Lucka 14

Det är söndag den 14 december, tredje advent och jag är ledig från jobbet för första gången på evigheter. Så skönt med en ledig adventssöndag! Vad gör ni denna söndag?

tredje-advent

Det är dags för den fjortonde luckan i Blogg24-julkalendern. Jag lottar ut ett digitalt presentkort på Adlibris som en del av julkalendern. Vad som krävs för att delta i utlottningen? Varje dag kommer en ny ”lucka”/nytt inlägg med en ny fråga (t.ex: Vilken är den bästa romantiska boken?). Svara på frågan i kommentarfältet och du är automatiskt med i utlottningen. Du kan svara flera dagar, för varje dag får du en ny lott vilket såklart ökar dina chanser. Observera att du inte kan svara i efterhand, och heller inte mer än en gång per dag. I mellandagarna drar jag sedan den vinnande lotten. 🙂 

Frågan i lucka 14 är: Blogg24

Vilken är din favoritkaraktär (kvinnlig)?

Det var faktiskt svårare att komma på en kvinnlig favoritkaraktär än en manlig. Och ska jag vara ärlig tycker jag ju allra bäst om mina egna karaktärer, så svaret borde vara Tess (och gårdagens Tristan, Adrian och Simon). Men jag tänkte att frågan skulle gälla publicerade böcker, så då blir svaret Dagny Taggart från Ayn Rands Atlas Shrugged från 1957. En väldigt duktig, självständig kvinna. Boken är också väldigt bra, förresten. 😉

Bokbloggsjerka: Komplexa karaktärer

Det är helg igen, och jag fick oväntat en lördagskväll ledig då sällskapet fick förhinder. Så jag häller upp ett glas vitt vin och ser ett avsnitt eller två av Bron. Men först är det dags för bokbloggsjerka! Annika ställer följande svåra fråga:

bokblogsjerkaVilken är den mest komplexa fiktiva karaktären (på tv/bio eller i en bok) som du har träffat på?

Fram tills för några veckor sedan hade jag nog svarat Sherlock Holmes. Det är en otroligt knepig karaktär, som till synes verkar drivas av ingenting. Men nu svarar jag nog Saga Norén, Sofia Hellins karaktär i svensk/danska tv-serien Bron. Saga Norén jobbar på Länskrim i Malmö, och har antagligen Aspergers, enligt tittare. Hon har noll social kompetens, verkar det som, och hon är otroligt duktig och effektiv på det hon gör. Men hon är helt omöjlig att förstå sig på. Manusförfattarna ska ha tummen upp för att ha skapat en sådan karaktär, och Sofia Hellin ska ha pris för sin framställning av Saga.

kim_bodnia_og_sofie_helin_ole_kjelbye

Sofia Hellin och Kim Bodnia som spelar svenska polisen Saga Norén och danske polisen Martin Rodhe

Jag är i slutet på första säsongen, andra säsongen är utkommen på dvd och tredje säsongen väntas dyka upp hösten 2015. 🙂 Om ni inte har sett den, se den! Den är väldigt spännande och håller en på stolskanten fram till sista sekunden i varje avsnitt.

Hur skapar man karaktärer?

De böcker man minns allra bäst är inte de som har bäst världar (inom fantasy), bäst miljöbeskrivningar eller den bästa storyn. De böcker som du minns är oftast de som har bäst karaktärer.

Karaktärer som kryper in under skinnet på dig. Karaktärer som får dig att gråta, känna smärta, skratta, le, älska osv.

Vi pratar om karaktärer som Harry Potter, Edward Cullen (förlåt, men han är älskad av många tonåringar …), Katniss, Elizabeth Bennet, Mr Darcy, Hamlet med flera. Oavsett genre, oavsett vilken tid boken är skriven i, handlar den om karaktärer. Och så länge författaren inte skriver i du-form (vilket borde vara strängt förbjudet!) handlar den om hur författaren lyckas porträttera karaktärerna.

Hur skapar man då en karaktär?
Ta en titt på de här 100 frågorna och se hur många av dem du kan svara på om dig själv. Om du skriver på en roman/novell, se hur många frågor du kan svara på dina karaktärer. Jag rekommenderar att alla karaktärer går igenom den här listan. Man blir förvånad hur mycket man vet om sina påhittade vänner utan att behöva tänka efter.

(Själv ska jag sätta mig ner med alla de här frågorna igen och titta igenom dem. Jag har inte gjort dem här för Tess och Tristan på läääänge och behöver nog uppdatera mig om mina sötnosar. 😉 )

När jag skapar mina karaktärer börjar jag oftast i en situation. I fallet med Tess och Tristan började jag med Tristan och olyckan som han är med i. En karaktär behöver personer runt omkring sig, och den som började som en lillasyster till bästa kompisen blev plötsligt ett kärleksintresse. Och när jag började nysta bakåt i historien insåg jag att de hade historia bakom sig, Tess och Tristan. Och ju längre framåt jag följde dem i deras historia insåg jag hur många personer de hade runt sig, hur många personer som förändras (både till det bättre och det sämre) av deras historia och vem som älskar vem.

Och på tal om var det hela startade … så var det med den här texten. Oredigerad från 1 november 2007:

Det småregnar. Ett ihållande, envist regn som strilar nerför hans rygg och slickar håret mot ansiktet. Kallt, strilande regn som gör den frostnupna novemberluften ännu kallare. Inte för att det gör något att det regnar. Fotbollsmatchen är i full gång på fotbollsplanen vid Victioriastadion, och det är Lundaborna som spelar mot Lommas pojkar i deras egen Skånecup. Det är dödligt allvar – spelarna är så koncentrerade att regnet inte längre är ett irritationsmoment, snarare en välkommen svalka, och åskådarna är vad som håller dem på fötter efter den nära femtio minuter långa matchen. Det är jobbigt, lerigt, kallt och rent ut sagt för jävligt – och det är precis det som han lever för. Aldrig förr har en match känts så underbar att spela. Allting klaffar inom laget: passningarna sitter, samspelet är nästintill perfekt, det är bara det sista målet som gäller för att de ska vinna. Kvitteringen bara någon minut innan har höjt lagandan, nu ska de vinna! Ett mål kvar!

Orden från tränaren Thomas innan matchen ringer i öronen medan han springer framåt för att möta bollen:

”Kom igen killar, det är bara en match kvar, det här klarar vi! Satsa framåt, passa till Ari och Adrian – Tristan, håll dig framme, okej?”

De nickar, tittar på varandra, snabba ögonkast för att kolla att alla hänger med. Jodå, det sitter, deras samspel, de kan. Det är klart att de kan!

Det är då det händer. Bollen sitter som en smäck vid foten, passningen till Ari är så snygg att han knappt kan tro det själv. Sedan är han plötsligt fem meter längre fram, närmare målet än någon annan i laget, ser bollen komma tillbaka till honom, ett snabbt ögonkast till höger, och bollen flyger mot mål. Målvakten kastar sig efter den och lyckas nudda den men den går ändå rakt in i nätet bakom honom.

Lyckan är total. Snart är det över. Snart har de vunnit.

Texten är nästan sju år gammal – det är så länge jag har petat runt i historien om Tess, Tristan och alla deras vänner. Såhär 250 000 ord senare älskar jag dem som mina egna barn, och jag vet att bara jag får ändan ur vagnen så kan fler än jag älska dem precis lika mycket.

 

Vi är vana vid att spela huvudrollen

Precis som rubriken säger är vi vana vid att spela huvudrollen i vårt eget liv. I vardagen är det inte speciellt svårt, det är faktiskt ganska bra om vi kan lära oss att prioritera oss själva i den strida strömmen som är livet. Det är lätt att tappa bort sig själv i vardagen, att hela tiden göra saker för andra (detta är lätt hänt om man är förälder eller om man är i ett förhållande, eller på jobbet). Vi måste generellt lära oss att ta tag i våra liv och spela huvudrollen. DU har huvudrollen i DITT liv.

Men många av oss som skriver har problemet att våra karaktärer innehåller för mycket av oss själva. Jag har definitivt det problemet. Nej, jag skriver inte självbiografiska texter. Men mina personer har drag av mig i sig. På både gott och ont.

Det gäller att hitta den där tunna, fina gränsen mellan att hitta inspiration i sitt eget liv och att ”ge” hela sitt liv till karaktärerna. Okej, jag är allergisk mot jordnötter, nötter, äpplen, hundar (fastän jag har en), har träningssimmat i tio år, har skrivit i större delen av mitt liv och är nördig när det gäller opera, klassisk musik och litteratur. Jag hatar att träna och vill gärna slippa, men gör det för att jag måste. Är vansinnigt envis. Det är jag i ett nötskal.

Om jag nu ska ta något av mig själv och stoppa in i en karaktär kanske jag väljer simningen. Någon allergi. Eller träningen. Eller envisheten. Man kan skapa många karaktärer utefter var och ett av de här personlighetsdragen eller egenskaperna. Tänk dig – en simmare som har tränat i tio år och som är envis. Hen vill vinna SM och simma i landslaget. När hen inte tränar kanske hen är vegetarian (vilket är svårt eftersom hen kanske är allergisk mot sojabönor eller nötter) och tycker om att laga mat och pröva nya recept. Små drag av mig själv i en karaktär. Saker där jag kan använda min egen kunskap (t ex allergin) och använda den till något bra. Något som verkar troligt.

Man ska generellt vara försiktig med att sätta in drag av sig själv i en karaktär. Om din mamma eller faster eller arbetskamrat öppnar en bok och läser att ”du” gillar bondage-sex eller alltid har hatat den där tavlan/maträtten/sången som din mor/partner/osv är berömd/känd för. Om dina karaktärer liknar dig själv för mycket är det lätt att tro att allt som karaktären säger egentligen är vad du tycker och tänker i allt. Det kan blir väldigt förvirrande och väldigt problematiskt. För att inte tala om konfliktfyllt. För vem vill bråka med moster Sonja om den där såsskålen som din karaktär hatar så mycket. Den där fula såsskålen, som du fick i present av moster Sonja och ”råkade” slå sönder så fort du fick chansen?

För att undvika detta (eller att alla dina karaktärer blir för lika varandra) kan det vara bra att skriva ner egenskaper eller karaktärsdrag för varje karaktär någonstans. Använd dig av ett frågeformulär så får du svar på en hel massa frågor som du inte ens visste att du hade. 😉

Här är en riktigt bra lista som jag använder mig av då och då. Nu har jag inte skapat en ny karaktär på ett tag, inte sedan i somras, och då använde jag mig av denna. Väldigt användbar, måste jag säga. –> 100 Character Development Questions for Writers

En smakebit på søndag: Mina fräknar

smakebitpåsöndagSå var det söndag igen och dags för En smakebit på søndag, som är hämtat från den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten.

Den här veckan måste jag dela med mig av Sofia Hallbergs debutroman Mina fräknar (Damm förlag, 2012). Jag läste ut den förra veckan, men fick aldrig tipsat om den då, så det kommer här.

mina-fraknar

(Från Adlibris) 40-åriga Karin Silvius sitter vid köksfönstret i Vasastan och betraktar livet som pågår utanför. Hon hoppar mellan sporadiska uppdrag hos Manpower och är förlovad med Mats sedan hur länge som helst, men har alldeles tappat bort sig själv – i relationen och i livet.
På våningen ovanför bor Sabine, som varken behöver eller vill ha en man. Gemensamt har kvinnorna att de längtar efter barn. En vänskap inleds och allting förändras. Karins avsomnade tillvaro börjar motvilligt vakna och när hon en dag tittar på fräknarna på sin hud upptäcker hon något mycket märkligt …

Jag sitter på den svarta pinnstolen Lilla Åland och tittar ut genom fönstret som så många andra kvällar. Framför mig på köksbordet står en storblommig tekopp och ryker. Jag dricker te nästan hela tiden. Värmen gör mig dåsig, mosig i huvudet. Jag har över tjugo sorter och smaker i skåpet ovanför diskbänken. Mats tycker att det är onödigt många. Det tycker inte jag. Jag går igenom dem i turordning. Vet precis vilken sort jag ska ta nästa gång. De står placerade på ett sådant sätt på hyllan att jag inte kan ta miste.

Detta var den inledande paragrafen i boken. Hallberg har ett väldigt speciellt språk och jag har en känsla av att antingen så älskar man eller så hatar man det. Jag har ännu inte bestämt mig vilket jag gör … jag vet bara att jag skulle så gärna vilja ge Karins fästman Mats en smäll på käften. Och ruska om Karin ordentligt en gång eller två.

Planering, skrivande, redigering och efteråt – Saras ”How to”

Först skulle jag skriva ett inlägg om hur bra det ändå går med skrivandet. Passerade i dag 10 000 ord på två veckor. Stolt! Framför allt eftersom jag inte har skrivit så mycket i vår känns 10 000 desto bättre. Totalt ligger 8an på 75 000 ord just nu och den är inte ens halvfärdig. Jisses. Nåja, det redigeras ner sen.

Sen tänkte jag skriva om hur dum jag har varit i dag. Jag springer alltid runt med det senaste handskrivna i handväskan för att kunna titta på det i fem minuter under lunchen. I dag glömde jag HELA innehållet (alla 10 000 orden) på skrivbordet på jobbet. Suck. De kommer ingenstans, men jag hade tänkt renskriva i kväll (i stället för att skriva det här inlägget) så jag blev lite lack. På mig själv. För att jag glömde. Men vi är alla mänskliga. Och nu har jag passerat 10 000 ord. 🙂 Är faktiskt på 10 104 ord.

Så det här inlägget handlar om hur jag planerar mitt skrivande och sen faktiskt går till väga när jag skriver. Jag har tänkt på det mer och mer under sommaren, hur jag går till väga och hur jag förverkligar mina planer. Så här kommer allt i ett enda långt inlägg. 🙂

 

Planeringen

Nu utgår jag från min ungdomsserie Och sedan föll regnet, men jag följer det här mönstret i alla mina romaner (mer eller mindre). Närmare bestämt använder jag exempel från 8an, mitt pågående projekt i serien. 

Det första som händer är idén. Det kan låta enkelt nog, men hur ofta får vi rent faktiskt en idé som vi tror håller hela vägen? Jag börjar med att tänka igenom idén, kanske skriva ner lite namn på ett papper. En titel. Jag börjar oftast med titlar. Jag hittar en titel som jag tycker om, börjar spåna och kommer kanske på en story som passar till titeln. Kommer på namn. Känner in mig i storyn, vilka ”namn” och personligheter behöver jag? Om huvudpersonen är en kille behövs det kanske en tjej som huvudperson också? Eller i alla fall som en stark bifigur? Kanske är det så att det finns två eller tre (eller fyra eller fem) huvudpersoner som får lika mycket utrymme. I en serie kan man behålla dokumenten och fylla på allt eftersom. Det säger ju sig självt, men ibland glömmer man att skriva ner att OBS: Joakim har fått glasögon i 8an. Eller något liknande.

Sedan öppnar jag ett dokument ”Tidsenlig planering” på min ordbehandlare. (Förr hade jag MS Word, nu är det Pages. Inte för att det spelar någon som helst roll. Du kan ju också göra allt för hand.) Och skriver in titel, spaltar upp kapitel och innehåll. I Och sedan föll regnet har jag datum i stället för kapitel. Det hjälper till att sprida ut storyn över tidsplaneringen, att få någorlunda jämt flöde. Sedan fyller jag i detaljer, små scener, en viktig ordväxling som måste in i scenen. Var de olika personerna befinner sig, vart de är på väg. Vad som avhandlas i varje scen. En synopsis, helt enkelt, även om det blir en mycket lång sådan. En sådan här planeringspunkt kan se ut ungefär såhär (från 8ans planering):

Fredag 28 november 2014: Joakims födelsedag och 30-årsfest. Joakim har bjudit både Tess och Tristan utan att Tristan vet om det. Tess är okej med det, men Tristan blir fly förbannad och hotar med att sticka därifrån. De börjar bråka men Joakim dyker upp och stoppar dem, ”Väx upp, Tristan, en timme, det är allt jag begär. Hur gammal är du egentligen, fyra?” Tristan är 25, snart 26. Han stannar kvar, men det slutar med att han och Tess står och småbråkar i hallen. Efter någon timme går Tristan hem, han ska packa innan han åker till Stockholm på söndagen (30 november).

Som  ni märker är det en ganska detaljerad planering, men ändå rum för ändringar och andra detaljer. Planeringen följs inte slaviskt, men nära på. Allt – alla ändringar – skrivs in i planeringen och den uppdateras löpande genom hela skrivförloppet. Här ändrar jag inte på någonting – förutom att flytta scener eller detaljer som absolut inte fungerar längre.

Skrivandet

Här gör vi väl alla olika, och det finns ingenting som är bäst eller bättre. Jag skriver väldigt olika. Egentligen skriver jag som bäst när jag inte har tid, klockan ett på natten när jag borde sova, fem minuter här och där under en arbetsdag, en mening här och där när jag väntar på bussen/tåget/mötet som ska börja. Jag skriver på dator (oftast hemma), på telefonen (för anteckningar eller när jag är på språng), för hand när jag smusslar med det (typ under musikhistoriaföreläsningarna …) eller när jag bara vill vara närmare min text.

Det går betydligt snabbare på dator. Länken mellan huvudet och tangentbordet blir direkt, men det innebär också att det hamnar en hel del skit i dokumentet också. När jag skriver för hand tänker jag efter först, kan pausa mitt i och komma tillbaka senare när jag har löst ett problem, en ordväxling eller ett ordval. På dator tappar jag den förmågan, kan allt som oftast bli frustrerad och sitta och stirra på tom skärm. Om jag skriver för hand räknar jag och sätter ett märke efter var tionde ord. På så vis håller jag lätt koll på mina framsteg. Jag skriver oftast med blyerts för att kunna sudda om det behövs.

När jag skriver på Och sedan föll regnet ser mina dokument alltid ut likadant. De börjar med 12 punkter Courier New, sedan två raders avstånd hela dokumentet igenom. Varje datum har ett eget Pages-dokument som döps till datumet som kapitlet handlar om och läggs sedan i rätt ”årsmapp”. I exemplet ovan ser dokumentet ut såhär:

Skärmavbild 2013-08-06 kl. 21.43.23

 

Den här texten ändrar jag inte på förrän jag redigerar. Detta är likadant alltid, jag skriver en text (ofta i någon slags hets) och sedan ligger den orörd tills dess att jag redigerar den. Från dess att jag startar ett projekt tills dess att jag blir färdig med första utkastet brukar det ta ett år. Med 1an och 3an (som länge var en enda stor bok) tog det tre år att skriva klart. Och sedan föll regnet är ett work in progress sedan oktober 2007, men 8an har jag bara skrivit på i ett år. Det lär nog ta ett år till innan manuset är klart för redigering.

spotifyUnder tiden jag skriver samlar jag ihop låtar till en spellista på Spotify. De är offentliga och heter samma sak som romanen jag skriver på. Den här listan fylls på efterhand och just nu är 8an (efter ett års arbete) uppe i 100 låtar av olika artister. Ofta är det sånger där texterna säger något som jag tycker relaterar till romanen. Ibland är det bara fina sånger. Här är länken till 8ans spellista: Tristan & Tess – 4. delen: Aldrig mer viHela serien Och sedan föll regnet har Lalehs sång ”Some die young” som temalåt, men 8an, som har titeln Aldrig mer vi har låten ”Aldrig mer” av Lilla sällskapet som sin låt. Mycket för att … tja, den passade. Och nej, romanens titel är inte tagen från låten. Jag kom på titeln efter vad som händer i boken, googlade den och hittade den här låten som bara passade som en smäck. Ibland har man tur. 🙂

 

Redigering

Det tar ju tid att redigera. Från och med det att sista ordet på första utkastet är satt vill jag inte ens titta på min text. Jag sparar den och glömmer bort den ett tag. Ibland två veckor, ibland betydligt längre. Kanske ett år, till och med. När jag redigerar den biter jag i det sura äpplet och skriver ut hela manuset. Eftersom det ofta är på 90 000 ord är det kanske 400 A4-sidor som ska skrivas ut. Jag lägger ihop alla smådokument till ett stort som jag numrerar och skriver titel och mitt namn på. Jag skriver ut och lägger i en mapp. Tar fram bläckpennan, ett kollegieblock och min planering. Börjar från början. Kollar av åldrar, datum och tidsförlopp. Att ingenting har försvunnit (typ Joakims glasögon).

Sedan är det mening för mening. Aldrig hoppa, alltid en mening i taget, en sida åt gången. Kan redigera upp emot 30 sidor på en dag när jag får upp flowet, men detta är värre än att skriva första utkastet. Allt ska kontrolleras. Mejl ska skrivas, måste kolla att alla detaljer stämmer. Sedan skrivs alla ändringar in i ett dokument (ett nytt, enda stort dokument) och skrivs ut på nytt. Jag låter det ligga ett tag. Går igenom det igen. Tar bort ändringar, ändrar om på nytt. Jag sparar alltid alla utkast, så ingenting ändras i originalfilen. Det är bra att kunna gå tillbaka ifall något blir tokigt. Och kul att kunna läsa originalmanuskriptet.

Efteråt

När jag känner mig nöjd kollar jag upp förlag. Skriver baksidetexter på skämt och skriver synopsis. Skriver personliga brev. Skriver en vettig baksidetext som inte låter som om en fjortis har skrivit den. Försöker få en röd tråd. Skriver ut manus och personligt brev, skickar i väg till förlag och väntar på refuseringen. Har jag haft råd har jag skickat i väg texten till lektör innan. Har jag haft tur har någon annan mer än jag tittat på manuset innan det åker i väg. Så är dock inte alltid fallet.

Än så länge har jag bara skickat i väg ett enda manus, ett fantasymanus som sommaren 2007 skickades till Damm förlag. Refuseringen kom i oktober samma år och tur var väl det, för den romanen var … inte min bästa, låt mig säga det så. Sedan dess har jag inte skickat i väg något. Och sedan föll regnet kom tvåa i tävlingen Debutanten hösten 2010. Tävlingen anordnades av Telegram förlag och Skrivsidan.com, ”priset” var en lektörsläsning av Leffe Delo. Herr Delo ratade inte manuset helt. Kanske finns det en författare i mig trots allt. 🙂

Små trevare

Jag känner mig som värsta deckarförfattaren just nu. Förutom att jag har skrivit drygt 800 ord till (flyt, älskar det!) har jag placerat ut små trevare i berättelsen, små detaljer som kanske inte betyder så mycket i ögonblicket men som betyder mycket i långa loppet, i slutändan.

Och något helt annat – jag har för tillfället snöat in på namn. Jag samlar på namn. Killnamn är enkelt att komma på/hitta, men tjejnamn är svårt. Ge mig förslag! Vad är ditt favoritnamn? 🙂

Det där med POV

Sedan jag kom hem från England har jag återupptagit redigeringen av 4an. Jag redigerar i Pages på min iPad, för jag har (efter cirka 15 års skrivande) upptäckt funktionen ”ändringsspårning”, vilket gör redigering på skärm riktigt trevligt. Och inte behöver jag internet till det heller. 🙂 Tunga manus no more! I alla fall inte i redigeringsvända 2 eller 3.

I går stötte jag på problem. I 4an har jag alldeles för många POV, alltså point of view. Jag dyker in i huvudet på alla mina karaktärer. Det finns ett fint ord för det, men det reder vi ut i ett annat inlägg lite senare i veckan. Nu får läsaren veta vad alla mina personer känner, i stället för bara Elina. Jag har satt parentes runt allt som Elias ”tänker” eller vad han ”känner”. Från och med nu blir det bara Elinas syn på saken och vad hon känner. Det gör att vissa scener försvinner, tyvärr, så jag blir mer och mer osäker på mitt byte, men det heter ju kill your darlings så om jag låter Elias göra och säga saker som bara Elina ser (alltså att läsaren ser saker från Elinas perspektiv hela tiden) kanske manuset inte blir så fruktansvärt långt! Just nu (på 50 sidor) har jag strukit nästan 3 000 ord. Om manuset är +250 sidor blir det en herrans massa ord som försvinner.

Gah! Vet inte. Får ta en kopp kaffe, städa huset lite och fundera på saken. Eller vad tycker ni? Bir en berättelse bättre av flera POV eller ”räcker” det med FMCs POV?

20130710-111945.jpg

En app för fantasy-intresserade

(The main word in this post seems to be the word ”character”.)

Som jag tidigare har skrivit läser jag mycket. (Det verkar som om det är ett allmänt drag bland skrivintresserade människor att läsa.) I våras fastnade jag för George R.R. Martins fantasyserie ”Sagan om is och eld” (”A Song of Ice and Fire”, också känd som serien bakom Game of Thrones). Det är en fantastisk serie, som är så karaktärsdriven att jag blir avundsjuk. Jag grät i slutet av tredje boken när det inte gick som jag ville för mina favoritkaraktärer.

Men samtidigt som karaktärerna är det som gör boken, är det också de som drar ner den. Att hålla ordning på släktbanden mellan drygt 500 karaktärer (eller ens att minnas alla 500 personerna) är omöjligt.

Och just därför blev jag så glad när jag läste Johan Lindbäcks inlägg om serien. Tydligen har någon skapat en app så att läsaren kan hålla koll på alla karaktärer. Martin har varit med i skapandet av appen, så innehållet är nog ganska korrekt. (Fel kan ju alltid smyga sig in.) Jag ska ladda ner appen här så snart jag kommer i närheten av ett wi-fi. Så någon gång i mellandagarna kan jag meddela hur den funkar. Jag ska dessutom läsa femte boken i jul, så appen kommer till användning.

Som läsare är jag fantastiskt glad över idén. Som författare … mindre så. Naturligtvis kan den komma till användning när man skriver fantasy, sci-fi eller historisk litteratur, men annars? Kan man verkligen skriva en berättelse som innehåller så många karaktärer att läsaren inte kan hålla ordning på dem? Är man en god författare då? Personligen tycker jag att om läsaren inte kan hålla reda på karaktärerna har man inte gjort sitt jobb som författare. Samtidigt, som glad amatörförfattare av fantasy, vet jag att det kan finnas en miljard karaktärer i omlopp för att historien ska fungera.

Vad tror ni?

123 av 230 sidor renskrivna

Har nu renskrivit 123 av 230 sidor och det går stadigt framåt, både med scenerna, kapitlen och mitt wordcount. Det låg någonstans på 61 000 ord när jag stängde dokumentet för en minut sedan. Nu är klockan 01:15 och sängen väntar. I morgon kan jag ta sovmorgon, och det tänker jag göra. Sedan blir det väl att renskriva en del, bland annat kapitel 12c innan jag åker till Sverige en snabb sväng för att fira systeryster.

Det är så skönt att kommit igång med 4an igen. Den har legat på is ett tag, förutom när jag skrev Valborgsscenen då, men det är kul att se hur storyn vecklar ut sig igen. Det finns hela tiden nya detaljer att upptäcka, nya saker som ska förbättras/plockas bort. Jag tror att jag är hårdare nu när jag renskriver än när jag bara redigerar – ordupprepningar försvinner, styckesindelningen blir annorlunda … Dokumentet har ju blivit några sidor längre sedan jag startade, så styckena hamnar inte precis likadant. Och dessutom börjar jag upptäcka en sida av Adam, Elinas pojkvän, som är lite mjukare än vad jag trodde tidigare. Samtidigt som Elias inte blir så skenhelig som han var från början. Och Elina … hon bjuder på spännande saker varje gång hon öppnar munnen!

Det ska bli så kul att få skriva ut allt igen och skicka in till förlag! Att få en refusering, att eventuellt få kritik. Jag tror att Rabén & Sjögren ska få vara första ”offret” för mitt manus. Vi får prata följebrev i ett annat inlägg. =P

Kul fakta: Jag läser Johanna Lindbäcks blogg och hon skrev idag att hon hade lämnat in manuset på sin sjätte bok till tryck nu. Den var ”bara” 55 000 ord lång. Jag andades ut när jag läste det. Det innebär att 4an behöver inte vara uppemot 80 000 ord lång, det räcker om den landar någonstans på 65-70k. Då skulle jag vara nöjd i alla fall. =)