Samtal

Samtal

Andningen stockar sig i halsen. Tårarna rinner nerför kinderna, bildar små spår i makeupen, mascaran rinner och får det att svida i ögonen.
”Fan ta dig!” skriker jag besinningslöst, allt jag har framför ögonen är hur mycket jag hatar den jäveln. Jag får upp bilnycklarna, låser upp, rycker upp – nej, sliter upp – dörren och sätter mig i bilen. Jag känner allt det sura vin som jag hällt i mig hela kvällen komma uppför strupen, jag lutar mig ut genom förardörren och försöker spy, men det går inte, illamåendet sitter i halsen men vill inte längre. Tårarna rinner ännu mer och jag drämmer till ratten med all kraft jag har. Ljudet från tutan skär genom tystnaden, får mig att känna mig bättre till mods, nu är det i alla fall någon som hör hur frustrerad jag är. Jag drämmer till den igen, än en gång skär ljudet genom tystnaden och jag känner berusningen flöda genom kroppen. Jag förvandlar ratten till honom, jag drämmer till den oskyldiga ratten så att den med all säkerhet väcker halva bostadsområdet. Någon öppnar ett fönster och skriker åt mig att hålla käften. Jag kastar mig ur bilen, hamnar på alla fyra, reser mig svajande som en majstång och skriker ”Fuck off!” tillbaka och fortsätter att skrika om allt som faller mig in ända tills någon griper mig om armen, vänder mig om och ruskar om mig så att tänderna skallrar.
”Sluta, Minna, sluta nu för helvete!”
”Din jävla skitstövel!” skriker jag i ansiktet på honom, för redan innan jag ser honom så känner jag igen hans röst, honom, min älskade, att det kan gå så fel, i helvete att det är mitt fel, men jag ser det på honom, ser hans ansikte när han möter min blick och ser förödelsen, tillfället är fel, och jag skriker igen, utan ord, bara ett skrik, det skär genom natten, han rycker till som om skriket vore ett pistolskott, han skakar om mig igen, skriket tystnar när tänderna slår ihop så att det känns som om hela käken gått ur led. Jag slutar abrupt, tystnaden bryts av hans flämtande, sen hans röst:
”Vad… i helvete… håller… du på med?” Jag vill skratta honom rakt upp i ansiktet, men det går inte, smärtan kommer vällande och tårarna rinner, vätter ner mitt ansikte, löser upp mascaran som rinner som strömmar nerför ansiket och som gör ögonen rödkantade. Jag hickar av gråt, han håller händerna om mina armar, hårt håller han, som om han är rädd att mista mig. Plötsligt släpper han mig.
”Du är full”, säger han hårt, ögonen kalla. Han vänder ryggen mot mig, hans stora breda ryggtavla känns som om hela världen är emellan oss, emot mig. Jag skriker åt honom igen, jag vet inte vad jag skriker, saker jag inte vill kännas vid, jag skriker ut all min ilska, aldrig förr har jag skrikit på det här viset. Han vänder sig inte ens om, står stilla med händerna över öronen, nästan ihopkurad, precis som om han vill skydda sig själv. Jag kan inte förstå honom, han måste förstå, jag är så sliten, sliten mellan så mycket, mellan mig själv och honom, mellan allting. Jag vet inte, jag kan inte. Jag tystnar, helt plötsligt slår det mig att han snarare kommer att hata mig ännu mer om jag skriker åt honom. Jag vänder mig om, går mot bilen och kastar mig in på förarsätet, slänger igen dörren, startar motorn och gasar. Men jag har glömt växeln. Motorn går i spinn, går upp på 5 000 varv och sen ner igen, jag blir förbannad och bankar på växelspaken, försöker växla utan att ha kopplingen i och spaken låser sig, jag låser mig fullständigt och skriket växer inom mig igen. Men jag stänger det ute, orkar inte längre, har du hört det, din jävel, jag orkar inte längre och det är ditt fel. Ditt förbannade fel! Äntligen fattar min hjärna vad det är som ska göras, äntligen gör händerna samma sak som jag har gjort i alla tider, jag trycker ner kopplingen samtidigt som jag växlar. Men motorn spinner loss i alla fall. Helt plötsligt, utan förvarning, sliter han upp bildörren och drar ut mig.
”Är du fullständigt galen?” vrålar han. ”Tänker du köra fast du är full?” Hans röst slår till mig som ett piskrapp, ögonen är mörka. Han väntar inte på svar. ”Du kan ju dö, för fan!” fortsätter han. Rösten åker kana igenom alla register, att han passerat målbrottet för flera år sedan spelar ingen roll.
”Du ger fan i hur jag kör!” rasar jag mot honom, slår till honom i bröstkorgen, han fångar upp mina händer och låser fast mina handleder i ett järnhårt grepp.
”Om du kör rattfull kan du dö, Minna.”
”Jag skiter i det! Jag vill dö! fräser jag. ”Jag skiter fullständigt i vad som händer med mig!”
”Men det gör inte jag!” ryter han åt mig. Han skrämmer mig, han har nästan aldrig använt den rösten åt mig, inte rutit åt mig med den där mörka, ilska rösten. Inte en röst som åker kana, utan en mörk röst som dundrar som åska i mina öron.
”Släpp mig!” väser jag och försöker vrida mig loss. Han drar mig till sig så att vi står så nära att jag kan känna hans kroppsvärme. Mitt ansikte glöder.
”Det är du som har gjort det här!” rasar jag, min hals gör ont av allt skrikande men jag kan inte sluta. ”Om du inte hade… med henne… så hade inget hänt…. du… du utnyttjar mig!” Han släppper mig, utan förvarning, och jag dråsar ihop på marken, oförmögen att stå upp av egen kraft. Tårarna kommer igen. Jag tittar upp på honom, han tornar upp sig över mig med sin långa kropp, hans ansikte är nollställt, ögonen tomma av chock. Jag vill bara dö, jag har sårat honom, jag vet att han är så känslig, jag har sårat honom. Jag kryper till korset för mina synder. Jag sitter kvar på marken, med illamåendet uppe i halsen, med tårarna rinnande nerför kinderna och klänningen förstörd.
”Snälla”, snyftar jag, ”snälla, snälla, jag hatar dig inte, snälla älskade, fattar du inte hur jag känner, fattar du inte…” Han bara stirrar ner på mig, jag kan knappt se på honom. Han sjunker ner på huk, drar med fingrarna längs sin handled, som han gör när han är nervös eller orolig.
”Jag vill bara dö”, viskar jag, ”jag orkar inte med det längre, jag orkar inte, kan inte…” Han sjunker ner på knä framför mig, andas flämtande, ansträngt, rör vid min kind med en darrande hand, rösten är liten och ansträngd.
”Jag vill inte att du ska dö”, säger han. Jag ser upp på honom i ett infall av djärvhet, mina tårar skymmer blicken men jag ser tydligt hans tårar, spåren efter hans demoner, spåren efter hans känslor som han försökt gömma.
”Jag orkar inte”, viskar han, rösten bryts. ”Faan, jag kan inte!”
”Jag kan inte såra dig, förlåt, snälla, förlåt!!!” Känslan av hjälplöshet växer, jag har sårat honom, min älskling, jag har sårat honom, jag som vet att han är så känslig, att alla pikar slår honom som blixtar. Jag sträcker ut en hand mot honom, han drar mig närmare och jag gråter ännu mer in i hans värme, han drar med handen över ryggen på mig, andas med djupa andetag.
”Du är min, Minna”, säger han med sprucken röst, ”förstår du inte det? Vi tillhör varandra. Sade vi inte det den där kvällen?” Jag vet inte vad jag ska svara, på något sätt känns det som om jag skulle kunna säga vad som helst, ingenting skulle kunna laga den spricka som kommit upp mellan oss. Tystnaden säger så mycket när man inte kan svara. Han förstår, jag vet, jag kan se det på honom, jag kan se allt som jag har sagt som bekräftats flera gånger om spelas upp inuti honom, blodet som rusar runt i kroppen, som gör att han inte vill, inte orkar, inte kan.
”Jag gjorde ingenting”, mumlar han ner i mitt hår. ”Det kvittar vad du säger, Minna, jag gjorde aldrig någonting.” Jag stelnar till, varför drar han upp det nu, varför, när tankarna äntligen börjat skingra sig och när kroppen tar över. Känslorna rusar när jag ser på honom.
”Jag orkar inte med dig”, säger jag tyst, tyst, tyst som en liten vindil. Han tittar häpet på mig, precis som om jag sagt någonting konstigt. Sen drar någonting över hans ansikte. Ansiktet förvrids, han andas tungt. Ögonen blir smala och svarta. Sen blir ansiktet lugnt igen.
”Det är vi”, säger han lågt, rösten är skrovlig.
”Jag vet det”, svarar jag, ”jag vet att det är vi. Att vi hör ihop. Men det kan vara så svårt ibland.”
”Det är svårt”, håller han med och ler lite. ”Men det är därför som vi…” rösten plötsligt liten igen, ”det är därför som vi försöker, eller hur?” Jag kan inte göra någonting åt hur mitt hjärta känner. Ja, jag är rationell, jag vet om att tanken att han är fel finns där någonstans, att han är så mycket starkare än jag, men sen kommer tanken på hans breda rygg vänd mot mig, med händerna över öronen. Han är stark, men skalet är bräckligt. Eller… är det skalet som är starkt och han som är bräcklig inuti? Han kom efter dig, dunkar tanken i bakhuvudet. Helt utan anledning vill jag bara skrika igen. Bara släppa alla hämningar, låta folk få veta hur liten och frustrerad man kan känna sig.
”Du och hon”, säger jag, nästan stolt över att jag vågar säga det igen. Han söker mig med blicken, möter den, ser bort, och sjunker ihop. Axlarna sjunker neråt, han knyter händerna som för att skydda handflatorna, hela kroppen sjunker ihop. Som om han vill skydda bröstkorgen, skydda hjärtat, det som får blodet att gå runt i kroppen, det som är kroppens centrum. Och han ser upp på mig igen.
”Vi är så små, visste du vet, Minna?” säger han. Jag känner mig skamsen, medveten om att jag fått honom att gråta. Min vackre kavaljer.
”Ja. Jag vet.” Han blinkar till, försöker dölja tåren som rinner nerför kinden med en hostning, men jag vet. Jag känner. Jag tar hans händer i mina, drar med fingrarna längs hans handflator, uppför innerarmen upp till armvecket. Han drar mig lite närmre, kanske är det jag som kommer närmare automatiskt, för nu känner jag någonting som drar i mig, som drar och lockar och pockar samtidigt, och fastän jag vet att jag borde ha satt mig i bilen och kört iväg, kört hem, så lyssnar jag inte på mig själv längre, jag stänger ute den förståndiga delen av mig själv och kickar iväg den med en klackspark. Hans armar sluter sig runt mig, drar in mig i värme och hans välbekanta doft. Rysningarna nerför ryggraden på mig berättar att han gör rätt, så rätt, så rätt. När han rör vid mig strax vid käklinjen, strax bakom örat, gryr jag till. Han drar mitt ansikte närmare, vi vidrör varandra, näsorna snuddar vid varandra innan läpparna söker sig vidare. Han rör mig med mjuka läppar över ansiktet, han kysser mig försiktigt på ögonlocken, på pannan där håret lockat sig, vid tinningarna, ner på halsen, med läppar mjuka som sammet vidrör han mig, läppar som leker med mig, som driver mig till vansinne. Han kysser mig försiktigt på näsan. Jag är inte berusad, fastställer jag, och egentligen drack jag inte så mycket, det bara smällde till när jag såg dem tillsammans, och fastän han vet att vi inte borde, att känslan av svek borde vara större än viljan att bli smekt, så snuddar hans läppar vid mina, han kysser mig försiktigt, hans tunga särar lite på mina läppar och våra tänder krockar, vi kysser varandra så som man bara drömmer om, min älskade och jag. En av mina hårnålar har fallit ur den konstfulla uppsättningen och en lock mörkt hår faller ner i ansiktet på mig, han ler och fäster den bakom örat på mig, smeker mig över kinden, leker med mitt halssmycke och kysser mig försiktigt igen samtidigt som hans hand flyttar sig nerför min hals och ner mot min bröstkorg. Jag puttar försiktigt bort honom.
”Inte här”, säger jag. Han nickar, precis som om rösten inte skulle bära om han försökte prata, han drar upp mig på fötter och vi sätter oss i bilen och kör hem till hans lägenhet. Vi vet båda två vad som kommer att ske, vi vill att det ska hända, vi är fullt medvetna om vad som kommer att hända sen men det struntar vi i, vi vill och vi ska.

(c) Sara Swietlicki, maj 2006

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s