Brister

Det viktigaste när man skriver relationsböcker (oavsett för vilken åldersgrupp) är karaktärerna. Det betyder att man ju måste veta det mesta om sina karaktärer för att kunna skriva relationerna mellan dem. 


Så här ikväll har jag suttit och skrivit ner i punktform allt om en av de manliga huvudpersonerna. Jag har skrivit om honom i nio år och han kan fortfarande överraska! ❤️✍

Men det viktigaste i en karaktär måste ju vara hens brister. Utan dem blir en människa platt, endimensionell. Det roliga är att hitta sakerna som gör en person speciell. Jag har redan kommit en bra bit på vägen, men jag behöver lite hjälp. 

Så – vilka brister tycker ni är intressanta? 😘

Planering, skrivande, redigering och efteråt – Saras ”How to”

Först skulle jag skriva ett inlägg om hur bra det ändå går med skrivandet. Passerade i dag 10 000 ord på två veckor. Stolt! Framför allt eftersom jag inte har skrivit så mycket i vår känns 10 000 desto bättre. Totalt ligger 8an på 75 000 ord just nu och den är inte ens halvfärdig. Jisses. Nåja, det redigeras ner sen.

Sen tänkte jag skriva om hur dum jag har varit i dag. Jag springer alltid runt med det senaste handskrivna i handväskan för att kunna titta på det i fem minuter under lunchen. I dag glömde jag HELA innehållet (alla 10 000 orden) på skrivbordet på jobbet. Suck. De kommer ingenstans, men jag hade tänkt renskriva i kväll (i stället för att skriva det här inlägget) så jag blev lite lack. På mig själv. För att jag glömde. Men vi är alla mänskliga. Och nu har jag passerat 10 000 ord. 🙂 Är faktiskt på 10 104 ord.

Så det här inlägget handlar om hur jag planerar mitt skrivande och sen faktiskt går till väga när jag skriver. Jag har tänkt på det mer och mer under sommaren, hur jag går till väga och hur jag förverkligar mina planer. Så här kommer allt i ett enda långt inlägg. 🙂

 

Planeringen

Nu utgår jag från min ungdomsserie Och sedan föll regnet, men jag följer det här mönstret i alla mina romaner (mer eller mindre). Närmare bestämt använder jag exempel från 8an, mitt pågående projekt i serien. 

Det första som händer är idén. Det kan låta enkelt nog, men hur ofta får vi rent faktiskt en idé som vi tror håller hela vägen? Jag börjar med att tänka igenom idén, kanske skriva ner lite namn på ett papper. En titel. Jag börjar oftast med titlar. Jag hittar en titel som jag tycker om, börjar spåna och kommer kanske på en story som passar till titeln. Kommer på namn. Känner in mig i storyn, vilka ”namn” och personligheter behöver jag? Om huvudpersonen är en kille behövs det kanske en tjej som huvudperson också? Eller i alla fall som en stark bifigur? Kanske är det så att det finns två eller tre (eller fyra eller fem) huvudpersoner som får lika mycket utrymme. I en serie kan man behålla dokumenten och fylla på allt eftersom. Det säger ju sig självt, men ibland glömmer man att skriva ner att OBS: Joakim har fått glasögon i 8an. Eller något liknande.

Sedan öppnar jag ett dokument ”Tidsenlig planering” på min ordbehandlare. (Förr hade jag MS Word, nu är det Pages. Inte för att det spelar någon som helst roll. Du kan ju också göra allt för hand.) Och skriver in titel, spaltar upp kapitel och innehåll. I Och sedan föll regnet har jag datum i stället för kapitel. Det hjälper till att sprida ut storyn över tidsplaneringen, att få någorlunda jämt flöde. Sedan fyller jag i detaljer, små scener, en viktig ordväxling som måste in i scenen. Var de olika personerna befinner sig, vart de är på väg. Vad som avhandlas i varje scen. En synopsis, helt enkelt, även om det blir en mycket lång sådan. En sådan här planeringspunkt kan se ut ungefär såhär (från 8ans planering):

Fredag 28 november 2014: Joakims födelsedag och 30-årsfest. Joakim har bjudit både Tess och Tristan utan att Tristan vet om det. Tess är okej med det, men Tristan blir fly förbannad och hotar med att sticka därifrån. De börjar bråka men Joakim dyker upp och stoppar dem, ”Väx upp, Tristan, en timme, det är allt jag begär. Hur gammal är du egentligen, fyra?” Tristan är 25, snart 26. Han stannar kvar, men det slutar med att han och Tess står och småbråkar i hallen. Efter någon timme går Tristan hem, han ska packa innan han åker till Stockholm på söndagen (30 november).

Som  ni märker är det en ganska detaljerad planering, men ändå rum för ändringar och andra detaljer. Planeringen följs inte slaviskt, men nära på. Allt – alla ändringar – skrivs in i planeringen och den uppdateras löpande genom hela skrivförloppet. Här ändrar jag inte på någonting – förutom att flytta scener eller detaljer som absolut inte fungerar längre.

Skrivandet

Här gör vi väl alla olika, och det finns ingenting som är bäst eller bättre. Jag skriver väldigt olika. Egentligen skriver jag som bäst när jag inte har tid, klockan ett på natten när jag borde sova, fem minuter här och där under en arbetsdag, en mening här och där när jag väntar på bussen/tåget/mötet som ska börja. Jag skriver på dator (oftast hemma), på telefonen (för anteckningar eller när jag är på språng), för hand när jag smusslar med det (typ under musikhistoriaföreläsningarna …) eller när jag bara vill vara närmare min text.

Det går betydligt snabbare på dator. Länken mellan huvudet och tangentbordet blir direkt, men det innebär också att det hamnar en hel del skit i dokumentet också. När jag skriver för hand tänker jag efter först, kan pausa mitt i och komma tillbaka senare när jag har löst ett problem, en ordväxling eller ett ordval. På dator tappar jag den förmågan, kan allt som oftast bli frustrerad och sitta och stirra på tom skärm. Om jag skriver för hand räknar jag och sätter ett märke efter var tionde ord. På så vis håller jag lätt koll på mina framsteg. Jag skriver oftast med blyerts för att kunna sudda om det behövs.

När jag skriver på Och sedan föll regnet ser mina dokument alltid ut likadant. De börjar med 12 punkter Courier New, sedan två raders avstånd hela dokumentet igenom. Varje datum har ett eget Pages-dokument som döps till datumet som kapitlet handlar om och läggs sedan i rätt ”årsmapp”. I exemplet ovan ser dokumentet ut såhär:

Skärmavbild 2013-08-06 kl. 21.43.23

 

Den här texten ändrar jag inte på förrän jag redigerar. Detta är likadant alltid, jag skriver en text (ofta i någon slags hets) och sedan ligger den orörd tills dess att jag redigerar den. Från dess att jag startar ett projekt tills dess att jag blir färdig med första utkastet brukar det ta ett år. Med 1an och 3an (som länge var en enda stor bok) tog det tre år att skriva klart. Och sedan föll regnet är ett work in progress sedan oktober 2007, men 8an har jag bara skrivit på i ett år. Det lär nog ta ett år till innan manuset är klart för redigering.

spotifyUnder tiden jag skriver samlar jag ihop låtar till en spellista på Spotify. De är offentliga och heter samma sak som romanen jag skriver på. Den här listan fylls på efterhand och just nu är 8an (efter ett års arbete) uppe i 100 låtar av olika artister. Ofta är det sånger där texterna säger något som jag tycker relaterar till romanen. Ibland är det bara fina sånger. Här är länken till 8ans spellista: Tristan & Tess – 4. delen: Aldrig mer viHela serien Och sedan föll regnet har Lalehs sång ”Some die young” som temalåt, men 8an, som har titeln Aldrig mer vi har låten ”Aldrig mer” av Lilla sällskapet som sin låt. Mycket för att … tja, den passade. Och nej, romanens titel är inte tagen från låten. Jag kom på titeln efter vad som händer i boken, googlade den och hittade den här låten som bara passade som en smäck. Ibland har man tur. 🙂

 

Redigering

Det tar ju tid att redigera. Från och med det att sista ordet på första utkastet är satt vill jag inte ens titta på min text. Jag sparar den och glömmer bort den ett tag. Ibland två veckor, ibland betydligt längre. Kanske ett år, till och med. När jag redigerar den biter jag i det sura äpplet och skriver ut hela manuset. Eftersom det ofta är på 90 000 ord är det kanske 400 A4-sidor som ska skrivas ut. Jag lägger ihop alla smådokument till ett stort som jag numrerar och skriver titel och mitt namn på. Jag skriver ut och lägger i en mapp. Tar fram bläckpennan, ett kollegieblock och min planering. Börjar från början. Kollar av åldrar, datum och tidsförlopp. Att ingenting har försvunnit (typ Joakims glasögon).

Sedan är det mening för mening. Aldrig hoppa, alltid en mening i taget, en sida åt gången. Kan redigera upp emot 30 sidor på en dag när jag får upp flowet, men detta är värre än att skriva första utkastet. Allt ska kontrolleras. Mejl ska skrivas, måste kolla att alla detaljer stämmer. Sedan skrivs alla ändringar in i ett dokument (ett nytt, enda stort dokument) och skrivs ut på nytt. Jag låter det ligga ett tag. Går igenom det igen. Tar bort ändringar, ändrar om på nytt. Jag sparar alltid alla utkast, så ingenting ändras i originalfilen. Det är bra att kunna gå tillbaka ifall något blir tokigt. Och kul att kunna läsa originalmanuskriptet.

Efteråt

När jag känner mig nöjd kollar jag upp förlag. Skriver baksidetexter på skämt och skriver synopsis. Skriver personliga brev. Skriver en vettig baksidetext som inte låter som om en fjortis har skrivit den. Försöker få en röd tråd. Skriver ut manus och personligt brev, skickar i väg till förlag och väntar på refuseringen. Har jag haft råd har jag skickat i väg texten till lektör innan. Har jag haft tur har någon annan mer än jag tittat på manuset innan det åker i väg. Så är dock inte alltid fallet.

Än så länge har jag bara skickat i väg ett enda manus, ett fantasymanus som sommaren 2007 skickades till Damm förlag. Refuseringen kom i oktober samma år och tur var väl det, för den romanen var … inte min bästa, låt mig säga det så. Sedan dess har jag inte skickat i väg något. Och sedan föll regnet kom tvåa i tävlingen Debutanten hösten 2010. Tävlingen anordnades av Telegram förlag och Skrivsidan.com, ”priset” var en lektörsläsning av Leffe Delo. Herr Delo ratade inte manuset helt. Kanske finns det en författare i mig trots allt. 🙂

En snilleblixt

Ganska skön helg. Fantastiskt väder (över 25 grader och strålande sol), en härlig sovmorgon på lördagen och sen en inflyttningsfest på kvällen. I dag har det varit jobb (kyrka) och sen totalt stillastående i trädgården. Avslutade med ett dopp i havet i Lomma, middag och nu film (”Min brors flickvän”).

Jag kom på en sak när jag låg där i havet och njöt av solen och värmen. En scen som jag tänkte på för snart sex år sedan och som finns med i Och sedan föll regnet som en liten passage. Men nu, i dag, kom hela scenen och bokstavligt talat slog till mig. Jamen just det, så här ska det vara. Och sedan funkade bara alltihop. Och nu trillade en bit på plats. Det som händer mellan april/maj och november 2007, vad Tess och Tristan är, vad de gör, varför de sen blir så ”beroende” av varandra som de ju faktiskt är.

Ibland älskar jag när allt funkar.

PS: I går kväll såg jag ett stjärnfall. Kanske var det därför allt föll på plats? 😉

Sommarens första dag!

I dag, på sommarens första dag, är det 25 grader varmt och strålande sol i Köpenhamn. Några moln på himlen (det ska visst regna senare) men inte en enda svalkande fläkt. Jag firar med att hålla mig inomhus och äta glass och skriva/läsa/städa. Varför? Nej, jag älskar fint väder och sol som alla andra människor. Men jag är pollenallergiker. Jag + björkpollen = dålig kombination. Speciellt i Köpenhamn. Runt hela stan finns björkskog planterad. Här brukar prognoserna vara ”off the charts”, på grund av de sinnessjukt höga pollenhalterna. Det hjälper inte mig, precis. Eftersom slemhinnorna i kroppen svullnar upp under pollensäsongen (dels om man är allergisk men också för att det är så varmt) har mina stämband reagerat med att bli tröga och rösten har sjunkit en ters. Det låter kanske inte mycket, men det är vääääldigt mycket. Eftersom det är mindre än två veckor till min examen är jag inomhus och tar till alla beprövade (och obeprövade) metoder som finns. Skölja näsan med saltvatten. Nässpray. Allergitabletter. Inte vara ute mer än nödvändigt. Tvätta håret innan man går till sängs för att få bort pollen som fastnat. Stängda fönster, nya lakan. Lära sig älska regn.

Det låter kanske onödigt, men så kan det vara. I stället får jag ju massor med tid till att läsa, skriva, vara produktiv på alla möjliga sätt. Se filmer jag glömt bort att jag hade. Träna (så länge det är inomhus). Städa.

Som ni kanske läste i gårdagens inlägg har 8an passerat 60k (ligger just nu på 65k) och jag har en del kvar att skriva. Den kan kanske bli klar före midsommar, men planen är att skriva under sommaren samtidigt som jag redigerar 2an. I höst får jag skicka in 2an och eventuellt 4an till förlag. 🙂 Det är dags att förlagen får läsa lite av Och sedan föll regnet.

Jag tänkte på detta tidigare i dag. Jag har skrivit aktivt sedan 2004. Det är nio års skrivande. På hela den tiden har jag bara skickat in ett enda manus till förlag. Det var 2007, när jag skickade in ett undermåligt fantasy-manus till Damm förlag som en del av mitt projektarbete i 3an på gymnasiet. Det gick, som förväntat, dåligt. Det blev en standardrefusering (som jag faktiskt har sparat, tror jag). 2010 skickade jag in 1an+3an (som på den tiden fortfarande var ett och samma manus, 1an) till Debutanten, en tävling anordnad mellan Skrivsidan.com och Telegram förlag. Av 111 manus kom jag 2a, det var där jag lärde känna Mari Åberg, som för övrigt debuterar i augusti med det manus hon tävlade med. 🙂 På grund av Debutanten fick jag en lektörsläsning av Leffe Delo (i februari 2011) där han faktiskt inte sågade manuset utan ansåg att det gick att jobba med. Men sedan dess (snart tre år sen) har jag bara skickat in några enstaka noveller till tävlingar och aldrig har det hänt något. Det är väl dags att se hur mitt ungdomsskrivande står sig hos förlagen. 🙂

Även på jobbet

20120802-120319.jpg

Jag skriver när inspirationen slår till. Idag på lunchpausen blev det 393 snabba ord för hand, resultatet syns (delvis) på bilden. 🙂
Det är en bit i den nya boken som kom ner på papper. Känns rätt skönt faktiskt, precis som att återse gamla kompisar. Detta är fjärde boken ihop, så vi ska nog komma överens. 😀

Ny blogg!

Mina kära vänner. Ni som läser regelbundet, ni som trillar in sporadiskt och ni som läser bloggen för första gången. Jag har nöjet att meddela att jag flyttar över delar av verksamheten till en annan blogg!

Efter att ha arbetat med ungdomsboken (och sedan ungdomsserien) Och sedan föll regnet sedan hösten 2007 har boken äntligen fått en egen blogg! Den har också fått en Facebook-sida, och jag har uppdaterat min författarprofil på Kapitel1.se där böckerna för tillfället ligger ute för läsning. Det är dags att marknadsföra sig.

Jag kommer att skriva allt som rör serien där, och här på min “vanliga” blogg allt annat som rör skrivandet och livet. Jag hoppas att ni kommer att gilla det ni läser och att vi ses där! 🙂

Här är adressen till den nya bloggen: Och sedan föll regnet.

Jag vet inte vad som händer just nu

Men av någon anledning, när jag snabbt läste igenom 2an i dag (bara för att minnas hur den egentligen var), insåg jag att jag är väldigt nöjd med den. Där finns en del att ändra och fel att fixa, klart, men jag är väldigt nöjd med tonen i språket. Hur dialogerna är. Jag har fått höra i ett lektörutlåtande att mina dialoger är bra, men i 2an finns där något mer. Mer egna röster. Klart att det kan utvecklas mycket, mycket mer, men jag hör Tess på ett annat sätt. Tristan är vuxen. Adrian och Peter är andra karaktärer. De talar, har varsin röst. Peter har ett liv, Tess försöker desperat hålla fast vid sitt.

Man ska väl inte klappa sig själv på axeln, men jag blev så glad när jag snabbskummade igenom storyn och insåg att det finns ett manus där inne. Något som håller. Nu ska det bara slipas fram. Och skickas in. Tittade precis på lektörutlåtandet igen. Det svider, samtidigt som det är helt rätt. Jag får ta mig i kragen. Ta tag i den stora redigeringen.

Om inte annat för att Tess och Tristan ska få berätta sin historia.

Mitt huvud snurrar av idéer

… och jag har inte tid att skriva ner dem – inte en enda! Flera tillhör den nya T&T-romanen, den som jag verkligen borde lägga på hyllan, och de andra idéerna är såna som tillhör nya historier, nya personer som vill befolka mitt huvud för några år. Jag blir tokig!

Lyxproblem? Självklart. Ett riktigt i-landsproblem. Men det gör det inte lättare för mig. Jag skulle vilja sitta ner oavbrutet i några timmar och skriva ner idéer i min nya anteckningsbok, köpt enbart för att hjälpa mig att hålla reda på alla underliga tankar och upplägg som dyker upp i mitt huvud. Men jag är på jobbet, träffar kompisar, är med familjen och förbereder distanskursen. Jag gör kort sagt allt annat än det jag borde. Varför? För – förutom att det är ett lyxproblem – vet jag att om jag börjar, kan jag inte sluta. Då kommer T&T att befolka mitt huvud snabbare än jag hinner blinka. Att öppna den nya, röda, fina anteckningsboken och skriva ner idéer innebär att T&T-romanen finns på papper, påbörjad. Och om jag börjar, kommer mitt huvud att säga ”Bara lite mer, en scen eller två, det skadar inte” och sedan är jag körd.

Om jag känner mig själv? Ja. Om det är synd om mig? Självklart inte. Jag vet att jag kommer att ge efter förr eller senare. Helst senare. Eller förr. Vilket som nu är bäst.

Får väl avsätta några timmars tanketid och bara rensa huvudet på idéer. Det vore skönt.

Förvirrad

Den som har läst min blogg under de senaste – säg, två – månaderna har säkert uppfattat att jag känner mig ganska klar med 1an och 2an. De är egentligen ett enda stort manus som ska redigeras till tre böcker, i bloggen kallade 1-3. Jag har känt mig så klar att jag har skrivit ut manuset till 2an och ska börja redigera. Jag har till och med börjat planera för andra romaner med helt nya personer. Sett fram emot det, känt hur det rycker i fingrarna. Men så händer det. Som så många gånger förut. Att någon av dem säger: ”Men du är inte klar med mig än. Jag har mer att berätta och jag vill att du skriver det nu.”

Ni har säkert förstått vad som har hänt. När jag var i Paris började en av karaktärerna tala igen. Tess. Min ängel, den jag värnar om otroligt mycket för att jag – tyvärr – har en tendens att likna mig alltför mycket. Tristan började också prata. Min sötnos, den stackars killen som får utstå så mycket men som alltid pratar med mig i alla fall. Mina älsklingar!

Men hur mycket jag än älskar dem, vet jag inte om det här är en bra idé. Jag har ingen titel ens (något jag alltid brukar ha innan jag planerar romanen)! Men det är som om jag har öppnat en sluss i hjärnan – scener bara strömmar ut och de lämnar mig inte i fred. Jag har fått klottra ner några stödord runt flera scener bara för att inte glömma bort dem och ändå fortsätter de – Tristan framför allt – att prata som om det inte fanns någon morgondag. När de till och med dyker upp när jag sover börjar jag bli irriterad. Men jag vet inte. Det är det här mitt frustrerade inlägg handlar om. Jag vet inte. Kan jag verkligen börja skriva bok 4 när 1-3 inte ens är redigerade? Kan jag utgå från att situationerna är de samma? Kan jag ens …

Ni ser. Fler frågor än svar. Men jag vill. I mitt undermedvetna har jag redan fått ihop en början och en mitt, men slutet är osäkert. Hur ska den sluta? Jag vet att om jag bara skriver kommer det att bli ett lyckligt slut, men frågan är om det är det som är historien egentligen eller om det bara är mitt veka hjärta som talar högre än förståndet? Det känns som om jag har frågetecken vart jag än vänder mig, för jag kan inte ens resonera fram till något själv i den här frågan. Mitt hjärta säger ”Ja, skriv, skriv!” men hjärnan säger ”Är det verkligen smart att …?” och sedan står jag förvirrad.

 

Vad tycker ni? Ska jag lägga ner tid – säkert flera månader, för de här manusen brukar bli minst 80 000 ord – på att skriva en historia som jag är osäker på om jag någonsin skulle vilja publicera? Ska jag skriva den bara för mig själv? För dem? Finns det läsare? Ska jag redigera 1-3 först och riskera att tappa bok 4?

Jag har upplevt en sak den här gången (eller egentligen alla gånger som jag djupdyker i bok 1-3) som jag sällan upplever med andra manus (utom 1-3, som ju egentligen är samma story utspridd över många böcker). Vilken känsla?

Känslan av att min text omfamnar mig, att den drar mig in i sin varma, trygga famn och viskar lugnande ord i mitt öra. Manar mig till att skriva.

Ungefär som den här bilden. Det känns så här. Att min text liksom vaggar mig till sömns som en mor vaggar sitt barn, att den berättar en godnattsaga för mig – fast i det här fallet är det jag som är rösten och berättelsen mina ord. Det blir alltid så här med Tess och Tristan. De finns längst fram för mig – de är mina kärlekar. Mina käraste karaktärer. Så varför är jag osäker på om jag vill spendera ytterligare några år med dem? Min berättelse sträcker sig över tio år och har tagit mig nästan fem år att skriva (så här långt), så vad gör ytterligare två-tre år? 2015 som deadline? Låter det bra? Jag har ju till och med skapat en spellista på Spotify för det.

Så, efter världens längsta och mest förvirrade inlägg: HJÄLP! Vad ska jag ta mig till??

Ledmotivet till nya boken?

Eller till 1an, 2an och 3an?

Laleh – Some Die Young

Så sjukt skön låt, och texten är perfekt! 🙂 Framför allt eftersom jag nästan kan se Tess och Tristan framför mig i den här låten. Det blir en sådan inspiration, och det passar ju bra eftersom Tess och Tristan bor i mitt huvud varje sekund av dygnet just nu. Jag går och velar, vad ska jag göra? Skriva, inte skriva, lyssna på dem eller försöka glömma bort dem? Det är svårt, men ännu svårare eftersom jag är ovillig att öppna upp ”The X files”, som i mitt fall är Tristans och Tess komplicerade historia.

Men oavsett. Låten är fantastisk och jag tycker att den andas 1-3an.

Och här är spellistan för nya boken: Tristan & Tess – 4. delen

Sista dagen i Paris

… och som vanligt när jag blir riktigt, riktigt trött (som i dag, efter en hel veckas turistande och shopping i Paris) hoppar idéerna upp i huvudet på mig. Säkert har det med ren utmattning att göra – jag skriver som bäst när jag är riktigt trött och sömnig – alltså kommer också idéerna då.

Och vad hoppar upp? Jo, en fortsättning på 1an, 2an och 3an, alltså … eh … 8an. Eller hur ska numreringen bli? I alla fall skulle idéen utspela sig två år efter 3ans epilog, alltså nio år efter 2an, och avslutas någon gång runt tio år efter seriens start. Jag blir sugen att skriva redan nu, men måste lägga lock på – det vore nog smartast att skriva klart/redigera klart del 1-3 innan jag skriver del 4. Eller? Hur som helst är det kul att skriva, speciellt med personer som jag känner så bra och tycker så mycket om. Men jag kan inte skriva bara för att jag tycker om dem, det måste finnas en historia som är värd att berättas. Kanske? 🙂

I morgon blir det i alla fall bil till Köln, och sedan hem till Lund på söndag. På måndag morgon kl. 8 börjar jobbet, så det blir tufft. Men jag får förhoppningsvis sova lite i bilen, och förhoppningsvis får jag också köra lite autobahn. Bäst att inte kombinera sömn och körande samtidigt. 😉

Farväl Paris! Det har varit intensivt och underbart, men samtidigt väääääldigt ansträngande – men vi lär väl ses någon dag igen!

Hur jag organiserar, del 1

Det finns något som alla författare, glada amatörer som professionella, har problem med. Organiseringen. Hur man håller koll på sina kapitel, på handlingen och de röda trådar som för storyn framåt. Speciellt en grupp har problem med detta, och det är gruppen som skriver lite här och var innan de binder ihop berättelsen med scener eller beskrivningar.

Jag tillhör grupp två, den som hoppar fram och tillbaka i handlingen. I enstaka fall skriver jag berättelsen från a-ö, men det sker som sagt väldigt sällan. För mig gör det att jag inte tappar farten, för det finns hela tiden nya intressanta scener att skriva och de scener som händer emellan är blir roligare att skriva när man vet vart de leder/kommer ifrån. Men det här sättet ger ibland mer problem än glädje, vilket har lett till att jag har utvecklat två olika system för mitt skrivande. (Eller tre, om man räknar med att skriva från a-ö, vilket jag egentligen inte tar cred för, så det struntar vi i …)

För mig är det viktigt att organisera mitt skrivande och att hålla pedantisk ordning på mitt manus, framför allt när under november när jag skriver NaNoWriMo. Både 1an och 2an började som Nano-romaner, och när man ska skriva en roman på 30 dagar är det bra att hålla koll på var man är i berättelsen. (I alla fall för mig, vissa personer skriver bara ur det tomma blå och det verkar gå bra för dem också.)

Det finns flera sätt att organisera på. De två stora sätten som jag använder är:

1) det jag kallar datummärkning, som ni ser på bilden nedan. Detta sättet pratar jag om idag.

och

2) kapitelmärkning, som jag använde i bl.a. 4an, där scener förses med märkningen ”kapitel 1” osv, men kan också heta ”1a, 1b, 1c” osv. Detta sättet tar jag upp en annan dag.

På bilden syns råmanuset och upplägget till 2an, ungdomsromanen ”Bara för Terese”, som är första boken av en ungdomstrilogi. 1an, som för övrigt är skriven före tvåan men utspelar sig efter, heter ”Och sedan föll regnet”.

Huvudmappen heter ”Bara för Terese” och består av ett antal undermappar; ”Datum”, ”Information om depression” och ”Övrigt”. ”Datum” innehåller manusdokumenten, medan ”Information om ….” innehåller … ja, precis det som titeln säger. Information om det som du behöver ha med dig över allt. ”Övrigt”-mappen innehåller karaktärsporträtt, bilder på omslaget, inspirationsbilder, gamla dokument, synopsis, följebrev – i stort sett allt som rör manuset men som inte är aktuellt just i skrivande stund. Kan även innehålla något som kallas ”Novel files”, där all text som jag tar bort (och som är mer än två rader) sparas med hänvisning till var den fanns från början. Det är bra att spara gammal text, framför allt för all information som riskerar försvinna.

”Datum”-mappen är den som är det intressanta i det här inlägget. Tanken bakom datummärkning är precis som när man skriver dagbok, att man skriver datum på allt som händer. I dokumentet ”Tidsenlig planering” ligger hela storyn upplagd efter datum. Fram tills nyligen visste jag inte att storyn började år 2006, så därför heter åren ”år -1, år 0, år 1, år 2” där år 0 är året för den bilolycka som ”Och sedan föll regnet”, 1an, startar med. År -1 är därför 2006, år 0 2007 osv fram till år 5, som är 2012. I år, alltså. Lite småkul. =)

I varje ”årsmapp” ligger manuset i mappar om månader, ex ”Mars 2007”. I mappen ligger sedan manuset som hamnar i rätt ordning datummässigt i stället för att ligga huller om buller som det gjorde tidigare, där 1 oktober låg före 2 oktober osv. Mycket irriterande.

I just ”2an” var datummärkningen extra viktig att hålla koll på, för huvudpersonen Terese (Tess) skriver dagbok och dessa uppstår som enskilda kapitel. Snacka om förvirrande! Så dessa är speciellt märkta med taggen ”dagbok”, för att inte förvirra mig.

Självklart tar det här sättet tid, men jag tycker att det hjälper mig. Manuset får ett annat tidsförlopp. Det blir dock många ”kapitel” … 😉

Det var alltså det första sättet att organisera på. En annan dag pratar jag om min kapitelmärkning med c- och d-scener. =)