När slutet inte är så naturligt som man tror

Jag har funderat en hel del på slutet på 9an de senaste dagarna. Jag vet hur jag vill att det ska sluta, men det är bara svårt att komma dit. Det är det naturliga slutet, det är det verkligen, men vägen dit är full av gropar och höga berg. Det har fått mig att börja fundera. Är det kanske inte det riktiga slutet? Tänk om jag liksom strävar dit och har fått mig själv att blunda för det riktiga slutet?

För att förenkla det lite: Säg att A och B (i den ursprungliga planeringen) inte ska få varandra. De har varit igenom för mycket skit för att det egentligen ska fungera för dem. Säg nu i stället att de faktiskt får varandra. Inte för att jag vill ha ett sagoslut, utan för att all skit som de har varit igenom har berott på att de har missförstått varandra och egentligen älskar varandra. De har för mycket (både positiv och negativ) historia för att inte bli ihop igen.

I en saga där A och B gör slut och där A blir ihop med C medan B blir ihop med D. E och F blir ihop med varandra, gör slut och blir ihop igen. Mixa sedan ihop det så att C har varit tillsammans med A tidigare, men att det inte fungerade för att A ville vara ihop med B. A och C gör slut (igen, på grund av samma orsak) men nu ska B och D gifta sig. A vill bli ihop med B igen och B får kalla fötter. Mitt i alltihop dör G, E inser att hen är bisexuell och sedan står de där i skiten.

Okej. Det där var två romaner i en (väldigt förvirrad) paragraf. Förstår ni vart jag vill komma med det här? A och B har stått vid varandras sida genom så otroligt mycket skit och några positiva saker också, förstås. De älskar varandra. De vet att C och D inte är den rätta för någon av dem (förlåt den felaktiga meningsuppbyggnaden här) och att det skulle vara ett stort misstag om A och B inte blev ihop igen.

Men hur f*n skriver man ett sådant slut (på fem böcker) utan att det blir ett sliskigt sagoslut? GAH!!!!! Kan någon förklara det för mig?! För just nu känner jag mig som på bilden nedan …

arg_78331126

Dag 3: 768 ord

Tja, tyvärr blev det vara 768 ord igår, men så kan det gå. Egentligen borde det ha blivit mycket mer, drygt 2k mer, men ibland vill det sig inte.

Så helgen slutade på 8 057 ord, ca 2k väck från målet 10k. Jag ligger dock nästan en hel dag före till dag 4, så jag ligger i alla fall inte back än. 😉

Jag har än så länge koncentrerat mig på att fylla igenom hålen runt våren 2015. Storyn utspelar sig från hösten 2014 till julen 2016, där just 2015 är ett märkligt mellanår där det inte händer så mycket för Tess eller Tristan, men desto mer för Adrian, Simon och Anton. Alltid spännande med lite nya vinklar. 🙂 Det är också mitt i sommaren 2015 som första delen av 8an slutar och andra delen börjar. Jag har en titel i bakhuvudet till andra delen, något i stil med Oskyddad. VI får se hur det blir med det.

83k

Så mycket ligger 8an på. Nästan 83 000 ord. Den är lång, men den är dessutom inte färdig ännu. Jag tror att den stannar på runt 120-130k. Sedan ska det redigeras ner till max 75k, eller så blir den två romaner.

Nu måste jag bestämma mig om jag vill skriva klart 8an under årets Nano, vilket innebär att jag är rebell i år. Det gör mig inte så mycket, för detta är mitt sjunde Nano och jag har aldrig varit rebell tidigare. Eftersom 8an är min tredje roman i Och sedan föll regnet-serien som är skriven under ett Nano känner jag att det är passande om jag avslutar serien under ett Nano. Jag orkar egentligen inte börja på något nytt, för det känns som om min fantasi just nu går till allt annat utom den där lilla biten av min hjärna som försöker komma på nya historier att skriva.

Det finns så många delar av Och sedan föll regnet-serien som jag kan skriva under november. Så många brottstycken och extra scener. Jag kan gå in i ett redan existerande verk och skriva till. Sedan får jag redigera om alltihop – från början  till slut. Men jag tror att jag ska skriva klart 8an.

Fjärde gången gillt?

Om inte annat har jag ju Simon, Anton och Maria att luta mig mot. Mina två nya karaktärer (Simon och Maria) har rört runt i grytan rejält och Anton har bara aldrig fått sin historia berättad ordentligt. Det är väl dags nu.

Planering, skrivande, redigering och efteråt – Saras ”How to”

Först skulle jag skriva ett inlägg om hur bra det ändå går med skrivandet. Passerade i dag 10 000 ord på två veckor. Stolt! Framför allt eftersom jag inte har skrivit så mycket i vår känns 10 000 desto bättre. Totalt ligger 8an på 75 000 ord just nu och den är inte ens halvfärdig. Jisses. Nåja, det redigeras ner sen.

Sen tänkte jag skriva om hur dum jag har varit i dag. Jag springer alltid runt med det senaste handskrivna i handväskan för att kunna titta på det i fem minuter under lunchen. I dag glömde jag HELA innehållet (alla 10 000 orden) på skrivbordet på jobbet. Suck. De kommer ingenstans, men jag hade tänkt renskriva i kväll (i stället för att skriva det här inlägget) så jag blev lite lack. På mig själv. För att jag glömde. Men vi är alla mänskliga. Och nu har jag passerat 10 000 ord. 🙂 Är faktiskt på 10 104 ord.

Så det här inlägget handlar om hur jag planerar mitt skrivande och sen faktiskt går till väga när jag skriver. Jag har tänkt på det mer och mer under sommaren, hur jag går till väga och hur jag förverkligar mina planer. Så här kommer allt i ett enda långt inlägg. 🙂

 

Planeringen

Nu utgår jag från min ungdomsserie Och sedan föll regnet, men jag följer det här mönstret i alla mina romaner (mer eller mindre). Närmare bestämt använder jag exempel från 8an, mitt pågående projekt i serien. 

Det första som händer är idén. Det kan låta enkelt nog, men hur ofta får vi rent faktiskt en idé som vi tror håller hela vägen? Jag börjar med att tänka igenom idén, kanske skriva ner lite namn på ett papper. En titel. Jag börjar oftast med titlar. Jag hittar en titel som jag tycker om, börjar spåna och kommer kanske på en story som passar till titeln. Kommer på namn. Känner in mig i storyn, vilka ”namn” och personligheter behöver jag? Om huvudpersonen är en kille behövs det kanske en tjej som huvudperson också? Eller i alla fall som en stark bifigur? Kanske är det så att det finns två eller tre (eller fyra eller fem) huvudpersoner som får lika mycket utrymme. I en serie kan man behålla dokumenten och fylla på allt eftersom. Det säger ju sig självt, men ibland glömmer man att skriva ner att OBS: Joakim har fått glasögon i 8an. Eller något liknande.

Sedan öppnar jag ett dokument ”Tidsenlig planering” på min ordbehandlare. (Förr hade jag MS Word, nu är det Pages. Inte för att det spelar någon som helst roll. Du kan ju också göra allt för hand.) Och skriver in titel, spaltar upp kapitel och innehåll. I Och sedan föll regnet har jag datum i stället för kapitel. Det hjälper till att sprida ut storyn över tidsplaneringen, att få någorlunda jämt flöde. Sedan fyller jag i detaljer, små scener, en viktig ordväxling som måste in i scenen. Var de olika personerna befinner sig, vart de är på väg. Vad som avhandlas i varje scen. En synopsis, helt enkelt, även om det blir en mycket lång sådan. En sådan här planeringspunkt kan se ut ungefär såhär (från 8ans planering):

Fredag 28 november 2014: Joakims födelsedag och 30-årsfest. Joakim har bjudit både Tess och Tristan utan att Tristan vet om det. Tess är okej med det, men Tristan blir fly förbannad och hotar med att sticka därifrån. De börjar bråka men Joakim dyker upp och stoppar dem, ”Väx upp, Tristan, en timme, det är allt jag begär. Hur gammal är du egentligen, fyra?” Tristan är 25, snart 26. Han stannar kvar, men det slutar med att han och Tess står och småbråkar i hallen. Efter någon timme går Tristan hem, han ska packa innan han åker till Stockholm på söndagen (30 november).

Som  ni märker är det en ganska detaljerad planering, men ändå rum för ändringar och andra detaljer. Planeringen följs inte slaviskt, men nära på. Allt – alla ändringar – skrivs in i planeringen och den uppdateras löpande genom hela skrivförloppet. Här ändrar jag inte på någonting – förutom att flytta scener eller detaljer som absolut inte fungerar längre.

Skrivandet

Här gör vi väl alla olika, och det finns ingenting som är bäst eller bättre. Jag skriver väldigt olika. Egentligen skriver jag som bäst när jag inte har tid, klockan ett på natten när jag borde sova, fem minuter här och där under en arbetsdag, en mening här och där när jag väntar på bussen/tåget/mötet som ska börja. Jag skriver på dator (oftast hemma), på telefonen (för anteckningar eller när jag är på språng), för hand när jag smusslar med det (typ under musikhistoriaföreläsningarna …) eller när jag bara vill vara närmare min text.

Det går betydligt snabbare på dator. Länken mellan huvudet och tangentbordet blir direkt, men det innebär också att det hamnar en hel del skit i dokumentet också. När jag skriver för hand tänker jag efter först, kan pausa mitt i och komma tillbaka senare när jag har löst ett problem, en ordväxling eller ett ordval. På dator tappar jag den förmågan, kan allt som oftast bli frustrerad och sitta och stirra på tom skärm. Om jag skriver för hand räknar jag och sätter ett märke efter var tionde ord. På så vis håller jag lätt koll på mina framsteg. Jag skriver oftast med blyerts för att kunna sudda om det behövs.

När jag skriver på Och sedan föll regnet ser mina dokument alltid ut likadant. De börjar med 12 punkter Courier New, sedan två raders avstånd hela dokumentet igenom. Varje datum har ett eget Pages-dokument som döps till datumet som kapitlet handlar om och läggs sedan i rätt ”årsmapp”. I exemplet ovan ser dokumentet ut såhär:

Skärmavbild 2013-08-06 kl. 21.43.23

 

Den här texten ändrar jag inte på förrän jag redigerar. Detta är likadant alltid, jag skriver en text (ofta i någon slags hets) och sedan ligger den orörd tills dess att jag redigerar den. Från dess att jag startar ett projekt tills dess att jag blir färdig med första utkastet brukar det ta ett år. Med 1an och 3an (som länge var en enda stor bok) tog det tre år att skriva klart. Och sedan föll regnet är ett work in progress sedan oktober 2007, men 8an har jag bara skrivit på i ett år. Det lär nog ta ett år till innan manuset är klart för redigering.

spotifyUnder tiden jag skriver samlar jag ihop låtar till en spellista på Spotify. De är offentliga och heter samma sak som romanen jag skriver på. Den här listan fylls på efterhand och just nu är 8an (efter ett års arbete) uppe i 100 låtar av olika artister. Ofta är det sånger där texterna säger något som jag tycker relaterar till romanen. Ibland är det bara fina sånger. Här är länken till 8ans spellista: Tristan & Tess – 4. delen: Aldrig mer viHela serien Och sedan föll regnet har Lalehs sång ”Some die young” som temalåt, men 8an, som har titeln Aldrig mer vi har låten ”Aldrig mer” av Lilla sällskapet som sin låt. Mycket för att … tja, den passade. Och nej, romanens titel är inte tagen från låten. Jag kom på titeln efter vad som händer i boken, googlade den och hittade den här låten som bara passade som en smäck. Ibland har man tur. 🙂

 

Redigering

Det tar ju tid att redigera. Från och med det att sista ordet på första utkastet är satt vill jag inte ens titta på min text. Jag sparar den och glömmer bort den ett tag. Ibland två veckor, ibland betydligt längre. Kanske ett år, till och med. När jag redigerar den biter jag i det sura äpplet och skriver ut hela manuset. Eftersom det ofta är på 90 000 ord är det kanske 400 A4-sidor som ska skrivas ut. Jag lägger ihop alla smådokument till ett stort som jag numrerar och skriver titel och mitt namn på. Jag skriver ut och lägger i en mapp. Tar fram bläckpennan, ett kollegieblock och min planering. Börjar från början. Kollar av åldrar, datum och tidsförlopp. Att ingenting har försvunnit (typ Joakims glasögon).

Sedan är det mening för mening. Aldrig hoppa, alltid en mening i taget, en sida åt gången. Kan redigera upp emot 30 sidor på en dag när jag får upp flowet, men detta är värre än att skriva första utkastet. Allt ska kontrolleras. Mejl ska skrivas, måste kolla att alla detaljer stämmer. Sedan skrivs alla ändringar in i ett dokument (ett nytt, enda stort dokument) och skrivs ut på nytt. Jag låter det ligga ett tag. Går igenom det igen. Tar bort ändringar, ändrar om på nytt. Jag sparar alltid alla utkast, så ingenting ändras i originalfilen. Det är bra att kunna gå tillbaka ifall något blir tokigt. Och kul att kunna läsa originalmanuskriptet.

Efteråt

När jag känner mig nöjd kollar jag upp förlag. Skriver baksidetexter på skämt och skriver synopsis. Skriver personliga brev. Skriver en vettig baksidetext som inte låter som om en fjortis har skrivit den. Försöker få en röd tråd. Skriver ut manus och personligt brev, skickar i väg till förlag och väntar på refuseringen. Har jag haft råd har jag skickat i väg texten till lektör innan. Har jag haft tur har någon annan mer än jag tittat på manuset innan det åker i väg. Så är dock inte alltid fallet.

Än så länge har jag bara skickat i väg ett enda manus, ett fantasymanus som sommaren 2007 skickades till Damm förlag. Refuseringen kom i oktober samma år och tur var väl det, för den romanen var … inte min bästa, låt mig säga det så. Sedan dess har jag inte skickat i väg något. Och sedan föll regnet kom tvåa i tävlingen Debutanten hösten 2010. Tävlingen anordnades av Telegram förlag och Skrivsidan.com, ”priset” var en lektörsläsning av Leffe Delo. Herr Delo ratade inte manuset helt. Kanske finns det en författare i mig trots allt. 🙂

2an är tillbaka!

Sommarens uppgift är mycket, mycket enkel: Redigera klart 2an.

Det låter enkelt, men är svårare. 365 sidor på två månader är absolut möjligt. Men det handlar mer om att det är en del research som ska göras. En stor del av manuset måste skrivas om i grunden och ändras. Det är svårt att göra utan att ha en riktigt bra idé om hur jag ska göra det, och jag ändrar mig hela tiden.

Skolan måste få veta att Tess blir mobbad, annars träffar hon inte psykoterapeuten Annelie. (Utan Annelie faller hela storyn.) Men om skolan vet att hon blir mobbad måste de polisanmäla killarna som mobbar henne. Eller föräldrarna ska polisanmäla killarna. Men det gör de inte, trots att de både ser och vet att hon är mobbad. Varför? Skolan har skyldighet att ta hand om mobbning när den uppmärksammas. Och varför faller Tristan för Tess? För att hon blir ”mänsklig” och inte bara Adrians lillasyster?

Mycket som ska bestämmas och tänkas på. Men i sommar ska den bli färdig och sedan skickas in till Rabén & Sjögren för första vändan hos ett förlag – någonsin. Äntligen!!!! 😀 Borde kanske anlita en lektör, men jag vet inte om jag har råd …

Någon som vill vara testläsare? 

Jag skriver igen!

Det är inte mycket. Det är inte många ord, verkligen inte. Men runt 700 ord blev det i kväll också. Nu är det tre kvällar på raken som jag har skrivit några hundra ord. Och det känns bra, till och med. Kanske blir 8an klar i sommar, den också. 🙂

”Du måste fatta att det här är inte ditt fel, inget av det. Jag orkar bara inte mer.”

Meningen kom till mig i går när jag var på väg till jobbet kl. 09.12. (Bussen gick då, därför minns jag klockslaget.) Och redan när jag hör den i huvudet vet jag vem den tillhör. Anton. Och han är redo att ge upp.

Anton är en av bifigurerna i min serie Och sedan föll regnet. Han är jämgammal med Tristan och var också med i olyckan som förändrade deras liv för allt. Men till skillnad från Tristan har Anton aldrig hämtat sig. Och nu är han på väg att ge upp. Mitt hjärta blöder för honom, men det blir till att skriva ett brev från Anton till Tristan, där han förklarar. Där han berättar vad som hände den där kvällen, för han minns allt medan Tristan minns små fragment av det. Söte Anton. En kille som har levt på lånad tid i nio år (i berättelsen, alltså). Jag har känt honom i fem och ett halvt år som romanfigur, så det känns lite underligt att han ska försvinna.

Plutten. Men det är för ditt eget bästa. 😦

Du måste fatta att det här inte är ditt fel, inget av det. Jag orkar bara inte mer. Jag har levt på lånad tid, känns det som, nio år med känslan av att inte längre passa in någonstans, inte på riktigt. Inte som förr. 

Visa inte det här brevet för någon. Jag vet att du vill berätta för Adrian och Tess, men det är bäst om de inte vet. Adrian tror att han klarar av det, men det gör han inte. Ingen klarar det. Jag vet inte om du borde veta det här heller, men det känns fel att jag är den enda som vet när jag inte kommer att leva finnas när du läser detta. Någon måste veta, du förtjänar att veta. Fan, det är svårt, jag 

Jag mår illa bara jag tänker på det. Kvällen. Olyckan. Att jag minns allt som hände, allt ifrån festen till bilen till musiken till bromsarna till skriken till döden och ångesten till ambulansen till akuten till gipset till

Förlåt. Det är inte ditt fel. Men jag orkar inte mer. Mina egna tankar stryper mig på nätterna, jag kan inte sova för jag är rädd att aldrig vakna igen. Men det blir bra nu. Nu blir det inte fler tankar. Det är ganska skönt. 

 

När de inte talar

8an växer ohämmat varje gång jag sätter mig ner för att planera. Planeringen är nu över 2 000 ord, och jag har plötsligt stretchat tidsplanen från att vara drygt ett år till två år. Det blir mycket som ska hända i mitten, och jag måste verkligen få ordning på sidoberättelserna om jag ska få det här att gå ihop. Än så länge har jag koncentrerat mig på Tristan och Tess (och Maria och Marcus, deras nya respektive) men Joakim och Helena har redan en viktig roll i Tristans liv, så de behöver inte ha mer fokus. Däremot ska Marcus, Adrian och Anton få en ordentlig bakgrund. Jag vet vad Marcus ska syssla med, men Anton och Adrian har jag ingen som helst aning. Jisses.

Snälla, älskade gossar – tala med mig! Vad vill ni göra? Jag vet vad Anton ska, vart han är på väg, men allt det som ligger i mitten? Och Adrian, är det inte på tiden att du möter någon? Du har (såvitt jag vet) aldrig haft en flickvän, och om du är gay skulle jag uppskatta om du berättade det för mig. Vill du inte träffa någon?

Jepp. Det är mindre än en vecka kvar, och om ni inte börjar tala med mig snart, stryker jag er ur historien. Så enkelt är det. Tänk på det.

Fördelen med att planeringen växer är (precis som jag skrev i det förra inlägget) att då växer mitt wordcount med den. Storyn blir större. Vem vet, det kanske blir två böcker av det här. *håller tummarna för att det bara blir en*

Nej, dags att sova. Kanske svaret kommer till mig i en dröm, som en blixt från en klar himmel. 😉