Minnen

Den här novellen skrev jag till en novelltävling för Tidningen Skriva. Temat var ”Lådan”, och novellen skulle vara på max 4 000 tecken med mellanslag. Vinnaren utses i samarbete mellan tidningen Skriva och förlaget Novellix som ger ut noveller styckvis och i fickformat. 

_____________________________________________________________

Minnen

Adrian sitter på golvet i Peters rum, med ryggen mot sängen. Framför sig har han en stor papplåda fylld med bilder, gratulationskort och mängder av papper. Med oändligt långsamma rörelser tar han ut en sak i taget, går igenom hela lådan tills den är tom. Där finns gymnasiebetyg, intyg från olika arbetsplatser, bilder på familjen, från studenten, semestrar och senaste födelsedagen. Den sista födelsedagen. Hans storebror blev bara tjugotre år gammal.

Adrian försöker inte ens hindra tårarna. Begravningen är över; allt är över utom den sista, mest krävande uppgiften – att städa ur Peters rum. Adrian fattar det inte, hur ska man kunna städa bort alla bevis på någons existens utan att själv gå åt?

Han lägger tillbaka allt i papplådan igen, lyfter undan den från knäet och reser sig. Lika bra att ta hand om garderoben medan han ändå är i gång.

Han drar upp garderobsdörren och stirrar in i en villervalla av skjortor, jeans, t-shirts och en och annan kavaj. Där ligger en t-shirt som Peter hade på sig bara någon dag innan olyckan. Adrian minns, för de skämtade om den. Långsamt drar han fram den, håller den i händerna innan han begraver näsan i bomullstyget. Jodå, den luktar fortfarande Peter, även om det är svagt. Calvin Kleins parfym One, flaskan står kvar i badrummet. Liksom tandborsten och rakhyveln.

Adrian knölar in t-shirten i garderoben igen. Nej, han får ta det en annan dag, han klarar inte mer nu.

Det är när han stänger garderobsdörren som han ser den. Fastkilad i spegelramen på garderobsdörrens insida sitter samma bild av Peter och Adrian som Adrian rev sönder efter deras stora gräl. Grälet om Adrians framtid, grälet som skulle bli deras sista. Samma kväll som Peter kör ihjäl sig.

Gråten fastnar i halsen och det känns som om han inte kan andas. Den där bilden, eller snarare grälet bakom, har jagat honom i evigheter. Adrian sjunker ner på golvet framför garderoben, lutad mot dörrarna och gråter. Fan, det är inte schyst, hur mycket ska man klara egentligen? Sådana här slag under bältet borde inte vara tillåtna.

”Helvetes jävla skit”, kvider han genom tårarna, medan han smäller bakhuvudet mot dörrarna. ”Helvete också!”

Steg hörs i korridoren och ett par sekunder senare tittar mamma Marianne in i rummet.

”Men Adrian!” utbrister hon. ”Älskade lille gubben.” Hon sjunker ner på knä bredvid honom och drar in sin yngste son i famnen.

”Gubben”, tröstar hon, vaggar honom medan hon ser sig runt i Peters rum. Blicken fastnar på papplådan vid Adrians fötter. Längst upp i högen av papper ligger ett foto. Hennes äldsta son ler mot henne med studentmössan på sned. Så många minnen, så många känslor som tumlar runt inombords. Det här rummet bryter ner henne inifrån, river alla skyddsmurar som hon har byggt upp sedan bilolyckan. Ett sätt att hantera vad som hänt.

”Jag vill inte mer”, gråter hennes son. ”Jag vill att Peter ska leva, varför dog han, mamma, det är fan inte rättvist …”

Nu gråter Marianne också. ”Nej, gubben, det är inte rättvist.”

Marianne hör ett ljud från dörren och ser Tess stå där. Dottern är vit i ansiktet, men hon gråter inte. Med långsamma rörelser drar hon till dörren om dem. Tess sorg är mer privat än Adrians, hon bär känslorna på insidan. Marianne undrar vad som är värst.

Adrian hör ljudet när dörren går igen och ser upp.

”Mamma?” säger han med en gäll röst. Den är så olik hans vanliga att Marianne rycker till.

”Ja, älskling?”

”Tror du … tror du att Peter någonsin förlåter mig?”

Marianne stryker honom lugnande över håret.

”Ja, älskling, det tror jag, det gör han. Peter älskade dig och Tess, det vet du väl?”

Adrian nickar innan han kryper närmare sin mor, som när han var liten och blev en liten boll som rymdes i hennes famn. Mariannes hjärta sväller till bristningsgränsen. Herregud, ingen mor borde någonsin behöva uppleva det här.

Men hon drar honom närmare sig och vaggar honom, precis som när han var liten, samtidigt som hon mumlar samma sak om och om igen i hans öra:

”Det kommer att bli bra, min älskling, det kommer att bli bra …”

(c) Sara Swietlicki, maj 2013

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s