Har i tio dagars tid tagit Primolut Nor, ett gulkroppshormon, för att kicka igång en behandling/utredning om min – tydligen bristande – hormonbalans. Vissa biverkningar är ändå helt okej, som en större BH-kupa, men andra är faktiskt helt förjävliga.
Huvudvärk i två dagar som höll på att splittra huvudet i tusen bitar. Ett illamående i starten. Konstig aptit. Ett humör som svänger fram och tillbaka i hundranittio knyck i timmen. Kramper. O herregud, kramperna. Trötthet.
Men det är framför allt humörsvängningarna som är lite jobbiga. Jag har förhållandevis lång stubin när det krävs. Är jag ensam kan jag bli förbannad, men då är det oftast en kudde som får ta emot några frustrerade slag. Men i dag. Jag vaknade upp förbannad. Allt har bara varit fel. Jag flyttar om två veckor (eller, får nycklarna om veckor) och de här sista fjorton dagarna verkar bara bli fel. Allt från att köpa present till pappa som fyller år på söndag, att sätta igång diskmaskinen, hänga in kläder i garderoben, plocka undan, tvätta, städa badrummet … allt motarbetar mig på sätt som det bara kan göra när man är förbannad och helst vill skrika och slå till något. Lägg sedan till en lillebror på 21 som gillar att pusha tills man bara vill ge honom en rak höger och en obstinat lillasyster på 19 som är hemma sjuk för tredje dagen och bara vill vara någon annanstans än hemma. Plus en svårt sjuk hund, ett grymt ostädat hus (delvis pga levererade varor som måste reklameras) och en lång jobbig höst som inte är över än.
Får man lov att skrika?
Så nu sätter jag mig helt sonika ned och planerar flytt i stället. För annars tror jag att jag kastar något hårt i huvudet på någon. Förslagsvis min telefon.
Saras bokhylla 