En smakebit på søndag: You had me at hello

Det har varit helg, och som så många andra helger på sistone har jag inte riktigt haft helg utan mest bara jobb. I dag blev lite avslappning eftersom jag lyssnade på en kollega när hon spelade konsert, och jag fick höra ett riktigt vackert finskt stycke. Men det spelar ingen roll hur mycket ledig man än är om kvällarna, om man inte har sovmorgon minst en dag om veckan och en ledig dag där man får bestämma själv vad man ska göra.

Men det är söndag, och det betyder En smakebit på søndag. Det är Flukten fra virkeligheten som håller i det, så titta in där för att hitta fler smakbitar. Enda regeln är inga spoilers!

Jag hittade en bok i min hylla som jag hade glömt att jag hade köpt. Mhairi McFarlanes bok You had me at hello (på svenska, lite förvirrande att den har samma titel på svenska som på engelska). Så söt! Lite svår att komma in i, men den är sååå värd besväret!

Smakbiten kommer från sida 164:

”När ska ni ses?”

”Vet inte. Det var han som frågade, han sa att han skulle höra av sig. Jag är inte säker på att vi passar ihop, men det skadar väl inte att träffas.”

”Så ska det låta.” Caroline tar belåtet en klunk ur sitt glas och ser sig gillande omkring. ”Den här lägenheten är nästan värd hyran. Inte riktigt, men nästan. Även om det inte finns så många fler köksgrejer här än i vårt studenthem.”

”Är det nu man ska fråga varför du har hällt upp såsen i en vas?” säger Ivar. 

Jag älskar språket. Humorn. Det är min humor, rakt igenom. Antagligen därför jag älskar den sista frasen i citatet. Den här boken påminner mig om att jag måste börja skriva igen!

Än klappar hjärtan

 

Än klappar hjärtan – Helena von Zweigbergk

 

Än klappar hjärtan är en roman av Helena von Zweigbergk som publicerades 2013 på Norstedts förlag. Jag har läst den inbunden (410 sidor). Betyg: 4/5 ❤

 

Viktor ska ta studenten och hela familjen samlas för att fira i ett vårvarmt Stockholm. Där står mamma Astrid och styvpappa Henrik tillsammans med halvsyskonen Josefin och Sara. Mormor kommer tillsammans med mostrarna Sandra och Lena. Men den stora överraskningen är att även Viktors biologiska pappa Michael anländer från New York med sin nya familj för att återknyta kontakten med sonen som han övergav för många år sedan.

Michaels ankomst är en smärtsam påminnelse om vad som hände den där sommaren på Fårö för snart tjugo år sedan. Då var de också alla samlade, systrarna, deras mamma Ingrid, och Astrid med sin nya lilla familj. Det var den lyckligaste tiden i Astrids liv. Så plötsligt lämnade Michael Astrid ensam med deras nyfödda son.

Och här står de nu alla samlade på en skolgård efter så många år. Snart kommer allt förändras dramatiskt igen. De starka känslorna som uppstår mellan Astrid och Michael ställer allt på spel i Astrids väl uppbyggda tillvaro av trygghet och stabilitet.

Lena har just fått besked om att hon har en livshotande cancer­sjukdom. Sandra och hennes mans dansstudio håller på att gå i konkurs. Och vad hände egentligen den där sommaren då Michael drog? Varför vill Lena inte låta Astrid besöka henne på sjukhuset? Och hur ska Sandra kunna betala skattemyndigheten 50 000 kronor inom två veckor?

Helena von Zweigbergk låter tre systrar berätta utifrån sina helt skilda perspektiv under en sommar i deras liv när plötsligt allting står på spel och de alla står inför stora livsavgörande skeden. Om syskonrelationer, kärleksrelationer, föräldra- och barnrelationer. Ett familjedrama om förälskelser, svek och förluster. Och om allt det som står i vägen för förståelse, försoning och förståelse.

 

Citatet är hämtat från Adlibris.

 

Varför jag plockade upp den här boken: Jag har sett den i bokhandeln, läst om den på bloggar, läst baksidetexten flera gånger. Så när jag plockade ihop en hög böcker till Sommarutmaningen 2014 kändes det som en bra idé att låta denna vara med. Dessutom har jag inte läst något av von Zweigbergk tidigare.

 

Motivering till betyget: Betyget blir en fyra. Den är stämningsfull, okomplicerad, fruktansvärd och underbar på samma gång. Det är ett mångfacetterat porträtt av en syskonrelation (som jag i alla fall kan känna igen mycket i) och av en vardag som inte är så enkel och okomplicerad som man skulle vilja. Den framkallade en del tårar hos mig, speciellt fram mot slutet, och jag ville inte att den skulle ta slut. Jag läste den på tre dagar. Jag fick min mamma att läsa den också, och hon gillade den (vi som inte brukar ha samma boksmak!).

Jag rekommenderar den här boken till den som vill ha en finstämd bok.

 

Helena von Zweigbergk har bland annat också skrivit Ur vulkanens mun, Anna och Mats bor inte här längre och Sånt man bara säger. 

 

Analfabeten som kunde räkna

Analfabeten som kunde räkna – Jonas Jonasson

Analfabeten som kunde räkna är Jonas Jonassons andra roman. Den har utgivits på Piratförlaget i mars 2014. Jag har läst den inbunden (414 sidor), lånad på bibliotek. Betyg: 4/5

Hon började arbeta som femåring, blev föräldralös vid tio, överkörd vid femton. Ingenting tydde på annat än att hon skulle leva ett tag i sitt skjul i Sydafrikas största kåkstad och sedan dö, saknad av ingen. Om hon nu inte varit den hon var, men det var hon ju. Nombeko Mayeki var analfabeten som kunde räkna. Ödet tillsammans med hennes talang för henne bort från Soweto, till internationell storpolitik, till andra sidan jordklotet,till två identiskt lika och väldigt olika bröder. Under resan lyckas hon reta upp världens mest fruktade säkerhetstjänst innan hon en dag finner sig själv instängd i skåpet till en potatisbil. Där och då är världen som världen känner den hotad.

från Bokus hemsida

Varför jag plockade upp den här boken: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann var Jonassons debutroman. Jag läste den, älskade den, och blev därför väldigt glad när jag fick höra om att han skulle ge ut en andra roman, med en riktigt skön titel.

Motivering till betyget: Precis som Hundraåringen är den här boken helt osannolik. Eller väldigt sannolik, beroende på hur man väljer att se världen. Den är frustrerande, skitbra och allt som allt en mysig feelgood-roman som man kan läsa i hängmattan på sommaren. Det är komik och jag vet inte om Jonasson vill skriva någon högt stående litteratur som han kan vinna Nobelpriset för, men det räcker gott och väl till mig. Möjligtvis känns den lite mer krystad än Hundraåringen.

Jag rekommenderar den här boken till den som läste och gillade Hundraåringen.

Min mormor hälsar och säger förlåt

Min mormor hälsar och säger förlåt – Fredrik Backman

Min mormor hälsar och säger förlåt är Fredrik Backmans andra roman. Den har utgivits på Bokförlaget Forum i augusti 2013. Jag har läst den inbunden (447 sidor), lånad på bibliotek. Betyg: 4/5

Elsa är sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas i alla fall så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det.
Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen med öppen morgonrock och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär.

Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, ”Miamas”, och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende.

Som ett sista äventyr ger hon då Elsa en serie brev, där mormor ber sina grannar om ursäkt. De leder Elsa till en trappuppgång fylld av militanta bostadsrättsivrare, fanatiska kaffedrickare, kamphundar, monster, fyllon och helt vanliga kärringar. Men de blir också upptakten på en historia där ett barn försöker lära sig acceptera att alla man älskar ska dö, och där hon bit för bit får veta sanningen om både kungariket Miamas och sin mormor.

från Bokus hemsida

Varför jag plockade upp den här boken: Jag älskade Backmans debutroman (En man som heter Ove) och tyckte att den här boken verkade mysig. Eftersom jag själv hade en mormor som var en fena på att berätta historier blev jag ännu mer nyfiken.

Motivering till betyget: Det blir bara en fyra. Missförstå mig inte, boken är riktigt, riktigt bra – men lite virrig. Backmans klassiska stil (som fungerar så bra i hans blogg och hans andra två böcker) har fått utlopp i den här romanen och ur sjuåriga Elsas synvinkel blir det nästan lite väl mycket virrighet. Men boken är otroligt lättläst och Backman är en mästare på att väva ihop människoöden. Dock lämnas jag med några få frågetecken i slutet. Sådant, som egentligen inte spelar någon roll, men som jag stör mig på. T.ex: vad är det hemliga språket för något språk egentligen? Var kommer Varghjärta ifrån? Men i slutändan spelar det väl inte så stor roll. Boken är bra i alla fall. Jag skrattar högt då och då och myser med Elsa. För att vara snart åtta är hon en ovanligt (kanske lite för mycket) klok flicka. Men varning – boken är inte en mysig och feelgood-roman. Den handlar om döden och om människor som har haft det svårt här i livet. Och hur de hamnade i samma trappuppgång.

Jag rekommendererar den här boken till alla som vill ha en tankeväckande och smått störig berättelse om en sjuåring vars mormor går bort. En berättelse om ovillkorlig kärlek och om sagor.