Blogg100 #86: En smakebit på søndag – Hjärta av jazz

Godmorgon, kära läsare, eller goddag, eller god kväll, för den delen, när ni nu läser detta. I dag är söndag och val till EU-parlamentet. Jag hoppas att du röstat, om du är gammal nog för att göra det? Att rösta är att värna om demokratin, vilket är väldigt viktigt med tanke på situationen i Europa för tillfället.

Men, nog med politik, det här är ju en skrivblogg. Det är söndag alltså, vilket innebär En smakebit på søndag. En smakebit på søndag kommer ifrån norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten, som drivs av Mari Høe. Idéen är att dela med sig ett kort citat från boken man läser just nu. OBS: Inga spoilers! Följ länken för att hitta fler smakbitar denna söndag.

Jag har alltid tyckts om Sara Lövestams böcker. Jag läste Udda när den kom ut 2009,  sen I havet finns så många stora fiskar (2011) och jag äger både Tillbaka till henne (2012) och Grejen med verb (2014), även om jag inte har hunnit läsa dem än. Men efter mycket om och men har jag äntligen hunnit läsa Hjärta av jazz, som kom förra året (2013).

hjärtaavjazz Jag föll för först omslaget och sedan baksidetexten. En femtonårig tjej och en gammal gubbe på ett ålderdomshem som blir vänner över Povel Ramels musik (och senare jazzen). Boken utspelar sig delvis i nutid och delvis på 1940-talet, under kriget. Boken i sig var lite trögstartad, det var en del med att komma in i 1940-tals språket. Sen är där en del med jazz-termer som jag inte heller kan. Som musiker är det ju extra kul att läsa en bok om musik, Sara Lövestam verkar ha gjort väldigt bra research.

Smakbiten är hämtad ut kapitel 1, nämligen den allra första paragrafen i hela boken.

Steffi är en glad blues. Hon ligger på sitt randiga överkast och blundar, och långt innanför ögonen blir hon en jätteglad blues, en devalveruttan blues. Idioterna försvinner i en dimma, långt utanför hennes fönster, de är ingenting längre och hon har basgången i sin hand. Hon gnuggar bort tårarna som blandat sig med håret vid tinningen. Slå bort dem som du slår bort myggen, sjunger Povels röst och hon gör det. Hon drar ett djupt andetag, skiter ärligt talat i varenda människa i 9B. Basgången går som en vettvilling, en av de svåraste på hela skivan. Som om det inte fanns några regler, som om man kunde spela precis som man ville. Hon har fortfarande inte kunnat ta ut hela.

Boken lämnar mig med en varm känsla i kroppen. Den är 297 sidor lång och det är perfekt längd. Det skulle kunna vara en ungdomsbok, men det är det inte, inte riktigt. Det är en roman, punkt slut. Sedan råkar Steffi, som är bokens huvudperson, vara femton år gammal.

Ja, jag har konstaterat det förr men jag gör det igen: Sara Lövestam kan det där med romaner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s