Berättelse om ett äktenskap heter den kortroman av norrmannen Geir Gulliksen som utkom på Weyler förlag under 2016. Jag föll för omslaget och tänkte att den verkade väldigt intressant. Titeln var ganska lockande också. 
Det som slår mig mest, ca 70 sidor in, är att det är en väldig tur att boken bara är 175 sidor lång, för det här är inte vad jag hade väntat mig. Boken handlar om två personer: huvudpersonen, mannen, som inte nämns vid namn och Timmy, hustrun. Timmy möter Harald och någon form av relation inleds. Under tiden står mannen vid sidan av och ser hur hans eget äktenskap sakta faller i bitar.
Det finns i stort sett ingen dialog i boken utan allt berättas av mannen, sett ur hans ”jag”-perspektiv. Historien pytsas ut pö om pö, vilket ibland bidrar till lite förvirring och ibland blir det någon slags filosofisk text över kärlek.
Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig. Boken kan i viss mån vara självbiografisk, det verkar som att Gulliksens egen ex-fru inte direkt uppskattar att bli skriven i romanform. Det får mig att tänka på Martina Haags skilsmässa från Erik Haag, och boken som hon vann Årets Bok för 2016, Det är något som inte stämmer. Det får mig att tänka på Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig och Horace Engdahls Den sista grisen, där i alla fall den förstnämnda boken definitivt är en kommentar till deras skilsmässa. En ganska besk kommentar, dessutom. Eller Taylor Swifts alla sånger, som sägs handla om hennes förhållanden.
Ärligt talat. Jag förstår att folk vill skriva berättelser om kärlek, om äktenskap som går i stöpet och all den smärta som uppstår. Jag förstår det, för det är trots allt så att ungefär hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa, om jag minns statistiken rätt. Men måste man göra det på ett så uppenbart sätt?
Jag får väl ta och läsa ut Geir Gulliksens roman, denna kommentar till skilsmässans förlovade land. Men det är tur att den är kort.
Saras bokhylla 