Det där med starter i romaner

Jag avskyr att skriva den berömda ”första meningen” i vad jag än skriver.

Sedan jag påbörjade Den Stora Redigeringen har jag kämpat med var 2an verkligen ska börja. Jag inser själv att det första halvåret i romanen bara är fyllning, och det ska väck. Men sen … var ska jag börja?

Jag skrev för en dryg vecka sen att jag trodde mig ha den ”rätta” början till 2an, men nu tvivlar jag. Så, jag tänkte dela med mig av två starter. Den första är en typ av prolog, den andra är den ”rätta” starten, om den nu är något att ha.

Var brutalt ärliga. Om ni öppnade en bok och den började såhär, skulle ni fortsätta läsa då?

Först den prolog-liknande texten:

Följande borde vara jävligt uppenbart för alla sextonårigar: Du har bara ett liv. Du väljer själv hur du vill leva det.

När man är sexton tror man att man är odödlig. Första kyssen, kanske första ligget, första ciggen, första fyllan, första allting. Men du har faktiskt bara ett, enda liv. Ett liv som kan avslutas snabbt och precist, eller långsamt och kvävande. Med eller utan smärta.

Man kan också vara typ-nästan-sexton och inte vilja leva alls. Helst vilja försvinna ner i glömskan och radera sitt fingeravtryck på den här planeten. Man kan vilja dö.

Sen kan man vara som jag. Typ-nästan-sexton men vill inte dö.

Jag vill bara inte finnas mer.

 

eller den ”rätta” början:

”Vill du dö?”

Frågan hoppar ur munnen, studsar som en boll mot rummets fyra, vita väggar. Psykoterapeutens sakliga röst trängs för ett ögonblick med Earl Grey-ångorna från tekoppen innan den slår till henne rakt i ansiktet. Frågan kommer inte som en överraskning. Lugnt ställer hon ner koppen på bordet mellan dem och fäster sin bruna, genomträngande blick på psykoterapeutens blågråa ögon. De ser på varandra ett tag; den ena väntande, den andra avvaktande.

Till slut ruskar hon på huvudet och plockar upp tekoppen igen.

”Nej.”

Ett välplockat ögonbryn skjuter upp.

”Jaså?”

”Nej. Jag vill bara inte leva.”

Det är elva dagar före hennes sextonårsdag när Terese Anya Szymierska för första gången sätter ord på vad hon känner. Och det sker på en vanlig, regnig tisdagseftermiddag, hos en psykoterapeut. Med noga, avmätta rörelser tar hon en klunk varmt te och sätter ner tekoppen på IKEA-soffbordet igen. Sedan drar hon upp benen under sig i fåtöljen där hon sitter och ler ett sällsynt leende mot psykoterapeut Annelie Bergström.

”Jaha. Vad har du för lösning på det problemet?”

För en gångs skull är Annelie mållös.

 

Jaha, mina vänner. Är någon av texterna något att ha?

7 thoughts on “Det där med starter i romaner

  1. Eva-Lisa skriver:

    Absolut! Jag röstar på den första. Den väcker min nyfikenhet mer än den andra då den är lite mer ”hemlighetsfullt” skriven 🙂

  2. Skriviver skriver:

    Skulle säga absolut tveklöst den andra. Den är början på en bok, den inleder med att direkt vara där det bränner, i ögonblicket, den startar mitt i allt, och det behövs inget mer än den. Det är väldigt lätt att fortsätta framåt från den, det kommer bara flyta på.

    Prologen upplever jag som en baksidestext, inte en prolog. Det första stycket på kapitel ett efter den här prologen kan bara bli ganska svagt, eftersom allt det viktiga står i prologen, men utan att det på ett smidigt sätt går att binda samman med första kapitlet. Om du skulle använda prologen som inledning och sedan fortsätta med ovan stycke som första kapitel har du bara serverat kaka på kaka efter varandra, helt i onödan, och tagit udden av båda. Du skulle ju kunna använda prologen tillsammans med en helt annan inledning, men då finns det stor risk att du får en svagare början.

    Personligen gillar jag prologer (och inleder själv mitt nuvarande manus med en prolog – även om den inte kommer vara spikad förrän flera testläsare läst och godkänt), men jag har förstått det som att folk i allmänhet och särskilt litteratur-tyckare inte gillar prologer, och att man ska vara försiktig med dem om det inte finns en väldigt god anledning att använda dem. Och vilken är egentligen anledningen till att använda den här?

    (du sade att vi skulle vara brutalt ärliga, så därför får du en lite mer brutal fråga, hoppas det är okej)

    /Linda

    • Skriviver skriver:

      Kände att jag måste förtydliga:

      Jag tycker att den första texten är väldigt välskriven och spännande, den får mig absolut att vilja läsa mer (vilket är en del av anledningen till varför jag tycker den känns som en baksidestext).

      Men jag tänker att det du behöver fundera på är vilken funktion den texten egentligen skulle ha som prolog, och hur den påverkar den andra texten. Lyfter den början och resten av texten till något som blir bättre om du har den med, jämfört med vad det skulle bli om du inte hade den med? Eller är den helt enkelt en darling? Svåra frågor. Men jag önskar dig lycka till med dem 🙂

      /Linda

    • Sara Swietlicki skriver:

      Wow, tack för väldigt utförligt svar! Och det var inte så brutalt, så jag överlever nog. 😉 Jag gillar egentligen inte själv prologer (antagligen för att jag har läst så många dåliga), men den första texten är lite av en darling. Gillar tonen i den. Den andra är mer en romaninledning. Jag tänker väldigt mycket i bilder, nästan som en film, så ibland trasslar jag in mig i det som hade varit starkt filmiskt men som inte passar i en text.
      Egentligen skulle jag vilja skippa prologen och ha en stark inledning i stället. Jag håller som sagt på att försöka komma på var historien börjar egentligen …
      Men tack för väldigt bra frågor! Jag har varit seg på att svara, men det är för att jag har fått så mycket att tänka på. 🙂

  3. Skriva läsa leva skriver:

    Var alldeles för länge sedan jag kikade in här och blev glatt överraskad av dina smakbitar. Gillar båda, men föredrar ettan. Tvåan är helt okej, men jag funderade på perspektivet. Att terapeuten är mållös, det fick mig att fundera på om texten har henne som huvudperson (Att hon skulle bli mållös av frågan, det är nog snarare femtonåringens önsketänkande än en riktigt reaktion, tänker jag eftersom jag har vänner som är psykologer och vet att det krävs rätt mycket för att de inte ska finna sig…) Om Anneli blir mållös kanske det är en iakttagelse om sker utifrån Tess och då landar perspektivet på henne som jag antar är huvudpersonen, om du förstår vad jag menar?
    Några små tankar om dina två jättevälskrivna texter 🙂 Jag förstår om du tycker det är svårt att bestämma sig. Jag tycker iaf att du är jättemodig som ber om feedback och som sagt, jättekul att få ta del av dem. Lycka till!

    • Sara Swietlicki skriver:

      Oj, tack! Är jag en hemsk människa om jag erkänner att de här två texterna är helt oredigerade och att jag bara lade ut dem för att veta i vilken riktning jag ska ta berättelsen? 😉
      Men jag förstår precis vad du menar med Annelie. Noterat!
      Jag har inga problem med feedback eller kritik så länge den är konstruktiv. 🙂 Kritik som bara är kritik har jag väldigt svårt för.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s