Kill your darlings

Ibland hatar jag verkligen de där små insikterna som man kan få. De slår oftast ner när man ska somna, eller när man gör något helt annat än att skriva.

För mig hände det i morse. I går kväll skrev jag på en av slutscenerna i 9an, fast besluten att få ner den på papper (eller på datorskärmen, i alla fall) innan 2013 är slut. Det saknas en del, inte mycket men tillräckligt mycket för att jag ska behöva lägga på ett kol om jag ska bli klar till på tisdag när det är nyårsafton. Men tillbaka till insikten.

Jag läste det senaste numret av Tidningen Skriva (nr 1, 2014) och landade i artikeln Tema nystart? där olika skrivcoacher pratade om regler man ska följa eller inte följa i sitt skrivande. En av dem, som Arne Sundelin pratade om, var just ”Kill your darlings”.

Ni som har läst min blogg ett tag och har följt med i Och sedan föll regnets tillkomst vet att jag knappast har problem med att döda mina älsklingar om det krävs. Men i morse insåg jag en sak, som känns så löjligt enkel – om inte läsaren älskar karaktären, varför ska jag då döda hen?

I 9an begår en av karaktärerna självmord. Hen har varit med ända från start och jag blir lite ledsen i ögat när jag tänker på det – hen har inte gjort något dumt. Hen har råkat ut för en massa skit som hen inte klarar av längre. Men så började jag tänka. Hen dör och de andra karaktärerna blir helt förtvivlade: detta är en av händelserna som vänder historien på huvudet och ger den en sista twist före slutet. Så långt bra, men sen inser jag att jag vet inte riktigt vad hen sysslar med från och med det att serien startar tills dess att hen dör. Hen är med i flera småscener med olika personer, både med Tess, Tristan och Adrian, men hen har inte riktigt en egen röst eller en egen handling. Hen hänger liksom med ute i kulisserna.

Stön. Suck och stön. STÖÖÖÖN! Jag orkar inte med mig själv ibland. Jag måste sätta mig ner (inte just nu, utan efter slutscenen i 9an är klar) och skriva in hens handling i hela berättelsen. En del är redan klar, men resten måste jag komma på. Lägga in där det passar. För läsaren måste älska hen lika mycket som jag (eller i alla fall som resten av karaktärerna) om hens självmord ska ha någon som helst verkan.

Och jag hade inte behövt göra allt detta nu som jag i februari 2011 hade lyssnat på Leffe Delo när han i sitt lektörsutlåtande skrev: ”Jag vill se /…/ mer djup i de perspektiven som är mer intressanta dvs Tristan, Tess och hen.”

Det är lätt att vara efterklok. Men det här är typ nionde gången som herr Delo har haft rätt. Hrmf. Jag borde kanske läsa igenom det där utlåtandet igen och se vad mer han säger.

Dags att återgå till ritbordet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s