Avig Maria och stress

OBS: Långt inlägg!

Har just läst ut Mia Skäringers Avig Maria. Jag har inte följt Skäringers karriär men boken stod bland pocketböckerna på bibblan och gjorde mig nyfiken. Med sina 167 sidor är den inte direkt svårläst. Dessutom är den mycket tänkvärd och full med citat.

Men framför allt får den mig att fundera. För den som inte läst Avig Maria är det blogginlägg och krönikor om Mias liv som artist och mamma och hur hela hänger ihop. Och oftast inte hänger ihop.

Själv har jag inte barn och jag bor ensam. Jag har heller inte husdjur som pockar på uppmärksamhet. Men jag har ett jobb som innebär många långa dagar. Förra veckan var jag hemma tidigast kl 20, oftast mellan 21 och 23. Tre kvällar var jag hemma efter kl 23. Jag var i Köpenhamn två gånger för att repa med en kollega, gjorde fyra föreställningar, tränade två gånger, träffade en kompis på fika en eftermiddag och lyckades med konststycket att ha matlåda till alla luncherna. Jag klagar inte, jag älskar mitt jobb. Men vad jag konstaterade i dag är att jag även om jag är sliten efter en lång vecka, är jag inte tokstressad.

I drygt tre år har jag stressat runt för att hinna med vardagen. Det blev högt blodtryck, en skadad rygg och en kropp som inte ville hjälpa till. Jag älskar min kropp för att den orkade med mig under den perioden, därför är jag nu inställd på att verkligen jobba FÖR den, inte mot den. Regelbunden träning och massage då och då. Sömn. Vettig mat. Börja dejta igen. För när jag är stressad är jag inte intresserad av att släppa in en annan människa på livet. Men nu – trots en jobbig höst med en sjuk hund, nytt jobb, en flytt, en PCOS-diagnos – känner jag en helt annan känsla i kroppen. Förr kunde jag känna stressen som en andning som aldrig kom tillräckligt långt ner. Allt stressade. Huvudvärk, annan värk. Ångesten som en kall känsla högt upp i magen, strax under bröstbenet.

Nu? Fortfarande huvudvärk ibland, då och då annan värk, men oftast träningsvärk. Och en varm, skön känsla i magen. En känsla av trygghet. Jag insåg att jag inte har gråtit på flera veckor. Förr kunde jag gråta av ren trötthet. Nu är jag bara trött. Livet stressar inte på samma sätt. Allt går att lösa. De saker som inte går, överlever vi.

Det finns ändå något fint i att inse att man inte längre är dödligt stressad. Och att om man är det, har jag råd att ändra på saken. ❤

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s