musikliv?

Vill du vara med och rädda ett stycke svenskt musikliv? Vadstena folkhögskolas musiklinje hotas av nedläggning och senast den 12 februari behöver vi din underskrift!

Rädda Vadstena folkhögskolas musiklinje!

Varför ska jag bry mig? Musiklinjen är den enda av sitt slag i Sverige, ja, hela norden. Varje år utbildas 30 elever (21 sångare, 9 pianister) inom klassisk musik, med tyngdpunkt på romantisk musik (från 1800-talet, alltså). Skolan har funnits i mer än 25 år och har fått fram enastående musiker. Nästan alla elever går vidare inom ledande musikerutbildningar i Europa och blir talangfulla musiker med gott renommé.

Du kan möta en sångare på en scen i Tyskland, Ryssland eller Italien. Är personen svensk finns det en stor chans att hen har gått på Vadstena. Jag har gått tre år på Vadstena folkhögskolas musiklinje. Det är en unik utbildning som gav mig den stabila grund jag behövde för att komma dit jag är idag.

Och var jag är just precis idag? På Kungliga Operan i Köpenhamn, på orkesterrep. Jag är snart färdig operasångerska och Jenny Lind-stipendiat 2015. Utan Vadstena hade jag aldrig nått min dröm. ❤

I Madrid

Är för tillfället i Madrid och sitter på masterclass. Omgiven av musik, storstad och ett främmande språk. Jag har pratat så mycket engelska – eller danska med min kollega – att jag knappt kan skriva på svenska längre. 😉

Igår såg vi (jag och kollegorna) Museo de el Prado, såg Rembrandt, Goya, Rubens osv och var helt hänförda. Tapas på kvällen och rödvin. Idag blir det opera (Regementets dotter, Donizetti) på Teatro Real Madrid. Vi försöket varva lektioner med turism, och än så länge går det ganska bra … 🙂

Mer rödvin, tapas, opera och kultur åt folket! (Spanjorerna har fattat det. Inklusive min dygnsrytm.)

IMG_1398.JPG

Rösten

Vi pratar så mycket om skicklighet när det kommer till att använda rösten när vi pratar om romaner och skrivande. Då menar vi skrivrösten, men jag kan inte låta bli att bli lite nördig (hej, jag är operasångerska, liksom) och prata om rösten. Den som genereras när luft passerar dina stämband och stämbanden sätts i svängning vilket skapar toner i olika tonhöjder beroende på vilken inställning dina muskler är i.

Låter det förvirrande? Det är det, men tänk så här. Precis som rösten i skrivande, är den mänskliga rösten ett resultat av muskler. Därför är den så cool! Jag menar, lyssna bara här:

Och det är på riktigt! Övertoner skapas när en ton är fullkomligt fri från spänningar, så att den kan svänga fritt. Utan övertoner låter tonen platt och lite falsk.

Den mänskliga rösten är kapabel till så mycket! Förutom growling och belting som används i metal och annan ”modern” musik, finns det sångare som har otrolig kontroll på sina stämband och musklerna runt dem. Lyssna bara på detta:

Fast coolast är ju nog detta. Att stå i svallvågorna av en orkester på 90 man och ändå höras. Nina Stemme for the win! Detta är något av det tyngsta som man kan sjunga – Wagner. Speciellt den här rollen (Isolde). Den här arian kommer efter fyra timmars sång, och arian som alla har sett fram till. Klarar man denna snyggt har man sin karriär säkrad. 🙂

Det är många (främst yngre, typ tonåringar) som säger att ”öh, opera, det är bara någon som skriker, det kan jag också”. Men tänk efter lite nu. Hur låter du efter en barrunda när du har skrikit för att höras över musiken i några timmar? Jo, helt hes och förstörd. Det kan man inte bygga en karriär på där man ska kunna sjunga i några timmar varje dag!

I ett traditionellt operahus idag finns en orkester på 70-90 man beroende på vilken typ av uppsättning man gör (orkestrering osv). Orkestern sitter i orkesterdiket (eller graven, som det också kallas) mitt emellan scenen och publiken. För att höras över 90 instrument måste alltså den mänskliga rösten (utan mikrofonförstärkning) kunna bäras upp och över orkestern ut till publiken även i låga röstregister (alltså låga toner). Det är inte att skrika, tvärtom! Det gäller att ha en teknik som klarar av påfrestningarna, en kropp som orkar och en röst som kan hålla det där silvret som kommer när alla övertoner kommer på plats. Vissa sångare är bättre än andra.

Men har ni någonsin suttit i ett operahus och fått gåshud för att sångarna är så fruktansvärt bra? Det har jag, flera gånger. Det kan jag rekommendera! Man mår så bra efteråt. 🙂 Kanske en julklapp till dig själv? 😉

Dagen i korthet

I dag har jag:

– sovit länge
– läst nästan hela Dödlig åtrå av Susanne Ahlenius
– bokat flygbiljett/tågbiljett till min mini-tripp till Stockholm 2-4 oktober (auditions, here I come!)
– sjungit en föreställning av Rosenkavaljeren och själv sett sista akten ( = gåshud)
– firat min rektors 25-årsjubileum som
operasångerska på Operaen
– njutit av en kväll i vänners sällskap
– fått ett godnattsnack i telefon med en väldigt fin kille ( ❤ )
– klockan är 01:25 och jag är inte hemma än OCH jag jobbar imorgon kl 10
– och jag är inte trött eller full, bara på riktigt gott humör. Så får det gärna fortsätta.

I ❤ CPH

Premiären på Rosenkavaljeren avklarad!

Tack så mycket till alla som önskade lycka till igår i samband med min debut/praktik och premiären på Rosenkavaljeren! Det blev en lyckad premiär och glad är jag, om än väldigt trött. Här kommer lite bilder ifrån föreställningen, ett videoklipp och några recensioner.

IMG_1201.JPG

 

Till premiären hade man gjort i ordning en stor blomsterdekoration. Efter festen fick man själv plocka med sig rosor hem (annars skulle de slängas) och jag passade på att ta några av de väldoftande rosa rosorna. Rosor för en Rosenkavaljer, så passade! Med i bild ser ni också det officiella programmet. 

IMG_1202.JPG

 

Ytterligare en rosbild … Den här gången rosor jag köpte själv som premiärblommor (utan att veta att de passade så bra ihop med programmet!). 

Miklos SzaboFrån föreställningen, akt 1. Fotograf: Miklos Szabo. Från vänster: Anne Margrethe Dahl, en statist, Anne Sophie Hjort Ullner, Sara Swietlicki, Felicia Gyllenstig Serrao samt tre statister.

Se videon här eller på Det Kgl Teaters hemsida

Recensioner:

Operalogg, Mogens H Andersson

Skånska Dagbladet, Lars-Erik Larsson

GregersDH

Frankrike

Jag är för tillfället på masterclass i Sydfrankrike, därav den extrema bloggtystnaden. Men livet leker – har fått en smärre uppenbarelse i sångteknik, äter god mat, sover gott, njuter av vädret…. Svårt att inte njuta när undervisningslokalen ser ut så här!

20140730-231131-83491636.jpg

Ljudbokens återkomst

För ett par år sedan lyssnade jag på ljudböcker medan jag jobbade. Jag gjorde ett ganska repetitivt jobb och behövde inte tänka speciellt mycket. Att lyssna på ljudböcker blev ett sätt att komma undan dussinmusiken på radion. Jag gav tyvärr upp efter ett par böcker, för jag insåg att det inte var ett medium för mig.

Men nu tänker jag ge den ett försök till. Jag jobbar återigen på samma jobb, med liknande uppgifter. Därför ska jag lyssna på Wolf Hall av Hilary Mantel (på svenska), eftersom den är med i min sommarläsning och det var en av de få ljudböcker under 100 kr som verkade intressant nog för att underhålla mig på jobbet. (Ja, jag är kräsen. Ljudböcker ska vara bra om jag ska orka med dem, och om uppläsaren inte passar mig … ) Den här gången har jag inte lånat från biblioteket, utan köpt via Dito.se. Dito (eller Nya Dito, som appen kallas) har både ljudböcker och e-böcker, och jag fick köpt både Wolf Hall och två noveller av Sylvia Day på dagens shoppingrunda. Det är dags att jag försöker mig på e-böcker också, kanske. Det underlättar läsningen av svenska böcker när jag är i Danmark. Synd bara att jag älskar att ha en fysisk bok i handen …
Med andra ord ska jag försöka mig på ljudbokslyssnande igen. Önska mig lycka till – jag återkommer med resultatet senare i sommar. 🙂

Blogg100 #84: It ain’t over until the fat lady sings

Tycker ni att kvinnan på bilden (ovan) är tjock? Att hon är värd att bli kallad ”a chubby bundle of puppy fat” och ”dumpy”? Om ni gör det, så håller ni nämligen med en hel del kritiker från Financial Times, The Guardian, Daily Telegraph, The Times och The Independent.

Kvinnan på bilden heter Tara Erraught, och är en irländsk mezzosopran på 27 år. Hon är en rising star på operahimlen och har vunnit en massa priser, gör turnéer världen över och spelar just nu byxrollen Octavian i Strauss-operan Rosenvaljeren på Glyndebourne Opera Festival.

Hon har fått utstå stor kritik för sitt utseende som Octavian och har av kritiker från ovanstående tidningar blivit kallad diverse osmickrande saker. Erraught stöttas av kollegor som menar att kritiken är sexistisk.

Här kan du läsa kritiken mot Erraught.

Och här är hon in action:

Vad jag verkligen är upprörd över är att opera sakta men säkert håller på att bli en konstart som handlar mer och mer om utseendet än talangen bakom sången och skådespeleriet. Nej, sant, Erraught är inte den smalaste kvinnan i världen, men hon är en duktig sångerska som är igång med att skapa sig en karriär. 27 år gammal och redan på god väg. Varför kritikerna (som erkänner att hon sjunger bra) nödvändigtvis ska ge sig på hennes utseende förstår jag inte.

Kanske är jag lite överkänslig eftersom jag själv är operasångerska under utbildning och inte heller är den smalaste kvinnan på jorden. Men det är inte okej att kalla en ung kvinna och sångerska för ”a chubby bundle of puppy fat”. Innan kritikerna själv har stått på den där scenen, sjungit rollen och haft på sig den mest osmickrande kostym man kan tänka sig, ska de enbart hålla klaffen.

Hälsningar, Operadivan