När slutet inte är så naturligt som man tror

Jag har funderat en hel del på slutet på 9an de senaste dagarna. Jag vet hur jag vill att det ska sluta, men det är bara svårt att komma dit. Det är det naturliga slutet, det är det verkligen, men vägen dit är full av gropar och höga berg. Det har fått mig att börja fundera. Är det kanske inte det riktiga slutet? Tänk om jag liksom strävar dit och har fått mig själv att blunda för det riktiga slutet?

För att förenkla det lite: Säg att A och B (i den ursprungliga planeringen) inte ska få varandra. De har varit igenom för mycket skit för att det egentligen ska fungera för dem. Säg nu i stället att de faktiskt får varandra. Inte för att jag vill ha ett sagoslut, utan för att all skit som de har varit igenom har berott på att de har missförstått varandra och egentligen älskar varandra. De har för mycket (både positiv och negativ) historia för att inte bli ihop igen.

I en saga där A och B gör slut och där A blir ihop med C medan B blir ihop med D. E och F blir ihop med varandra, gör slut och blir ihop igen. Mixa sedan ihop det så att C har varit tillsammans med A tidigare, men att det inte fungerade för att A ville vara ihop med B. A och C gör slut (igen, på grund av samma orsak) men nu ska B och D gifta sig. A vill bli ihop med B igen och B får kalla fötter. Mitt i alltihop dör G, E inser att hen är bisexuell och sedan står de där i skiten.

Okej. Det där var två romaner i en (väldigt förvirrad) paragraf. Förstår ni vart jag vill komma med det här? A och B har stått vid varandras sida genom så otroligt mycket skit och några positiva saker också, förstås. De älskar varandra. De vet att C och D inte är den rätta för någon av dem (förlåt den felaktiga meningsuppbyggnaden här) och att det skulle vara ett stort misstag om A och B inte blev ihop igen.

Men hur f*n skriver man ett sådant slut (på fem böcker) utan att det blir ett sliskigt sagoslut? GAH!!!!! Kan någon förklara det för mig?! För just nu känner jag mig som på bilden nedan …

När det är tungt att skriva

… för att det man skriver är tungt. Känner ni igen det? Jag satt just och läste igenom delar av 8an som jag skrev i somras, scener jag skrev som i en dimma, scener jag nästan inte minns, fattar ni hur märkligt det är? Jag märker hur magen drar ihop sig i en liten hård knut, jag vill fortsätta där någonstans men vet inte var jag ska börja. Hela 8an är en emotionell berg-och-dalbana med så djupa dalar att det hisnar i magen på vägen ner. Jag brukar inte bli påverkad av vad jag själv skriver, inte sedan jag skrev Till minne av dig år 2009, men just nu … 8an är svår för mig. Den är tung, den är tyngre än 1an, 2an och 3an ihop för allt som har hänt i de tre böckerna mynnar ut i 8an. Allt ställs på sin spets. Bråken är riktigt elaka, tunga, orden är vassa och ämnade att såra. Författaren står handfallen i mitten och undrar hur hennes karaktärer kan vara så lea (skånskt uttryck för ”elaka”) mot varandra. Hur i helvete blev det att Tristan från att ha varit en söt, oskyldig 17-åring i 2an kan bli en 27-årig driven man med en vass tunga och förvirrade känslor i 8an? Att Tess går från att ha varit 15 och osäker blir 25 och fullkomligt tvärsäker på allt utom det som verkligen betyder något – hennes relation med Tristan?

Och sedan föll regnet är vad jag skulle kalla mitt mästerverk, om jag någonsin har något. Här finns allt jag kan åstadkomma, samlat i en serie. Mina egna berg och djupa dalar. All min kärlek och mitt hat, samlat på 1 500 sidor. Jag vet inte vad jag ska göra just nu. Jag måste skriva klart 8an, bara för att få någon form av avslutning till mitt eget skrivande av serien, men det kräver emotionell stabilitet och det har jag inte just nu. Varje gång jag öppnar dokumentet vill jag gråta för att de står så djupt i skiten. Hur ska man ta sig upp från den där superdjupa dalen? Är kärlek tillräckligt ibland? Eller måste man faktiskt slita sig loss och gå därifrån?

Jag vet att 8an kommer att bli färdig. Kanske tar det ytterligare ett år innan den blir klar, kanske ytterligare två eller tre. Det spelar ingen roll. Så länge jag har Tristan, Tess, Marcus, Peter, Adrian, Joakim, Simon, Anton, Helena, Maria, Linn och alla andra sidokaraktärer kvar i mitt liv är jag lycklig. Kanske blir jag färdig så att första boken i serien kan publiceras (självpublicering) år 2017? Tio års arbete som mynnar ut i fyra böcker. Kanske. Tanken är överväldigande och helt underbar.

*öppnar upp dokumentet igen* Okej. Några hundra ord kanske. Några hundra ord till. Jag plockar fram min inspiration och sätter igång . God natt alla bloggare därute. Den här författaren ska få ordning på sin berättelse igen. 🙂

Lyssnar på just nu: Adele – Turning Tables

Planering, skrivande, redigering och efteråt – Saras ”How to”

Först skulle jag skriva ett inlägg om hur bra det ändå går med skrivandet. Passerade i dag 10 000 ord på två veckor. Stolt! Framför allt eftersom jag inte har skrivit så mycket i vår känns 10 000 desto bättre. Totalt ligger 8an på 75 000 ord just nu och den är inte ens halvfärdig. Jisses. Nåja, det redigeras ner sen.

Sen tänkte jag skriva om hur dum jag har varit i dag. Jag springer alltid runt med det senaste handskrivna i handväskan för att kunna titta på det i fem minuter under lunchen. I dag glömde jag HELA innehållet (alla 10 000 orden) på skrivbordet på jobbet. Suck. De kommer ingenstans, men jag hade tänkt renskriva i kväll (i stället för att skriva det här inlägget) så jag blev lite lack. På mig själv. För att jag glömde. Men vi är alla mänskliga. Och nu har jag passerat 10 000 ord. 🙂 Är faktiskt på 10 104 ord.

Så det här inlägget handlar om hur jag planerar mitt skrivande och sen faktiskt går till väga när jag skriver. Jag har tänkt på det mer och mer under sommaren, hur jag går till väga och hur jag förverkligar mina planer. Så här kommer allt i ett enda långt inlägg. 🙂

 

Planeringen

Nu utgår jag från min ungdomsserie Och sedan föll regnet, men jag följer det här mönstret i alla mina romaner (mer eller mindre). Närmare bestämt använder jag exempel från 8an, mitt pågående projekt i serien. 

Det första som händer är idén. Det kan låta enkelt nog, men hur ofta får vi rent faktiskt en idé som vi tror håller hela vägen? Jag börjar med att tänka igenom idén, kanske skriva ner lite namn på ett papper. En titel. Jag börjar oftast med titlar. Jag hittar en titel som jag tycker om, börjar spåna och kommer kanske på en story som passar till titeln. Kommer på namn. Känner in mig i storyn, vilka ”namn” och personligheter behöver jag? Om huvudpersonen är en kille behövs det kanske en tjej som huvudperson också? Eller i alla fall som en stark bifigur? Kanske är det så att det finns två eller tre (eller fyra eller fem) huvudpersoner som får lika mycket utrymme. I en serie kan man behålla dokumenten och fylla på allt eftersom. Det säger ju sig självt, men ibland glömmer man att skriva ner att OBS: Joakim har fått glasögon i 8an. Eller något liknande.

Sedan öppnar jag ett dokument ”Tidsenlig planering” på min ordbehandlare. (Förr hade jag MS Word, nu är det Pages. Inte för att det spelar någon som helst roll. Du kan ju också göra allt för hand.) Och skriver in titel, spaltar upp kapitel och innehåll. I Och sedan föll regnet har jag datum i stället för kapitel. Det hjälper till att sprida ut storyn över tidsplaneringen, att få någorlunda jämt flöde. Sedan fyller jag i detaljer, små scener, en viktig ordväxling som måste in i scenen. Var de olika personerna befinner sig, vart de är på väg. Vad som avhandlas i varje scen. En synopsis, helt enkelt, även om det blir en mycket lång sådan. En sådan här planeringspunkt kan se ut ungefär såhär (från 8ans planering):

Fredag 28 november 2014: Joakims födelsedag och 30-årsfest. Joakim har bjudit både Tess och Tristan utan att Tristan vet om det. Tess är okej med det, men Tristan blir fly förbannad och hotar med att sticka därifrån. De börjar bråka men Joakim dyker upp och stoppar dem, ”Väx upp, Tristan, en timme, det är allt jag begär. Hur gammal är du egentligen, fyra?” Tristan är 25, snart 26. Han stannar kvar, men det slutar med att han och Tess står och småbråkar i hallen. Efter någon timme går Tristan hem, han ska packa innan han åker till Stockholm på söndagen (30 november).

Som  ni märker är det en ganska detaljerad planering, men ändå rum för ändringar och andra detaljer. Planeringen följs inte slaviskt, men nära på. Allt – alla ändringar – skrivs in i planeringen och den uppdateras löpande genom hela skrivförloppet. Här ändrar jag inte på någonting – förutom att flytta scener eller detaljer som absolut inte fungerar längre.

Skrivandet

Här gör vi väl alla olika, och det finns ingenting som är bäst eller bättre. Jag skriver väldigt olika. Egentligen skriver jag som bäst när jag inte har tid, klockan ett på natten när jag borde sova, fem minuter här och där under en arbetsdag, en mening här och där när jag väntar på bussen/tåget/mötet som ska börja. Jag skriver på dator (oftast hemma), på telefonen (för anteckningar eller när jag är på språng), för hand när jag smusslar med det (typ under musikhistoriaföreläsningarna …) eller när jag bara vill vara närmare min text.

Det går betydligt snabbare på dator. Länken mellan huvudet och tangentbordet blir direkt, men det innebär också att det hamnar en hel del skit i dokumentet också. När jag skriver för hand tänker jag efter först, kan pausa mitt i och komma tillbaka senare när jag har löst ett problem, en ordväxling eller ett ordval. På dator tappar jag den förmågan, kan allt som oftast bli frustrerad och sitta och stirra på tom skärm. Om jag skriver för hand räknar jag och sätter ett märke efter var tionde ord. På så vis håller jag lätt koll på mina framsteg. Jag skriver oftast med blyerts för att kunna sudda om det behövs.

När jag skriver på Och sedan föll regnet ser mina dokument alltid ut likadant. De börjar med 12 punkter Courier New, sedan två raders avstånd hela dokumentet igenom. Varje datum har ett eget Pages-dokument som döps till datumet som kapitlet handlar om och läggs sedan i rätt ”årsmapp”. I exemplet ovan ser dokumentet ut såhär:

 

Den här texten ändrar jag inte på förrän jag redigerar. Detta är likadant alltid, jag skriver en text (ofta i någon slags hets) och sedan ligger den orörd tills dess att jag redigerar den. Från dess att jag startar ett projekt tills dess att jag blir färdig med första utkastet brukar det ta ett år. Med 1an och 3an (som länge var en enda stor bok) tog det tre år att skriva klart. Och sedan föll regnet är ett work in progress sedan oktober 2007, men 8an har jag bara skrivit på i ett år. Det lär nog ta ett år till innan manuset är klart för redigering.

Under tiden jag skriver samlar jag ihop låtar till en spellista på Spotify. De är offentliga och heter samma sak som romanen jag skriver på. Den här listan fylls på efterhand och just nu är 8an (efter ett års arbete) uppe i 100 låtar av olika artister. Ofta är det sånger där texterna säger något som jag tycker relaterar till romanen. Ibland är det bara fina sånger. Här är länken till 8ans spellista: Tristan & Tess – 4. delen: Aldrig mer vi. Hela serien Och sedan föll regnet har Lalehs sång ”Some die young” som temalåt, men 8an, som har titeln Aldrig mer vi har låten ”Aldrig mer” av Lilla sällskapet som sin låt. Mycket för att … tja, den passade. Och nej, romanens titel är inte tagen från låten. Jag kom på titeln efter vad som händer i boken, googlade den och hittade den här låten som bara passade som en smäck. Ibland har man tur. 🙂

 

Redigering

Det tar ju tid att redigera. Från och med det att sista ordet på första utkastet är satt vill jag inte ens titta på min text. Jag sparar den och glömmer bort den ett tag. Ibland två veckor, ibland betydligt längre. Kanske ett år, till och med. När jag redigerar den biter jag i det sura äpplet och skriver ut hela manuset. Eftersom det ofta är på 90 000 ord är det kanske 400 A4-sidor som ska skrivas ut. Jag lägger ihop alla smådokument till ett stort som jag numrerar och skriver titel och mitt namn på. Jag skriver ut och lägger i en mapp. Tar fram bläckpennan, ett kollegieblock och min planering. Börjar från början. Kollar av åldrar, datum och tidsförlopp. Att ingenting har försvunnit (typ Joakims glasögon).

Sedan är det mening för mening. Aldrig hoppa, alltid en mening i taget, en sida åt gången. Kan redigera upp emot 30 sidor på en dag när jag får upp flowet, men detta är värre än att skriva första utkastet. Allt ska kontrolleras. Mejl ska skrivas, måste kolla att alla detaljer stämmer. Sedan skrivs alla ändringar in i ett dokument (ett nytt, enda stort dokument) och skrivs ut på nytt. Jag låter det ligga ett tag. Går igenom det igen. Tar bort ändringar, ändrar om på nytt. Jag sparar alltid alla utkast, så ingenting ändras i originalfilen. Det är bra att kunna gå tillbaka ifall något blir tokigt. Och kul att kunna läsa originalmanuskriptet.

Efteråt

När jag känner mig nöjd kollar jag upp förlag. Skriver baksidetexter på skämt och skriver synopsis. Skriver personliga brev. Skriver en vettig baksidetext som inte låter som om en fjortis har skrivit den. Försöker få en röd tråd. Skriver ut manus och personligt brev, skickar i väg till förlag och väntar på refuseringen. Har jag haft råd har jag skickat i väg texten till lektör innan. Har jag haft tur har någon annan mer än jag tittat på manuset innan det åker i väg. Så är dock inte alltid fallet.

Än så länge har jag bara skickat i väg ett enda manus, ett fantasymanus som sommaren 2007 skickades till Damm förlag. Refuseringen kom i oktober samma år och tur var väl det, för den romanen var … inte min bästa, låt mig säga det så. Sedan dess har jag inte skickat i väg något. Och sedan föll regnet kom tvåa i tävlingen Debutanten hösten 2010. Tävlingen anordnades av Telegram förlag och Skrivsidan.com, ”priset” var en lektörsläsning av Leffe Delo. Herr Delo ratade inte manuset helt. Kanske finns det en författare i mig trots allt. 🙂

Nya vinklar = nytt slut för 8an

Den senaste tiden har 8an cirkulerat i mitt huvud så mycket att jag faktiskt har drömt om Tess och Tristan ett par gånger. Alltid  flytande drömmar, ni vet sådana som man aldrig minns utan mest bara har kvar känslan i kroppen. Av att det var något riktigt bra man drömde. 

Eftersom jag inte minns drömmarna måste jag ju försöka vara lika briljant när jag är vaken. 😉 Det går väl sådär, men i går och i dag hände något. Jag satt vid datorn och skulle skriva in en scen jag handskrivit förra veckan. Scenen är rörig, jag har hoppat runt i tidsflödet och har flyttat stycken hit och dit. Den har något fint som jag verkligen vill behålla, men jag får den inte att passa ihop med resten (omkring handlingen där scenen ska ligga). I stället – i dag – fick jag en mindre uppenbarelse.

Tillbaka till drömmarna. Jag dagdrömmer väldigt mycket. Eller dagdrömma är kanske fel ord, jag skriver och agerar ut hela scener i mitt huvud. I dag kom jag ihåg en scen som jag gått igenom/skrivit/agerat ut i mitt huvud för några nätter sedan när jag precis skulle komma. Jag tror till och med att jag gick så långt som att ”prata” den högt, alltså att pröva dialogen och se vad som låter bäst. Jag somnade med tårar i ögonen, eftersom jag hade fått Tess och Tristan att gråta båda två.

Okej, bäst att jag förklarar mig igen. Jag gråter INTE när jag skriver och knappt när jag läser heller. Jag gråter däremot väldigt lätt till filmer och för en massa andra grejer. Jag kan lätt plocka fram tårarna på scen. Om jag skriver en scen (i huvudet) där jag agerar ut scenen blir det lätt att jag prövar olika sätt att säga dialog på, hur jag själv hade sagt det, om rösten bryts mm. Därav tårarna i ögonen.

Jag hade helt glömt den scenen tills Tess i dag (i mitt huvud, inte ens på papper) skriker: ”Jag önskar att du hade dött i stället för Peter!”

Och där! Där kom scenen, där föll den på plats. En helt annan scen, som inte är skriven än men planerad, ska kopplas ihop med både scenen som jag skrivit tidigare och den scen som jag halvt drömt, halvt skrivit i huvudet för några nätter sen. Tre scener som ska kopplas ihop till en stor. Och där löste jag dessutom ett annat problem, för jag fick rört runt i grytan en gång till. Ett sätt att twista slutet ytterligare en gång. Lite elakt, kanske, men det kändes så skönt att få det på plats! Nu hoppas jag bara att slutet och epilogen blir så bra som jag har planerat. 🙂

Det skapade dessutom en helt ny vinkel på slutet för mig, lite oväntat. Joakim får en chans att visa framfötterna, Adrian blir lite orättvist behandlad och Tess får sig en rejäl spark, men Tristan står upp för sig själv på ett nytt sätt. Duktig pojke! 🙂

Så nu får ni ursäkta mig. Jag måste skriva lite. 😉

2an är tillbaka!

Sommarens uppgift är mycket, mycket enkel: Redigera klart 2an.

Det låter enkelt, men är svårare. 365 sidor på två månader är absolut möjligt. Men det handlar mer om att det är en del research som ska göras. En stor del av manuset måste skrivas om i grunden och ändras. Det är svårt att göra utan att ha en riktigt bra idé om hur jag ska göra det, och jag ändrar mig hela tiden.

Skolan måste få veta att Tess blir mobbad, annars träffar hon inte psykoterapeuten Annelie. (Utan Annelie faller hela storyn.) Men om skolan vet att hon blir mobbad måste de polisanmäla killarna som mobbar henne. Eller föräldrarna ska polisanmäla killarna. Men det gör de inte, trots att de både ser och vet att hon är mobbad. Varför? Skolan har skyldighet att ta hand om mobbning när den uppmärksammas. Och varför faller Tristan för Tess? För att hon blir ”mänsklig” och inte bara Adrians lillasyster?

Mycket som ska bestämmas och tänkas på. Men i sommar ska den bli färdig och sedan skickas in till Rabén & Sjögren för första vändan hos ett förlag – någonsin. Äntligen!!!! 😀 Borde kanske anlita en lektör, men jag vet inte om jag har råd …

Någon som vill vara testläsare? 

Jag skriver igen!

Det är inte mycket. Det är inte många ord, verkligen inte. Men runt 700 ord blev det i kväll också. Nu är det tre kvällar på raken som jag har skrivit några hundra ord. Och det känns bra, till och med. Kanske blir 8an klar i sommar, den också. 🙂

+1210 ord

Strax före lunch blev det 1210 ord, vilket gör att jag har totalt 5210 ord nu. När jag kommer hem vid halv fem ska jag se om jag inte kan få till resten av dagens kvot (457 ord kvar) innan det blir fest ikväll. Jag är på ganska gott humör just nu, vi får se om det håller i sig. 🙂

Men utan förvarning dök Peter (Adrian och Tess storebror) upp. Han var varit död sedan bok två, men tydligen var han inte helt klar. Trots att han är död kan han tydligen fortfarande ställa till problem.