NaNoWriMo 2017

Okej, hoppsan, det blir visst NaNoWriMo i år. Jag har velat fram och tillbaka ända till 23:15 igår kväll, men det var bara att öppna ett nytt dokument när klockan slog midnatt och hoppas på att inspirationen slår.

Och det gjorde den. Typ.

Jag beslöt mig hastigt och lustigt att göra en omskrivning, en regelrätt rewrite, av en gammal ungdomsroman som jag skrev under Camp Nano sommaren 2011. Det är en story som jag gillar, karaktärer som är fina men en berättelse som inte har gått ihop riktigt. Huvuddragen har funnits där, men ändå inte.

Än så länge är historien i jag-form presens, en form jag hatar. Jag glider hela tiden över i tredje person presens, så vi får se vad historien slutar i till slut. Än så länge har den redan vänt upp och ner på vissa av grunddragen till originalberättelsen. 😂

Hur det än blir – jag har redan klarat av dagens skrivmål – 1 667 ord – men tänkte fortsätta skriva. Allt för att få ett försprång. Det kan vara så att läsningen blir lidande den här månaden … 🤔

Att byta POV mitt i en serie

Jag håller just nu på att läsa Allegiant, som är den sista delen i Veronica Roths Divergent-serie. De första två böckerna berättas ifrån huvudpersonen Tris’s POV, men till sista boken har Roth beslutat sig för att låta Four, den manliga huvudpersonen, prata också. Det är så förvirrande att de båda två pratar i jag-form, eftersom man är van vid att ”jag” är Tris.

Jag stör mig inte på att Roth använder två POV. Det gjorde Marie Lu i sin Legend-trilogi och det passade perfekt. Men jag stör mig på att Roth har bytt POV mitt i en serie. Och ännu mer på att det sker i den sista boken.

För, om jag inte minns fel, detta är ett trick som fler författare inom den här genren, urban fantasy, har använt. Twilight (där Jacob fick prata i sista boken). The Mortal Instruments (om jag inte minns helt fel). Beautiful Creatures.

Självklart förekommer detta i andra genrer också. Crossfire-serien. Fifty shades of Grey (i tredje boken, tror jag). Gabaldon gör det i Outlander-serien också, tror jag.

Sedan finns det ju kungen av POV, George R. R. Martin. Hans Sagan om is och eld-serie innehåller så många POV att man blir yr i huvudet. Men det är snyggt gjort – och konsekvent gjort.

Som sagt, jag stör mig inte på att man använder flera POVs, men varför måste man byta från EN POV till FLERA i sista boken i en serie??? Dessutom att detta verkar vara en trend! Hur tänker man? Nä, nu börjar det bli tråkigt med bara en persons synvinkel, jag får nog lägga till en till. Och så skriver vi det hela i jag-form, så slipper jag byta namn. 

Jag förstår att man vill utforska fler karaktärers inre liv. Men snälla ni. Börja inte med det i sista boken!

#blogg100 inlägg 40

Everything is not what it seems to be

Som författare är det alltid spännande att se eller läsa något som förvränger ditt perspektiv på världen. Rob Gonsalves har gjort ett visst antal bilder som verkligen visar att ”everything is not what it seems to be” …

Klicka här för att se alla bilderna.

Hur skapar man karaktärer?

De böcker man minns allra bäst är inte de som har bäst världar (inom fantasy), bäst miljöbeskrivningar eller den bästa storyn. De böcker som du minns är oftast de som har bäst karaktärer.

Karaktärer som kryper in under skinnet på dig. Karaktärer som får dig att gråta, känna smärta, skratta, le, älska osv.

Vi pratar om karaktärer som Harry Potter, Edward Cullen (förlåt, men han är älskad av många tonåringar …), Katniss, Elizabeth Bennet, Mr Darcy, Hamlet med flera. Oavsett genre, oavsett vilken tid boken är skriven i, handlar den om karaktärer. Och så länge författaren inte skriver i du-form (vilket borde vara strängt förbjudet!) handlar den om hur författaren lyckas porträttera karaktärerna.

Hur skapar man då en karaktär?
Ta en titt på de här 100 frågorna och se hur många av dem du kan svara på om dig själv. Om du skriver på en roman/novell, se hur många frågor du kan svara på dina karaktärer. Jag rekommenderar att alla karaktärer går igenom den här listan. Man blir förvånad hur mycket man vet om sina påhittade vänner utan att behöva tänka efter.

(Själv ska jag sätta mig ner med alla de här frågorna igen och titta igenom dem. Jag har inte gjort dem här för Tess och Tristan på läääänge och behöver nog uppdatera mig om mina sötnosar. 😉 )

När jag skapar mina karaktärer börjar jag oftast i en situation. I fallet med Tess och Tristan började jag med Tristan och olyckan som han är med i. En karaktär behöver personer runt omkring sig, och den som började som en lillasyster till bästa kompisen blev plötsligt ett kärleksintresse. Och när jag började nysta bakåt i historien insåg jag att de hade historia bakom sig, Tess och Tristan. Och ju längre framåt jag följde dem i deras historia insåg jag hur många personer de hade runt sig, hur många personer som förändras (både till det bättre och det sämre) av deras historia och vem som älskar vem.

Och på tal om var det hela startade … så var det med den här texten. Oredigerad från 1 november 2007:

Det småregnar. Ett ihållande, envist regn som strilar nerför hans rygg och slickar håret mot ansiktet. Kallt, strilande regn som gör den frostnupna novemberluften ännu kallare. Inte för att det gör något att det regnar. Fotbollsmatchen är i full gång på fotbollsplanen vid Victioriastadion, och det är Lundaborna som spelar mot Lommas pojkar i deras egen Skånecup. Det är dödligt allvar – spelarna är så koncentrerade att regnet inte längre är ett irritationsmoment, snarare en välkommen svalka, och åskådarna är vad som håller dem på fötter efter den nära femtio minuter långa matchen. Det är jobbigt, lerigt, kallt och rent ut sagt för jävligt – och det är precis det som han lever för. Aldrig förr har en match känts så underbar att spela. Allting klaffar inom laget: passningarna sitter, samspelet är nästintill perfekt, det är bara det sista målet som gäller för att de ska vinna. Kvitteringen bara någon minut innan har höjt lagandan, nu ska de vinna! Ett mål kvar!

Orden från tränaren Thomas innan matchen ringer i öronen medan han springer framåt för att möta bollen:

”Kom igen killar, det är bara en match kvar, det här klarar vi! Satsa framåt, passa till Ari och Adrian – Tristan, håll dig framme, okej?”

De nickar, tittar på varandra, snabba ögonkast för att kolla att alla hänger med. Jodå, det sitter, deras samspel, de kan. Det är klart att de kan!

Det är då det händer. Bollen sitter som en smäck vid foten, passningen till Ari är så snygg att han knappt kan tro det själv. Sedan är han plötsligt fem meter längre fram, närmare målet än någon annan i laget, ser bollen komma tillbaka till honom, ett snabbt ögonkast till höger, och bollen flyger mot mål. Målvakten kastar sig efter den och lyckas nudda den men den går ändå rakt in i nätet bakom honom.

Lyckan är total. Snart är det över. Snart har de vunnit.

Texten är nästan sju år gammal – det är så länge jag har petat runt i historien om Tess, Tristan och alla deras vänner. Såhär 250 000 ord senare älskar jag dem som mina egna barn, och jag vet att bara jag får ändan ur vagnen så kan fler än jag älska dem precis lika mycket.

 

Blogg100 #13: En romans början

… eller starten på alla litterära texter. Hittade den här listan på vad en grupp agents tyckte man skulle undvika i första kapitlet av boken.

Det är en del som tycker samma, men på några få ställen verkar åsikterna gå isär. Intressant läsning för alla som knåpar med första delen av boken. 🙂

NaNoWriMo 2013 – klara, färdiga, gå!

Så är dagen äntligen här. Det är kvällen före första november, kvällen före NaNoWriMo startar. Det är lite mindre än fem timmar kvar till midnatt och jag tänkte att jag skulle sätta upp lite mål för årets utmaning. Allt eftersom åren har gått (2007-2012) har jag kunnat skönja ett mönster för hur jag överlever NaNoWriMo. Så därför tänkte jag försöka utmana mig själv lite extra:

1. Skriva 50 000 ord. Ja, det låter väl ganska självklart, eftersom det är det som är själva utmaningen. Men ändå. Skriv 50 000 ord och sätt sista punkten för 8an. Min musa föreslår att jag sparar allra sista scenen till sist i månaden. I like the idea. Har jag (o)tur blir det mer än 50k. Om 8an blir klar före ordmätaren når 50k blir det ett nytt projekt som gäller (eller så skriver jag bara om 4an till jag-form, det går det också).
2. Skriva varje dag. Om det så är fem eller femtonhundra ord, skriv lite varje dag. Tappa inte gnistan. Målet är att skriva the daily quota (alltså 1667 ord/dag) varje dag, men av erfarenhet vet jag att det inte händer. Målet är att skriva minst 25 dagar av 30.
3. Nå 10 000 (eller mer) före söndag kväll. Jag har sådan lyx att jag är ledig fre-sön den här veckan (1-3 november) och jag tänker lägga en rejäl buffert för att inte få panik eller hamna efter nästa vecka. Helst 15 000 eller 25 000, men jag ska vara realistisk också. 2011 gjorde jag 10k på dag 1, det vore awesome om det gick i år också. 🙂
4. Försöka vara strikt med PoV. Efter Binas testläsning fick jag verkligen upp ögonen för hur jag skuttar runt i PoV som en galning. Så jag tänker försöka vara superduperüberstrikt och inte låta texten springa i väg med mig.
5. Skriva i jag-form. Detta är en extra-utmaning, skulle jag välja att skriva om 4an till jag-form. Jag tror att det är vad manuset behöver, plus att det hjälper en del med PoV-problemen där också. 😉

Jahapp. Då kör vi då. Mindre än fem timmar kvar. Jag heter Zahra på NaNoWriMos forum om någon vill adda mig. 🙂 Lycka till alla ni som skriver i år. Det lär bli superkul och awesome! 😀

Och här är lite extra inspiration för alla wrimos därute. ALL CAPS – The Nanowrimo Song.

Om förvirrande PoV

Jag hittade alla de handskrivna texterna från i somras och läste igenom dem innan jag gick och lade mig. Där finns en del okej saker, en del skit, en del som går att redigera och en twist i handlingen som är helt briljant. Sedan hittade jag ett helt förhållande som måste utforskas. Egentligen skulle hela 8an kunna delas in i 5 delar:

1. Tess
2. Tristan
3. Adrian och Simon
4. Anton
5. Slutet

Det skulle faktiskt vara en bra övning i PoV. Det fick jag kritik från testläsare Bina när hon gick igenom 2an. För många PoV i luften samtidigt. Det är ju så jag skriver! Förvirrat och irrationellt. Nej, så sa hon inte. Men det finns helt klart ett perspektivproblem i den här serien. Jag borde reda ut det, en gång för alla. 

I ögonblicket är jag fast i skrivmani-land. Kanske blir det här en bra skrivdag. 🙂

Jag tror att jag är dum i huvudet

… eller årets ”Hur Jag Anmälde Mig Till Årets NaNoWriMo Fast Jag Inte Skulle”-inlägg.

Japp, det hände. Tyvärr. I år igen. Jag är anmäld till Nano ytterligare ett år och hoppas på min sjunde raka vinst, men det kommer att bli förjävligt svårt (och ursäkta, nu svor jag visst).

Årets projekt blir antagligen en relationsroman (big surprise, there – not!) om ett par i trettioårsåldern som har svårt för att få barn naturlig väg. De kämpar sig igenom den ena behandlingen efter den andra, bara för att få ett nesligt minustecken på provstickan varje gång. Jag vet ännu inte om det blir en solskenshistoria, det får jag väl se.

Det känns märkligt att börja planera en vuxenroman. Mina domäner är de sena tonåren, inte par i trettioårsåldern med fertilitetsproblem. Om något brukar mina karaktärer oroa sig för att de ska bli gravida, inte att de vill bli det. Men det här är något som jag verkligen tror att jag kan skriva något om. Inte för att jag själv har det här problemet (såvitt jag vet, har aldrig provat att bli gravid) men för att barnlängtan är något som många kvinnor (inklusive jag själv) känner av då och då. Så det här blir en annan vinkel, en utmaning. Att släppa taget om gymnasiet/sex för första gången/tonårsrelationer och ta steget in i vuxenvärlden med fasta jobb, CSN-skulder, banklån, äktenskap, sex och barn. Det kan bli roligt och riktigt svårt.

Problemet med att skriva om ett ämne som ofrivillig barnlöshet är att det finns så mycket research att göra. IVF, FET, äl, BIM… förkortningarna haglar på hemsidorna och jag sitter mer och mer på wikipedia. Men jag har grunden klar för mig och under vecka 42 (min höstlovsvecka) får jag väl sätta mig ner och planera ut romanen kapitel för kapitel. Det måste jag nog. Jag måste nog också planera de olika stegen i deras process väldigt noga och se till att allt (nåja, nästan allt) stämmer.

Arbetstitel och omslag är redan skapat. Har redan bestämt namn och ålder på huvudpersonerna. Börjat leta efter musik som passar. Har bestämt PoV (point of view) och den här gången blir det i första person presens. Japp, ni läste rätt. Jag-form i presens. Det blir nog bra så snart jag hittar Linneas röst (FMC, jaget).

Mer information dyker upp på bloggen när november kommer närmare. 🙂

Planering, skrivande, redigering och efteråt – Saras ”How to”

Först skulle jag skriva ett inlägg om hur bra det ändå går med skrivandet. Passerade i dag 10 000 ord på två veckor. Stolt! Framför allt eftersom jag inte har skrivit så mycket i vår känns 10 000 desto bättre. Totalt ligger 8an på 75 000 ord just nu och den är inte ens halvfärdig. Jisses. Nåja, det redigeras ner sen.

Sen tänkte jag skriva om hur dum jag har varit i dag. Jag springer alltid runt med det senaste handskrivna i handväskan för att kunna titta på det i fem minuter under lunchen. I dag glömde jag HELA innehållet (alla 10 000 orden) på skrivbordet på jobbet. Suck. De kommer ingenstans, men jag hade tänkt renskriva i kväll (i stället för att skriva det här inlägget) så jag blev lite lack. På mig själv. För att jag glömde. Men vi är alla mänskliga. Och nu har jag passerat 10 000 ord. 🙂 Är faktiskt på 10 104 ord.

Så det här inlägget handlar om hur jag planerar mitt skrivande och sen faktiskt går till väga när jag skriver. Jag har tänkt på det mer och mer under sommaren, hur jag går till väga och hur jag förverkligar mina planer. Så här kommer allt i ett enda långt inlägg. 🙂

 

Planeringen

Nu utgår jag från min ungdomsserie Och sedan föll regnet, men jag följer det här mönstret i alla mina romaner (mer eller mindre). Närmare bestämt använder jag exempel från 8an, mitt pågående projekt i serien. 

Det första som händer är idén. Det kan låta enkelt nog, men hur ofta får vi rent faktiskt en idé som vi tror håller hela vägen? Jag börjar med att tänka igenom idén, kanske skriva ner lite namn på ett papper. En titel. Jag börjar oftast med titlar. Jag hittar en titel som jag tycker om, börjar spåna och kommer kanske på en story som passar till titeln. Kommer på namn. Känner in mig i storyn, vilka ”namn” och personligheter behöver jag? Om huvudpersonen är en kille behövs det kanske en tjej som huvudperson också? Eller i alla fall som en stark bifigur? Kanske är det så att det finns två eller tre (eller fyra eller fem) huvudpersoner som får lika mycket utrymme. I en serie kan man behålla dokumenten och fylla på allt eftersom. Det säger ju sig självt, men ibland glömmer man att skriva ner att OBS: Joakim har fått glasögon i 8an. Eller något liknande.

Sedan öppnar jag ett dokument ”Tidsenlig planering” på min ordbehandlare. (Förr hade jag MS Word, nu är det Pages. Inte för att det spelar någon som helst roll. Du kan ju också göra allt för hand.) Och skriver in titel, spaltar upp kapitel och innehåll. I Och sedan föll regnet har jag datum i stället för kapitel. Det hjälper till att sprida ut storyn över tidsplaneringen, att få någorlunda jämt flöde. Sedan fyller jag i detaljer, små scener, en viktig ordväxling som måste in i scenen. Var de olika personerna befinner sig, vart de är på väg. Vad som avhandlas i varje scen. En synopsis, helt enkelt, även om det blir en mycket lång sådan. En sådan här planeringspunkt kan se ut ungefär såhär (från 8ans planering):

Fredag 28 november 2014: Joakims födelsedag och 30-årsfest. Joakim har bjudit både Tess och Tristan utan att Tristan vet om det. Tess är okej med det, men Tristan blir fly förbannad och hotar med att sticka därifrån. De börjar bråka men Joakim dyker upp och stoppar dem, ”Väx upp, Tristan, en timme, det är allt jag begär. Hur gammal är du egentligen, fyra?” Tristan är 25, snart 26. Han stannar kvar, men det slutar med att han och Tess står och småbråkar i hallen. Efter någon timme går Tristan hem, han ska packa innan han åker till Stockholm på söndagen (30 november).

Som  ni märker är det en ganska detaljerad planering, men ändå rum för ändringar och andra detaljer. Planeringen följs inte slaviskt, men nära på. Allt – alla ändringar – skrivs in i planeringen och den uppdateras löpande genom hela skrivförloppet. Här ändrar jag inte på någonting – förutom att flytta scener eller detaljer som absolut inte fungerar längre.

Skrivandet

Här gör vi väl alla olika, och det finns ingenting som är bäst eller bättre. Jag skriver väldigt olika. Egentligen skriver jag som bäst när jag inte har tid, klockan ett på natten när jag borde sova, fem minuter här och där under en arbetsdag, en mening här och där när jag väntar på bussen/tåget/mötet som ska börja. Jag skriver på dator (oftast hemma), på telefonen (för anteckningar eller när jag är på språng), för hand när jag smusslar med det (typ under musikhistoriaföreläsningarna …) eller när jag bara vill vara närmare min text.

Det går betydligt snabbare på dator. Länken mellan huvudet och tangentbordet blir direkt, men det innebär också att det hamnar en hel del skit i dokumentet också. När jag skriver för hand tänker jag efter först, kan pausa mitt i och komma tillbaka senare när jag har löst ett problem, en ordväxling eller ett ordval. På dator tappar jag den förmågan, kan allt som oftast bli frustrerad och sitta och stirra på tom skärm. Om jag skriver för hand räknar jag och sätter ett märke efter var tionde ord. På så vis håller jag lätt koll på mina framsteg. Jag skriver oftast med blyerts för att kunna sudda om det behövs.

När jag skriver på Och sedan föll regnet ser mina dokument alltid ut likadant. De börjar med 12 punkter Courier New, sedan två raders avstånd hela dokumentet igenom. Varje datum har ett eget Pages-dokument som döps till datumet som kapitlet handlar om och läggs sedan i rätt ”årsmapp”. I exemplet ovan ser dokumentet ut såhär:

 

Den här texten ändrar jag inte på förrän jag redigerar. Detta är likadant alltid, jag skriver en text (ofta i någon slags hets) och sedan ligger den orörd tills dess att jag redigerar den. Från dess att jag startar ett projekt tills dess att jag blir färdig med första utkastet brukar det ta ett år. Med 1an och 3an (som länge var en enda stor bok) tog det tre år att skriva klart. Och sedan föll regnet är ett work in progress sedan oktober 2007, men 8an har jag bara skrivit på i ett år. Det lär nog ta ett år till innan manuset är klart för redigering.

Under tiden jag skriver samlar jag ihop låtar till en spellista på Spotify. De är offentliga och heter samma sak som romanen jag skriver på. Den här listan fylls på efterhand och just nu är 8an (efter ett års arbete) uppe i 100 låtar av olika artister. Ofta är det sånger där texterna säger något som jag tycker relaterar till romanen. Ibland är det bara fina sånger. Här är länken till 8ans spellista: Tristan & Tess – 4. delen: Aldrig mer vi. Hela serien Och sedan föll regnet har Lalehs sång ”Some die young” som temalåt, men 8an, som har titeln Aldrig mer vi har låten ”Aldrig mer” av Lilla sällskapet som sin låt. Mycket för att … tja, den passade. Och nej, romanens titel är inte tagen från låten. Jag kom på titeln efter vad som händer i boken, googlade den och hittade den här låten som bara passade som en smäck. Ibland har man tur. 🙂

 

Redigering

Det tar ju tid att redigera. Från och med det att sista ordet på första utkastet är satt vill jag inte ens titta på min text. Jag sparar den och glömmer bort den ett tag. Ibland två veckor, ibland betydligt längre. Kanske ett år, till och med. När jag redigerar den biter jag i det sura äpplet och skriver ut hela manuset. Eftersom det ofta är på 90 000 ord är det kanske 400 A4-sidor som ska skrivas ut. Jag lägger ihop alla smådokument till ett stort som jag numrerar och skriver titel och mitt namn på. Jag skriver ut och lägger i en mapp. Tar fram bläckpennan, ett kollegieblock och min planering. Börjar från början. Kollar av åldrar, datum och tidsförlopp. Att ingenting har försvunnit (typ Joakims glasögon).

Sedan är det mening för mening. Aldrig hoppa, alltid en mening i taget, en sida åt gången. Kan redigera upp emot 30 sidor på en dag när jag får upp flowet, men detta är värre än att skriva första utkastet. Allt ska kontrolleras. Mejl ska skrivas, måste kolla att alla detaljer stämmer. Sedan skrivs alla ändringar in i ett dokument (ett nytt, enda stort dokument) och skrivs ut på nytt. Jag låter det ligga ett tag. Går igenom det igen. Tar bort ändringar, ändrar om på nytt. Jag sparar alltid alla utkast, så ingenting ändras i originalfilen. Det är bra att kunna gå tillbaka ifall något blir tokigt. Och kul att kunna läsa originalmanuskriptet.

Efteråt

När jag känner mig nöjd kollar jag upp förlag. Skriver baksidetexter på skämt och skriver synopsis. Skriver personliga brev. Skriver en vettig baksidetext som inte låter som om en fjortis har skrivit den. Försöker få en röd tråd. Skriver ut manus och personligt brev, skickar i väg till förlag och väntar på refuseringen. Har jag haft råd har jag skickat i väg texten till lektör innan. Har jag haft tur har någon annan mer än jag tittat på manuset innan det åker i väg. Så är dock inte alltid fallet.

Än så länge har jag bara skickat i väg ett enda manus, ett fantasymanus som sommaren 2007 skickades till Damm förlag. Refuseringen kom i oktober samma år och tur var väl det, för den romanen var … inte min bästa, låt mig säga det så. Sedan dess har jag inte skickat i väg något. Och sedan föll regnet kom tvåa i tävlingen Debutanten hösten 2010. Tävlingen anordnades av Telegram förlag och Skrivsidan.com, ”priset” var en lektörsläsning av Leffe Delo. Herr Delo ratade inte manuset helt. Kanske finns det en författare i mig trots allt. 🙂

Hjälp! POV-problem deluxe!

Jag har, i mina försök att komma ur en POV-härva, försatt mig i en ännu större knipa än tidigare.
(POV – point of view, engelsk term för berättarperspektiv.) 4an har visat sig vara en källa till besvär.

I ett tidigare inlägg (från i förrgår, eller nått) skrev jag att jag i ett försök att begränsa historien lite grann valt att låta bara FMC Elina berätta. Alltså skulle alla scener där Elina inte själv är med bort. Sen skulle allt som är från MMC Elias perspektiv bort också. Eftersom storyn ursprungligen är skriven ur bådas perspektiv blir det märkligt att se texten från en sida. Därför brottas jag nu med tanken om jag i stället ska vända på steken och skriva allt i första person i stället (jag-form, alltså)?

Fördelen blir att jag inte lockas till att låta Elias prata. Nackdelen blir att alla scener som jag gillar och som förklarar för läsaren vad kom ”egentligen” hände men där Elina ju inte är med måste bort. Rubbet. Suck.

Och detta kommer jag på 80 sidor in i redigeringen (av totalt 265) – i andra redigeringsvändan och efter tre år med manuset. Herrejesus. 4 000 ord av 73 000 strukna, och fler lär det bli. Jag får nog pröva den nya ”rösten” i morgon, på typ ett eller två kapitel mitt inne i smeten.

Och jag leker med tanken att Elina får heta Olivia Jakobsson i fortsättningen. Med smeknamnen Lia (Elias, mamma & pappa, bästa kompisen Amanda) och Ollie (i skolan, med Adam och tjejerna). Vad tycks? Är Elina en Olivia?

Suck, alla dessa frågor och funderingar. Önskar att någon hade alla svar i ett facit.

Det där med POV

Sedan jag kom hem från England har jag återupptagit redigeringen av 4an. Jag redigerar i Pages på min iPad, för jag har (efter cirka 15 års skrivande) upptäckt funktionen ”ändringsspårning”, vilket gör redigering på skärm riktigt trevligt. Och inte behöver jag internet till det heller. 🙂 Tunga manus no more! I alla fall inte i redigeringsvända 2 eller 3.

I går stötte jag på problem. I 4an har jag alldeles för många POV, alltså point of view. Jag dyker in i huvudet på alla mina karaktärer. Det finns ett fint ord för det, men det reder vi ut i ett annat inlägg lite senare i veckan. Nu får läsaren veta vad alla mina personer känner, i stället för bara Elina. Jag har satt parentes runt allt som Elias ”tänker” eller vad han ”känner”. Från och med nu blir det bara Elinas syn på saken och vad hon känner. Det gör att vissa scener försvinner, tyvärr, så jag blir mer och mer osäker på mitt byte, men det heter ju kill your darlings så om jag låter Elias göra och säga saker som bara Elina ser (alltså att läsaren ser saker från Elinas perspektiv hela tiden) kanske manuset inte blir så fruktansvärt långt! Just nu (på 50 sidor) har jag strukit nästan 3 000 ord. Om manuset är +250 sidor blir det en herrans massa ord som försvinner.

Gah! Vet inte. Får ta en kopp kaffe, städa huset lite och fundera på saken. Eller vad tycker ni? Bir en berättelse bättre av flera POV eller ”räcker” det med FMCs POV?

Frustrerad?

Jag vet inte varför det ska vara så svårt att formulera sig själv ibland, men så är det väl för alla. Att försöka vända 4an från 3e person presens till 1a person presens visar sig vara svårare än tänkt. Egentligen gör jag väl fel. Jag försöker låta bli att skriva om, bara redigera om det hela till jag-form. Egentligen borde jag bita i det sura äpplet och skriva om alltihop ur Elinas vinkel. Men jag orkar inte just nu. Eller jag har inte lust, heter det.

Fast jag borde verkligen. Jag tror att det skulle göra en hel del för storyn om bytet lyckades.

I stället har jag gjort ett förslag på program till min bachelorkonsert. Det är så här man får skolarbete gjort – man försöker skriva något skönlitterärt och i stället blir det skolarbete. Det borde jag ha tänkt på för länge sen. 🙂