Den allvarsamma leken

I helgen läste jag ut Mitt hjärtas oro av Malou von Sivers. Det är en av de 12 böckerna nominerade till Årets Bok, så jag högg den på bibblan och pga dess längd (316 sidor) läste jag den på en dag. Den var bra, och om ni har läst den så vet ni att Hjalmar Söderberg och romanen Den allvarsamma leken från 1912 spelar stor roll i von Sivers roman.

Då jag länge tänkt att jag skulle läsa Den allvarsamma leken kändes det som ett ypperligt tillfälle att läsa den nu. Sagt och gjort, och nu är den utläst.

(Det verkar för övrigt vara många som har gjort som jag: först läst Mitt hjärtas oro och sedan läst/läst om Den allvarsamma leken.)

Jag förstår varför den väckte uppmärksamhet 1912. I korta drag handlar den om Lydia och Arvid, som förälskar sig i varandra. Arvid känner att han inte kan försörja Lydia, skulle det komma till äktenskap, så han velar fram och tillbaka – så till den milda grad att Lydia gifter sig med någon annan. Sedan tillbringar de romanen med att gå fram och tillbaka med varandra och leka med varandras känslor.

Men jag stör mig! Något grymt! Det följande är spoilers, så om ni inte har läst boken, så hoppa partiet nedan:


Arvid har aldrig lovat något konkret (i det här fallet giftemål) till Lydia. Han velar fram och tillbaka och meddelar henne att han omöjligen kan försörja henne, han är blott 22 år gammal och inte har inga framtidsutsikter. Lydia svarar med att gifta sig med en annan, mycket äldre herre.

Arvid i sin tur blir snärjd av Dagmar (han är egentligen inte kär men blir halvt tvingad till äktenskap för att skydda sin egen och Dagmars heder). Det är inte ett kärleksfullt äktenskap men troget.

Arvid och Lydia får kontakt. De påbörjar en relation där Lydia erkänner att hon har haft affärer tidigare (även hon är fast i ett kärlekslöst äktenskap) men att hon alltid har tänkt på Arvid. Det hela måste hemlighållas pga heder och ryktesspridning. Lydia skiljer sig. Det går en tid. När Arvids far dör måste Arvid till sitt fädernehem. Under tiden har Lydia en affär, då hon fruktar att Arvid i själva verket går tillbaka till sin hustru och familj.

Lydia bekänner det hela när Arvid kommer tillbaka. Han svarar något spydigt om att fel kan alla göra, hon blir arg och bryter relationen. Till slut kommer de tillbaka till varandra. Efter något år skickar Lydia ett brev hem till Arvid, varpå hustrun Dagmar får syn på brevet och allt uppdagas. När det blir tal om skilsmässa får Arvid veta att Lydia har haft ytterligare en affär, en längre en, samtidigt som hon har haft en relation med Arvid. Den andre mannen skjuter sig av sorg, Arvid bryter med Lydia när hon börjar prata om skilsmässa och giftemål. Det hela slutar med att Arvid bryter med sin hustru och reser utomlands.


Varför jag stör mig? Varken Arvid eller Lydia är direkt några helgon, de är båda otrogna i sina respektive äktenskap. Men jag blir förbannad på Lydia. Inte nog med att hon leker med Arvids känslor, hon är oärlig och förstör Arvids äktenskap. (Nu är han ganska bra på det själv, men ändå.) Hon spelar inte ärligt. Räcker det inte med att vara otrogen med en i taget? Visst, kontroversen runt Den allvarsamma leken när den utkom 1912 var väl att kvinnor kunde bete sig som män i kärlekslivet, men om man sätter den i ett nutida perspektiv skulle jag säga att det är Lydia som är playern i det här förhållandet. Arvid har alltid älskat henne och har hamnat i ett äktenskap mot sin vilja. Lydia har i stället gift sig frivilligt, och sedan haft en mängd otrohetsaffärer, först i sitt äktenskap och sedan i sin relation med Arvid. Arvid har aldrig gjort något annat än att älska henne. Ingen av dem är några helgon, som sagt, men låter det löjligt när jag säger att jag tycker att det borde finnas någon form av hederskontext i otrohet? Något i stil med att man bara är otrogen mot en i taget?

Som sagt, jag förstår varför romanen skapade rubriker 1912. Är ni intresserade av Hjalmar Söderberg och hans eget ganska tragiska äktenskap kan ni lyssna på Historiepodden, avsnitt 205: Scener ur ett äktenskap.