Tjockdrottningen

Har precis läst ut Tjockdrottningen av Moa Herngren (Norstedts, 2017). Det tog drygt två dagar och jag måste säga att jag är kräkfärdig.

Tjockdrottningen handlar om Annie, som pga sin övervikt lockas till att vara med i tv-programmet Du är vad du väger. Hon manipuleras av produktionen till att bli ett tv-jippo, något som Sverige kan diskutera vid fikabordet. Hon blir bara siffrorna på vågen och om de inte visar en nedåtgående kurva är hon inget värd. Tänk Biggest Loser-format.

Samtidigt finns Camilla, som är tv-redaktör och som ligger bakom allt som händer med Annie under programmets gång. Och Johanna, den skuldsatta programledaren, som enbart gör det här för pengar. Jarmo, producenten, vars liv rasar ihop.

Någonstans måste jag ju erkänna att jag tar delar av den här boken personligt, det är därför den berör. Som en som själv räknas som plus size och som har blivit mobbad pga vikten är det fysiskt smärtsamt att läsa vissa bitar. Att få läsa alla orden som folk har sagt, ord som man själv har tänkt osv. Utan att vilja spoila tycker jag att Annies resa visar en felaktig bild – man får tydligen inte se ut hur man vill, man ska passa in i formen. Det verkar det som att Herngren också tycker, med tanke på slutet. Samtidigt älskar jag att vissa personer i berättelsen får vad de förtjänar, andra inte. Men jag önskar att någon skrev en bok där utseendet inte betydde så jävla mycket. Jag vet att det är en kommentar till dagens utseendefixerade samhälle, men jag blir förbannad.

Som sagt, det är inte en dålig bok – snarare tvärtom – men varför kan inte alla bara få se ut som de vill och få älska vem de vill?

Som var självupptagna nog att tro att det var just deras ställningstagande och åsikt om henne som skulle få Annie att vakna upp och inse att hon var tjock.

Va? Är det sant? Är jag tjock? Jag hade ingen aning! Tack du o goda samarit för att du berättat detta för mig så att jag nu kan förändra mitt liv och bli smal som en normal människa! 

ur Tjockdrottningen, s. 111