Brister

Det viktigaste när man skriver relationsböcker (oavsett för vilken åldersgrupp) är karaktärerna. Det betyder att man ju måste veta det mesta om sina karaktärer för att kunna skriva relationerna mellan dem. 

Så här ikväll har jag suttit och skrivit ner i punktform allt om en av de manliga huvudpersonerna. Jag har skrivit om honom i nio år och han kan fortfarande överraska! ❤️✍

Men det viktigaste i en karaktär måste ju vara hens brister. Utan dem blir en människa platt, endimensionell. Det roliga är att hitta sakerna som gör en person speciell. Jag har redan kommit en bra bit på vägen, men jag behöver lite hjälp. 

Så – vilka brister tycker ni är intressanta? 😘

På den sista sommardagen

Idag – eller i dagarna – börjar skolan igen. Jag har jobbat i två veckor efter semestern och njuter av att jag hädanefter alltid är ledig måndagar. 👍 Från att måndagen har varit en jobbig ”start på veckan”-dag är den nu dagen då jag sover lite längre, äter långsam frukost och går en lunchrunda med hunden. Läser tidningen. 

Eller som idag: 

Samt tömmer diskmaskinen, sätter igång några tvättmaskiner, städar sovrummet, åker till köpcentrumet Emporia med lillsyrran för att verkligen använda Skånetrafikens sommarkort till max sista dagen och förbereder veckan. Puh! 😅

Men också dagen då jag sitter någon timme i lugn och ro och låter hjärnan tröska igenom alla idéer till ungdomsserien och den stundande omskrivningen. Mer kaffe till folket!☕️ (Och det där, mina vänner, är ett svenskt Discovery-äpple. Äntligen svenska äpplen! 🍎)

Den Stora Redigeringen™ äntligen igång!

Tja, jag vet inte vad som hände. Men en dag blev jag plötsligt intresserad av att redigera igen. Att nörda ner mig fullständigt i ett manus. Att orka ta itu med alla plot holes och faktamissar. Att bena ur den här historien tills den är ordentligt filéad.

2an är första delen i min ungdomsserie Och sedan föll regnet. Jag skrev den mellan 1 november 2010 och 21 juli 2011. Det är andra boken jag skrev i serien (vadå, okronologiskt?) och jag kände att den gick väldigt snabbt att skriva. Men sedan dess har den i stort sett legat i träda. Förra året skickade jag den till Bina, en bloggare som kunde tänka sig att läsa igenom den. Hon läste, och kommenterade. Jisses, vad hon kommenterade! Så mycket bra saker och så många saker att tänka på.

En av sakerna hon pratade om var att storyn började liksom för mycket från början. Att det kunde löna sig att börja mitt i, någonstans. Idéen fastnade i mitt huvud och nu gör jag ett försök att skriva om den. Att verkligen börja någonstans mitt i, där storyn makes sense.

Jag har börjat redigera ett kapitel mitt i, bara för att få upp lusten att redigera. Att börja från början när man inte vet var början är, är väldigt frustrerande. Så nu har jag hittat ett sätt att formulera mig, ett kortare, mer konkret sätt. Jag gillar min ”nya” stil. Kapitlet jag hade valt var ursprungligen 6600 ord. Jag har skurit ner det till 4500, och där finns möjlighet att ta bort ytterligare en del, kanske hundra ord eller så. Att tajta till språket. Det är fortfarande ett långt kapitel, men mer hanterbart.

Jag har då ett annat, angenämt problem. I hela serien finns det tre huvudpersoner (Tristan, hans kompis Adrian och Adrians lillasyster Tess). 2an handlar om Tess, och de andra böckerna i serien handlar lika delar om Tristan, Tess och Adrian, samt en kille som heter Anton.

Är det okej att Tess är den enda som pratar i första boken? Eller ska Tristan, som faktiskt spelar en stor roll i storyn, få prata också? Så att man inte får en chock när han börjar prata i bok två i serien.

Mitt mål är att:

• skriva om hela manuset till att det är bara Tess (kvinnliga huvudpersonen) som pratar (eller vad tror ni?)
• sortera ut vilka röster som tillhör vem
• skriva om berättelsen så att den börjar in medias res, alltså mitt i. Jag tror att jag har den perfekta första meningen, men vi får se. Jag måste först skriva det kapitlet. 😉
• få ordning på alla bipersoners motivation
• få ordning på ”dramaturgivalen”:

Eftersom manuset till 2an är på 96 000 ord ska det ner till ca 70 000-75 000. Normal ”ungdomsromanslängd”. Och om varje kapitel dras ner med ca en tredjedel (4 510 ord / 6 641 ord = 67,911459 %) borde det 75 % av 96 000 ord vara 72 000 ord. Och det är en helt okej längd. Jag vill inte gå under 70k, för det är för kort.

Jag lär behöva skriva nytt, och jag lär behöva skriva om 100 procent av det jag har skrivit. Men det är väl det redigering handlar om? Jag har som mål att ha kommit igenom hela manuset en första vända tills 1 oktober. Det är tre hela månader. Is it doable?

Heck yes!

Den Stora Redigeringen™ har börjat! Följ med på resan!

Och förresten – om någon vill läsa det där kapitlet som krympte med en tredjedel, hojta till. Det vore skönt att veta om jag är på väg åt rätt håll. 😛

Working 9 to 5 (om skrivglädje och om pengar)

Som Dolly Parton sjöng, what a way to make a living! I lite mer än en veckas tid har jag jobbat på kontor, det årliga sommarjobbet. Med lite ändring i tiderna (jag jobbar 8-16) har jag fallit in i en behaglig rutin som endast uppstår på sommaren. Upp kl. 7, in i duschen, sedan frukost och iväg till jobbet. Kl. 8 blir det en överblick på dagens arbete, sedan en kopp kaffe bredvid datorn. 9:30 är det gemensam kaffepaus, 15 minuter där man dricker valfri varm dryck och löser korsord eller läser tidningen (DN). Mellan 9:45-11:30 är det arbetstid, 11:30-13:30 är flexlunch (lunchen är 30 minuter men du får ta den när som inom den tiden), 13:30-14:30 arbetstid, 14:30-14:45 kaffepaus, 14:45-16:00 arbetstid. Klockan 16-17 töms kontoret, med undantag för några flitiga bin. Och nu till min insikt:

Tänk om min skrivtid kunde vara lika disciplinerad. 

Att skriva från 8 till 16 varje dag med totalt en timmes paus. 7 timmar koncentration varje dag. Det är så klart svårt att åstadkomma. Att få loss skrivtid är besvärligt i vanliga fall, att ha hela arbetsdagar nästan omöjligt. Men om jag fick önska skulle jag ansöka om arbetsstipendium, få loss kanske 30 eller 40 000 kr och sedan sitta på ett kontor här – i den här byggnaden (se bild) – och sitta och skriva/redigera måndag till fredag i fyra veckor. I ett hus där tystnaden härskar och där fliten lyser med sin lykta över arbetet.

 

Ett hus i Lund, designat av arkitekten Sten Samuelsson. Här huserar Svenska Akademiens Ordboksredaktion sedan 1999.

Jag vet inte vad det är med det här huset, men alla de år som jag har varit här (x antal gånger per år sedan 1999) har det alltid fungerat som en vitaminboost på mitt skrivande. Jag har planerat romaner här, löst knepiga problem, hittat på några av mina mest älskade karaktärer (säg hej till Simon!), skrivit ett par scener (lunchen har ibland blivit ett skrivpass och en drickyoghurt) eller bara tänkt. En injektion av skrivglädje och – om jag ska vara ärlig – en känsla av att vara intellektuell. Det känns dessutom som om jag smyger med mitt skrivande, även om jag inte gör det.

Och faktum kvarstår: det här huset + Spotify + dålig Internetuppkoppling = bra skrivmiljö och skrivlust.

Jag vet precis hur jag skulle dela upp min skrivtid:

08:00-09:30

På morgonen, före fikapausen 9:30, är det genomgång av tidigare skrivet material, kolla upp eventuella detaljer, skriva mail och förbereda dagens skrivpass (skriva anteckningar, korta ”vad händer sen”-meningar) 1,5 timmars fokus på vad som kommer sen.

09:45-12:30

9:45 börjar dagens skrivpass. Koncentration på skrivandet, att producera ny text. Det är totalt 2 timmar och 45 minuter till ny text.

13:00-14:30

Avslutar eventuellt pågående scen, eller skriver ner lösa tankar till vad som håller på att hända i scenen jag skriver. Påbörjar redigering av text skriven tidigare, i det här fallet kanske boken före i serien jag håller på med.

14:45-16:00

Redigering. Förbereder eventuellt frågor som ska undersökas/mail som ska skrivas till nästa morgon.

 

Så skulle jag vilja jobba. Det känns inte för mycket, inte för lite. Undrar om det är möjligt att få arbetsstipendium om man inte är publicerad? Det finns arbetsstipendier, lokala stipendier … Ibland undrar jag om det inte är enklare att skapa en crowdfunding-kampanj på FundedByMe och hoppas på att någon vill hjälpa till med lite pengar.

Nä, jag får nog samla ihop lite själv. Men det är härligt att drömma. 🙂

 

Syskonskap i romaner

Varning: det här inlägget innehåller en överanvändning av ordet ”relationer”. Eftersom inlägget är skrivet 02:30 och jag helt enkelt inte kunde komma på en vettig synonym. 😛
——————-

Syskon. Man kan inte leva med dem, men inte utan dem heller. Vare sig det är äldre eller yngre syskon är det svårt att hålla sams – i perioder, i alla fall. Typ tonåren. HELA tonårstiden. (Och om man inte har syskon själv, formar man ofta den typen av band med kompisar. Men nog om det.) Det finns, som bekant, olika typer av syskon. Hel- och halvsyskon. Plastsyskon. Äldre och yngre syskon. Syskon man aldrig mött av olika orsaker. Tvilingar, trillingar.
Jag har själv två yngre syskon: en bror (19 år) och en syster (16 år). Själv är jag 25, om någon undrade. Jag älskar dem, även om jag ibland (med rätta) kan bli väldigt frustrerad på dem. 😉

Det var bloggen ”Skriva läsa leva” som hade en tematrio om just syskonskap. Det fick mig att fundera på det där med syskon i romaner. Det finns måååånga syskonrelationer i böckerna jag har läst genom årens lopp. Hela familjen Weasley i Harry Potter. ”Syskonen” Cullen i Twilight. I Hungerspelen. I Game of Thrones. (Varför räknar jag bara upp fantasy, det finns ju så många andra? Men det står still i huvudet just nu …)

Det intressanta med syskonrelationer är att de är en helt annan typ av relationer än till exempel kärleksrelationer (tack gode Gud för det) eller vänskapsrelationer. Ett förhållande kan falla i bitar genom otrohet, att någon inte längre är kär osv. Vänskap kan brista på grund av de minsta saker. Men syskon – någon som är av samma kött och blod – det är något annat. Om vi utgår ifrån premissen att syskon älskar varandra (trots allt är man ju familj, även om långt ifrån alla syskon älskar varandra) innebär det oändliga möjligheter i en roman. Min ungdomsserie Och sedan föll regnet handlar just om syskonrelationer. Tristan, den manliga huvudpersonen, har en storebror som heter Joakim. De står varandra nära men kan verkligen bråka. I slutändan är de villiga att göra vad som helst för varandra. Tess, den kvinnliga huvudpersonen, har två äldre bröder, Peter och Adrian. Peter kan var dryg och jobbig, men försvarar sina syskon. Men han är äldst och har tydliga åsikter, vilket sätter honom och framför allt Tess på kollisionskurs. När Peter dör (oups, spoiler!) blir Adrian och Tess kvar. De har alltid varit väldigt nära men flyter in och ut ur den närheten när de båda två går igenom jobbiga saker. I slutändan ställer de verkligen upp för varandra – men de får kämpa för det.

Det är två (eller tre eller fyra) helt olika relationer. Joakim ifrågasätter inte utan bara gör det. Peter ifrågasätter och gör det inte. Adrian ifrågasätter men gör det. Tess samma som Adrian. Tristan en blandning av allt.

Syskonrelationen bygger på att syskon förlåter varandra (vad (nästan) som än har hänt), eftersom man är släkt. Det gör inte de andra relationerna. Och det är häri som det intressanta och svåra ligger när man skriver om syskon:

Hur långt kan man sträcka en syskonrelation innan det går för långt? Alltså innan något av syskonen gör något oförlåtligt? 

Några idéer?

Återfunnet: 215 000 ord

I maj 2012 skrev jag ett inlägg om hur en av mina hårddiskar kraschat. Jag hade förlorat nästan 500 000 ord, utspridda på olika berättelser. Först och främst var det två fantasyhistorier som hade försvunnit totalt. Inte ens lite planering fanns kvar. Jag var så ledsen och blev trött på alltihop. Eftersom jag har en hel del andra manus kvar, Och sedan föll regnet, 4an och några andra. Men mina fantasymanus är för evigt väck. Kanske ett tecken på att jag inte ska skriva fantasy?

Sedan dess (2012) har jag hittat ett pappersmanus på drygt 95 000 ord. Det var mitt projektarbete i trean på gymnasiet. Redan då höll jag på att förlora hela manuset tre veckor före inlämning. Jag börjar tro att den där berättelsen inte tycker om mig …

Hur som haver. Påsken 2011 bytte jag dator. Jag förde över en hel massa dokument på en hårddisk, som senare kraschade. På så vis förlorade jag uppemot 500 000 ord på olika berättelser, skolarbeten, noveller, dikter mm. Jag blev så ledsen när jag upptäckte det i maj 2012. Sedan dess har jag hittat anteckningar på ett fantasymanus som jag skrev i november 2008.

Och i går – den 11 januari 2014 – hittade jag ett usb-minne. Jag tänkte använda det för något annat, men på usb-stickan låg en mapp som kort och gott hette ”Sara”. Jag blev glad – jag trodde att jag hade hittat delar av fantasymanuset från 2008. Men sån tur hade jag inte.

Jag hade större tur. I mappen låg tre stora mappar, som hette Härskarinnan av Mehjeno, Magikern från Benixor och Ödets krigare. Totalt fanns där 215 000 ord på mitt projektarbete, 215 000 ord på den stora fantasytrilogi som jag trodde att jag hade förlorat för evigt. Lyckan! LYCKAN! Inte för att det är det bästa jag har gjort, men det är tre manus som jag har skrivit från 2004-2007. I tredje person imperfekt. Att hitta en idé och ett manus som är tio år gammalt är helt underbart. Även om det inte är i närheten av klart, finns det ändå mycket som är bra. Och där fanns planeringar, information och karaktärsteckningar. Allt som behövs för att kunna fortsätta skriva. Det är makalöst. Ett manus som jag inte har rört sedan 2007, på sju år, och som jag kan börja skriva på i morgon om jag vill. Det är fördelen med ordentlig planering. Man har något att falla tillbaka på. 😉

Oavsett – 215 000 ord som jag trodde att jag hade förlorat ligger nu säkert på mitt Dropbox-konto, på ett usb-minne och på min dator. När jag har tillfälle ska jag läsa igenom allt. Vem vet. Kanske är fantasymanuset bättre än vad jag minns? Kanske är fantasy genren jag borde skriva i? Strunt samma – jag är överlycklig! Firade det hela med ett glas vin och en ny cykel. 😛

Vi är vana vid att spela huvudrollen

Precis som rubriken säger är vi vana vid att spela huvudrollen i vårt eget liv. I vardagen är det inte speciellt svårt, det är faktiskt ganska bra om vi kan lära oss att prioritera oss själva i den strida strömmen som är livet. Det är lätt att tappa bort sig själv i vardagen, att hela tiden göra saker för andra (detta är lätt hänt om man är förälder eller om man är i ett förhållande, eller på jobbet). Vi måste generellt lära oss att ta tag i våra liv och spela huvudrollen. DU har huvudrollen i DITT liv.

Men många av oss som skriver har problemet att våra karaktärer innehåller för mycket av oss själva. Jag har definitivt det problemet. Nej, jag skriver inte självbiografiska texter. Men mina personer har drag av mig i sig. På både gott och ont.

Det gäller att hitta den där tunna, fina gränsen mellan att hitta inspiration i sitt eget liv och att ”ge” hela sitt liv till karaktärerna. Okej, jag är allergisk mot jordnötter, nötter, äpplen, hundar (fastän jag har en), har träningssimmat i tio år, har skrivit i större delen av mitt liv och är nördig när det gäller opera, klassisk musik och litteratur. Jag hatar att träna och vill gärna slippa, men gör det för att jag måste. Är vansinnigt envis. Det är jag i ett nötskal.

Om jag nu ska ta något av mig själv och stoppa in i en karaktär kanske jag väljer simningen. Någon allergi. Eller träningen. Eller envisheten. Man kan skapa många karaktärer utefter var och ett av de här personlighetsdragen eller egenskaperna. Tänk dig – en simmare som har tränat i tio år och som är envis. Hen vill vinna SM och simma i landslaget. När hen inte tränar kanske hen är vegetarian (vilket är svårt eftersom hen kanske är allergisk mot sojabönor eller nötter) och tycker om att laga mat och pröva nya recept. Små drag av mig själv i en karaktär. Saker där jag kan använda min egen kunskap (t ex allergin) och använda den till något bra. Något som verkar troligt.

Man ska generellt vara försiktig med att sätta in drag av sig själv i en karaktär. Om din mamma eller faster eller arbetskamrat öppnar en bok och läser att ”du” gillar bondage-sex eller alltid har hatat den där tavlan/maträtten/sången som din mor/partner/osv är berömd/känd för. Om dina karaktärer liknar dig själv för mycket är det lätt att tro att allt som karaktären säger egentligen är vad du tycker och tänker i allt. Det kan blir väldigt förvirrande och väldigt problematiskt. För att inte tala om konfliktfyllt. För vem vill bråka med moster Sonja om den där såsskålen som din karaktär hatar så mycket. Den där fula såsskålen, som du fick i present av moster Sonja och ”råkade” slå sönder så fort du fick chansen?

För att undvika detta (eller att alla dina karaktärer blir för lika varandra) kan det vara bra att skriva ner egenskaper eller karaktärsdrag för varje karaktär någonstans. Använd dig av ett frågeformulär så får du svar på en hel massa frågor som du inte ens visste att du hade. 😉

Här är en riktigt bra lista som jag använder mig av då och då. Nu har jag inte skapat en ny karaktär på ett tag, inte sedan i somras, och då använde jag mig av denna. Väldigt användbar, måste jag säga. –> 100 Character Development Questions for Writers

Jag tror att jag är dum i huvudet

… eller årets ”Hur Jag Anmälde Mig Till Årets NaNoWriMo Fast Jag Inte Skulle”-inlägg.

Japp, det hände. Tyvärr. I år igen. Jag är anmäld till Nano ytterligare ett år och hoppas på min sjunde raka vinst, men det kommer att bli förjävligt svårt (och ursäkta, nu svor jag visst).

Årets projekt blir antagligen en relationsroman (big surprise, there – not!) om ett par i trettioårsåldern som har svårt för att få barn naturlig väg. De kämpar sig igenom den ena behandlingen efter den andra, bara för att få ett nesligt minustecken på provstickan varje gång. Jag vet ännu inte om det blir en solskenshistoria, det får jag väl se.

Det känns märkligt att börja planera en vuxenroman. Mina domäner är de sena tonåren, inte par i trettioårsåldern med fertilitetsproblem. Om något brukar mina karaktärer oroa sig för att de ska bli gravida, inte att de vill bli det. Men det här är något som jag verkligen tror att jag kan skriva något om. Inte för att jag själv har det här problemet (såvitt jag vet, har aldrig provat att bli gravid) men för att barnlängtan är något som många kvinnor (inklusive jag själv) känner av då och då. Så det här blir en annan vinkel, en utmaning. Att släppa taget om gymnasiet/sex för första gången/tonårsrelationer och ta steget in i vuxenvärlden med fasta jobb, CSN-skulder, banklån, äktenskap, sex och barn. Det kan bli roligt och riktigt svårt.

Problemet med att skriva om ett ämne som ofrivillig barnlöshet är att det finns så mycket research att göra. IVF, FET, äl, BIM… förkortningarna haglar på hemsidorna och jag sitter mer och mer på wikipedia. Men jag har grunden klar för mig och under vecka 42 (min höstlovsvecka) får jag väl sätta mig ner och planera ut romanen kapitel för kapitel. Det måste jag nog. Jag måste nog också planera de olika stegen i deras process väldigt noga och se till att allt (nåja, nästan allt) stämmer.

Arbetstitel och omslag är redan skapat. Har redan bestämt namn och ålder på huvudpersonerna. Börjat leta efter musik som passar. Har bestämt PoV (point of view) och den här gången blir det i första person presens. Japp, ni läste rätt. Jag-form i presens. Det blir nog bra så snart jag hittar Linneas röst (FMC, jaget).

Mer information dyker upp på bloggen när november kommer närmare. 🙂

Jag viiiiiiill iiiiinte

Sitter mitt i en scen som är riktigt känslosam. Det här är på något vis tio år för mina karaktärer som får ett abrupt slut/uppbrott i en och samma scen. Alla är inblandade – Tristan, Tess, Adrian och Joakim. Indirekt även Simon, den nye karaktären, samt Anton och Peter. Och jag är … inte fast, det är inte rätt ord, men ovillig att fortsätta. Det tar emot och har gjort hela dagen. Jag vet att jag måste skriva den här scenen innan den försvinner från mitt huvud (där jag har skrivit på den i några dagar) och alla detaljerna blir suddiga. Men – jag – vill – inte. Snälla, låt mig slippa.

Äh, nu klagar jag igen. Det bästa är väl att bara sätta sig ner och skriva. Ni vet, lite gammal hederlig ”butt in chair, fingers on keyboard”. Så nu stänger jag av internet ett tag (typ en timme). Sen har jag väl förhoppningsvis fått skrivit lite på scenen innan jag somnar. Heja Spotify för inspiration!

Godnatt!

Planering, skrivande, redigering och efteråt – Saras ”How to”

Först skulle jag skriva ett inlägg om hur bra det ändå går med skrivandet. Passerade i dag 10 000 ord på två veckor. Stolt! Framför allt eftersom jag inte har skrivit så mycket i vår känns 10 000 desto bättre. Totalt ligger 8an på 75 000 ord just nu och den är inte ens halvfärdig. Jisses. Nåja, det redigeras ner sen.

Sen tänkte jag skriva om hur dum jag har varit i dag. Jag springer alltid runt med det senaste handskrivna i handväskan för att kunna titta på det i fem minuter under lunchen. I dag glömde jag HELA innehållet (alla 10 000 orden) på skrivbordet på jobbet. Suck. De kommer ingenstans, men jag hade tänkt renskriva i kväll (i stället för att skriva det här inlägget) så jag blev lite lack. På mig själv. För att jag glömde. Men vi är alla mänskliga. Och nu har jag passerat 10 000 ord. 🙂 Är faktiskt på 10 104 ord.

Så det här inlägget handlar om hur jag planerar mitt skrivande och sen faktiskt går till väga när jag skriver. Jag har tänkt på det mer och mer under sommaren, hur jag går till väga och hur jag förverkligar mina planer. Så här kommer allt i ett enda långt inlägg. 🙂

 

Planeringen

Nu utgår jag från min ungdomsserie Och sedan föll regnet, men jag följer det här mönstret i alla mina romaner (mer eller mindre). Närmare bestämt använder jag exempel från 8an, mitt pågående projekt i serien. 

Det första som händer är idén. Det kan låta enkelt nog, men hur ofta får vi rent faktiskt en idé som vi tror håller hela vägen? Jag börjar med att tänka igenom idén, kanske skriva ner lite namn på ett papper. En titel. Jag börjar oftast med titlar. Jag hittar en titel som jag tycker om, börjar spåna och kommer kanske på en story som passar till titeln. Kommer på namn. Känner in mig i storyn, vilka ”namn” och personligheter behöver jag? Om huvudpersonen är en kille behövs det kanske en tjej som huvudperson också? Eller i alla fall som en stark bifigur? Kanske är det så att det finns två eller tre (eller fyra eller fem) huvudpersoner som får lika mycket utrymme. I en serie kan man behålla dokumenten och fylla på allt eftersom. Det säger ju sig självt, men ibland glömmer man att skriva ner att OBS: Joakim har fått glasögon i 8an. Eller något liknande.

Sedan öppnar jag ett dokument ”Tidsenlig planering” på min ordbehandlare. (Förr hade jag MS Word, nu är det Pages. Inte för att det spelar någon som helst roll. Du kan ju också göra allt för hand.) Och skriver in titel, spaltar upp kapitel och innehåll. I Och sedan föll regnet har jag datum i stället för kapitel. Det hjälper till att sprida ut storyn över tidsplaneringen, att få någorlunda jämt flöde. Sedan fyller jag i detaljer, små scener, en viktig ordväxling som måste in i scenen. Var de olika personerna befinner sig, vart de är på väg. Vad som avhandlas i varje scen. En synopsis, helt enkelt, även om det blir en mycket lång sådan. En sådan här planeringspunkt kan se ut ungefär såhär (från 8ans planering):

Fredag 28 november 2014: Joakims födelsedag och 30-årsfest. Joakim har bjudit både Tess och Tristan utan att Tristan vet om det. Tess är okej med det, men Tristan blir fly förbannad och hotar med att sticka därifrån. De börjar bråka men Joakim dyker upp och stoppar dem, ”Väx upp, Tristan, en timme, det är allt jag begär. Hur gammal är du egentligen, fyra?” Tristan är 25, snart 26. Han stannar kvar, men det slutar med att han och Tess står och småbråkar i hallen. Efter någon timme går Tristan hem, han ska packa innan han åker till Stockholm på söndagen (30 november).

Som  ni märker är det en ganska detaljerad planering, men ändå rum för ändringar och andra detaljer. Planeringen följs inte slaviskt, men nära på. Allt – alla ändringar – skrivs in i planeringen och den uppdateras löpande genom hela skrivförloppet. Här ändrar jag inte på någonting – förutom att flytta scener eller detaljer som absolut inte fungerar längre.

Skrivandet

Här gör vi väl alla olika, och det finns ingenting som är bäst eller bättre. Jag skriver väldigt olika. Egentligen skriver jag som bäst när jag inte har tid, klockan ett på natten när jag borde sova, fem minuter här och där under en arbetsdag, en mening här och där när jag väntar på bussen/tåget/mötet som ska börja. Jag skriver på dator (oftast hemma), på telefonen (för anteckningar eller när jag är på språng), för hand när jag smusslar med det (typ under musikhistoriaföreläsningarna …) eller när jag bara vill vara närmare min text.

Det går betydligt snabbare på dator. Länken mellan huvudet och tangentbordet blir direkt, men det innebär också att det hamnar en hel del skit i dokumentet också. När jag skriver för hand tänker jag efter först, kan pausa mitt i och komma tillbaka senare när jag har löst ett problem, en ordväxling eller ett ordval. På dator tappar jag den förmågan, kan allt som oftast bli frustrerad och sitta och stirra på tom skärm. Om jag skriver för hand räknar jag och sätter ett märke efter var tionde ord. På så vis håller jag lätt koll på mina framsteg. Jag skriver oftast med blyerts för att kunna sudda om det behövs.

När jag skriver på Och sedan föll regnet ser mina dokument alltid ut likadant. De börjar med 12 punkter Courier New, sedan två raders avstånd hela dokumentet igenom. Varje datum har ett eget Pages-dokument som döps till datumet som kapitlet handlar om och läggs sedan i rätt ”årsmapp”. I exemplet ovan ser dokumentet ut såhär:

 

Den här texten ändrar jag inte på förrän jag redigerar. Detta är likadant alltid, jag skriver en text (ofta i någon slags hets) och sedan ligger den orörd tills dess att jag redigerar den. Från dess att jag startar ett projekt tills dess att jag blir färdig med första utkastet brukar det ta ett år. Med 1an och 3an (som länge var en enda stor bok) tog det tre år att skriva klart. Och sedan föll regnet är ett work in progress sedan oktober 2007, men 8an har jag bara skrivit på i ett år. Det lär nog ta ett år till innan manuset är klart för redigering.

Under tiden jag skriver samlar jag ihop låtar till en spellista på Spotify. De är offentliga och heter samma sak som romanen jag skriver på. Den här listan fylls på efterhand och just nu är 8an (efter ett års arbete) uppe i 100 låtar av olika artister. Ofta är det sånger där texterna säger något som jag tycker relaterar till romanen. Ibland är det bara fina sånger. Här är länken till 8ans spellista: Tristan & Tess – 4. delen: Aldrig mer vi. Hela serien Och sedan föll regnet har Lalehs sång ”Some die young” som temalåt, men 8an, som har titeln Aldrig mer vi har låten ”Aldrig mer” av Lilla sällskapet som sin låt. Mycket för att … tja, den passade. Och nej, romanens titel är inte tagen från låten. Jag kom på titeln efter vad som händer i boken, googlade den och hittade den här låten som bara passade som en smäck. Ibland har man tur. 🙂

 

Redigering

Det tar ju tid att redigera. Från och med det att sista ordet på första utkastet är satt vill jag inte ens titta på min text. Jag sparar den och glömmer bort den ett tag. Ibland två veckor, ibland betydligt längre. Kanske ett år, till och med. När jag redigerar den biter jag i det sura äpplet och skriver ut hela manuset. Eftersom det ofta är på 90 000 ord är det kanske 400 A4-sidor som ska skrivas ut. Jag lägger ihop alla smådokument till ett stort som jag numrerar och skriver titel och mitt namn på. Jag skriver ut och lägger i en mapp. Tar fram bläckpennan, ett kollegieblock och min planering. Börjar från början. Kollar av åldrar, datum och tidsförlopp. Att ingenting har försvunnit (typ Joakims glasögon).

Sedan är det mening för mening. Aldrig hoppa, alltid en mening i taget, en sida åt gången. Kan redigera upp emot 30 sidor på en dag när jag får upp flowet, men detta är värre än att skriva första utkastet. Allt ska kontrolleras. Mejl ska skrivas, måste kolla att alla detaljer stämmer. Sedan skrivs alla ändringar in i ett dokument (ett nytt, enda stort dokument) och skrivs ut på nytt. Jag låter det ligga ett tag. Går igenom det igen. Tar bort ändringar, ändrar om på nytt. Jag sparar alltid alla utkast, så ingenting ändras i originalfilen. Det är bra att kunna gå tillbaka ifall något blir tokigt. Och kul att kunna läsa originalmanuskriptet.

Efteråt

När jag känner mig nöjd kollar jag upp förlag. Skriver baksidetexter på skämt och skriver synopsis. Skriver personliga brev. Skriver en vettig baksidetext som inte låter som om en fjortis har skrivit den. Försöker få en röd tråd. Skriver ut manus och personligt brev, skickar i väg till förlag och väntar på refuseringen. Har jag haft råd har jag skickat i väg texten till lektör innan. Har jag haft tur har någon annan mer än jag tittat på manuset innan det åker i väg. Så är dock inte alltid fallet.

Än så länge har jag bara skickat i väg ett enda manus, ett fantasymanus som sommaren 2007 skickades till Damm förlag. Refuseringen kom i oktober samma år och tur var väl det, för den romanen var … inte min bästa, låt mig säga det så. Sedan dess har jag inte skickat i väg något. Och sedan föll regnet kom tvåa i tävlingen Debutanten hösten 2010. Tävlingen anordnades av Telegram förlag och Skrivsidan.com, ”priset” var en lektörsläsning av Leffe Delo. Herr Delo ratade inte manuset helt. Kanske finns det en författare i mig trots allt. 🙂

Hjälp! POV-problem deluxe!

Jag har, i mina försök att komma ur en POV-härva, försatt mig i en ännu större knipa än tidigare.
(POV – point of view, engelsk term för berättarperspektiv.) 4an har visat sig vara en källa till besvär.

I ett tidigare inlägg (från i förrgår, eller nått) skrev jag att jag i ett försök att begränsa historien lite grann valt att låta bara FMC Elina berätta. Alltså skulle alla scener där Elina inte själv är med bort. Sen skulle allt som är från MMC Elias perspektiv bort också. Eftersom storyn ursprungligen är skriven ur bådas perspektiv blir det märkligt att se texten från en sida. Därför brottas jag nu med tanken om jag i stället ska vända på steken och skriva allt i första person i stället (jag-form, alltså)?

Fördelen blir att jag inte lockas till att låta Elias prata. Nackdelen blir att alla scener som jag gillar och som förklarar för läsaren vad kom ”egentligen” hände men där Elina ju inte är med måste bort. Rubbet. Suck.

Och detta kommer jag på 80 sidor in i redigeringen (av totalt 265) – i andra redigeringsvändan och efter tre år med manuset. Herrejesus. 4 000 ord av 73 000 strukna, och fler lär det bli. Jag får nog pröva den nya ”rösten” i morgon, på typ ett eller två kapitel mitt inne i smeten.

Och jag leker med tanken att Elina får heta Olivia Jakobsson i fortsättningen. Med smeknamnen Lia (Elias, mamma & pappa, bästa kompisen Amanda) och Ollie (i skolan, med Adam och tjejerna). Vad tycks? Är Elina en Olivia?

Suck, alla dessa frågor och funderingar. Önskar att någon hade alla svar i ett facit.

Novelltävlingar

Jag har redan erkänt att noveller inte är min starka sida. Men det betyder inte att jag ger upp. I övning ligger perfektion, och jag skulle gärna vilja bli publicerad någon gång. 🙂 Dessutom finns det ju lite pengar att hämta in i form av prispengar, och det vore ju inte heller fel. 😉 Fast det är ju inte det som det handlar om.

I alla fall. Först ut är ICA-kurirens novelltävling som har deadline 12 juli. Hemmets Veckotidning vill ha sina bidrag den 1 augusti. UMEÅ novellpris är först 30 september, men det gäller ju att planera framåt. 🙂 Dessutom gäller det ju att inte skicka in samma bidrag till de olika tävlingarna. De har alla olika gräns för hur många tecken novellen får innehålla, men bara ICA-kuriren har satt ett tema på sin. Upptäckten är titeln på deras tema.

Någon som tänker i samma banor som jag och vill skriva noveller i sommar? 🙂