Brister

Det viktigaste när man skriver relationsböcker (oavsett för vilken åldersgrupp) är karaktärerna. Det betyder att man ju måste veta det mesta om sina karaktärer för att kunna skriva relationerna mellan dem. 


Så här ikväll har jag suttit och skrivit ner i punktform allt om en av de manliga huvudpersonerna. Jag har skrivit om honom i nio år och han kan fortfarande överraska! ❤️✍

Men det viktigaste i en karaktär måste ju vara hens brister. Utan dem blir en människa platt, endimensionell. Det roliga är att hitta sakerna som gör en person speciell. Jag har redan kommit en bra bit på vägen, men jag behöver lite hjälp. 

Så – vilka brister tycker ni är intressanta? 😘

Planeringsskav

Jag avskyr när tidslinjer och detaljer bråkar med en när man skriver! Det är som en kostym där allting skaver och ingenting känns rätt.

Håller på att skriva ihop en ny tidslinje och håller på att krevera. Ingenting känns rätt just nu och jag får inte ihop någonting. Tidigare har mitt problem varit att jag vill ha in för mycket (för många teman osv) och det blir bara rörigt. Jag försöker skala ner det till bara det väsentliga, men det går så där.

Eller så är det bara att acceptera. Den här ungdomsserien är inte samma som den var 2007 när jag började skriva på den. Och tur är väl det.

Ursprungligen utspelar den sig 2006-2016, men jag får flytta på den till 2016-2026 (eller vad det nu slutar med). Inte för att det spelar någon större roll, det gör den snarast lättare att skriva, men det är också en sån där grej som stör mig lite.

Funderade på om ena karaktären skulle gilla ett visst band jättemycket, så jag sitter och lyssnar på en himlans massa Kent just nu för att se om det skulle funka. Fast det slutar nog med typ Metallica, Linkin Park eller något liknande. Åh! Ytterligare en grej som irriterar!

Fick en idé när jag bläddrade igenom det senaste numret av Femina vid frukosten. Det kan kanske fungera, men då förkortas tidslinjen med ett år drygt. Alla dessa beslut, jag blir tokig! Hur kan man redigera 5 böcker över 10 år utan att tidslinjerna blir helt absurda??? Hur gör folk när de skriver serier, egentligen?

Mvh, frustrerad

Planering, skrivande, redigering och efteråt – Saras ”How to”

Först skulle jag skriva ett inlägg om hur bra det ändå går med skrivandet. Passerade i dag 10 000 ord på två veckor. Stolt! Framför allt eftersom jag inte har skrivit så mycket i vår känns 10 000 desto bättre. Totalt ligger 8an på 75 000 ord just nu och den är inte ens halvfärdig. Jisses. Nåja, det redigeras ner sen.

Sen tänkte jag skriva om hur dum jag har varit i dag. Jag springer alltid runt med det senaste handskrivna i handväskan för att kunna titta på det i fem minuter under lunchen. I dag glömde jag HELA innehållet (alla 10 000 orden) på skrivbordet på jobbet. Suck. De kommer ingenstans, men jag hade tänkt renskriva i kväll (i stället för att skriva det här inlägget) så jag blev lite lack. På mig själv. För att jag glömde. Men vi är alla mänskliga. Och nu har jag passerat 10 000 ord. 🙂 Är faktiskt på 10 104 ord.

Så det här inlägget handlar om hur jag planerar mitt skrivande och sen faktiskt går till väga när jag skriver. Jag har tänkt på det mer och mer under sommaren, hur jag går till väga och hur jag förverkligar mina planer. Så här kommer allt i ett enda långt inlägg. 🙂

 

Planeringen

Nu utgår jag från min ungdomsserie Och sedan föll regnet, men jag följer det här mönstret i alla mina romaner (mer eller mindre). Närmare bestämt använder jag exempel från 8an, mitt pågående projekt i serien. 

Det första som händer är idén. Det kan låta enkelt nog, men hur ofta får vi rent faktiskt en idé som vi tror håller hela vägen? Jag börjar med att tänka igenom idén, kanske skriva ner lite namn på ett papper. En titel. Jag börjar oftast med titlar. Jag hittar en titel som jag tycker om, börjar spåna och kommer kanske på en story som passar till titeln. Kommer på namn. Känner in mig i storyn, vilka ”namn” och personligheter behöver jag? Om huvudpersonen är en kille behövs det kanske en tjej som huvudperson också? Eller i alla fall som en stark bifigur? Kanske är det så att det finns två eller tre (eller fyra eller fem) huvudpersoner som får lika mycket utrymme. I en serie kan man behålla dokumenten och fylla på allt eftersom. Det säger ju sig självt, men ibland glömmer man att skriva ner att OBS: Joakim har fått glasögon i 8an. Eller något liknande.

Sedan öppnar jag ett dokument ”Tidsenlig planering” på min ordbehandlare. (Förr hade jag MS Word, nu är det Pages. Inte för att det spelar någon som helst roll. Du kan ju också göra allt för hand.) Och skriver in titel, spaltar upp kapitel och innehåll. I Och sedan föll regnet har jag datum i stället för kapitel. Det hjälper till att sprida ut storyn över tidsplaneringen, att få någorlunda jämt flöde. Sedan fyller jag i detaljer, små scener, en viktig ordväxling som måste in i scenen. Var de olika personerna befinner sig, vart de är på väg. Vad som avhandlas i varje scen. En synopsis, helt enkelt, även om det blir en mycket lång sådan. En sådan här planeringspunkt kan se ut ungefär såhär (från 8ans planering):

Fredag 28 november 2014: Joakims födelsedag och 30-årsfest. Joakim har bjudit både Tess och Tristan utan att Tristan vet om det. Tess är okej med det, men Tristan blir fly förbannad och hotar med att sticka därifrån. De börjar bråka men Joakim dyker upp och stoppar dem, ”Väx upp, Tristan, en timme, det är allt jag begär. Hur gammal är du egentligen, fyra?” Tristan är 25, snart 26. Han stannar kvar, men det slutar med att han och Tess står och småbråkar i hallen. Efter någon timme går Tristan hem, han ska packa innan han åker till Stockholm på söndagen (30 november).

Som  ni märker är det en ganska detaljerad planering, men ändå rum för ändringar och andra detaljer. Planeringen följs inte slaviskt, men nära på. Allt – alla ändringar – skrivs in i planeringen och den uppdateras löpande genom hela skrivförloppet. Här ändrar jag inte på någonting – förutom att flytta scener eller detaljer som absolut inte fungerar längre.

Skrivandet

Här gör vi väl alla olika, och det finns ingenting som är bäst eller bättre. Jag skriver väldigt olika. Egentligen skriver jag som bäst när jag inte har tid, klockan ett på natten när jag borde sova, fem minuter här och där under en arbetsdag, en mening här och där när jag väntar på bussen/tåget/mötet som ska börja. Jag skriver på dator (oftast hemma), på telefonen (för anteckningar eller när jag är på språng), för hand när jag smusslar med det (typ under musikhistoriaföreläsningarna …) eller när jag bara vill vara närmare min text.

Det går betydligt snabbare på dator. Länken mellan huvudet och tangentbordet blir direkt, men det innebär också att det hamnar en hel del skit i dokumentet också. När jag skriver för hand tänker jag efter först, kan pausa mitt i och komma tillbaka senare när jag har löst ett problem, en ordväxling eller ett ordval. På dator tappar jag den förmågan, kan allt som oftast bli frustrerad och sitta och stirra på tom skärm. Om jag skriver för hand räknar jag och sätter ett märke efter var tionde ord. På så vis håller jag lätt koll på mina framsteg. Jag skriver oftast med blyerts för att kunna sudda om det behövs.

När jag skriver på Och sedan föll regnet ser mina dokument alltid ut likadant. De börjar med 12 punkter Courier New, sedan två raders avstånd hela dokumentet igenom. Varje datum har ett eget Pages-dokument som döps till datumet som kapitlet handlar om och läggs sedan i rätt ”årsmapp”. I exemplet ovan ser dokumentet ut såhär:

Skärmavbild 2013-08-06 kl. 21.43.23

 

Den här texten ändrar jag inte på förrän jag redigerar. Detta är likadant alltid, jag skriver en text (ofta i någon slags hets) och sedan ligger den orörd tills dess att jag redigerar den. Från dess att jag startar ett projekt tills dess att jag blir färdig med första utkastet brukar det ta ett år. Med 1an och 3an (som länge var en enda stor bok) tog det tre år att skriva klart. Och sedan föll regnet är ett work in progress sedan oktober 2007, men 8an har jag bara skrivit på i ett år. Det lär nog ta ett år till innan manuset är klart för redigering.

spotifyUnder tiden jag skriver samlar jag ihop låtar till en spellista på Spotify. De är offentliga och heter samma sak som romanen jag skriver på. Den här listan fylls på efterhand och just nu är 8an (efter ett års arbete) uppe i 100 låtar av olika artister. Ofta är det sånger där texterna säger något som jag tycker relaterar till romanen. Ibland är det bara fina sånger. Här är länken till 8ans spellista: Tristan & Tess – 4. delen: Aldrig mer viHela serien Och sedan föll regnet har Lalehs sång ”Some die young” som temalåt, men 8an, som har titeln Aldrig mer vi har låten ”Aldrig mer” av Lilla sällskapet som sin låt. Mycket för att … tja, den passade. Och nej, romanens titel är inte tagen från låten. Jag kom på titeln efter vad som händer i boken, googlade den och hittade den här låten som bara passade som en smäck. Ibland har man tur. 🙂

 

Redigering

Det tar ju tid att redigera. Från och med det att sista ordet på första utkastet är satt vill jag inte ens titta på min text. Jag sparar den och glömmer bort den ett tag. Ibland två veckor, ibland betydligt längre. Kanske ett år, till och med. När jag redigerar den biter jag i det sura äpplet och skriver ut hela manuset. Eftersom det ofta är på 90 000 ord är det kanske 400 A4-sidor som ska skrivas ut. Jag lägger ihop alla smådokument till ett stort som jag numrerar och skriver titel och mitt namn på. Jag skriver ut och lägger i en mapp. Tar fram bläckpennan, ett kollegieblock och min planering. Börjar från början. Kollar av åldrar, datum och tidsförlopp. Att ingenting har försvunnit (typ Joakims glasögon).

Sedan är det mening för mening. Aldrig hoppa, alltid en mening i taget, en sida åt gången. Kan redigera upp emot 30 sidor på en dag när jag får upp flowet, men detta är värre än att skriva första utkastet. Allt ska kontrolleras. Mejl ska skrivas, måste kolla att alla detaljer stämmer. Sedan skrivs alla ändringar in i ett dokument (ett nytt, enda stort dokument) och skrivs ut på nytt. Jag låter det ligga ett tag. Går igenom det igen. Tar bort ändringar, ändrar om på nytt. Jag sparar alltid alla utkast, så ingenting ändras i originalfilen. Det är bra att kunna gå tillbaka ifall något blir tokigt. Och kul att kunna läsa originalmanuskriptet.

Efteråt

När jag känner mig nöjd kollar jag upp förlag. Skriver baksidetexter på skämt och skriver synopsis. Skriver personliga brev. Skriver en vettig baksidetext som inte låter som om en fjortis har skrivit den. Försöker få en röd tråd. Skriver ut manus och personligt brev, skickar i väg till förlag och väntar på refuseringen. Har jag haft råd har jag skickat i väg texten till lektör innan. Har jag haft tur har någon annan mer än jag tittat på manuset innan det åker i väg. Så är dock inte alltid fallet.

Än så länge har jag bara skickat i väg ett enda manus, ett fantasymanus som sommaren 2007 skickades till Damm förlag. Refuseringen kom i oktober samma år och tur var väl det, för den romanen var … inte min bästa, låt mig säga det så. Sedan dess har jag inte skickat i väg något. Och sedan föll regnet kom tvåa i tävlingen Debutanten hösten 2010. Tävlingen anordnades av Telegram förlag och Skrivsidan.com, ”priset” var en lektörsläsning av Leffe Delo. Herr Delo ratade inte manuset helt. Kanske finns det en författare i mig trots allt. 🙂

En snilleblixt

Ganska skön helg. Fantastiskt väder (över 25 grader och strålande sol), en härlig sovmorgon på lördagen och sen en inflyttningsfest på kvällen. I dag har det varit jobb (kyrka) och sen totalt stillastående i trädgården. Avslutade med ett dopp i havet i Lomma, middag och nu film (”Min brors flickvän”).

Jag kom på en sak när jag låg där i havet och njöt av solen och värmen. En scen som jag tänkte på för snart sex år sedan och som finns med i Och sedan föll regnet som en liten passage. Men nu, i dag, kom hela scenen och bokstavligt talat slog till mig. Jamen just det, så här ska det vara. Och sedan funkade bara alltihop. Och nu trillade en bit på plats. Det som händer mellan april/maj och november 2007, vad Tess och Tristan är, vad de gör, varför de sen blir så ”beroende” av varandra som de ju faktiskt är.

Ibland älskar jag när allt funkar.

PS: I går kväll såg jag ett stjärnfall. Kanske var det därför allt föll på plats? 😉

Inte en till

Ibland ser man videoklipp som liksom stannar hos en. Som dröjer sig kvar i minnet långt efter att man har sett det. Det är så det känns, det här videoklippet.

Hösten 2007 började jag ta mitt körkort. Jag har alltid tyckt att rattfylleri är hemskt. Att det så lätt kan förhindras. Så när jag såg film efter film som Trafikverket hade gjort på temat ”Don’t drink & drive”, blev jag mer och mer illamående. Till slut bestämde jag mig för att lätta på trycket genom att skriva. Det blev startskottet till det som sedan blev Och sedan föll regnet, min ungdomsserie. I videoklippet möter vi Jimmie, en polis från Dalarna. Han berättar om Pelle och Mia, som är på en fest. Om Pelle, som kör därifrån – berusad. Om hur det är när man kommer till olycksplatsen. Hur man berättar för någon att deras barn har dött.

En mycket tänkvärd video. Se den!

Det är VARMT

Sitter i min lägenhet med alla fönstren öppna och håller ändå på att dö av värmeslag. Varför? Tja, det är väldigt varmt i Köpenhamn den här veckan. Lägenheten ligger på solsidan. Jag har bränt mig och är mer röd än brun. Alltså: det är varmt. Väldigt varmt.

Men slut på klagan. Jag har Ben & Jerry’s i frysen och fungerande internet. Dessutom ska jag upp och träna tidigt i morgon bitti (FitnessWorld öppnar 6:00, men det är till att vara optimistisk …) så jag ska gå och lägga mig runt tio, senast elva. Men innan dess ska jag se något avsnitt QI och titta igenom lite noter. Redigera de sista 5 sidorna av 4an, läsa några sidor, förbereda en uppgift som jag ska lämna in i morgon. Sedan ska jag redigera det allra sista på 4an (det nya som ska in för att Valborgsscenen ska passa in), borde egentligen skriva in den där scenen i 2an som jag har hållit på med i hundra år …

Vad gör jag här egentligen? Har ju saker att göra! Uppdaterar närmare senare. =)

Här är den, den nya 3an:

Låt mig aldrig falla

I dag när jag och syrran stod och lagade mat lyssnade vi på musik, som vi brukar göra. Hon hade en playlist på Spotify som hette ”Sköna låtar”. När vi stod där och snackade kom en låt av B.O.B – ”Don’t let me fall”. En ganska bra låt som jag säkert har hört förr, men aldrig lyssnat på. Klicka på länken (till Spotify) för att lyssna på den.

Plötsligt föll alla bitarna på plats. Vad den sista delen i trilogin, som 1an och 2an utgör, ska heta. Den sista delen benämns nu som 3an. Omslag och baksidetext kan läsas på ”Romaner”.

Titeln? Så enkel och självklar att jag aldrig har tänkt tanken förut.

Låt mig aldrig falla.

Titeln är hämtad ur det som ska bli tredje boken … från det kapitel som just nu heter ”18 januari år 2”, ur en scen mellan Tess och Tristan. Närmare bestämt härifrån:

Då har vi läkarbesöket imorgon.”

Det är skönt att du är med mig. Mamma hade drivit mig till vansinne.”

Mm.” En blick. ”Tristan?”

Ja…?”

Det kommer att bli bra.”

Du låter så säker.”

Jag är säker.”

Jag är bara rädd för att de ska säga att de aldrig kommer att kunna göra någonting.”

Tystnad.

Tess?”

Jag vet, Tristan. Jag är rädd för det också.”

Han vänder bort ansiktet, döljer tårarna. Hon vänder tillbaka honom mot sig.

Hördu… lyssna, jag vet att det är svårt, men det kommer att bli bra, hör du det?” Han ler lite, låter henne torka bort tårarna. Helvete också, varför kan hon göra sådant här utan att han blir jättegenerad?

Kom hit”, säger hon och han kommer närmare. De kysser varandra igen, djupare den här gången, men det är mer en vädjan mellan dem båda än ett tecken på passion. Lämna mig inte ensam i det här, vädjar Tristan till henne och han känner hennes gensvar. Aldrig, svarar hon samtidigt som hon själv känner hur hon tvekar. Aldrig är mycket att lova. 

Tristan suckar djupt när hon kryper in i hans famn och borrar in näsan där halsen möter axeln. 

Nej, tänker han och känner hur ångesten molar i magen. Snälla, Tess. Låt mig aldrig falla. 

Har för övrigt tänkt att 1-3an ska bli mitt stora sommarprojekt… Camp Nano 2012, kanske? Eller bara till distanskursen? Oavsett ska det gå igång nu. Och det ska bli rätt kul att dra igång något stort när examensperioden är över. 🙂

Och bara för att få skryta lite: har just bokat en resa till Paris med familjen. Sjukt nice. Har aldrig varit i Paris. Ska bli så OTROLIGT KUL och en ordentlig INSPIRATIONSKICK!

Textutdrag ur ”nya” 1an

Bara för att det är kul… Här är ett litet textutdrag ur den nya 1an:

Hon slår ut med armarna.
”Fan, Tristan, du är en sån jävla player!”
Han skrattar ofrivilligt till.
”Jag, player? Tess, du känner ju mig, jag är ingen player!”
När hon inte svarar, rynkar han på pannan.
”Okej… Vad menar du?”
”Först Jennie, sedan mig och nu Sanna. Eller har jag glömt någon?”
Hon sätter händerna i sidorna och blänger på honom. Tristan lägger händerna på rullstolens hjul och svänger runt.
”Jag gillar inte att bli anklagad.”
”Förnekar du det då?”
”Vad är det att förneka? Tre tjejer på tre år, är det att vara en player?” Han kastar en blick på henne över axeln. ”Eller är du avis för att det inte blev dig?”
”Dra åt helvete!” fräser Tess.
”Jag försöker.”
”Allvarligt talat, är det så här det ska vara kan vi lika gärna låta det vara.”
Han ser på henne.
”Vad vill du ha av mig?”
”Att du förklarar.”
”Vad ska jag säga? Jag har försökt förklara, men du vill inte höra och nu är jag jävligt trött på att tjafsa, faktiskt. Så om det inte passar, så fuck it.”
Han snurrar runt stolen mot henne.
”Vi kom överens om att det inte var rätt. Vi pratade om det. Och nu, ett och ett halvt år senare, har du ändrat dig? Eller vad? Jag fattar inte!”

(c) Sara Swietlicki

Textutdrag ur ”nya” 1an

Bara för att det är kul… Här är ett litet textutdrag ur den nya 1an:

Hon slår ut med armarna.
”Fan, Tristan, du är en sån jävla player!”
Han skrattar ofrivilligt till.
”Jag, player? Tess, du känner ju mig, jag är ingen player!”
När hon inte svarar, rynkar han på pannan.
”Okej… Vad menar du?”
”Först Jennie, sedan mig och nu Sanna. Eller har jag glömt någon?”
Hon sätter händerna i sidorna och blänger på honom. Tristan lägger händerna på rullstolens hjul och svänger runt.
”Jag gillar inte att bli anklagad.”
”Förnekar du det då?”
”Vad är det att förneka? Tre tjejer på tre år, är det att vara en player?” Han kastar en blick på henne över axeln. ”Eller är du avis för att det inte blev dig?”
”Dra åt helvete!” fräser Tess.
”Jag försöker.”
”Allvarligt talat, är det så här det ska vara kan vi lika gärna låta det vara.”
Han ser på henne.
”Vad vill du ha av mig?”
”Att du förklarar.”
”Vad ska jag säga? Jag har försökt förklara, men du vill inte höra och nu är jag jävligt trött på att tjafsa, faktiskt. Så om det inte passar, så fuck it.”
Han snurrar runt stolen mot henne.
”Vi kom överens om att det inte var rätt. Vi pratade om det. Och nu, ett och ett halvt år senare, har du ändrat dig? Eller vad? Jag fattar inte!”

(c) Sara Swietlicki

Get out of my head, please!

I datorns högtalare spelas Ludovico Einaudi. Perfekt musik för att skriva eller för att bara vara, ett tag.

Sanningen är att Tristan har börjat komma tillbaka. Långsamt men säkert har han och Tess övertalat mig till att deras historia ännu inte är helt slut, att det finns många vinklar som ska undersökas först. Jag blir lite arg på honom, kan han inte veta hyfs? Men han har redan tagit över Elias plats i mitt huvud, stackars 4an blir utputtad igen!

Det känns som om jag måste skriva lite löst på 1an innan jag kan avsluta 4an på riktigt. Suck. Verkligen, igen? Men Tristan har blivit ganska verklig de senaste åren. Han har liksom funnits i fem år snart, har blivit mer mänsklig efter tiden som gått. Kan bli arg, bitter, glad, kåt, fundersam, överraskad, kär, lycklig, jobbig att ha att göra med, allt. Jag tror att 2an hjälpte mig att sätta en personlighet på honom. Grundtanken i 1an var att en glad, sprallig kille blir bitter, ledsen och skuldtyngd, arg på världen och sig själv – men att kärleken till en annan kan vara räddningen. Det gör att Tristan utvecklades mer än Tess, som fortfarande inte helt är klar. Men nu har Anton, Peter och Adrian vaknat till liv och jag kan inte ignorera det längre.

Läs 1an här!

Så. Nästa steg blir, trots allt, att ignorera Tristan ett tag till och att avsluta 4an – jag har så lite kvar och jag behöver något som distraherar mig medan 4an cirkulerar på förlagen.

Tillbaka till skissen över 1an och 2an …
Jag älskar berättelsen, det ska bli kul att dra den till 3 separata böcker. Frågan är vad de ska heta, och om ”Och sedan föll regnet” är seriens eller en boks titel?

20120303-013631.jpg