Man säger att det blir lättare

… att komma över något/någon om man distraherar sig själv. Så jag gör väl det.

Jag alternerar läsning (Jojo Moyes: Sophies historia) med att lyssna på körfinalen Beethovens nionde symfoni som jag ska framföra om några veckor och med att översätta fransk opera (Poulenc: Dialogues des Carmélites) och att göra planer för morgondagen och att se Men in Black på Netflix. Och dricka te. Massvis med te. Och huvudvärkstabletter, för fy fasen vilken huvudvärk jag har.

Men ibland knackar min skrivvärld på dörren också. Mina föräldrar (där jag är just nu) har just fått ett par nya grannar i radhusområdet där de bor. Grannen har två fotbollstokiga söner i typ 13-14-årsåldern och just nu står en av dem ute på vändplatsen i snålblåst och regn i SHORTS och jacka och övar sig i att dribbla med en fotboll mellan  koner. Med musik i öronen. Min familj berättar att detta händer ganska ofta. Faktum är att jag sent igår kväll såg samma kille stå på vändplatsen och öva sig i att kicka bollen från knä till knä till fot och upp igen iklädd SHORTS och t-shirt. Klockan halv tolv en söndag kväll i mars. I regnet. Jesus.

Vart är jag på väg med detta? Jo, den första jag tänker på är Tristan. Fotbollskillen i min ungdomsserie Och sedan föll regnet. Detta är något som han och Adrian skulle göra. Och det är kul att se någon visa sin passion för något så tydligt. Allt det hårda arbete som ligger bakom. Tummen upp för det!

#blogg100 inlägg 30

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s