Varför väljer man att bli operasångerska?

I fredags, när bokbloggsjerkan handlade om musik och böcker, kändes det naturligt att prata om operasångare – speciellt eftersom jag tog examen samma dag. Old Adult reads Young Adult undrade i en kommentar hur det kom sig att jag började med opera och när jag visste att det här var rätt för mig. Så, det här inlägget är för dig. 🙂


Varför man väljer att bli operasångerska i en tid där klassisk musik ses som både något elitistiskt och en utdöende konstart i ett – det är en riktigt bra fråga. Mitt korta svar: för att man inte kan låta bli att sjunga.

Jag blev satt i kyrkans barnkör av min ömma moder när jag var omkring fyra år gammal. Allt eftersom jag tydligen inte kunde hålla tyst och behövde ett ställe att få ut all energi. Jag tyckte att det var roligt och jag, som egentligen är en ganska introvert människa, blommade upp inför publik. Det här förbluffar mig fortfarande i dag, för just den biten har inte ändrats.

I nioårsåldern blev det kören på Lunds Kulturskola som blev mitt andra hem. Jag sjöng där från trean i grundskolan till trean i gymnasiet. Där fick jag min första sånglärare, som väl ganska snart insåg att hon i mig hade ett röstmaterial att arbeta med – och en ganska lat sångelev. I gymnasiet gick jag en helt vanlig samhällslinje, men spelade piano, saxofon och sjöng i fyra körer vid sidan av studierna. Att sjunga var mitt sätt att komma med i en grupp, att bli uppskattad. Eftersom jag blivit mobbad hela grundskolan var mitt sångröst ett vapen och en skyddsmur. Det var först på gymnasiet som folk började fatta att jag faktiskt kunde sjunga, och med det kom både beundran från vissa och rent hat och avundsjuka från andra.

Efter gymnasiet, hösten 2007, kom jag in på Vadstena folkhögskola och deras välrenommerade musiklinje. Jag kunde sjunga, visst – men jag hade ingen aning om vad jag höll på med eller hur man egentligen musicerade som solist. I Vadstena fanns (finns!) lärare som brann för romanskonsten och de tog hand om mig i tre år.

Jag var fortfarande inte säker på om sången var rätt val. Jag har alltid haft känslan att jag är en bluff, att någon – snart – ska komma på mig och sparka ut mig från den utbildning jag är på. Alla andra runtomkring mig tycktes drivas av något större än livet – kärleken för musiken. Mitt andra år i Vadstena vändes allt upp och ner när jag fick veta att jag hade ödem på stämbanden. Ödem är vätskefyllda blåsor som antingen kommer av reflux (sura uppstötningar) eller av överansträngning på grund av dålig teknik eller fel repertoar. Mitt berodde på alla tre och pausade mitt sångliv i nästan ett halvår. Under tiden fick jag bara sjunga ytterst korta stunder varje dag och bara göra röstövningar. Jag fick sån ångest – vem var jag utan min röst? Hade jag en personlighet utan sången?

Någonstans i den där paniken föddes också ett jävlar anamma som drivit mig sen dess. Två gånger till efter den där hösten och vintern (2008/09) har jag fått röstproblem. Det har läkt ut, men varje gång har jag fått lätt panikångest. Jag identifierar så starkt med min röst att jag utan den blir helt vill.

I Vadstena, som egentligen är en romansutbildning (man sjunger/spelar alltså romanser, lieder och sånger från främst romantiken), gör man också ett operaprojekt varje år. En stor andel av eleverna som går där kommer in på operahögskolorna i landet, och de håller hög standard. Och här föddes min kärlek för opera på riktigt. Jag har alltid älskat att berätta historier och tyckte därför om romanskonsten nästan direkt, men opera tog ett tag innan jag lärde mig att tycka om. Jag har ändå gjort min beskärda del av operaprojekt i mina dagar …

För opera handlar om berättandet. Inte bara kärleken till musiken, men till berättandet bakom, till känslorna bakom varje enskild fras. Det blir det som skiljer en bra sångare från en världsstjärna – förmågan att skapa en trovärdig karaktär på scen.

Efter Vadstena kom jag in på Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn, där jag från början hamnade med helt fel lärare. Vi passade helt enkelt inte ihop och sången blev tråkig, nästan ångestframkallande i sig. Efter ett lärarbyte gick det snabbt undan och jag fick den ena utmaningen efter den andra. Sedan kom jag in på Operaakademiet, den danska motsvarigheten till Operahögskolan i Stockholm. Plötsligt förstod jag vad meningen var. Vad opera egentligen gick ut på. Vad yrket gick ut på. Berättandet. Beröringen. Att sjunga som om du skulle dö om du inte fick sjunga.

Man ska inte höra opera på cd. Det ska upplevas, precis som man ska gå på konserter och höra symfoniorkestrar live. Det händer något när du ”ser” sången. Har du någonsin stått nära en sångare som producerar så mycket ljud som en operasångare gör när de ligger på toppen över en orkester, då får du så sjukt mycket respekt för jobbet som ligger bakom. Vad folk (som inte är fackfolk) oftast inte förstår är hur mycket jobb som ligger bakom varje enskild ton. Jag har pluggat sång i nio år, och innan dess har jag sjungit i fjorton år. Det är alltså 23 år som jag har sjungit – och jag är inte på långa vägar ”färdig” bara för att jag har tagit examen. Man kan alltid – ska alltid – bli bättre. Och i det ligger det roliga. Kampen. Slitet. Stressen. Kärleken.

Varför man blir operasångare i en tid där konsten bortprioriteras? För att man inte kan låta bli att sjunga.

#blogg100 inlägg 91

5 thoughts on “Varför väljer man att bli operasångerska?

  1. OArYA skriver:

    Tack så hemskt mycket, precis nåt sånt jag ville veta! Jättespännande! Då kör vi fråga två då: om man ska börja nånstans (och ja, jag förstår att man ska gå och se opera men här ute i skogen är det dåligt med föreställningar), vad börjar man med att lyssna på?

    • Sara Swietlicki skriver:

      Om jag var nybörjare, skulle jag nog börja på Youtube. Det finns helt fantastiska inspelningar av föreställningar som ligger ute. Jag kan länka till några lite senare.
      Börja med sånt som känns igen. Tosca, Carmen, La Bohème, Le Nozze di Figaro (Figaros bröllop), La Traviata. Där finns musik du garanterat känner igen även om du inte är ett dugg intresserad av klassisk musik, för att den har använts som bakgrundsmusik i en miljon filmer.
      När man inte känner till en opera, ta fem minuter att läsa på Wikipedia vad operan handlar om. Du får så mycket mer ut av det när du vet att Violetta i La Traviata är döende i en lungsjukdom och ger upp allt för mannen hon älskar.
      Sedan, beroende på var man bor, kan man leta upp Folkets Hus. De visar opera direkt från Metropolitan Opera i New York under säsongen som kommer. En säsong sträcker sig precis som ett skolår från augusti/september till juni.
      Stockholmsoperan har en del pärlor i sin repertoar till nästa säsong. Ibland är det värst att ratta in P2 på lördagskvällar och få kvällens föreställning som kommer från olika ställen i världen. Eller SVT som också kör veckans föreställning på lördagskvällar. Ett billigt, enkelt sätt att få bra opera!

      • Sara Swietlicki skriver:

        Haha, tack! Jag tror att om vi som jobbar med yrket kan inspirera och öppna upp en dialog till konsten kanske vi inte försvinner. 🙂 Fler frågor? Det här var kul!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s