Helgfrågan: Att planera sitt läsande

Första april! Hur kan det redan vara första april?? Tiden går så snabbt! I ett lite senare inlägg går jag igenom mars månads läsande (det gick väl sådär), men just nu är jag mer inne på aprils läsande och påskekrim.

Därför är det passande att svara på Helgfrågan från Mias bokhörna nu. 🙂

fotoflexer_photo4

Har du någon form av läsplanering? Är det viktigt med en planering?
Jag planerar inte min läsning, i det att mitt läsande i stort sett planerar sig självt. Jag lånar mycket böcker på biblioteket, så det sätter en naturlig tidsfrist på läsandet. Jag har ett visst antal utmaningar som jag försöker bocka av, och där blir det ibland lite tänkande över i vilken ordning något ska/borde läsas. tidplan
Men just i april blir det lite annorlunda. Jag har tänkt mig bocka av en del punkter på årets Kaosutmaning, och därför blir det lite hyllvärmare! Har visserligen ett par böcker från bibblan hemma just nu, men ändå. Tanken är att läsa så många böcker som möjligt i min bokhylla i år. Och påsken ligger ju i april! Då blir det påskekrim! Jag gillar inte deckare, men deckare + hyllvärmare + påsk = påskekrim. Därför tänker jag läsa i alla fall två eller tre deckare i påsk. 🙂
Förhoppningsvis bjuder april på lite bra YA, lite urban fantasy och Outlander, förutom deckare. Jag har mycket att välja mellan i mina hyllor!
Vad ska ni läsa i påsk?

Läsande torsdag

Oväntat lediga dagar är guld värt när man har ett scenjobb. Eftersom vi har många sena kvällar betyder en ledig dag otroligt mycket, mer än en ledig kväll. Bara det faktum att man kan sova länge väger upp väldigt mycket.

Så att jag då vaknar i ungefär vanlig tid är ju lite småstörigt. Men då får man mer tid att läsa, dricka kaffe och ordna med småsaker. Kan inte betala månadens räkningarna förrän efter löning, så det får vänta tills efter helgen. Så då återstår ju bara att läsa!

Jag slalomläser som en dåre just nu. Jag läser Drömgångare av Samantha Shannon, Drakarnas dans av George R.R. Martin och Melody’s Key av Dallas Coryell. Den sista är en ungdomsförfattare från USA som har hittat mig på Instagram och undrade om jag ville göra en recension/review på hans bok. Kul att hitta nya författare!

Och på tal om nya författare – igår var jag inom biblioteket på väg till jobbet för att lämna tillbaka tre böcker. Det är svårt att gå in och ut utan att låna något, så jag kom därifrån med två nya böcker. En av dem var Sofia Fritzsons När drömmen slår in, som vann Harlequins skrivtävling 2015. Den kom ut förra året och jag har sett den så mycket på Instagram att när den nu stod framför mig på hyllan högg jag den direkt. Och den tog bara någon timme att läsa. Med 237 sidor känns den som lite i det kortaste laget, men historien är perfekt utportionerad (utom möjligtvis att slutet var lite snabbt överstökat) så den känns helt lagom lång. Perfekt sommarbok att läsa på stranden, på balkongen eller liggande på mage i gräset i en park.

Och med Fritzsons bok har jag passerat 31 böcker än så länge i år. Målet är ju 52 böcker under 2017, men i den här takten lär jag (förhoppningsvis) komma långt över det målet även i år. Jag har hoppats på att kunna läsa 10 böcker i månaden, och förutom den här månaden har det inte varit några problem att nå det målet.

Jag har också satt ett köpstopp på böcker för ett tag, vilket inte är några problem. Jag äger redan alldeles för många böcker eller kan låna dem på bibblan för att det ska kännas som en alltför stor börda att ha ett köpstopp. Jag har köpt två böcker och fått en, så om jag skärper mig kanske jag kan hålla mig från att köpa böcker fram tills juni.

Därför blir det till att läsa hyllvärmare resten av våren (och en och annan biblioteksbok, så klart)!

Sommarenkät

Den här fina enkäten hittade jag hos Malin på Mitt Bokliga Liv och kände att jag ville spekulera lite i hur sommarens läsning blir. Sommaren börjar ju 1 juni enligt min tideräkning, så det är ju snart! 😀 Tror att jag gör en liten utmaning av det hela, alltså ett visst antal böcker som jag ska hinna läsa innan 1 september.

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Boktjuven (Markus Zusak), Me and Earl and the Dying Girl (Jesse Andrews), Från och med du (Mhairi McFarlane), One with you (Sylvia Day) och Red Queen av Victoria Aveyard.

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?

Det är dags att avsluta The Mortal Instruments-serien och Game of Thrones #5 nu.

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?

I växthuset på tidiga morgnar/sena kvällar eller i loungegruppen på uteplatsen.

slappa_njut_51ffb810ddf2b34a76ec06a64. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?

Inomhus, i min favoritfåtölj.

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?

Jag tror att Från och med du av Mhairi McFarlane kan vara riktigt, riktigt bra.

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?

 

7. Strand eller hängmatta?

Strand. Blir typ åksjuk av hängmatta! 11_beach-ready-books-and-magazines

8. Deckare eller roman?

Roman! Men har börjat bli mer och mer intresserad av deckare de sista åren.

9. Favoritgenre?

Ungdomslitteratur!

10. Tagga 3 andra!

Häng på, vetja!

 

#blogg100 87

Hur vet man att man älskar någon?

I dag har det för första gången sedan i somras kliat i fingrarna. Jag vill skriva. Jag vet inte vad, men jag vill skriva lite. Inte redigera, utan skriva. Verkligen sätta ord på pränt, känna efter, fundera. Så i kväll ska jag skriva lite, tänkte jag. Om Adrian och Simon i början av 9an (eller kanske slutet av 8an). Och om ämnet Hur vet man att man älskar någon? För hur mycket jag än tänker, så är jag lite osäker. Jag har personligen aldrig sagt ”jag älskar dig” till någon annan än min familj, och det är liksom uppenbart att jag älskar dem, för de är min familj. Men hur man vet att man älskar någon annan … (och inte bara är förälskad, alltså).

Så, mina vänner, hjälp en skribent i nöd. Hur vet man att man älskar någon?

confused heart

Den Stora Redigeringen™ äntligen igång!

Tja, jag vet inte vad som hände. Men en dag blev jag plötsligt intresserad av att redigera igen. Att nörda ner mig fullständigt i ett manus. Att orka ta itu med alla plot holes och faktamissar. Att bena ur den här historien tills den är ordentligt filéad.

2an är första delen i min ungdomsserie Och sedan föll regnet. Jag skrev den mellan 1 november 2010 och 21 juli 2011. Det är andra boken jag skrev i serien (vadå, okronologiskt?) och jag kände att den gick väldigt snabbt att skriva. Men sedan dess har den i stort sett legat i träda. Förra året skickade jag den till Bina, en bloggare som kunde tänka sig att läsa igenom den. Hon läste, och kommenterade. Jisses, vad hon kommenterade! Så mycket bra saker och så många saker att tänka på.

En av sakerna hon pratade om var att storyn började liksom för mycket från början. Att det kunde löna sig att börja mitt i, någonstans. Idéen fastnade i mitt huvud och nu gör jag ett försök att skriva om den. Att verkligen börja någonstans mitt i, där storyn makes sense.

Jag har börjat redigera ett kapitel mitt i, bara för att få upp lusten att redigera. Att börja från början när man inte vet var början är, är väldigt frustrerande. Så nu har jag hittat ett sätt att formulera mig, ett kortare, mer konkret sätt. Jag gillar min ”nya” stil. Kapitlet jag hade valt var ursprungligen 6600 ord. Jag har skurit ner det till 4500, och där finns möjlighet att ta bort ytterligare en del, kanske hundra ord eller så. Att tajta till språket. Det är fortfarande ett långt kapitel, men mer hanterbart.

Jag har då ett annat, angenämt problem. I hela serien finns det tre huvudpersoner (Tristan, hans kompis Adrian och Adrians lillasyster Tess). 2an handlar om Tess, och de andra böckerna i serien handlar lika delar om Tristan, Tess och Adrian, samt en kille som heter Anton.

Är det okej att Tess är den enda som pratar i första boken? Eller ska Tristan, som faktiskt spelar en stor roll i storyn, få prata också? Så att man inte får en chock när han börjar prata i bok två i serien.

Mitt mål är att:

  • skriva om hela manuset till att det är bara Tess (kvinnliga huvudpersonen) som pratar (eller vad tror ni?)
  • sortera ut vilka röster som tillhör vem
  • skriva om berättelsen så att den börjar in medias res, alltså mitt i. Jag tror att jag har den perfekta första meningen, men vi får se. Jag måste först skriva det kapitlet. 😉
  • få ordning på alla bipersoners motivation
  • få ordning på ”dramaturgivalen”:

valen

Eftersom manuset till 2an är på 96 000 ord ska det ner till ca 70 000-75 000. Normal ”ungdomsromanslängd”. Och om varje kapitel dras ner med ca en tredjedel (4 510 ord / 6 641 ord = 67,911459 %) borde det 75 % av 96 000 ord vara 72 000 ord. Och det är en helt okej längd. Jag vill inte gå under 70k, för det är för kort.

Jag lär behöva skriva nytt, och jag lär behöva skriva om 100 procent av det jag har skrivit. Men det är väl det redigering handlar om? Jag har som mål att ha kommit igenom hela manuset en första vända tills 1 oktober. Det är tre hela månader. Is it doable?

Heck yes!

Den Stora Redigeringen™ har börjat! Följ med på resan!

Och förresten – om någon vill läsa det där kapitlet som krympte med en tredjedel, hojta till. Det vore skönt att veta om jag är på väg åt rätt håll. 😛

Blogg100 #85: Organisering a la Filofax

1. Först och främst, detta är inlägg 85 (!!!!!) i Blogg100-serien. Puha! Snart klar, bara 15 inlägg kvar. Jag längtar.

2. Detta är ett långt inlägg, bara så att ni vet. 😉


 

Något de flesta inte vet om mig är att jag älskar kalendrar. Inte bara anteckningsböcker, alltså, utan kalendrar. Favoritmärkena är Filofax och Moleskine.

Jag har lyckats hålla mig ifrån att köpa en Moleskine almanacka, mest eftersom jag vet att den inte räcker för mig. Jag har ALLT i min kalender, så jag måste ha mycket plats. För tillfället har jag en Burde-kalender i A5-storlek, en sån som man kan köpa i vilken bokhandel som helst. Den är tråkig men effektiv. Men inte så effektiv som jag skulle vilja. Och framför allt är den inte speciellt snygg.

Förra året köpte jag en Filofax (också A5). Det blev en dyr historia (ca 1 000 kr för en kalender), men det var min examenspresent, så därför kunde jag kosta på mig den. Med alla tillbehör landade den nog på ca 1400 kr. (Urgh!)

chameleon filofax

Den heter Filofax Chameleon black A5 och är en äkta läderkalender. Den ser ut såhär på insidan:

chameleon filofax insideIt’s so pretty! Jag är nöjd med den, den kommer att hålla länge och eftersom den är low key kan jag använda den hur gammal jag än blir, eller om jag måste ha den professionellt. Hållbarhet: forever.

Den är lite seg på det sättet att låset är en flärp som stängs med magnetlås. Jag trodde att den skulle vara stor nog, men inser nu att den är lite liten. Ringbindningen är 30 mm (det blir inte större på en Filofax), men eftersom den ska gå att stänga och inte böja pärmen kan jag inte ha speciellt mycket i den. Det är mer en ”fast arbete”-kalender, en som ligger på skrivbordet, inte en ”student med tusen papper och saker som ska få plats”-kalender.

Så jag funderar på en ny. En billigare. Jag funderar på en sådan här:

domino filofax

Det är en Filofax Personal Organizer Domino A5 red, och den här är inte i riktigt läder så den kostar ”bara” 500 kr i den här storleken. Jag har hittat den på Amazon, eftersom Filofax hemsida i Norden ligger nere för tillfället. Och där är den mycket billigare, hurra! Hållbarhet: Tills den går sönder. 😉

Det är samma system, den ser ut så här på insidan:

red_Filofax_Domino_A5_Personal_Organisers_inner

 

 

Gemensamt för både Domino och Chameleon är att de har två pennhållare (en på var sida av pärmens insida) och att de har plats för kort på vänster insida och för ett block på höger insida av pärmen. Det gillar jag.

Filofax har ett flertal olika storlekar på sina pärmar. De går i mini, pocket, personal, slim, A5 och A4. (Jag kan ha glömt någon storlek.) Det finns alltid en storlek som passar just dig. När man har pärmen kan man alltid köpa till och variera innehållet i kalendern, det är det jag gillar.

Man behöver heller inte hålla sig till de tillbehör/inserts som Filofax har. Eftersom det är en så stor industri runt det finns det många hemsidor/bloggar som har tips på hur man ska göra sin kalender mer personlig. Detta är stort främst i USA, men också i Storbritannien. Kanske är det på väg i Sverige, jag vet inte. Men om man gillar scrapbooking är detta ju en fördel.

Titta bland annat in på Philofaxy där man kan hitta många spännande inserts!

Det finns en hel industri uppbyggd runt Filofax och dess konkurrenter. Jag är själv inte så mycket för att pynta min kalender, den ska snarare vara användbar och slitstark. Men det finns hur många träffar som helst på Youtube, det är verkligen en hel industri runt det. Man använder washi tape, klistermärken, färgkodning osv för att verkligen få kalendern att stå ut. Jag hamnade (när jag sökte runt efter min nuvarande filofax) på Organized like Jen’s youtube-kanal och på den här videon:

Börja titta ungefär 56 sekunder in, det är då hon börjar prata om sin filofax. Hon pratar mycket om annat också, men den är rolig om man vill vara lite nördig. 😉

Om man väljer en annan storlek än A4 kommer din Filofax att betyda lite pillande. Papper måste skäras till rätt storlek, hålslagare måste inhandlas (eftersom Filofax kör på sin egen storlek) osv. Men det är så värt det. Och kan vara ganska kul om man ger sig den på det.

Men om jag nu köper en ny (inte helt säker än) så tänker jag använda min svarta Chameleon till rollregister. Jag har börjat samla på mig operaroller, och jag måste börja sortera roller och arior på något sätt, så min Filofax skulle passa bra till det. Så kan den nämligen ligga hemma på soffbordet, eftersom jag gör mycket av rollinstudering (text och karaktärsporträtt) hemma.
Och som det står på bilden överst:
Keep calm and carry Filofax!

 

Vi är vana vid att spela huvudrollen

Precis som rubriken säger är vi vana vid att spela huvudrollen i vårt eget liv. I vardagen är det inte speciellt svårt, det är faktiskt ganska bra om vi kan lära oss att prioritera oss själva i den strida strömmen som är livet. Det är lätt att tappa bort sig själv i vardagen, att hela tiden göra saker för andra (detta är lätt hänt om man är förälder eller om man är i ett förhållande, eller på jobbet). Vi måste generellt lära oss att ta tag i våra liv och spela huvudrollen. DU har huvudrollen i DITT liv.

Men många av oss som skriver har problemet att våra karaktärer innehåller för mycket av oss själva. Jag har definitivt det problemet. Nej, jag skriver inte självbiografiska texter. Men mina personer har drag av mig i sig. På både gott och ont.

Det gäller att hitta den där tunna, fina gränsen mellan att hitta inspiration i sitt eget liv och att ”ge” hela sitt liv till karaktärerna. Okej, jag är allergisk mot jordnötter, nötter, äpplen, hundar (fastän jag har en), har träningssimmat i tio år, har skrivit i större delen av mitt liv och är nördig när det gäller opera, klassisk musik och litteratur. Jag hatar att träna och vill gärna slippa, men gör det för att jag måste. Är vansinnigt envis. Det är jag i ett nötskal.

Om jag nu ska ta något av mig själv och stoppa in i en karaktär kanske jag väljer simningen. Någon allergi. Eller träningen. Eller envisheten. Man kan skapa många karaktärer utefter var och ett av de här personlighetsdragen eller egenskaperna. Tänk dig – en simmare som har tränat i tio år och som är envis. Hen vill vinna SM och simma i landslaget. När hen inte tränar kanske hen är vegetarian (vilket är svårt eftersom hen kanske är allergisk mot sojabönor eller nötter) och tycker om att laga mat och pröva nya recept. Små drag av mig själv i en karaktär. Saker där jag kan använda min egen kunskap (t ex allergin) och använda den till något bra. Något som verkar troligt.

Man ska generellt vara försiktig med att sätta in drag av sig själv i en karaktär. Om din mamma eller faster eller arbetskamrat öppnar en bok och läser att ”du” gillar bondage-sex eller alltid har hatat den där tavlan/maträtten/sången som din mor/partner/osv är berömd/känd för. Om dina karaktärer liknar dig själv för mycket är det lätt att tro att allt som karaktären säger egentligen är vad du tycker och tänker i allt. Det kan blir väldigt förvirrande och väldigt problematiskt. För att inte tala om konfliktfyllt. För vem vill bråka med moster Sonja om den där såsskålen som din karaktär hatar så mycket. Den där fula såsskålen, som du fick i present av moster Sonja och ”råkade” slå sönder så fort du fick chansen?

För att undvika detta (eller att alla dina karaktärer blir för lika varandra) kan det vara bra att skriva ner egenskaper eller karaktärsdrag för varje karaktär någonstans. Använd dig av ett frågeformulär så får du svar på en hel massa frågor som du inte ens visste att du hade. 😉

Här är en riktigt bra lista som jag använder mig av då och då. Nu har jag inte skapat en ny karaktär på ett tag, inte sedan i somras, och då använde jag mig av denna. Väldigt användbar, måste jag säga. –> 100 Character Development Questions for Writers

Om förvirrande PoV

Jag hittade alla de handskrivna texterna från i somras och läste igenom dem innan jag gick och lade mig. Där finns en del okej saker, en del skit, en del som går att redigera och en twist i handlingen som är helt briljant. Sedan hittade jag ett helt förhållande som måste utforskas. Egentligen skulle hela 8an kunna delas in i 5 delar:

  1. Tess
  2. Tristan
  3. Adrian och Simon
  4. Anton
  5. Slutet

Det skulle faktiskt vara en bra övning i PoV. Det fick jag kritik från testläsare Bina när hon gick igenom 2an. För många PoV i luften samtidigt. Det är ju så jag skriver! Förvirrat och irrationellt. Nej, så sa hon inte. Men det finns helt klart ett perspektivproblem i den här serien. Jag borde reda ut det, en gång för alla. 

I ögonblicket är jag fast i skrivmani-land. Kanske blir det här en bra skrivdag. 🙂

Jag tror att jag är dum i huvudet

… eller årets ”Hur Jag Anmälde Mig Till Årets NaNoWriMo Fast Jag Inte Skulle”-inlägg.

Japp, det hände. Tyvärr. I år igen. Jag är anmäld till Nano ytterligare ett år och hoppas på min sjunde raka vinst, men det kommer att bli förjävligt svårt (och ursäkta, nu svor jag visst).

Årets projekt blir antagligen en relationsroman (big surprise, there – not!) om ett par i trettioårsåldern som har svårt för att få barn naturlig väg. De kämpar sig igenom den ena behandlingen efter den andra, bara för att få ett nesligt minustecken på provstickan varje gång. Jag vet ännu inte om det blir en solskenshistoria, det får jag väl se.

Det känns märkligt att börja planera en vuxenroman. Mina domäner är de sena tonåren, inte par i trettioårsåldern med fertilitetsproblem. Om något brukar mina karaktärer oroa sig för att de ska bli gravida, inte att de vill bli det. Men det här är något som jag verkligen tror att jag kan skriva något om. Inte för att jag själv har det här problemet (såvitt jag vet, har aldrig provat att bli gravid) men för att barnlängtan är något som många kvinnor (inklusive jag själv) känner av då och då. Så det här blir en annan vinkel, en utmaning. Att släppa taget om gymnasiet/sex för första gången/tonårsrelationer och ta steget in i vuxenvärlden med fasta jobb, CSN-skulder, banklån, äktenskap, sex och barn. Det kan bli roligt och riktigt svårt.

Problemet med att skriva om ett ämne som ofrivillig barnlöshet är att det finns så mycket research att göra. IVF, FET, äl, BIM… förkortningarna haglar på hemsidorna och jag sitter mer och mer på wikipedia. Men jag har grunden klar för mig och under vecka 42 (min höstlovsvecka) får jag väl sätta mig ner och planera ut romanen kapitel för kapitel. Det måste jag nog. Jag måste nog också planera de olika stegen i deras process väldigt noga och se till att allt (nåja, nästan allt) stämmer.

Arbetstitel och omslag är redan skapat. Har redan bestämt namn och ålder på huvudpersonerna. Börjat leta efter musik som passar. Har bestämt PoV (point of view) och den här gången blir det i första person presens. Japp, ni läste rätt. Jag-form i presens. Det blir nog bra så snart jag hittar Linneas röst (FMC, jaget).

Mer information dyker upp på bloggen när november kommer närmare. 🙂

77k eller testläsa, någon?

8an har passerat 77 000 ord. Ännu inte klar. Funderar på hur jag ska göra. Ska jag acceptera att första utkastet till manuset blir på tok för långt (minst 100 000) eller ska jag dela upp berättelsen i två delar (som jag gjorde med ursprungsromanen) och på så vis sluta med 5 böcker i samma serie? Kanske enklare med det senare alternativet, men jag har inte lust med det. 5 böcker i stället för 4? Besväääärliiiigt.

Medan jag gnäller – tro nu inte att jag är på det minsta vis otacksam för att storyn växer. Jag älskar min berättelse och älskar att jag kan få ur mig ord på det här viset. Jag har bara en viss misstanke om att storyn slutar på 10 böcker om jag inte sätter stopp någonstans. Någon – ja, kanske till och med du, kära läsare – ska ju orka/vilja läsa alltihop och ha behållning av det.

Bäst att sätta stopp i tid. Så att någon vill läsa slutresultatet. 😉

Förresten: någon som har lust att vara testläsare till 2an? Det är första boken i Och sedan föll regnet, serien som 8an tillhör. Jag skulle behöva nya ögon på texten för att se var den brister i detaljer. Någon intresserad? 🙂

Planering, skrivande, redigering och efteråt – Saras ”How to”

Först skulle jag skriva ett inlägg om hur bra det ändå går med skrivandet. Passerade i dag 10 000 ord på två veckor. Stolt! Framför allt eftersom jag inte har skrivit så mycket i vår känns 10 000 desto bättre. Totalt ligger 8an på 75 000 ord just nu och den är inte ens halvfärdig. Jisses. Nåja, det redigeras ner sen.

Sen tänkte jag skriva om hur dum jag har varit i dag. Jag springer alltid runt med det senaste handskrivna i handväskan för att kunna titta på det i fem minuter under lunchen. I dag glömde jag HELA innehållet (alla 10 000 orden) på skrivbordet på jobbet. Suck. De kommer ingenstans, men jag hade tänkt renskriva i kväll (i stället för att skriva det här inlägget) så jag blev lite lack. På mig själv. För att jag glömde. Men vi är alla mänskliga. Och nu har jag passerat 10 000 ord. 🙂 Är faktiskt på 10 104 ord.

Så det här inlägget handlar om hur jag planerar mitt skrivande och sen faktiskt går till väga när jag skriver. Jag har tänkt på det mer och mer under sommaren, hur jag går till väga och hur jag förverkligar mina planer. Så här kommer allt i ett enda långt inlägg. 🙂

 

Planeringen

Nu utgår jag från min ungdomsserie Och sedan föll regnet, men jag följer det här mönstret i alla mina romaner (mer eller mindre). Närmare bestämt använder jag exempel från 8an, mitt pågående projekt i serien. 

Det första som händer är idén. Det kan låta enkelt nog, men hur ofta får vi rent faktiskt en idé som vi tror håller hela vägen? Jag börjar med att tänka igenom idén, kanske skriva ner lite namn på ett papper. En titel. Jag börjar oftast med titlar. Jag hittar en titel som jag tycker om, börjar spåna och kommer kanske på en story som passar till titeln. Kommer på namn. Känner in mig i storyn, vilka ”namn” och personligheter behöver jag? Om huvudpersonen är en kille behövs det kanske en tjej som huvudperson också? Eller i alla fall som en stark bifigur? Kanske är det så att det finns två eller tre (eller fyra eller fem) huvudpersoner som får lika mycket utrymme. I en serie kan man behålla dokumenten och fylla på allt eftersom. Det säger ju sig självt, men ibland glömmer man att skriva ner att OBS: Joakim har fått glasögon i 8an. Eller något liknande.

Sedan öppnar jag ett dokument ”Tidsenlig planering” på min ordbehandlare. (Förr hade jag MS Word, nu är det Pages. Inte för att det spelar någon som helst roll. Du kan ju också göra allt för hand.) Och skriver in titel, spaltar upp kapitel och innehåll. I Och sedan föll regnet har jag datum i stället för kapitel. Det hjälper till att sprida ut storyn över tidsplaneringen, att få någorlunda jämt flöde. Sedan fyller jag i detaljer, små scener, en viktig ordväxling som måste in i scenen. Var de olika personerna befinner sig, vart de är på väg. Vad som avhandlas i varje scen. En synopsis, helt enkelt, även om det blir en mycket lång sådan. En sådan här planeringspunkt kan se ut ungefär såhär (från 8ans planering):

Fredag 28 november 2014: Joakims födelsedag och 30-årsfest. Joakim har bjudit både Tess och Tristan utan att Tristan vet om det. Tess är okej med det, men Tristan blir fly förbannad och hotar med att sticka därifrån. De börjar bråka men Joakim dyker upp och stoppar dem, ”Väx upp, Tristan, en timme, det är allt jag begär. Hur gammal är du egentligen, fyra?” Tristan är 25, snart 26. Han stannar kvar, men det slutar med att han och Tess står och småbråkar i hallen. Efter någon timme går Tristan hem, han ska packa innan han åker till Stockholm på söndagen (30 november).

Som  ni märker är det en ganska detaljerad planering, men ändå rum för ändringar och andra detaljer. Planeringen följs inte slaviskt, men nära på. Allt – alla ändringar – skrivs in i planeringen och den uppdateras löpande genom hela skrivförloppet. Här ändrar jag inte på någonting – förutom att flytta scener eller detaljer som absolut inte fungerar längre.

Skrivandet

Här gör vi väl alla olika, och det finns ingenting som är bäst eller bättre. Jag skriver väldigt olika. Egentligen skriver jag som bäst när jag inte har tid, klockan ett på natten när jag borde sova, fem minuter här och där under en arbetsdag, en mening här och där när jag väntar på bussen/tåget/mötet som ska börja. Jag skriver på dator (oftast hemma), på telefonen (för anteckningar eller när jag är på språng), för hand när jag smusslar med det (typ under musikhistoriaföreläsningarna …) eller när jag bara vill vara närmare min text.

Det går betydligt snabbare på dator. Länken mellan huvudet och tangentbordet blir direkt, men det innebär också att det hamnar en hel del skit i dokumentet också. När jag skriver för hand tänker jag efter först, kan pausa mitt i och komma tillbaka senare när jag har löst ett problem, en ordväxling eller ett ordval. På dator tappar jag den förmågan, kan allt som oftast bli frustrerad och sitta och stirra på tom skärm. Om jag skriver för hand räknar jag och sätter ett märke efter var tionde ord. På så vis håller jag lätt koll på mina framsteg. Jag skriver oftast med blyerts för att kunna sudda om det behövs.

När jag skriver på Och sedan föll regnet ser mina dokument alltid ut likadant. De börjar med 12 punkter Courier New, sedan två raders avstånd hela dokumentet igenom. Varje datum har ett eget Pages-dokument som döps till datumet som kapitlet handlar om och läggs sedan i rätt ”årsmapp”. I exemplet ovan ser dokumentet ut såhär:

Skärmavbild 2013-08-06 kl. 21.43.23

 

Den här texten ändrar jag inte på förrän jag redigerar. Detta är likadant alltid, jag skriver en text (ofta i någon slags hets) och sedan ligger den orörd tills dess att jag redigerar den. Från dess att jag startar ett projekt tills dess att jag blir färdig med första utkastet brukar det ta ett år. Med 1an och 3an (som länge var en enda stor bok) tog det tre år att skriva klart. Och sedan föll regnet är ett work in progress sedan oktober 2007, men 8an har jag bara skrivit på i ett år. Det lär nog ta ett år till innan manuset är klart för redigering.

spotifyUnder tiden jag skriver samlar jag ihop låtar till en spellista på Spotify. De är offentliga och heter samma sak som romanen jag skriver på. Den här listan fylls på efterhand och just nu är 8an (efter ett års arbete) uppe i 100 låtar av olika artister. Ofta är det sånger där texterna säger något som jag tycker relaterar till romanen. Ibland är det bara fina sånger. Här är länken till 8ans spellista: Tristan & Tess – 4. delen: Aldrig mer viHela serien Och sedan föll regnet har Lalehs sång ”Some die young” som temalåt, men 8an, som har titeln Aldrig mer vi har låten ”Aldrig mer” av Lilla sällskapet som sin låt. Mycket för att … tja, den passade. Och nej, romanens titel är inte tagen från låten. Jag kom på titeln efter vad som händer i boken, googlade den och hittade den här låten som bara passade som en smäck. Ibland har man tur. 🙂

 

Redigering

Det tar ju tid att redigera. Från och med det att sista ordet på första utkastet är satt vill jag inte ens titta på min text. Jag sparar den och glömmer bort den ett tag. Ibland två veckor, ibland betydligt längre. Kanske ett år, till och med. När jag redigerar den biter jag i det sura äpplet och skriver ut hela manuset. Eftersom det ofta är på 90 000 ord är det kanske 400 A4-sidor som ska skrivas ut. Jag lägger ihop alla smådokument till ett stort som jag numrerar och skriver titel och mitt namn på. Jag skriver ut och lägger i en mapp. Tar fram bläckpennan, ett kollegieblock och min planering. Börjar från början. Kollar av åldrar, datum och tidsförlopp. Att ingenting har försvunnit (typ Joakims glasögon).

Sedan är det mening för mening. Aldrig hoppa, alltid en mening i taget, en sida åt gången. Kan redigera upp emot 30 sidor på en dag när jag får upp flowet, men detta är värre än att skriva första utkastet. Allt ska kontrolleras. Mejl ska skrivas, måste kolla att alla detaljer stämmer. Sedan skrivs alla ändringar in i ett dokument (ett nytt, enda stort dokument) och skrivs ut på nytt. Jag låter det ligga ett tag. Går igenom det igen. Tar bort ändringar, ändrar om på nytt. Jag sparar alltid alla utkast, så ingenting ändras i originalfilen. Det är bra att kunna gå tillbaka ifall något blir tokigt. Och kul att kunna läsa originalmanuskriptet.

Efteråt

När jag känner mig nöjd kollar jag upp förlag. Skriver baksidetexter på skämt och skriver synopsis. Skriver personliga brev. Skriver en vettig baksidetext som inte låter som om en fjortis har skrivit den. Försöker få en röd tråd. Skriver ut manus och personligt brev, skickar i väg till förlag och väntar på refuseringen. Har jag haft råd har jag skickat i väg texten till lektör innan. Har jag haft tur har någon annan mer än jag tittat på manuset innan det åker i väg. Så är dock inte alltid fallet.

Än så länge har jag bara skickat i väg ett enda manus, ett fantasymanus som sommaren 2007 skickades till Damm förlag. Refuseringen kom i oktober samma år och tur var väl det, för den romanen var … inte min bästa, låt mig säga det så. Sedan dess har jag inte skickat i väg något. Och sedan föll regnet kom tvåa i tävlingen Debutanten hösten 2010. Tävlingen anordnades av Telegram förlag och Skrivsidan.com, ”priset” var en lektörsläsning av Leffe Delo. Herr Delo ratade inte manuset helt. Kanske finns det en författare i mig trots allt. 🙂

Adrian, jag tror att jag älskar dig

Som jag berättade häromdagen fick jag en mindre uppenbarelse och jag insåg en sak om Adrian som har undvikit mig sedan 2007, när jag började skriva bokserien Och sedan föll regnet. En sak som gör att allt faller på plats.

I dag har jag funderat vidare. Det var en del som inte funkade med den scen som hade följt på uppenbarelsen, och jag var irriterad på att jag inte FATTADE vad som saknades/var fel. I dag har jag lyckats bena ut en hel del. Plötsligt fick Adrian liv igen. I stället för att ha varit en bifigur i handlingen (vilket han egentligen INTE ALLS ÄR) har han nu fått en helt egen storyline och framför allt har han fått en person att bry sig om och någon som bryr sig om honom. Jag är så lättad – i ett par år har jag undrat vad Adrian egentligen är för en person. Det här senaste året har han trätt fram som en vuxen, otroligt mogen ung man som ställer upp för sin familj no matter what, en kille som har otroligt starka vänskaper och framför allt en ung man som inte är rädd för att ta tag i sitt liv och förändra saker.

Jag är så glad för hans del. Nu måste jag bara planera in handlingen runt Adrian i resten av berättelsen. Jisses, 8an har blivit en helt egen bok, i stället för ”bara” sista delen i en serie. Det kan vara att den blommar ut i en bok 5 också. Snälla, nej. Hoppas inte det. Men den får ta den plats den behöver. Nu skriver jag klart manuset först så får vi se vad som händer.