Igår annonserades vinnaren av Årets bok 2017 ut på Bokmässan i Göteborg.
Vinnaren blev Alex Schulman med boken Glöm mig, och jag måste säga att jag är otroligt besviken. Tyckte att Schulmans bok var långt ifrån den bästa av de 12, men det är ju läsarnas röster som avgör, så många måste ha tyckt om Glöm mig.
Tvåa blev Malin Persson Giolito med Störst av allt och trea blev Elisabet Nemerts Vargarnas tid.
Hade helst sett att Fredrik Backman och Björnstad vann.
Jag är inte på bokmässan i år heller, vilket är en stor sorg för mig, men ibland är det helt enkelt ekonomin och jobbet som styr. Jag har inte plats i mina bokhyllor för fler böcker egentligen … Hoppas att alla ni som är där har roligt och till er andra: det blir vår tur en annan gång!
Så nu sitter jag och tittar på IKEAs hemsida i stället. Jag har inget skrivbord i min lägenhet, bara ett soffbord och ett matbord, och det fungerar inte riktigt. Det är så lätt att sätta undan datorn och göra annat. Just nu vill jag bara hitta tillbaka till mitt skrivande, och det kräver en vettig plats att göra det på. Jag funderar på ett som nedan:
Det är från serien Vittsjö, och är 100 cm långt, 37 cm brett och 75 cm högt. Finns också i vitt/glas, men jag gillar det mörka! Det skulle inte vara så massivt i min lilla tvåa, och det skulle stå mot balkongfönstret, vilket för att ljusinsläppet fortfarande skulle vara lika stort. För bara 399 kr känns det som en ganska bra idé. Jag skulle inte behöva köpa någon lampa eller stol, för det har jag redan.
Åh, det är svårt! Men jag vill ha ett skrivbord igen, det har jag inte haft på flera år. Och tanken på att ha någonstans att skriva känns helt underbart! Vad jag ska skriva vet jag redan. Det behöver bara en omstrukturering så är det redo för att skrivas. Det är dags att börja om från början. Jag vill berätta Tess och Tristans historia, men just nu är den inte riktigt klar i sina riktningar.
Hur gör ni? Har ni ett skrivbord eller sitter ni på andra ställen?
Sedan i måndags har jag hunnit med tre böcker: Världens viktigaste kyss av David Levithan, Visheten vaknar av Elin Säfström och De försvunna av Caroline Eriksson. Ingen av dem har varit speciellt långa eller speciellt svårlästa. Tyvärr är det bara Visheten vaknar som jag tyckte om, de andra två får ett svalt betyg.
Världens viktigaste kyss handlar om ett viktigt ämne, men språket var avskräckande. Upplägget passade inte alls mig. I korthet: Harry och Craig ska slå rekord i att kyssas. Trettiotvå timmar i ett sträck. Men Craig har inte kommit ut för sina föräldrar än. Samtidigt finns Cooper, som är fast i en destruktiv spiral. Och Peter och Neil, som har varit ihop i ett år men som befinner sig i en svacka just nu. Allt kommenteras av alla män som har dött i AIDS under 1970-, 80- och 90-talen. Tror att det var det som inte funkade för mig, detta eviga kommentatorspår.
Visheten vaknar är uppföljaren till En väktares bekännelser, som handlar om Tilda Modigh. Hon är, tillsammans med sin mormor, väktare över Stockholms rådare. Rådare är troll, vättar, alver och alla andra övernaturliga varelser som människor inte ser – tack vare väktaren. Trollen har börjat hålla på med något märkligt, och Tilda får i uppdrag att lista ut vad de sysslar med. Som väktare dras hon längre och längre in, och hennes mänskliga värld blir lidande. En bok full av humor och ironi och stora känslor.
De försvunna av Caroline Eriksson är en bok jag har hört talas om mycket då jag lyssnar på Carolines och Ninni Schulmans podd Att skriva en bestseller (eller en annan bok). Blev tyvärr lite besviken. Först var boken läskig, sen blev den bara blah. Kunde inte acceptera hur huvudpersonen betedde sig, även om det blev mer och mer förståeligt ju längre in i boken man kom. Verkligen en psykologisk spänningsroman, för den var inte förutsägbar. Å andra sidan har den sålt stort i flertalet länder och är omtyckt av många, så det är nog snarare jag som befinner mig ute på djupt vatten med den här genren.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska avsluta september med. Jag har bara två dagar kvar av månaden och en spänningshuvudvärk som inte vill släppa, så jag funderar på något lättläst. Får titta i hyllan och se vad jag hittar. 🙂
Hade egentligen tänkt vara med i En smakebit på søndag igår, men det blev inte så. Jag var för trött för att lägga in en smakbit. Men det var kul att se vad alla andra läser just nu!
Jag läste ut Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr för en dryg halvtimme sedan. Har redan plockat upp David Levithans Världens viktigaste kyss och räknar kallt med att kunna plocka upp ytterligare en ny bok innan sängdags, för Världens viktigaste kyss är 200 sidor lång. Detta blir min första Levithan-bok, har höga förväntningar!
Men jag skulle skriva om Ljuset vi inte ser. Den utspelar sig i Europa, främst i Tyskland och Frankrike, mitt under ett brinnande världskrig. Två tonåringar, Marie-Laure och Werner, lever två vitt skilda liv i varsitt land. Ungefär lika gamla, men med två helt olika liv. Slumpen vill att deras historier länkas samman och de korta kapitlen går mellan Marie-Laures perspektiv och Werners, med några andra personer som sticker emellan då och då.
Jag hade höga förväntningar på den här boken. En del har liknat den vid Boktjuven av Markus Zusac, och även om jag förstår vad de menar håller jag inte riktigt med. Svårt att förklara utan att spoila någon av böckerna, men om någon har läst båda kanske ni förstår vad jag menar? Jag gillar egentligen inte böcker som utspelar sig under världskrigen, så kanske var den här boken lite dömd på förhand, men jag ville ge den en chans. Ett cover buy, både på grund av omslaget men också den vackra titeln! På engelska heter den All the light we cannot see, vilket är lite vackrare än Ljuset vi inte ser.
Doerr har ett vackert målande språk och historien drivs framåt. Slutet är oväntat, liksom resten av boken. Slutresultatet är en nästan 600 sidor tjock bok, som får en fyra i betyg (av fem möjliga). En stark historia, om än – som de flesta historier om krigen – sorglig. Rekommenderas!
Ljuset vi inte ser var bok 103 i ordningen och dessutom en hyllvärmare, då den prytt min hylla sedan januari eller februari. Den stod på min TBR-lista för september, och frågan är om jag hinner med de sista två böckerna också innan månaden är slut …
Nu ska jag läsa vidare i Världens viktigaste kyss och försöka ha en lugn måndag. Jag har lite saker att göra (tvätt, städning och räkningar att betala), men jag tänker ta det lugnt och lyssna på min kropp och göra vad den har lust att göra. Kanske blir det en film ikväll, kanske lite skrivande. Det blir i alla fall en promenad i stan och en tur till biblioteket för att hämta ut två böcker. #älskadittbibliotek
Hoppas att ni får en trevlig måndag!
Lördag! Jag fick äntligen min sovmorgon, även om den kändes alldeles för kort, jag fick även en kopp grönt te och lite tid att läsa i Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. Ungefär halvvägs igenom den nu, den är lite tung att läsa tycker jag. Men bra!
Ljuset vi inte ser fick Pulitzerpriset 2015. Den handlar om Werner och Marie-Laure, två tonåringar som kämpar för att överleva i Frankrike i slutet av andra världskriget, och alla de händelser som lett fram till detta ögonblick. Detta är bok 103 för mig, och en som jag har haft i bokhyllan sen i februari! Så det blev ytterligare en hyllvärmare för mig den här månaden.
Igår var det höstdagjämning, och det är precis som att vädret har tagit det på allvar. Nu börjar träden skifta färg, det ligger mer och mer gula löv på marken och temperaturen har sjunkit lite. Idag är det grått ute, men i övrigt vindstilla. Jag älskar hösten, men hade gärna fått lite mer sol innan det gråa sänker sig över landet.
Helgfrågan från Mias bokhörna den här veckan handlar om bokmässan, som går av stapeln tors-sön nästa vecka:
Vilken författare skulle ni vilja träffa på bokmässan och varför? (Medverkande finns här; https://bokmassan.se/for-besokare/program/medverkande/)
Bonusfråga: Vilken bok längtar ni efter i höst som inte ännu kommit ut?
Jag hade gärna velat träffa Anna Ahlund, författaren till Du, bara och Saker ingen ser! Hon är på mässan torsdag-fredag, om någon annan är intresserad. Annars vet jag faktiskt inte vem jag hade velat träffa … kanske Susanne Ahlenius, som står i Hois monter.
Och jag har två böcker som inte kommit ut ännu som jag längtar efter: Equilibrium av Anna Jakobsson Lund (som jag har förhandsbeställt) och sen Simona Ahrnstedts nya, Allt eller inget. Båda släpps i oktober, min födelsedagsmånad, så det blir väl att unna mig en ny bok! 🙂
Hoppas att ni har en lugn helg framför er – själv har jag två föreställningar som jag ska ta mig igenom. Allt blir möjligt tack vare grönt te och Omeprazol!
Den här veckan är evighetslång och helt lagom kort på en och samma gång. Efter två dubbeldagar ska det bli skönt med en ledig fredagskväll innan helgen slår till med jobb både lördag och söndag. Ibland är sexdagarsvecka riktigt jobbigt!
Fick imorse beskedet att en kollega var sjuk och att jag skulle hoppa in på hennes plats. Orepeterad, ouppsjungen och med magkatarr. Samt ett vänsterknä som beslutat sig för att ta semester.
Förmiddagen var mindre rolig. Kvällen med smink och kostym var faktiskt nästan rolig! Men att springa runt med pärm på scen är mindre kul, man blir hindrad! Därför dags att denna torsdagsnatt rabbla franska texter istället för får när jag nu äntligen är på väg i säng. För man vet ju inte om dagens äventyr upprepas imorgon.
Och helst av allt vill jag bara läsa i Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr och ta sovmorgon! (Det får bli lördag, då.)
Läste just ut Yxmannen av Ray Celestin. Jag brukar normalt inte gilla historiska deckare, men något med den här boken fängslade mig. Det var definitivt ett cover buy, alltså ett snyggt omslag som lockade mig. Yxmannen blev bok 102 i årets Goodreads-utmaning.
Titel: Yxmannen (The Axeman’s Jazz)
Författare: Ray Celestin
Sidor: 473 (pocket)
Förlag: Kalla Kulor Förlag, nuvarande Southsid3stories
År: 2014 (först publicerad), i svensk pocket 2017
Genre: Kriminal, historisk deckare
Betyg: 4/5
Yxmannen utspelar sig i New Orleans 1918-19. En person yxmördar delar av stadens befolkning och det orsakar panik i denna mångfacetterade stad. Alla skyller på alla, och tre olika personer får det som sitt uppdrag att lösa fallet.
Michael Talbot arbetar på mordroteln i stadens poliskår. Han har ett skamfilat rykte efter att ha satt dit Luca D’Andrea, sin fd. partner, för samröre med maffian. Han har allt att vinna på att sätta dit Yxmannen, men också allt att förlora om någon börjar luska runt i hans familjeförhållanden.
Luca D’Andrea har precis kommit ut från fängelset Angola när hans gamla kontakter inom maffian ber honom att leta upp Yxmannen åt dem. Luca behöver pengarna till att starta ett nytt liv och vad gör ett fall mer eller mindre?
Ida Davies arbetar som sekreterare för en privatdetektiv. Hon tror att hon kan lösa fallet själv, med lite hjälp från Lewis, hennes vän.
Alla tre dras in i härvor och ända fram till slutet är det hela väldigt spännande. Det ska komma en uppföljare på svenska, Mafioso, som jag tror kan bli riktigt bra om Yxmannens sista sidor är något att gå efter.
Det är otroligt spännande att lära känna New Orleans i slutet av 1910-talet. All segregation som rådde, misstänksamheten de olika grupperna emellan … och musiken! Jazzen, som börjar blomstra i södern och sakta gör sitt intåg i resten av USA. En annan spännande detalj är att Lewis, Idas vän, är Louis Armstrong, den store musikern.
Den tog mig ungefär en dag att läsa. Det är 473 sidor med driv! Rekommenderas starkt, speciellt om man är intresserad av amerikanska södern på tidigt 1900-tal.
Jag funderar på att börja med en sk reading journal, där jag för hand skriver ner alla titlar jag läst under årets gång. Där jag också för statistik och håller koll på alla månader, genrer, antal sidor, författare, betyg, antal dagar boken blev läst, och så klart alla olika utmaningar. Det skulle bli en färgglad historia med lite teckningar och citat och lite annat smått och gott.
Jag förlitar mig vanligtvis på bloggen och på Goodreads, men det vore onekligen roligt att göra det mer för hand. Jag har googlat runt på bilder och det finns så mycket fint!
Jag har en anteckningsbok, en Leuchtturm1917 (mörkblå, hårda pärmar, med prickar) och den väntar ju bara på att användas! Kanske ska skissa upp hur jag vill göra och sen börja förbereda inför 2018? Jag orkar inte riktigt överföra hela 2017 från bloggen till en anteckningsbok, det skulle ta för lång tid.
Självklart skulle jag fortsätta med både bloggen och Goodreads, både av ren lathet men också av bekvämlighet/smidighet. Det går ju inte riktigt att länka till en sida i en anteckningsbok …
Hur gör ni? Vore kul att höra hur ni håller koll på läsningen!
Det skulle ha blivit Kulturnatt i lördags, men det satte kroppen stopp för. Istället blev det soffa och film, vilket kan anses vara nästan lika bra. Minus magkatarren då.
Igår lyckades jag ta mig iväg både till biblioteket för att lämna tillbaka tre böcker men inte låna några (och kom hem med fem nya, vad är det för fel på mig egentligen?) och sen till vallokalen. Det tog mig 45 minuter att rösta, men lyssnar man på Morgonekot inser jag att min röst har gjort nytta. Alltid något. Lyckades dessutom läsa ut Holding up the universe av Jennifer Niven. Den fick mig inte att gråta, för den var inte sorglig, men den var heller inte någon fantastisk bok. Dock glad att jag läste den, för det där med ansiktsblindhet visste jag inte hur det fungerar. Ny kunskap = winwin.
Efter röstningen gick jag hem för att laga mat. Stort misstag, det där med mat. Sedan kl 19 igår kväll har jag och min säng varit bästa vänner. Smärtorna är olidliga, för ingen sovställning fungerade och man är illamående och känslig för beröring. Lyckades till slut somna vid midnatt bara för att vakna vid fyra igen och sen somna om vid fem. Klockan må bara vara 11 idag, men jag har tagit mig till soffan och det får anses vara dagens bedrift. Överväger att skippa tvättiden, för blotta tanken på att bära tvätt upp och ner till tvättstugan får mig att vilja krypa ihop till en liten boll.
Nu hoppas jag bara att min kropp väljer att samarbeta med mig så att jag kan jobba resten av veckan (tisdag kväll – söndag). Hurra för lediga måndagar!
Ska påbörja Yxmannen av Ray Celestin. Någon som läst? Jag är ca halvvägs igenom min planerade läslista för september, men det känns som att jag skulle behöva dra upp tempot för att komma någonstans i närheten av hur många böcker jag vill läsa varje månad. Lyxproblem, javisst!
Nu ska jag läsa lite och sedan se om magen håller för att dricka något …
Idag är det Kulturnatt i Lund. Jag sitter och tittar igenom programmet och inser att det finns alldeles för mycket spännande för att kunna bestämma sig! Det lär nog bli någon konsert, men annars går jag nog bara runt och njuter. Det ska ju bli lite kallt, runt 10 grader, så man får väl ta på sig en jacka.
Min stackars mage mår lite som den vill. Jobbigt att inte veta hur man mår från timme till timme, men medicineringen har redan börjat hjälpa lite. Heja Losec och fy för magkatarr!
Läser just nu bok 101, vilket blev Jennifer Nivens Holding up the universe. Jag tvekade lite, för hennes förra bok, All the bright places, gjorde ont i hjärtat att läsa. Den är så sorglig! Förhoppningsvis blir det annorlunda med denna.
I övrigt står det bara lägenhetsstädning på schemat – och så kyrkovalsröstning imorgon. Njuter av en lugn helg i vetskapen om att nästa vecka blir lång och slitsam.
Ha en trevlig lördag!
Jag är ca 3/4 genom Trummornas dån av Diana Gabaldon, den fjärde boken i Outlander-serien. Det är en gigantisk bok på 908 sidor, men jag läser den som e-bok så det går bara en smula långsamt mellan procenten. (Enda nackdelen med Kindle Paperwhite, man kan inte få den att visa traditionella sidnummer. Annars är den faktiskt riktigt bra.) Gabaldons böcker är alltid så fulla av händelser att jag ibland blir lite trött i huvudet av allt jag ska hålla reda på. Med den sista fjärdedelen att ha mig igenom hoppas jag att bli färdig med boken imorgon eller på söndag, och då är jag klar med bok 100 för i år! 😀 Och då ska jag välja en ny hyllvärmare!
I övrigt har jag troligtvis drabbats av magkatarr eller något liknande obehagligt. Är därför hemma på dagen för att kunna ha föreställning ikväll. Magen gör ont och musklerna är ömma, men det värsta är att inte våga äta något utan att få ont i magen. Hoppas på att vårdcentralens rekommendation på 14 dagars Losec ska lösa det värsta.
Men det är ju helg! Förutom kvällens föreställning är jag ledig i helgen, så det blir tre lediga dagar (lör-mån) då jag ska på Kulturnatt i Lund på lördag och rösta i kyrkovalet på söndag och ha en tvättid på måndag. Livet är bra glammigt, eller hur? 😉
Dags för Helgfrågan från Mias bokhörna!
Vad gillar du för bokligt event? Detta kan innebära alltifrån författarbesök till Crimetime Gotland. (Man kan även skriva vilket man skulle önska.)
Bonusfråga: Om du skulle sadla om, ja inte hästen utan jobb. Vilket yrke skulle du välja?
Jag älskar Bokmässan, men har inte varit där på flera år. Jag har alltid jobbat eller inte haft råd. I år har jag tekniskt sett heller inte råd, men jag funderar på att åka upp på lördagen … Vi får se. Har inte varit på något annat event, förutom tre releasefester, men det vore roligt att bo nära Stockholm och därmed kunna gå på fler event.
Och om jag skulle sadla om? Tja … författare, gärna, men jag hade väldigt gärna velat jobba inom förlagsbranschen. 🙂
Hoppas att ni får en trevlig helg!
Tidigare idag läste jag ut Wing Jones av Katherine Webber, en ungdomsbok som utspelar sig i Atlanta, Georgia 1995/1995. Wings storebror Marcus råkar ut för en olycka och under tiden som hans liv hänger på en tråd upptäcker Wing att hon har en talang för att springa. En talang som kanske kan rädda hennes familj från undergång. Det var en söt bok, full med fina ögonblick och en kärlekshistoria som inte tar överhanden. Rekommenderas! Bild på omslaget finns på min Instagram (@sarasbookshelf).
Wing Jones blev bok 99 för i år, och det tog ett tag innan jag kom på vad jag ville läsa som bok 100. Valet blev till slut Trummornas dån av Diana Gabaldon, den fjärde boken i Outlander-serien. Dels för att jag hade boken på min september-läslista, men också för att säsong 3 av tv-serien Outlander (som bygger på bok 3, Sjöfararna) kommer ut idag i andra delar av världen. Dessutom var årets första bok just Sjöfararna, så det känns lite passande att bok 100 är uppföljaren Trummornas dån. Det är en mastodontbok på 900 sidor, men förhoppningsvis ska det inte ta alltför lång tid att läsa den. Vad tror ni, en vecka?
Jag har saknat Outlander-serien, både tv- och bokserien. Målet var att ha läst alla de återstående böckerna i serien (3-8) under året, men jag tror inte att det är möjligt. Tror att The Outlander Project får hänga med i ett år till. Ska i alla fall se tv-serien så snart säsong 3 släpps i Sverige!
Saras bokhylla 