Den svavelgula himlen

Glad midsommar, allihop! Hoppas att ni hade ett fint midsommarfirande, om ni firade, och annars en trevlig fredag.

Själv hade jag och pojkvännen en trevlig dag/kväll med vänner, men idag mår vi pyton båda två. Tur att det är fotboll på tv så att man kan distrahera sig själv. Orkar knappt läsa, ärligt talat.

Men imorse tvingade jag mig att läsa ut Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Det är min första Westö-bok, och det lär bli min sista. Den svavelgula himlen påminde om Steglitsan av Donna Tartt och 4321 av Paul Auster i stilen. 475 sidor som kändes som om de aldrig skulle ta slut. Jag tänkte köpa den i en bokhandel i början av maj, men började prata med en av de anställda och hon rådde mig att lägga mina pengar på något annat. Hon menade att jag var för ung för att förstå alla referenser. I vanliga fall brukar jag inte bry mig om sånt, men den här gången får jag ge henne rätt. Det är väldigt många referenser till 1970-, -80 och -90-tal, och det blir för många till slut. Dessutom går historien runt i ring, och jag  tror aldrig att man får veta berättarjagets namn? I så fall så missade jag det.

I slutändan är det en bok som jag är glad att jag fick läst, för jag har tittat på den i flera veckor. Men nu är den läst och det var en biblioteksbok, så jag slösade inte några pengar på den. Westö får tyvärr inte min röst i Årets Bok 2018.