När det är tungt att skriva

… för att det man skriver är tungt. Känner ni igen det? Jag satt just och läste igenom delar av 8an som jag skrev i somras, scener jag skrev som i en dimma, scener jag nästan inte minns, fattar ni hur märkligt det är? Jag märker hur magen drar ihop sig i en liten hård knut, jag vill fortsätta där någonstans men vet inte var jag ska börja. Hela 8an är en emotionell berg-och-dalbana med så djupa dalar att det hisnar i magen på vägen ner. Jag brukar inte bli påverkad av vad jag själv skriver, inte sedan jag skrev Till minne av dig år 2009, men just nu … 8an är svår för mig. Den är tung, den är tyngre än 1an, 2an och 3an ihop för allt som har hänt i de tre böckerna mynnar ut i 8an. Allt ställs på sin spets. Bråken är riktigt elaka, tunga, orden är vassa och ämnade att såra. Författaren står handfallen i mitten och undrar hur hennes karaktärer kan vara så lea (skånskt uttryck för ”elaka”) mot varandra. Hur i helvete blev det att Tristan från att ha varit en söt, oskyldig 17-åring i 2an kan bli en 27-årig driven man med en vass tunga och förvirrade känslor i 8an? Att Tess går från att ha varit 15 och osäker blir 25 och fullkomligt tvärsäker på allt utom det som verkligen betyder något – hennes relation med Tristan?

Och sedan föll regnet är vad jag skulle kalla mitt mästerverk, om jag någonsin har något. Här finns allt jag kan åstadkomma, samlat i en serie. Mina egna berg och djupa dalar. All min kärlek och mitt hat, samlat på 1 500 sidor. Jag vet inte vad jag ska göra just nu. Jag måste skriva klart 8an, bara för att få någon form av avslutning till mitt eget skrivande av serien, men det kräver emotionell stabilitet och det har jag inte just nu. Varje gång jag öppnar dokumentet vill jag gråta för att de står så djupt i skiten. Hur ska man ta sig upp från den där superdjupa dalen? Är kärlek tillräckligt ibland? Eller måste man faktiskt slita sig loss och gå därifrån?

Jag vet att 8an kommer att bli färdig. Kanske tar det ytterligare ett år innan den blir klar, kanske ytterligare två eller tre. Det spelar ingen roll. Så länge jag har Tristan, Tess, Marcus, Peter, Adrian, Joakim, Simon, Anton, Helena, Maria, Linn och alla andra sidokaraktärer kvar i mitt liv är jag lycklig. Kanske blir jag färdig så att första boken i serien kan publiceras (självpublicering) år 2017? Tio års arbete som mynnar ut i fyra böcker. Kanske. Tanken är överväldigande och helt underbar.

*öppnar upp dokumentet igen* Okej. Några hundra ord kanske. Några hundra ord till. Jag plockar fram min inspiration och sätter igång . God natt alla bloggare därute. Den här författaren ska få ordning på sin berättelse igen. 🙂

Lyssnar på just nu: Adele – Turning Tables

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s