Ånger

Ånger

Bitterheten stiger i strupen på mig. Aldrig trodde jag att jag skulle få se det som jag såg nyss, aldrig, aldrig, aldrig! Hur kunde du göra så mot mig, Elias! Dina stora vackra mörka ögon kommer aldrig att göra mig mjuk igen, kommer aldrig mer att le mot mig, nej, aldrig, aldrig, aldrig mer! Det är slut nu. Jag har förstått det. Du har ju sagt det till mig. Inte med ord, men med blickar, med rörelser, med allt tillgängligt. Utom med ord. Som om du inte ville sätta ord på vad vi haft. På vad vi åstadkommit. Minnena skakar mig, jag vill bara stanna, sluta springa, jag vill bara spy. Men jag kan inte. Om jag slutar springa kanske du hinner ifatt mig. Du som springer efter mig, ropar mitt namn med andfådd röst. Skriker på mig, kom hit, stanna! Men du ska inte få mig, du ska inte få tag i mig, Elias, du ska veta vad du har gjort mot mig. Du kommer snart att förstå.
Du är efter mig, lämna mig ifred, Elias, snälla, kan du inte lämna mig ifred? För bara ett par minuter sen var du villig att lämna mig. Vad är det som fått dig att ändra dig? Hon? Eller var det uttrycket i mitt ansikte när jag började skrika besinningslöst och bara vände mig om och sprang när du såg upp? Jag har skolans bästa tid på maratonlöpning, det vet du lika väl som jag, men ändå springer du efter mig. Låt mig vara! Kom inte hit! Du kan gott stanna där, med henne, strunta i mig du bara.
Jag orkar snart inte springa mer, varför ligger hem så långt borta från parken? Kom inte hit, med dina sammetslena händer, din mörka röst, dina vackra ögon! Om du rör vid mig kommer jag att glömma bort vad jag har sett, kommer att förlora mig i dig. Igen. Det får inte hända, kommer inte att hända.

Jag ska glömma dig. Du kommer att glömma mig om ett tag. Några dagar, några veckor, några månader, något år. Hur lång tid kommer det ta för dig att glömma mig? Jag vet inte. Men jag kommer att dö med ditt ansikte på näthinnan. Jag vill att du ska veta.
Jag tror att det var din skinnjacka som fick mig att börja leta efter dig med blicken i skolkorridorerna. Lukten av skinn som någon enstaka gång nådde min näsa och som jag snodde runt för att se varifrån den kom. Du. Elias. Ett sånt vackert namn. Jag har läst någonstans vad det betyder, men minns inte nu. Något i stil med ”Jahve är Gud”, tror jag det var. Vackert är det i alla fall. Din ansikte som ljusnade när du såg mig, dina ögon som började lysa. Jag tror att jag blev kär på sekunden. Kärlek vid första ögonkastet. Ack, så förgänglig. Kärlek? Dra mig baklänges. Den höll inte länge.

Men då. DÅ, med stora bokstäver. Då, när du med ett leende som kunde får Amor att strunta i pilarna och bara se på med ett belåtet smil på läpparna, lutade dig fram och strök mig över kinden.
”Hej”, viskade du, jag kunde bara se på, bara le och nicka, innan kyssen var ett faktum. Inget namn fick jag, inte förrän vi låg bredvid varandra på en filt på gräset med andan i halsen.
”Vem är du?” sade jag förundrat, medan jag smekte dig över handen.
”Jag heter Elias.” Skjut mig. Hade du aldrig sagt vad du hette, så hade jag aldrig kunnat sätta namn på sveket. Men nu. Ditt svek. Med henne. Din vackra kamrat. Var jag inte god nog? Var jag inte vacker nog? Berätta. Säg. Eller nej, förresten. Gör inte det. Det är ändå för sent. Det är det jag skriker till dig när jag stannar.
”Det är för sent, Elias!”
”Varför är det för sent?” säger du, ögonen försöker hitta min blick. Jag svänger runt, undviker dig, slår händerna över öronen och skriker besinningslöst:
”Det är för sent!” Du förstår inte, jag ser det, hur kan någon man älskat med bli såhär för att man håller en klasskamrat om midjan på en valborgsmässfest i parken?
”Det är för sent!” skriker jag, slår till dig så att du stapplar bakåt, skinnjackan har du tappat på marken bredvid dig. Jag vill bara dö. Förbannade kärlek. Förbannade skinnjacka, som fick mig att tappa besinningen. Jag lämnar dig ensam, med ditt ansikte på näthinnan, ditt sårade ansikte, dina frågande ögon, din vackra mun halvt öppen, orden som fastnat i halsen. Jag har ju sagt det till dig, en gång.
”Jag kan dö för dig.” Då var det på lek. Nu är det allvar.

Hemma låser jag in mig i badrummet. Min mobil som ringer kastar jag på golvet, jag ser ju att det är ditt nummer. Jag öppnar upp vattenkranen i badkaret, låter varmvattnet rinna och spegeln ovanför vasken immar igen. Mobilen tystnar för ett ögonblick, sedan ringer det igen. Tårarna rinner nerför ansiktet, mascaran som jag lagt så noggrannt för några timmar sen, i samma badrum, rinner. Snart är jag svart under ögonen. Kinderna är bleka, luften är tung att andas. Mobilen ringer och ringer. En genomskärande signal. Mamma skriker åt mig att ta det. Jag struntar i henne, hämnden är ljuv, far tanken genom huvudet på mig, jag ska hämnas. Medan varmvattnet forsar ner i avloppet krossar jag ett av tandborstsglasen. En av skärvorna blir vassa, men jag tappar den och den glider ner i avloppet i vasken och försvinner. Jag svär, letar efter en ny skärva, men ingen är vass nog. Till slut är det pappas rakhyvel som får hjälpa mig. Långsamt, oändligt långsamt, låter jag rakbladet gå ner i handleden. Jag kan inte förmå mig att göra det snabbt, långsamt kommer blodet fram, droppe för droppe. Plötsligt ringer telefonen i hallen, en dov, gammeldags signal. Jag rycker till, och plötsligt strömmar blodet. Smärtan gör allting bländande vitt, men snabbt gör jag samma sak på andra handleden. En snabb död är bättre än en långsam. Jag tappar balansen och sätter mig tungt på golvet mot badkaret. Utanför hör jag mammas panikslagna röst.
”Öppna dörren, Ida!” Nej, jag vägrar. Plötsligt är det din röst jag hör. Din, Elias. Som ett lenande balsam mot mina sår.
”Ida, snälla…” Sen tar ljuset över.

(c) Sara Swietlicki, maj 2006

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s