Kvart i tre tar drömmen slut

Kvart i tre tar drömmen slut

Kvart i tre är klockan när jag vaknar. Inte en minut tidigare, inte en minut senare. 02.45 på morgonen. Det är inte så att väckarklockan har väckt mig på denna okristliga tid. Det är drömmen som väckte mig. Drömmen, som var så levande, att jag var tvungen att vända mig om och verkligen känna efter att du var där. Men det var du ju inte.

Drömmen hade ju varit så verklig. Att du låg bredvid mig i den smala 90-sängen, att du andades varm luft nerför min nacke eftersom vi låg sked. Att din hand flätades samman med min ovanför täcket. Inga ord var nödvändiga, vi förstod ju varandra så väl ändå. Att vi älskade minns jag så tydligt, varenda liten detalj fanns inristad i mitt medvetande, varje beröring fanns på min hud. Dina fingertoppar som mjukt svepte nerför min bara rygg, dina mjuka varma läppar som nafsade mig i örsnibben. Hur du sen släppte mig och satte dig upp, för att säga något till mig som lika gärna hade kunnat vara grekiska: jag förstod dig inte, jag kunde inte höra dig heller, du gled bort. Och sen, låg du där bredvid mig igen. Så mjuk och varm. ”Älskling”, tänker jag, och sträcker ut handen för att röra vid dig.

Och möter kudden. Möter den kalla väggen, möter väckarklockans ilsket röda siffror som tycks håna mig när de skriker ut tiden: kvart i tre på morgonen. Men vad som tycks håna mig allra mest är tomheten efter dig.

(c) Sara Swietlicki, maj 2006

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s