Under sommaren 2018 försöker jag läsa alla de recensionsexemplar som jag har fått från författare och förlag under våren 2018.
I december 2017 fick jag en förfrågan från författaren själv om jag ville läsa debutboken Drakviskaren av Lovisa Wistrand, något så sällsynt som svensk fantasy. Jag sa ja, och fick boken strax före jul. Började läsa i januari, kom ca 250 sidor in (av 600) och sen lade jag den åt sidan för jag kände att jag aldrig kom in i den. Den har gett mig dåligt samvete sen dess.
Igår kväll plockade jag upp den igen eftersom den ingår i den samling recensionsexemplar som jag försöker läsa mig igenom under sommaren. Just den här har jag som sagt haft dåligt samvete för länge, så därför tog jag upp den.
Och idag är den utläst. Jag vet inte om det helt enkelt berodde på att jag har läsflyt nu, eller om boken har fått ligga till sig. Men jag tog mig igenom den förvånansvärt snabbt.
Från Adlibris om Drakviskaren: Hämnd. Kärlek.
Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in. När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frost-klädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom. Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn. Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?
Däremot har boken såklart fortfarande kvar några av de saker som jag störde mig på redan i januari, och därför vill jag ta upp dem. Det är inget stort, och säkert sånt som andra läsare inte har stört sig på. Men:
Det är alltid svårt att bygga en fantasy-värld. Ju större, desto svårare. Jag vet inte om jag till 100 procent kan säga att Wistrand har lyckats. Hon är konsekvent när det gäller att byta ut vissa ord (en sekund kallas istället för en gnista, en vecka en månskära osv) vilket är extremt störigt eftersom jag inte vill lägga tid på att hela tiden gå tillbaka och kolla vad ordet betyder. Likadant med alviskan och demoniska, ibland behöver jag översättning och där saknas en. Ibland blir det lite för mycket show and tell i berättandet, ibland lite för högtravande dialog. Jag förstår att det är en del av världsbygget men det stör mig trots allt.
Och sen: snälla Whip Media, även om boken är lång nog med sina 600 sidor, kan ni inte öka storleken på typsnittet något? Ibland kändes det som om jag behövde förstoringsglas för att kunna läsa.
Trots detta gillar jag boken, den får 4/5 stjärnor på Goodreads och jag kan tänka mig att läsa fortsättningen, Demonviskaren. Det är ju svensk fantasy.
Saras bokhylla 