Årets BÄSTA bok 2016

Om ni följer mig på Instagram har jag redan skrivit där vilken bok som blev årets bästa bok för mig. Men eftersom det är här jag bloggar så är det dags att avslöja det här också.

Och ÅRETS BÄSTA BOK 2016 ÄR …

du-bara

Här kan du läsa min recension från september, när jag först läste boken (då den också blev månadens bästa bok). Att detta dessutom är en debutbok, det är helt fantastiskt. Jag följer Anna Ahlund på Instagram (rekommenderas varmt!) och det är som att ha en liten adventskalender hela året! 🙂

Aldrig ensamma

Aldrig ensamma är Anna Jakobsson Lunds andra bok i trilogin Systemet. Serien var otroligt hypad ett tag och jag var skeptisk. Men när den dök upp på biblioteket tänkte jag att jag skulle ge den en chans och det får jag tacka mig själv för. 

Aldrig ensamma följer Ava, Levi och Leymah när de försöker ta reda på vad som har hänt Levis syster Lo och hur rebellerna planerar ett attentat.

Det är en riktigt bra serie och jag läser böckerna snabbt, nästan hetsigt. De är skrivna i ett högt tempo som passar berättelsen. Snart kommer tydligen tredje och sista delen (i höst nån gång). Jag längtar! Jag läste den här boken på en dag. 

Och det är ju världens snyggaste omslag! 👍

Bara ETT kapitel till! – del 2

I går gjorde jag inte många knop. Jag läste mest. I dag kör jag samma princip, med enda skillnaden att jag jobbar mellan 17-23 och äntligen fick bokat de där flygbiljetterna. I går läste jag ut En enda natt av Simona Ahrnstedt och gick direkt vidare till nästa bok som lockade i bokhyllan. Nämligen den här:

dödlig åtrå

Tur att jag läser snabbt, för jag har bara 100 sidor kvar i den här raringen och vill hinna klart med den i dag! Kan inte sluta läsa!

OSB: Champion kommer att läsas ut nästa vecka. Kände att jag behövde en paus från Day och June …

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

konsten-att-ha-sjukt-laga-forvantningar Konsten att ha sjukt låga förväntningar – Åsa Asptjärn

Konsten att ha sjukt låga förväntningar är Åsa Asptjärns debutroman (ungdomslitteratur, 12-15 år) och har utgivits på Bonnier Carlsen i januari 2014. Jag har läst den i danskt band (215 sidor). Betyg: 3/5

”Jag heter Emanuel Kent. Jag har en vän (Tore) och jag har aldrig kysst någon. Jag vill bli er andlige vägledare. Varför? Se det så här: Om jag gör misstagen så slipper ni. Eller ännu bättre: Ta del av mitt halvkassa liv och gör sedan tvärtom.

Håll i hatten, här kommer första rådet: Sänk förväntningarna! Jag garanterar att du inte blir besviken. Det är ganska logiskt egentligen, om saker och ting blir som du förväntade dig så är allt bra. Du hade rätt. Skulle det gå bättre, toppen! Du har redan sjukt låga förväntningar? Håll fast vid dem.”

Story: Emanuel Kent har som mål att sänka förväntningarna. Det går sådär. När nya tjejen Bianca börjar i klassen blir han kär. Sedan händer en massa saker på en gång: Tore är borta ifrån skolan några dagar och Emanuel börjar umgås med Bianca och Ammis, klassens coola tjej. När Tore sen kommer tillbaka börjar allting gå åt skogen.

Varför jag plockade upp den här boken: Omslagsfotot är av Stefan Tell, och är en av anledningarna till varför jag plockade upp den här boken. Den andra är den sjukt härliga titeln. Jag läser dessutom Debutantbloggen där Åsa Asptjärn bloggar i år (2014).

Motivering till betyget: Betyget blir 3 av 5. Det är många små saker som gör att den här boken inte faller mig på läppen. Medan framsidan till omslaget är skitsnyggt är baksidan helt omöjlig att läsa på grund av färgvalen. Sånt stör jag mig otroligt mycket på. Det står en blurb av Sara Kadefors på baksidan, citat ”Man kan inte annat än älska Emanuel Kent!” och jo, det kan man. I alla fall jag. Han menar väl, det fattar jag också, men maken till ocharmerande karaktär får man leta efter. Han säljer ut sin bästa kompis, är allmänt dum i huvudet flera gånger och det här med att sänka förväntningarna, som annars är en ganska bra idé, verkar inte funka för honom. Det blir mest pinsamt.

Är det någon jag tycker om i den här boken är det Tore. Han är den som utvecklas mest under bokens gång, den som jag faktiskt bryr mig om. Annars tycker jag att allihopa är lite bleka och ganska märkliga. Vad är det som driver Ammis, till exempel? Ibland blir det info-dumpar, men oftast märker jag att jag måste gå tillbaka och läsa om vissa delar för att hänga med.

Jag rekommenderar den här boken till alla som vill läsa en högstadie-berättelse. Själva grundidén är helt okej och språket är ganska bra, väldigt 15-årsaktigt på ett högtidligt sätt ibland. Bra dialoger. Jag skrattade högt på ett par ställen. Det ska bli spännande att se vad Asptjärn skriver mer i framtiden.

Blogg100 #68: Att skriva under pseudonym

Trillade över den här länken när jag läste igenom lite bloggar tidigare i dag. Den genererar din viktorianska (och engelska) pseudonym, om du nu hade varit författare på 1800-talet. Framför allt om du hade varit kvinna på 1800-talet. Charlotte Brontë (som skrev Jane Eyre) skrev under pseudonymen Currer Bell. Eller varför inte George Sand, som var en pseudonym för Amandine Aurore Lucie Dudevant. 

Det var ju vanligt på den tiden med pseudonymer, nu för tiden sker det inte lika ofta men när det händer och omvärlden (framför allt media) får veta att det är en pseudonym är det som om världen exploderar och författaren har gjort det enbart för att tjäna pengar osv.

Eller precis tvärtom.

Låt oss ta några exempel:

J.K. Rowling, författaren bakom Harry Potter, skrev en bok som på svenska heter Den tomma stolen  (The Casual Vacancy). Den fick kritik för att den inte var jättebra och många köpte den nog bara för att det var Rowling som hade skrivit den. För något år sedan släppte Rowling en deckare, den här gången under pseudonymen Robert Galbraith. Den sålde inte överdrivet bra, utan sådär lagom mycket som man kan förvänta sig av en debutant. Sedan lyckades några journalister ta reda på att det var Rowling som skrivit den och detta resulterade i att Rowling fick gå ut och ”erkänna” att hon hade skrivit under pseudonym. 

I Sverige har vi bland annat makarna Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril som skrev under pseudonymen Lars Kepler.

När man skriver under pseudonym gör man det ju ofta för att skapa anonymitet. Att skydda sin riktiga identitet. På 1800-talet skrev kvinnor under mansnamn för att ha en chans att bli utgivna. I dag skriver kända författare ofta under pseudonymer när de prövar på en ny genre. Många som skriver i erotica-genren (ex E L James, författaren bakom 50 shades of Grey) gör det för att det kan vara lite svårt att se din granne i ögonen om vederbörande vet att du skriver om BDSM eller annat smaskigt sex.

Själv har jag funderat på pseudonym om jag skulle ge ut böcker. Inte för att jag planerar att skriva något uppseendeväckande, men för att mitt efternamn kan vara klurigt att stava. Det är då mycket enklare att skriva/säga den pseudonym som jag har tänkt på.

Vad säger ni? Har ni någonsin funderat på att skriva under pseudonym, eller gör ni det kanske redan? 

Blogg100 #50: Boktolvan och Glad påsk!

Ja, först och främst, GLAD PÅSK, kära läsare. Hoppas att ni har en härlig ledighet/tid med familjen/helt vanlig lördag. 🙂 Själv ska jag på improviserad släktmiddag i dag. Vi hade släktmiddag i går, men eftersom vi bor en knapp mil ifrån varandra tänkte vi grilla i kväll och fortsätta prata om allt möjligt. 🙂

easter

Men nu till det som inlägget skulle handla om:

Boktolvan 2014!

Jag har hunnit läsa/påbörja böcker av sju nya författare, så jag har kommit ganska långt för att det bara är mitten av april. Men en botanisering i min kära moders bokhylla gav mig resten av årets läsning. Det började med att jag undrade om hon hade ”Livet efter dig” av Jojo Moyes (vilket är ”Me before you” längst ner i högen) och sedan hittade jag fler och fler böcker. När jag berättade om utmaningen blev mamma eld och lågor och hittade fler och fler böcker i gömmorna. Fick till slut sätta stopp, annars hade jag kunnat ta med mig hela bokhyllan hem till Köpenhamn i morgon. 😉

2014-04-19 16.58.30

Klicka här för att se de andra böckerna i årets boktolva!

Ditt första kapitel säljer boken, men ditt sista kapitel säljer din nästa bok.

Rubriken är hämtad ifrån det här inlägget av Katarina Persson, en bloggare som jag följer. Jag har aldrig stött på uttrycket förut, men ju mer jag läser det, desto mer tror jag på det. För visst kan det stämma?

När jag läser en bok är ju det första kapitlet (i vissa fall till och med första sidan, bara) som bestämmer om jag läser vidare. Alltså stämmer (i alla fall för mig) den första delen av rubriken. Det sista kapitlet säljer din nästa bok. Här måste jag fundera lite. Säkerligen finns det massa författare som säljer böcker på grund av alla andra kapitel UTOM första och sista kapitlet. Om resten av boken är fantastisk, MÅSTE DÅ SLUTET VARA FANTASTISKT OCKSÅ?

Oavsett vad man svarar på frågan ovan, kan jag ändå tänka mig att andra delen av rubriken stämmer i de flesta fall. Många författare säljer böcker på grund av sina namn, den image som de har byggt upp, men debutanterna måste ju ha en gedigen, bra första bok för att läsarna ska vilja läsa nästa bok också.

Så, för min del tror jag att rubriken stämmer, men det blir en intressant diskussion. De författare som blir kända, t.ex. J.K.Rowling eller Liza Marklund eller George R.R. Martin (mfl), säljer de böcker på grund av sina namn eller på grund av att alla böcker som de har skrivit faktiskt har varit bra? Om EN bok får dålig kritik, tappar de då läsare, eller fortsätter man att läsa varenda bok? Eller är det anledningen till att bokrean ofta innehåller storsäljande författares hela utgivning?

Vad tror ni?