10 år senare

För precis tio år sen i dag registrerade jag mig för att vara med i NaNoWriMo för första gången. Samma kväll, 19 oktober, började jag fila på en idé som senare skulle bli min ungdomsserie, Och sedan föll regnet.

Jag började skriva och skrev under november 2007 ca 50 000 ord på den första boken. Under de kommande tre åren skrev jag på den långa berättelsen. I maj 2010 blev jag klar, 150 000 ord senare. Trodde jag. Så snart jag hade skickat in boken till en skrivtävling (där jag kom tvåa) började jag skissa på en bok som utspelade sig före den ursprungliga berättelsen, som en slags prolog. Den blev snabbt skriven under ett nytt NaNoWriMo (2010) och landade på 100 000 ord. Och sen igen, ett par år senare, blev det till två nya böcker, som utspelade sig efter den ursprungliga berättelsen. Också dem på vardera 100 000 ord.

Jag har i omgångar skrivit om den här serien här på bloggen. Det blev alltså totalt fem böcker, som utspelar sig under en period på tio år, 2006 fram till 2016. Nästan en halv miljon ord.

Problemet är att den behöver redigeras. Göras om, skrivas om. Historien är fortfarande bra, men den behöver stakas upp och rensas. Det känns som ett ofärdigt husbygge, framför allt eftersom jag allra helst skulle vilja ge ut berättelsen, antingen via förlag eller egenutgivning.

Nu närmar vi oss NaNoWriMo igen. Kanske är det dags att skissa upp berättelsen från början och helt enkelt börja skriva om från ett tomt papper? Om det så ska ta tio år till ska berättelsen någon gång komma ut som bok, det lovar jag!

Har ni ofärdiga manus i byrålådan? Eller tillhör ni den skaran som lyckas bli färdiga och utgivna?

Skrivbordssaknad

Jag är inte på bokmässan i år heller, vilket är en stor sorg för mig, men ibland är det helt enkelt ekonomin och jobbet som styr. Jag har inte plats i mina bokhyllor för fler böcker egentligen … Hoppas att alla ni som är där har roligt och till er andra: det blir vår tur en annan gång!

Så nu sitter jag och tittar på IKEAs hemsida i stället. Jag har inget skrivbord i min lägenhet, bara ett soffbord och ett matbord, och det fungerar inte riktigt. Det är så lätt att sätta undan datorn och göra annat. Just nu vill jag bara hitta tillbaka till mitt skrivande, och det kräver en vettig plats att göra det på. Jag funderar på ett som nedan:

vittsjo-laptopbord-brun__0135390_PE292080_S4

Det är från serien Vittsjö, och är 100 cm långt, 37 cm brett och 75 cm högt. Finns också i vitt/glas, men jag gillar det mörka! Det skulle inte vara så massivt i min lilla tvåa, och det skulle stå mot balkongfönstret, vilket för att ljusinsläppet fortfarande skulle vara lika stort. För bara 399 kr känns det som en ganska bra idé. Jag skulle inte behöva köpa någon lampa eller stol, för det har jag redan.

Åh, det är svårt! Men jag vill ha ett skrivbord igen, det har jag inte haft på flera år. Och tanken på att ha någonstans att skriva känns helt underbart! Vad jag ska skriva vet jag redan. Det behöver bara en omstrukturering så är det redo för att skrivas. Det är dags att börja om från början. Jag vill berätta Tess och Tristans historia, men just nu är den inte riktigt klar i sina riktningar.

Hur gör ni? Har ni ett skrivbord eller sitter ni på andra ställen?

Brister

Det viktigaste när man skriver relationsböcker (oavsett för vilken åldersgrupp) är karaktärerna. Det betyder att man ju måste veta det mesta om sina karaktärer för att kunna skriva relationerna mellan dem. 


Så här ikväll har jag suttit och skrivit ner i punktform allt om en av de manliga huvudpersonerna. Jag har skrivit om honom i nio år och han kan fortfarande överraska! ❤️✍

Men det viktigaste i en karaktär måste ju vara hens brister. Utan dem blir en människa platt, endimensionell. Det roliga är att hitta sakerna som gör en person speciell. Jag har redan kommit en bra bit på vägen, men jag behöver lite hjälp. 

Så – vilka brister tycker ni är intressanta? 😘

Kreativitet

En förkylning brukar göra mig ordentligt seg i huvudet. Den här gången tycks den öka inte bara min effektivitet när det gäller praktiska göromål men också min kreativitet. Sent igår kväll började jag läsa igenom den sista delen av min ungdomsserie (vars manus aldrig tycks komma framåt!). Det som slog mig var att även om grunden var bra fanns där en massa saker som inte stämde, en hel del saker som bara inte behövde bara där. Jag insåg att problemet – det största, i alla fall – ligger i tidslinjen, och i hur den första delen av serien utspelar sig.

I dag satte jag mig ner och försökte reda ut det. Det var svårt, men jag tror att jag har lyckats få ordning på det. I alla fall har jag en 1300 ord lång storyline som säger att jag kanske har lyckats. 😉

Den stora utmaningen den här vändan av grundmanuset är att försöka rensa ut så mycket fluff som möjligt och försöka hitta karaktärernas röster lite tydligare. Det har alltid varit ett av mina problem.

Otroligt skönt om jag kan få ordning på det här nu! Jag tycker nämligen om historien jättemycket och tycker att den förtjänar ett försök. I alla fall att få komma till ett förlag en enda gång.

 

Det där med starter i romaner

Jag avskyr att skriva den berömda ”första meningen” i vad jag än skriver.

Sedan jag påbörjade Den Stora Redigeringen har jag kämpat med var 2an verkligen ska börja. Jag inser själv att det första halvåret i romanen bara är fyllning, och det ska väck. Men sen … var ska jag börja?

Jag skrev för en dryg vecka sen att jag trodde mig ha den ”rätta” början till 2an, men nu tvivlar jag. Så, jag tänkte dela med mig av två starter. Den första är en typ av prolog, den andra är den ”rätta” starten, om den nu är något att ha.

Var brutalt ärliga. Om ni öppnade en bok och den började såhär, skulle ni fortsätta läsa då?

Först den prolog-liknande texten:

Följande borde vara jävligt uppenbart för alla sextonårigar: Du har bara ett liv. Du väljer själv hur du vill leva det.

När man är sexton tror man att man är odödlig. Första kyssen, kanske första ligget, första ciggen, första fyllan, första allting. Men du har faktiskt bara ett, enda liv. Ett liv som kan avslutas snabbt och precist, eller långsamt och kvävande. Med eller utan smärta.

Man kan också vara typ-nästan-sexton och inte vilja leva alls. Helst vilja försvinna ner i glömskan och radera sitt fingeravtryck på den här planeten. Man kan vilja dö.

Sen kan man vara som jag. Typ-nästan-sexton men vill inte dö.

Jag vill bara inte finnas mer.

 

eller den ”rätta” början:

”Vill du dö?”

Frågan hoppar ur munnen, studsar som en boll mot rummets fyra, vita väggar. Psykoterapeutens sakliga röst trängs för ett ögonblick med Earl Grey-ångorna från tekoppen innan den slår till henne rakt i ansiktet. Frågan kommer inte som en överraskning. Lugnt ställer hon ner koppen på bordet mellan dem och fäster sin bruna, genomträngande blick på psykoterapeutens blågråa ögon. De ser på varandra ett tag; den ena väntande, den andra avvaktande.

Till slut ruskar hon på huvudet och plockar upp tekoppen igen.

”Nej.”

Ett välplockat ögonbryn skjuter upp.

”Jaså?”

”Nej. Jag vill bara inte leva.”

Det är elva dagar före hennes sextonårsdag när Terese Anya Szymierska för första gången sätter ord på vad hon känner. Och det sker på en vanlig, regnig tisdagseftermiddag, hos en psykoterapeut. Med noga, avmätta rörelser tar hon en klunk varmt te och sätter ner tekoppen på IKEA-soffbordet igen. Sedan drar hon upp benen under sig i fåtöljen där hon sitter och ler ett sällsynt leende mot psykoterapeut Annelie Bergström.

”Jaha. Vad har du för lösning på det problemet?”

För en gångs skull är Annelie mållös.

 

Jaha, mina vänner. Är någon av texterna något att ha?

Den Stora Redigeringen™ äntligen igång!

Tja, jag vet inte vad som hände. Men en dag blev jag plötsligt intresserad av att redigera igen. Att nörda ner mig fullständigt i ett manus. Att orka ta itu med alla plot holes och faktamissar. Att bena ur den här historien tills den är ordentligt filéad.

2an är första delen i min ungdomsserie Och sedan föll regnet. Jag skrev den mellan 1 november 2010 och 21 juli 2011. Det är andra boken jag skrev i serien (vadå, okronologiskt?) och jag kände att den gick väldigt snabbt att skriva. Men sedan dess har den i stort sett legat i träda. Förra året skickade jag den till Bina, en bloggare som kunde tänka sig att läsa igenom den. Hon läste, och kommenterade. Jisses, vad hon kommenterade! Så mycket bra saker och så många saker att tänka på.

En av sakerna hon pratade om var att storyn började liksom för mycket från början. Att det kunde löna sig att börja mitt i, någonstans. Idéen fastnade i mitt huvud och nu gör jag ett försök att skriva om den. Att verkligen börja någonstans mitt i, där storyn makes sense.

Jag har börjat redigera ett kapitel mitt i, bara för att få upp lusten att redigera. Att börja från början när man inte vet var början är, är väldigt frustrerande. Så nu har jag hittat ett sätt att formulera mig, ett kortare, mer konkret sätt. Jag gillar min ”nya” stil. Kapitlet jag hade valt var ursprungligen 6600 ord. Jag har skurit ner det till 4500, och där finns möjlighet att ta bort ytterligare en del, kanske hundra ord eller så. Att tajta till språket. Det är fortfarande ett långt kapitel, men mer hanterbart.

Jag har då ett annat, angenämt problem. I hela serien finns det tre huvudpersoner (Tristan, hans kompis Adrian och Adrians lillasyster Tess). 2an handlar om Tess, och de andra böckerna i serien handlar lika delar om Tristan, Tess och Adrian, samt en kille som heter Anton.

Är det okej att Tess är den enda som pratar i första boken? Eller ska Tristan, som faktiskt spelar en stor roll i storyn, få prata också? Så att man inte får en chock när han börjar prata i bok två i serien.

Mitt mål är att:

  • skriva om hela manuset till att det är bara Tess (kvinnliga huvudpersonen) som pratar (eller vad tror ni?)
  • sortera ut vilka röster som tillhör vem
  • skriva om berättelsen så att den börjar in medias res, alltså mitt i. Jag tror att jag har den perfekta första meningen, men vi får se. Jag måste först skriva det kapitlet. 😉
  • få ordning på alla bipersoners motivation
  • få ordning på ”dramaturgivalen”:

valen

Eftersom manuset till 2an är på 96 000 ord ska det ner till ca 70 000-75 000. Normal ”ungdomsromanslängd”. Och om varje kapitel dras ner med ca en tredjedel (4 510 ord / 6 641 ord = 67,911459 %) borde det 75 % av 96 000 ord vara 72 000 ord. Och det är en helt okej längd. Jag vill inte gå under 70k, för det är för kort.

Jag lär behöva skriva nytt, och jag lär behöva skriva om 100 procent av det jag har skrivit. Men det är väl det redigering handlar om? Jag har som mål att ha kommit igenom hela manuset en första vända tills 1 oktober. Det är tre hela månader. Is it doable?

Heck yes!

Den Stora Redigeringen™ har börjat! Följ med på resan!

Och förresten – om någon vill läsa det där kapitlet som krympte med en tredjedel, hojta till. Det vore skönt att veta om jag är på väg åt rätt håll. 😛

Berättarstruktur

Jag är inte den som brukar prata om dramaturgi, jag vet det. Jag är riktigt dålig på det. Det här med att sätta sig ner och ta ut var i berättelsen det händer ditt eller datt – nej, det är jag inte bra på. Än.

Jag vet att jag borde bli bättre på det. Jag har inhandlat ”101 habits of Highly Successful Novelists” på Dito och försöker nu få styr på det där med berättarstruktur. Där pratas det nämligen om följande struktur:

(Om vi utgår ifrån att det totala omfånget på ditt manus är 360 sidor.)

Något som ändrar allt händer på sidan 85, ca. Något ännu större händer på sidan 180. Något jävligt deprimerande händer på sidan 270. Och sedan händer något fullständigt underbart på sidan 359.

Texten lånad från bloggen Alla har en bok inom sig.

Det pratas också mycket om dramaturgin i en roman. Den dramatiska kurvan ska tydligen så ut såhär, som visas av Dramaturgivalen:

valen

Manuset till 2an är 365 sidor. Det vore intressant att se om mitt manus omedvetet följer den här strukturen. *går iväg för att kolla*

*kommer tillbaka*

Eh … vi glömmer det. Jag måste nog jobba lite grann på det där. Återkommer senare med en snabb reflektion om boken och om hur redigeringen går. 🙂

*går iväg och börjar redigera*

 

Redigeringen på 2an

Jag berättade för ett par inlägg sedan att jag skulle visa er hur redigeringen på 2an, Bara för Terese, ser ut för tillfället. När jag flyttade över mina saker från Köpenhamn till Lund orkade jag inte bära hela manuset (365 sidor) i den stora tunga redigeringspärmen, så jag plockade ut ett av de längsta kapitlen mitt i boken och tänkte att jamen, om jag börjar någonstans mitt i så kanske jag får mer koll på var jag egentligen ska starta, och då kanske det ger sig och jag får fatt i det där språket som jag vill att den här boken ska ha.

Ni hör ju. I stort behov av en spark i baken. Jag har inte helt koll på vart jag vill med det här kapitlet, men om jag får upp redigeringsfarten och lär mig vara lite hårdare i redigeringen kanske det går lättare sen. (Det är många kanske i den här texten, märker ni det? Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske!)

Men! Jag lovade ju att ni skulle få se hur sidorna ser ut, mest för att där är så mycket rödpenna att jag skrattar högt när jag ser det. Så här är några av sidorna.

2014-06-08 22.53.53

Här finns inte mycket av ursprungstexten kvar …

2014-06-08 22.54.07

Rödpenna, rödpenna, lite faktiskt bläck, rödpenna, rödpenna …. och lite mer rödpenna.

2014-06-08 22.54.38

Så. Vad tror ni, är jag för hård? Eller är jag snarare realistisk? Boken är på 365 A4-sidor och kapitlen är alldeles för långa, men med lite jobb kanske den kan bli något.

Bina, som har varit världens mest fantastiska testläsare för drygt ett år sedan, kommenterade med en enda mening på det här kapitlet:

Kapitlet var olidligt långt. Men bra.

Jag lovar, Bina, det kommer att bli kortare. Mycket kortare. Och förhoppningsvis ännu bättre. 🙂